Artist: Cymbals Eat Guitars
Titel: Lose
Betyg: 3
Tredje gången gillt för Staten Island-kvartetten. Det har alltid varit enkelt att låta sig ryckas med när Cymbals Eat Guitars väl sätter igång. Några nanosekunder in i … And the Hazy Sea, det lysande öppningsspåret från deras fem år gamla debutalbum Why There Are Mountains, så var man liksom fast. Sprudlande energi och dynamiska växlingar förevigat på skiva. ”I think in retrospect what people really liked about Mountains was the accidental pop moments” berättar frontmannen Joseph D’Agostino i en intervju med Wondering Sound.
Om det är något man skulle kunna anmärka på så är det väl att det på Lose — deras tredjegiv — egentligen inte hänt alltför mycket. De fortsätter på samma (förvisso vinnande) koncept som lades fram redan för fem år och två album sedan: lo-fi med power pop-melodier som inte sällan för tankarna till 90-talet, dock är det mindre hoppande mellan olika partier, liksom en tydligare (kanske inte lika accidental?) popinramning den här gången. Halva albumet utgörs egentligen av höjdpunkter: atmosfäriska, svepande öppningsspåret Jackson; Warning, som bland annat innehåller den briljanta textraden ”you’re looking mighty ghostly just like Bowie on Soul Train”; XR, som med sitt inslag av munspel osar irländsk pubvisa; utsökt Pavement-doftande Child Bride; och inte minst Chambers som med sina metalliska basgångar, new wave-synthar och catchy melodier på något sätt för tankarna till ett ljudlandskap där The Cure möter Bruce Springsteen. Vetskapen att albumet dessutom hämtar inspiration från D’Agostinos bästa vän Benjamin Highs alltför tidiga bortgång bidrar med djup; bortkastad ungdom är ett tema som genomsyrar Lose.
Precis som i fallet med bandets två föregående album svävar betyget på Lose någonstans i gränslandet mellan en stark tre och en fyra. Cymbals Eat Guitars har under ett halvt decennium varit oerhörd konsekventa i sitt hantverk, kanske är det äntligen dags att de får det genombrott de förtjänar.
Bästa spår: Warning, Child Bride, Chambers