Skivrecensioner

Skivrecension: Mapei – Hey Hey

19 september, 2014 by Redaktionen

Artist: Mapei
Titel: Hey Hey
Betyg: 4

Med långa mellanrum har Mapei bara släppt några singlar, en EP, varit involverad i några uppmärksammade samarbeten och blivit hajpad i Stockholms klubbvärld. Hon var helt okänd för undertecknad när jag hade förmånen att upptäcka hennes storhet på Way Out West, vilket renderade i högsta betyg. Med hennes första fullängdare är det mer komplicerat. Efter att ha lyssnat igenom detta stjärnskotts debutalbum, vill jag rikta en uppmaning till kvinnan med den otroliga potentialen: byt producent! Magnus Lidehäll ska visserligen ha vaskat fram hits åt Britney, Kylie och Kate. Och tillsammans med Mapei har han fått till ett gäng ytterst funktionella mångsidiga låtar som är minst sagt medryckande. I studion har man laborerat med olika stilar och struktur, tempon och taktarter. Men som väntat håller inte hela materialet och produktionen lider av att vara överlastad. Lekfullheten ger ett alltför splittrat intryck. Vad värre är, den unika egenarten hos Mapei kommer helt bort i några utfyllnadsspår.

Jacqueline Cummings har med en mamma från Liberia två kulturer i sig, är uppväxt i Rhode Island och Tumba. Hon har utsatts för rasism, har rest mycket och enligt egen utsago väntat in musiken som finns i henne. På Hey Hey är intrycken ihopsamlade likt en smältdegel. Men jag saknar överlag ett sound med mjukt gungande elbas, cymbaler samt en blåssektion. På många ställen dränker produktionen, istället för att framhäva en fantastisk artist. Är långt ifrån tillräckligt med klatschig trumprogrammering, theremin i några kompositioner och ett snyggt pianointro. Albumet hade tjänat på att mer renodlas, några svaga låtar skulle ha utgått för att låta mer lyckade få sträcka ut. Dumt nog är alla spår ungefär lika långa.

Plastiga låtar som Come On Baby jämte Believe påminner om försök till slagdängor som Britney Spears skulle ha ratat. Step It Up känns märkligt röjig med distat gitarrljud medan avslutande Baby It’s You är en ganska meningslös cover på Shirelles från 60-talet. Men min svaga 4:a motiveras av ett knippe fullträffar, varav de inledande tre kompositionerna är klockrena. Vidare kan What’s in It for Me och fantastiska Things You Know Nothing About klassas som kaxiga dansgolvsrökare. Som välgörande kontrast finns de snygga vokalarrangemangen på Keep It Cool jämte As I. Sistnämnda låt associerar jag till Randy Crawford omgiven av Quincy Jones. Några beklagar nog att Mapei valt att premiera sång på bekostnad av rapp. Jag som är förtjust i hennes svävande röst som hela tiden lyckas förmedla passion, har inget emot skifte av uttryck. Men eftersom albumet är alltför ojämt föredrar jag istället att lyssna på ovan nämnda enskilda topprestationer.

Text: Mats Hallberg

Skivrecension: Aphex Twin – Syro

18 september, 2014 by Redaktionen

Artist: Aphex Twin
Titel: Syro
Betyg: 4

Efter tretton år så är han tillbaks. Detta är i alla fall vad hypen över Aphex Twins nya album Syro bygger på. Det är även en sanning med modifikation då Richard D. James i verkligheten varit aktiv under hela 2000-talet, fast under diverse andra psuedonymer.

Så faktumet att han först nu väljer att återvända under ”Aphex Twin” måste betyda att han har något speciellt i åtanke för oss; för alla som har följt hans karriär har lärt sig att ett nytt albumsläpp från Aphex Twin är synonymt med revolutionerande inom electroscenen. Den allmänna responsen brukar vara något i stil med: ”Jag vet inte vad du håller på med, men jag gillar det.”.

Efter att ha lyssnat igenom Syro så kan jag slå fast vid att jag vet vad han håller på med, och jag gillar det. Det är ett bra album. Riktigt bra, men revolutionen uteblir tyvärr denna gång. Istället för att ligga i spetsen med att definiera den kommande electrovågen hamnar han nu lite på efterslänten.

Låter jag hård? Kanske, men jag tycker inte det skulle vara rättvist att jämföra Aphex Twin med någon annan än just Aphex Twin, och då lever han helt enkelt inte upp till förväntningarna. För säkerhets skull så vill jag även upprepa att det är ett fruktansvärt bra album som ni definitivt borde lyssna igenom om ni är ett tidigare fan eller bara ett fan av electro i allmänhet.

Bästa spår: CIRCLONT14 [152.97]

Text: Anthon Zumendorf

Skivrecension: Ryan Adams – Ryan Adams

15 september, 2014 by Redaktionen

Artist: Ryan Adams
Titel: Ryan Adams
Betyg: 3

Ingen av oss som följt Ryan Adams sedan dagarna i Whiskeytown blev ett dugg förvånade när han bara ett par veckor före releasen av sitt nya soloalbum slängde ut ytterligare ett helt album, 1984, med korta, ösiga låtar som kysste tårna på 80-talets alternativrock i Minneapolis/St. Paul. Bara sådär. Ännu mindre förvånade är vi över att han spelade in ytterligare ett helt album med Ashes & Fire-producenten Glyn Johns bara för att därefter skrota hela rasket. Det är ju inte så att det aldrig hänt förut.

Adams självbetitlade album, hans fjortonde, är ingen gör-det-själv-historia, men det är gjort på hans egna villkor i hans egen studio, en följd av att han ansåg det skrotade Johns-albumet vara för lite stämplat av hans eget sigill. Och visst bär musiken Adams sigill. Det bär också en hel del andras sigill: Paul Westerberg, U2, Bruce Springsteen kring Nebraska, FM-rock och — må han bränna mitt namn i helvetet för detta — Bryan Adams. För det genuina vemodet och känslorna utanpå jeansjackekragen saknas, inte som på Strangers Almanac eller Heartbreaker, där texterna berättade saker som var, om inte självupplevda så åtminstone kännbara. Här famlar han runt lite utan att hitta någon riktig led att följa.

Ryan Adams är tveklöst en av de musiker som är allra intressantast att följa; nyckfull, trulig, envis, genial. Hans karriärs oomtvistade toppar matchas av likaledes omotiverade dalar. My Wrecking Ball och Gimme Something Good plus ett par spår till är starka, helt enligt Adams-mallen. Men för alla dess kvaliteter är det dock få saker med det här albumet som reser sig upp och gör segertecknet, lika lite som det sitter med ansiktet begravt i händerna. Därför är det nästan så att man hellre vänder sig till 1984, om så enbart för den befriande känslan av kravlöshet, spontanitet och att det säger mer än intet.

Bästa spår: My Wrecking Ball, Gimme Something Good, Kim

Text: Tommy Juto

Skivrecension: The Growlers – Chinese Fountain

12 september, 2014 by Redaktionen

Artist: The Growlers
Titel: Chinese Fountain
Betyg: 4

2013 var ett fantastiskt år för The Growlers. Först släppte man Hung at Heart, sedan följde man upp den med Gilded Pleasures. Båda skivorna var bättre än något The Growlers gjort förut. Bättre låtar, snyggare sång, intressantare melodier — allt var helt enkelt bättre. Både Hung at Heart och Gilded Pleasures lät ungefär som The Growlers gjort ända sedan starten. Musik med rötterna i sextiotalets psykedeliska garagerock med små inslag av allt från americana till surfrock. En sorts småflummig slackerrock framförd i det halvlugna tempo som The Growlers nästan alltid fastnar i. Den enda egentligen skillnaden var, som sagt, att det lät bättre.

Förväntningar kan verkligen förstöra saker ibland. Att The Growlers släppt sina två bästa skivor 2013 fick mig att tro att deras nästa släpp skulle vara minst lika bra, om inte bättre. Så blev det inte. Jämfört med sina två senaste skivor är Chinese Fountain en besvikelse. Det är inte en dålig skiva, men inte heller något mästerverk (vilket var vad jag förväntat mig). The Growlers har bytt riktning, bytt stil, mer tydligt nu än mellan någon av sina andra skivor. Här finns en medveten dragning åt pophållet: ett snällare och renare ljud, tightare produktion, mer polerad sång. Det känns lite tråkigt, lite onödigt. Musikaliskt har man också gjort ett stilbyte, man har tonat ner americana- och surfrocksinfluenserna. På flera spår är reggae en tydlig influens, med skankande gitarrer och bubblande orglar, vilket fungerar oväntat bra. Disco-utflykten i titelspåret känns inte riktigt lika logiskt, men The Growlers får det att funka.

Trots min besvikelse så måste jag ändå erkänna att Chinese Fountain är en riktigt bra skiva. Det är trots allt fortfarande The Growlers. Här finns alla komponenter som gör bandet bra — Brooks Nielsens speciella röst, gitarrernas snygga melodier, låtarna som fastnar lätt — bara inte i samma koncentration som på skivorna man släppte förra året. Och det är antagligen just det som gör att jag inte älskar Chinese Fountain för hur bra skivan än är så kan den inte leva upp till mina förväntningar.

Bästa spår: Going Gets Tuff, Big Toe

Skivrecension: Karen O – Crush Songs

10 september, 2014 by Redaktionen

Artist: Karen O
Titel: Crush Songs
Betyg: 3

Hon är mest känd som sångerskan i popbandet Yeah Yeah Yeahs. Men efter Oscarsnominerade The Moon Song och musiksamarbetet med tidigare pojkvännen Spike Jonze fick vi höra en ny sida av henne. En mjukare Karen O som med stor försiktighet viskar fram textrader om kärlek och besatthet. Debuten går efter samma linje. För åtta år sedan blev Karen lämnad. Crush Songs är ett försök att lappa igen ett trasigt hjärta. En skiva om kärlek och svek som med korta, anekdotiska texter, likt musikaliska Twitterinlägg, tränger sig in och skakar om. I dagens musikindustri där en bra inspelning betyder allt, och där tesen gäller ju luftigare och ju slickare produktion desto bättre är det befriande att lyssna till Karens lo-fi pop.

Skivan, som spelats in i Karens sovrum, är en enkel produktion gjord med billiga mikrofoner och med ett tydligt brus och knaster i bakgrunden. Ljudet av gammal grammofonskiva gör sig påmind. Karen spelar akustisk gitarr och piano. Men skivans styrka — det enkla och direkta — är också dess svaghet. En låt hinner knappt börja innan den tar slut. Samtidigt älskar jag direktheten. Karen skriver i stunden med utgångspunkt ifrån en känsla. Hon har själv sagt att få omtagningar gjordes under inspelningen. Crush Songs är hennes love crusade — “They are the soundtrack to what was an ever-continuing love crusade.” Karen sjunger om olycklig kärlek, om att bli lämnad och att orka gå vidare — ”Do I really need another habit like you? You tell me they are all the same… There will always be someone else, so make it right for yourself.” Skivan är drömsk och flyende, som fragmentariska dagboksanteckningar som ger inblick i skrivarprocessen hos en talangfull artist och låtskrivare.

Betyget pendlar mellan en fyra och trea men hamnar till slut på en stabil trea. Crush Songs är enkel och direkt. Karen förmedlar starka känslor och minnesvärda texter. Men låtarna glider in i varandra. Som debut är det förvånansvärt bra. För den CocoRosie/Ariel Pink-älskande själen är det ett utmärkt komplement i lo-fi-samlingen.

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecensioner

Footer

Om oss