Skivrecensioner

Caecilie Norby

Sixty

4

Inspelad i Köpenhamn

Producenter: Caecilie Norby och Poul Reimann

Loud Lady Music (egen utgivning)

Releasedatum: 6/9 2024

Den danska sångerskan med det imponerande omfånget har recenserats uppskattningsvis ett halvdussin gånger av mig här, dessutom förmodligen i Orkesterjournalen. Mestadels framträder hon i en jazzig kontext och då faller det sig naturligt att ofta musicera tillsammans med maken Lars Danielsson (basist, cellist och kompositör). På föreliggande flirt med beatbaserad r & b förekommer han perifert genom att traktera cello på två spår. I förfjol gjordes en utvikning till snarlika domäner och dessutom finns i katalogen samlingen Portraying, vars utgivning (om jag har rätt info) korrelerade med Caecilie Norbys deltagande i en dansk motsvarighet till Så mycket bättre. Sixty där all text & musik signeras prisade sångerskan är fjortonde soloalbumet vilket inkluderar framgångsrika projektet Sisters In Jazz (sett tre upplagor av dem), nämnda samling samt en duoplatta med Lars Danielsson.

Vilka har då 60-åringen engagerat på nya skivan? Jo, medproducent Poul Reimann på keys och piano, basisten Kristor Brödsgaard och Birk Nevel på trummor och percussion. De spelar på samtliga elva spår. På sju av dem hörs gitarr från Jonas Kragh medan Christian Afel lirar gura på Gold. Slutligen under rubriken vem spelar vad figurerar violinisten Tobias Durholm på titellåten. Ska också framhållas att i Master Mind förekommer citat från författaren Maja Angelou. Låter proffsigt fett om inspelningen på ett alldeles lagom svulstigt sätt. Fäster mig vid ett omedelbart appellerande sound från duktiga musiker och dito producentöron, faktorer vilka ger en sångerska med mäktiga resurser fritt spelrum. Inte att förglömma: Producentduon står för samtliga arrangemang.

Ett par av de låtar som lagts på slutet tappar lite i slagstyrka, varför deras anonyma avtryck reducerar betyget till en otvetydig 4:a med utropstecken. Albumet är värt åtskilliga skivköpare också i Sverige. I Danmark har det rönt översvallande positiva omdömen. Blev kontaktad personligen av artisten och med anledning av att skivbolaget behövde uppgift om telefonnummer blev jag uppringd. Känns på samma gång hedrande och ansvarsfullt att ens formuleringar kan få betydelse. Jag har spelat cd:n ett par gånger, lyssnat antingen i hörlurar eller via högtalare.

Produktionen är flott, arren sofistikerade och merparten låtar skinande juveler. Norbys expansiva stämma fungerar likt ett exceptionellt töjbart och uttrycksfullt instrument. Överlag slås man av hur distinkta eller raffinerade kompositioner ”snärjer” en. Genomgående hörs en uppseendeväckande brygd av cool r & b – ibland förlagd till det 90-tal då genren med bland andra Jill Scott var som mest populär – en portion electronica och emellanåt rockig touch med gitarrsolo. Gemensamt för kompotten av stilar är det moderna soundet, hundraprocentigt vokalt engagemang samt lusten att laborera med groove, beats och någon gång breaks. På plattan skrudad i svart sound mixas snyggt ett par ballader in. Gold kan vara det närmaste artisten kommit soulig schlagerpop. Money Over Music kännetecknas av ett taktfast groove med potential att bli en radiohit.

Norby och hennes rekryterade musiker behärskar till fullo tillverkandet av förföriskt sound, varav somliga låtar tenderar att sätta sig i skallen. I vissa lägen är det frestande att associera till hitleverantörerna i Cheiron Studion, fast då kanske peka på aningen mer sofistikerat handlag. Tänker också att engelska texterna vill säga viktiga ting ibland när de går bortom hjärta och smärta-rim. . Nu fastnar jag ytterst sällan i textanalys, men uppfattar att här finns uppmaningar och stöd riktade till kämpande kvinnor. Överhuvudtaget beundransvärt att kunna förfoga över ett så här kraftfullt komplement till jazzkarriären och med sådan catchig rytm i arren.

Westman Boson Standard Quartet

Alone Together

4

Inspelad i Studio Epidemin av Åke Linton 6 Emil Aspegren

Mixning: Åke Linton

Bearflag Records

Releasedatum: 1/11 2024

Kan vara på sin plats att omgående avslöja att jag känner kvartettens medlemmar och den sjungande initiativtagaren, till den grad att hade musiken inte fallit mig i smaken skulle jag avstått att lägga tid på att recensera. Föreliggande utgivning är enligt uppgift ett av fyra projekt som Anders Boson driver, varav flera av dem recenserats av mig. Har ett antal gånger sett sångaren, trumpetaren och låtskrivaren fronta i diverse konstellationer senaste åren. Alldeles nyligen genomförde kvartetten han har med pianisten Simon Westman, kontrabasisten Arvid Jullander och batterist Johan Birgenius release-konserter, utan min närvaro i hemtrakten Göteborg och i Stockholm. Däremot kunde smygpremiären av materialet avnjutas i slutet på sommaren i Masthuggskyrkan. Både Westman och Birgenius leder egna grupper och den sist nämnde släppte egenkomponerad fängslande skiva som står på egna ben tidigare i höst. Var på den relasespelningen på Utopia liksom på två gig som fungerat som skivsläpp för ypperlig pianotrio ledd av Simon Westman. Och apropå att frekvent ha hört nämnda musiker toppar tveklöst Jullander en sådan lista. Bör betonas att även om jag hört rytmsektionen var för sig ett oräkneligt antal gånger, brukar de ganska sällan förekomma tillsammans.

Åtta standards framförs varav samtliga i utsökta arrangemang av Simon Westman. Med något undantag känns dessa vokalmelodier igen. I presstexten poängteras hur kvartettens förgrundsfigurer vanligtvis tillverkar egna låtar. Här möts man dock ”kring den gemensamma kärleken till standards” i en process där Anders stått för urvalet och Simon den sammanhållna strukturen. Skivans påstås vara en vindlande resa genom swing och ballader med tillägg av mer okonventionella inslag. Tempohöjning infaller i ett par alster och i den mest udda i samlingen, Anthropology av Charlie Parker, bär det iväg i boppiga saltomortaler.

Vilka örhängen ville då den reslige mannen med den lena rösten i övrigt tackla? Har gjort research för att få fram korrekt fakta. Titelspåret som lagts sist härrör från en musikal från 1932. Inledande Secret Love är en snabb dänga förknippad med Doris Day tagen från musikal anno 1953. Från samma epok kommer romantiska sången Young And Foolish hämtad ur en musikal medan Days Of Wine And Roses ( H. Mancini/ J. Mercer) får symbolisera alla populära soundtrack. Blev både en Oscar till upphovsmakarna och för Andy Williams en Grammy 1964. Vidare finns hits från mellankrigstiden. Syftar på There Is No Greater Love vars definitiva version signeras Dinah Washington decennier senare från ett magiskt livealbum jag äger, I Cover The Waterfront som tolkats elegant av Sarah Vaughan och Billie Holiday samt musikalmelodin But Not For Me av George & Ira Gershwin som Ella Fitzgerald fick en Grammy för 1960.

Snyggt spel med vispar och diskreta basgång understödjer öppningsnumret vars raska tempo överraskar. Märker omgående att Westman arrat på ett sätt som passar hans smidiga spel. Blir minst lika förtjust i dennes löpningar över klaviaturen som jag var inställd på. Vilken obestridlig auktoritet som demonstreras! Ler förnöjt åt tekniska nivån, spelglädjen och hur teman dekoreras i framimproviserade(?) mönster. Vidare konstateras att rytmsektionen trivs ypperligt med varandra, en oerhörd flexibilitet uppvisas. I den komplexa låten av Bird briljerar till att börja med Jullander, bereder på så vis väg för övriga i kvartetten. Kan inte nog understrykas att ett uppseendeväckande ystert tempo tillhandahålls, något som radikalt sticker ut från Bosons gängse estetik.

Det är hög tid att uttala sig om den personligt färgade sången, en stämma jag förvisso är väl förtrogen med. En av sju referenser på 50-åringens Wikipedia-sida har för övrigt mig som avsändare i form av länk till recension från 2021. På hans hemsida länkas också till liverecension av hans kvartett på Unity skriven 2022. Vet med mig att jag publicerade en betraktelse efter att hört hans Jazz Ensemble på FOLK.

Anders Boson bevisar på Alone Together att han rör sig med en lättidentifierad stil nästan helt utan friktion. Önskas en kraftfullt rytmiserande vokalkonst ´a la Kurt Elling ska man vända sig till andra. Eftersom soundet genomgående hålls soft för att stundom brista ut i intrikata förlopp och för att trumpet är hans instrument, passar det ibland att relatera till Chet Baker. I några passager kan det tyckas som om hans stämma behöver anstränga sig rejält för att få melodin att bära. Och denna gång töjs det knappast alls på stavelser. Skulle i några lägen vilja att han pressade sig längre, tog in ett bollplank för att rådgöra om ytterligare tagningar hade behövts. Ehuru en smula ojämnt lever således den ömsint sköra rösten högt på sitt emotionella uttryck, jämte vad som anas där under. Höjdpunkterna inträffar i den romantiska juvelen Young And Foolish som minner om just Chet Baker, svårsjungna kraftprovet av geniet Charlie Parker som redan berörts samt i tolkningen I Cover The Waterfront. Att Bosons inkännande fraser på trumpet förekommer så sparsamt förvånar, eftersom dessa features är oklanderliga. För att sammanfatta tilltalas jag av ett par vokala utmaningar och den kännetecknande spröda sången. Men för att vara uppriktig blir jag nog än mer förtjust i de uppbackande musikerna, inklusive deras intron och inspirerade stick.

Ingrid Schyborger

In Love With The World

4

Inspelad i New Jersey USA 9 maj 2023

Mix och edits: Pål Svenre

Prophone Records (Naxos)

Releasedatum: 1/11 2024

Enligt hennes hemsida är Ingrid Schyborger en genreöverskridande kompositör, leverantör av filmmusik och basist. 25-åringen från Stockholm började väldigt tidigt spela piano, fast bytte som nioåring till cello och sedermera elbas. I övre tonåren fann hon att hennes instrument skulle bli kontrabasen. Kandidatexamen vid Kungliga Musikhögskolan följdes upp med masterexamen vid Manhattan School of Music i New York. I pressreleasen lyfts Schyborger fram som en av de mest intressanta basisterna på New York-scenen, att hon är på god väg att bli erkänd i egenskap av låtskrivare samt för samarbeten med framstående musiker i Europa, USA och Kenya. Stora ord om ett framtidslöfte som spelat på skivor med Linnea Jonsson (recenserats live och på skiva) och Ingrid Malmén. För egen del kände jag till namnet, men osäker på om jag hört hennes basspel live.

Tippar på att hennes musiker rekryterats från skolan hon gick på i USA. Gruppen formad kring Schyborger består av trumpetaren Ian Cleaver, Tommaso Perazzo vid flygeln och på trummor & percussion Rogerio Boccato. På en av basistens tolv kompositioner, ett projekt som pågått i närmare tre år, gästar sångerskan Yuko Kawasaki. Att döma av namnen en konstellation med flera nationaliteter. På albumet vars titel utstrålar obändig livsvilja medverkar också en stråkkvartett. Den utgörs av Thu-An Duong (violin I), Mark Chen (violin II), Ariana Mascari (viola) samt Wick Simmons (cello).

In Love With The World kännetecknas av både inbjudande och komplexa kompositioner vilka utvecklas i skiftande riktning. Ibland dominerar det jazzigt pulserande, ibland utforskande klanger. Tillförseln av stråkar sker antingen i medhårsstrykande ljudbild eller med dramatiska inslag. Flödande optimism avlöses av reflekterande avsnitt vilka tycks begrunda vår tillvaros överhängande problem. Måste betecknas som en avsevärd bedrift att åstadkomma en sådan här mogen debut, ett verk som exponerar så många lager av nyanser och ett föredömligt djup. Akustiken är fantastisk. Ser framför mig hur musikerna samverkar i självklar harmoni, utan att alls veta hur de tolv timmarna i studio organiserades.

Schyborger vågar odla en pretentiös ådra vilket gynnar albumet som helhet. Blir exempelvis förtjust i den högstämda kammarjazz där svävande vokalt uttryck adderas i ett stycke titulerat Universe. Finns emellertid ingen producent angiven. Även om beslutet att själv gå in i den rollen ska respekteras, hade externa öron varit att föredra. De enstaka gånger hon hamnar i återvändsgränd hade nog delvis kunnat undvikas. Nio minuter långa Vulnerable/ No Words drar ner betyget. Den duktige holländske trumpetaren ges alltför mycket utrymme för associativt skrynkligt tonmåleri á la improviserande ECM-artist. Skissartat utforskande med eggande intro på stråke av kompositören, övergår i ett onödigt abstrakt segment. Dikeskörningen är lyckligtvis ett undantag.

Attraheras av rytmiska figurer, melodier som söker sig fram och når lyssnaren. Vidare hör till ambitiöst upplagd debuts förtjänster dess pulserande beat, betonandet av klangfärg genom inte minst stråkkvartettens medverkan, expressivt fördjupande solon, intrikat samspel och överhuvudtaget albumets nyansrikedom som ger upphov till en öppensinnad anda. Musiken skiftar på ett spännande sätt, från att vara uppstyrd till att anta löslig konsistens, ett slags upphävande av struktur. Hovrande trumpet ges mycket utrymme att framställa ett spektra av känslor. Vid flygeln sitter en prisad italienare och tillför sitt delikata sound. Den mycket talangfulle kompositören exponerar naturligtvis sitt instrument i omgångar, präglar omdömesgillt med basgångar. Som framgått ett anmärkningsvärt förstlingsverk som gör avtryck!