Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Cymbals Eat Guitars – Lose

by

cymbals

Artist: Cymbals Eat Guitars
Titel: Lose
Betyg: 3

Tredje gången gillt för Staten Island-kvartetten. Det har alltid varit enkelt att låta sig ryckas med när Cymbals Eat Guitars väl sätter igång. Några nanosekunder in i … And the Hazy Sea, det lysande öppningsspåret från deras fem år gamla debutalbum Why There Are Mountains, så var man liksom fast. Sprudlande energi och dynamiska växlingar förevigat på skiva. ”I think in retrospect what people really liked about Mountains was the accidental pop moments” berättar frontmannen Joseph D’Agostino i en intervju med Wondering Sound.

Om det är något man skulle kunna anmärka på så är det väl att det på Lose — deras tredjegiv — egentligen inte hänt alltför mycket. De fortsätter på samma (förvisso vinnande) koncept som lades fram redan för fem år och två album sedan: lo-fi med power pop-melodier som inte sällan för tankarna till 90-talet, dock är det mindre hoppande mellan olika partier, liksom en tydligare (kanske inte lika accidental?) popinramning den här gången. Halva albumet utgörs egentligen av höjdpunkter: atmosfäriska, svepande öppningsspåret Jackson; Warning, som bland annat innehåller den briljanta textraden ”you’re looking mighty ghostly just like Bowie on Soul Train”; XR, som med sitt inslag av munspel osar irländsk pubvisa; utsökt Pavement-doftande Child Bride; och inte minst Chambers som med sina metalliska basgångar, new wave-synthar och catchy melodier på något sätt för tankarna till ett ljudlandskap där The Cure möter Bruce Springsteen. Vetskapen att albumet dessutom hämtar inspiration från D’Agostinos bästa vän Benjamin Highs alltför tidiga bortgång bidrar med djup; bortkastad ungdom är ett tema som genomsyrar Lose.

Precis som i fallet med bandets två föregående album svävar betyget på Lose någonstans i gränslandet mellan en stark tre och en fyra. Cymbals Eat Guitars har under ett halvt decennium varit oerhörd konsekventa i sitt hantverk, kanske är det äntligen dags att de får det genombrott de förtjänar.

Bästa spår: Warning, Child Bride, Chambers

Skivrecension: Downhill Bluegrass Band – Wonderland

by

wonderland

Artist: Downhill Bluegrass Band
Titel: Wonderland
Betyg: 3

Wonderland är bluegrassbandet Downhills femte album. Albumet är ett genomarbetat album downhillsom har precis det som äkta bluegrass ska ha, det är medryckande musik och det har stark influens av både blues och country, utöver bluegrass förstås.

På albumets enda helt instrumentala spår märks också inspiration av svensk folkmusik. För övrigt är det en starkt bluegrassalbum med mycket sång. Jag imponeras stort av de skickliga musikerna, i synnerhet banjon.

Downhill Bluegrass Band är ett av Sveriges mest framstående bluegrassband. De är välkända i bluegrasskretsar både här i Europa och i USA, där de gjort flera turnéer. De har blivit inbjudna och uppträtt vid IBMA (International Bluegrass Music Association) i Nashville flera gånger på grund av sin utmärkta spelskicklighet, sitt unika sound och låtskriveri.

I ett pressmeddelande står det att man i Downhills musik kan höra att det finns likartade geografiska och kulturella förutsättningar i gruvdistrikten i Appalacherna, där bluegrassen har sin hemvist, och i Bergslagens gruv- och bruksorter, där bandet har sin hemort (Avesta/ Torsåker). Bluegrass är företrädesvis arbetarklassmusik, som traditionellt har speglat påvra vardagsförhållanden på gruvorter och på landsbygden. Man refererar sedan 1940-talet till det hårda arbetet i gruvorna eller på fälten, till naturen och det enkla livet i familjens härd, till svartsjukedraman och fängelsevakter, och till kampen mellan Gud och Djävulen. I Downhills musik finns mycket av dessa ämnen representerade, texter och musik speglar livet här och idag, men med en medvetenhet om traditionen.

Betyg 3 betyder en bra skiva, men duktiga musiker som gör ett gediget framträdande på inspelningen, med imponerande flinkhet med instrumenten och när banjon tar fart går det inte att stå still, mina fötter sätter igång och stampar takten och vill dansa. Anledningen till betyget inte blir ännu högre är att musiken är lite jämntjockt i sin helhet, flera sånger är väldigt lika varandra. Som helhet är albumet inte jättespännande. Det är bra bluegrass, absolut. Ett album värt att lyssna på, utan tvekan. Men inte något mästerverk. Nu tycker jag inte att ett band behöver prestera mästerverk jämt heller. För den som gillar bluegrass är Downhill ett bra band och albumet Wonderland värt att lyssna på, utan tvekan. Många gånger. Det är också ett album som växer med fler lyssningar.

Bandets medlemmar idag är Jonas Kjellgren (mandolin & sång), Mikael Grund (gitarr & sång), Kenneth Kjellgren (banjo), Kajsa Kjellgren Westin (kontrabas & sång), Nicke Widén (dobro) och Erik Gunnars Risberg (fiol).

Bandets hemsida: www.downhill.nu
Downhill på Facebook: https://www.facebook.com/DownhillBluegrassBand

Skivrecension: Merchandise – After the End

by

merchandise

Artist: Merchandise
Titel: After the End
Betyg: 4

After the End är Tampa-kvintettens transformation till popband. ”We’re going to re-make ourselves as a pop band, but it’ll still be a twisted reality” berättade sångaren Carson Cox i en intervju med NME tidigare i år.

Sprungna ur hemstadens punk- och DIY-scen stod det redan i och med 2012 års Children of Desire — deras andra fullängdsalbum — klart att de hade större visioner; Desire var ett romantiskt, post punk-inspirerat album där Carson Cox röst hade slående likheter med Morrisseys, och albumets mest episka spår, Become What You Are vars titel är inspirerad av den zenbuddhistiska filosofen Alan Watts, sträckte sig över elva minuter. 2013 års Totale Nite var därefter en utsvängning åt det psykedeliska hållet, men After the End är kanske deras mest dramatiska pånyttfödelse hittills.

I intervjuer har bandet själva beskrivit sin hemstad som en kulturell ödesmark långtifrån Floridas palmer och solsken. Desto mer imponerande vad de lyckats åstadkomma med sina influenser. Efter att ha gett ut både Children of Desire och Totale Nite på egen hand signades de nyligen till anrika indiebolaget 4AD. Det instrumentala öppningsspåret Corridor sätter tonen på den krispiga ljudbild med skimrande, tolvsträngade gitarrer som genomsyrar resten av albumet. Att producenten Gareth Jones tidigare arbetat med band som Wire, Depeche Mode och Erasure kommer knappast som någon överraskning, men även om After the End bitvis känns som en lek där du ska gissa new wave-influens så smälter låtarna samman väl.

Textraden ”I wait by the telephone” i en tid då fasta telefoner ersatts av direkt kommunikation på sociala medier späder ytterligare på tanken att bandet existerar utanför tid och rum. Utöver absinthrusiga Green Lady med sina surrealistiska undertoner är Little Killer, vars musikvideo antagligen hade gått på repeat på MTV om de fortfarande ägnade sig åt musik, albumets höjdpunkt.

”Here comes the new counsciousness” sjunger Cox i Looking Glass Waltz. Ett ambitiös statement för ett band som knappat återuppfinner hjulet. På After the End återskapar de sig själva som ett popband. Kanske har de skrämt bort några av sina tidiga punkfans, men det känns som ett intressant steg i bandets utveckling. Frågan är: vad kommer efter slutet?

Bästa spår: Green Lady, Little Killer, Exile and Ego

Skivrecension: FKA twigs – LP1

by

fkatwigs

Artist: FKA twigs
Titel: LP1
Betyg: 4

Magnetisk R&B inlindat i ett drömskt skimmer. Tahliah Barnett, eller FKA twigs som Englands just nu hetaste artist kallar sig, har en helt unik dragningskraft som ofta pendlar mellan passivitet och aggresivitet. En gång i tiden var hon bakgrundsdansare (bland annat kan du se henne i musikvideon till Jessie J:s Do It Like a Dude), men den tiden har hon lämnat bakom sig för att satsa på sin egen musikkarriär; en erfarenhet hon tar upp i albumspåret Video Girl, medan resten av hennes debutalbum — med den lämpliga titeln LP1 — nästan genomgående behandlar relationer och begär, intimitet och otillräcklighet. Fem låtar in, under ett av albumets starkaste spår Pendulum, sjunger hon ”so lonely trying to be yours, when you’re looking for so much more”. Kanske är det en uppföljare till Water Me med textraden ”he told me I was so small, I told him ’water me'”. Redan när EP2 (och alla dess ikoniska musikvideos) släpptes för ganska precis ett år sedan kändes hon färdigutvecklad. Men efter en utdragen (anti-)promokampanj, som handlat om att inte lämna ut mer än nödvändigt för att hålla aptiten efter mer vid liv, känns det som att albumet inte hade kunnat komma vid ett lämpligare tillfälle.

Hon radar upp influenser; R&B och triphop kanske är de mest slående, det finns även vibbar från såväl Young Turks-kollegorna The xx:s minimalism som skivbolaget 4AD:s atmosfäriska drömpop, men originaliteten i hennes uttryck går knappast att ifrågasätta. Barnett är omsluten av en närmast utomjordisk aura, stundtals känns det som att hon lever i en egen värld helt för sig själv, vilket kanske förklarar varför musiken är så lockande. Det är en mystik som återspeglas både i hennes personlighet och i hennes låtskrivande. Med hennes enigmatiska röst över luftiga synthar och spöklika beats är LP1 rakt igenom ett starkt album som tåls att lyssna på gång efter gång utan att den tappar charmen från första lyssningen. Snarare tvärtom, att den växer och att det finns fler detaljer att upptäcka. Ska du lyssna på ett album i sommar är det det här.

Bästa spår: Two Weeks, Pendulum, Video Girl

Skivrecension: Bear in Heaven – Time is Over One Day Old

by

bearinheaven

Artist: Bear in Heaven
Titel: Time is Over One Day Old
Betyg 2

Mer organisk, drivande basgångar och svävande syntmattor. Trots ett steg tillbaka så är det mycket som händer. Förra skivan som doftade mycket Pet Shop Boys var förstås ännu mer elektronisk. Nu vill Jon Philpot och hans Bear in Heaven försöka säga något annat. Inledningen på skivan är helt fenomenal. De första tre spåren: Autumn, Time Between och If I Were to Lie är alla uppbyggda kring fantastiskt snygga basgångar men låter helt olika varandra. Det känns frächt och nostalgiskt på samma gång. Då får jag känslan att detta borde varit den naturliga uppföljaren till Beast Rest Forth Mouth. Jag önskar bara att det kunnat fortsätta så hela vägen. Tyvärr kommer det alltför ofta låtar som inte leder någonstans. Ljudlandskap med all potential i världen som tyvärr förblir ljudlandskap. Det känns ibland som att ytan blir alltför viktig så det glöms bort att det måste finnas substans. I de fantastiska stunderna på Brooklyn-bandets fjärde album får jag känslan att de vill beröra. Jag önskar bara att de stunderna var fler.

Text: Mikael Grönlund