Artist: Mapei
Titel: Hey Hey
Betyg: 4
Med långa mellanrum har Mapei bara släppt några singlar, en EP, varit involverad i några uppmärksammade samarbeten och blivit hajpad i Stockholms klubbvärld. Hon var helt okänd för undertecknad när jag hade förmånen att upptäcka hennes storhet på Way Out West, vilket renderade i högsta betyg. Med hennes första fullängdare är det mer komplicerat. Efter att ha lyssnat igenom detta stjärnskotts debutalbum, vill jag rikta en uppmaning till kvinnan med den otroliga potentialen: byt producent! Magnus Lidehäll ska visserligen ha vaskat fram hits åt Britney, Kylie och Kate. Och tillsammans med Mapei har han fått till ett gäng ytterst funktionella mångsidiga låtar som är minst sagt medryckande. I studion har man laborerat med olika stilar och struktur, tempon och taktarter. Men som väntat håller inte hela materialet och produktionen lider av att vara överlastad. Lekfullheten ger ett alltför splittrat intryck. Vad värre är, den unika egenarten hos Mapei kommer helt bort i några utfyllnadsspår.
Jacqueline Cummings har med en mamma från Liberia två kulturer i sig, är uppväxt i Rhode Island och Tumba. Hon har utsatts för rasism, har rest mycket och enligt egen utsago väntat in musiken som finns i henne. På Hey Hey är intrycken ihopsamlade likt en smältdegel. Men jag saknar överlag ett sound med mjukt gungande elbas, cymbaler samt en blåssektion. På många ställen dränker produktionen, istället för att framhäva en fantastisk artist. Är långt ifrån tillräckligt med klatschig trumprogrammering, theremin i några kompositioner och ett snyggt pianointro. Albumet hade tjänat på att mer renodlas, några svaga låtar skulle ha utgått för att låta mer lyckade få sträcka ut. Dumt nog är alla spår ungefär lika långa.
Plastiga låtar som Come On Baby jämte Believe påminner om försök till slagdängor som Britney Spears skulle ha ratat. Step It Up känns märkligt röjig med distat gitarrljud medan avslutande Baby It’s You är en ganska meningslös cover på Shirelles från 60-talet. Men min svaga 4:a motiveras av ett knippe fullträffar, varav de inledande tre kompositionerna är klockrena. Vidare kan What’s in It for Me och fantastiska Things You Know Nothing About klassas som kaxiga dansgolvsrökare. Som välgörande kontrast finns de snygga vokalarrangemangen på Keep It Cool jämte As I. Sistnämnda låt associerar jag till Randy Crawford omgiven av Quincy Jones. Några beklagar nog att Mapei valt att premiera sång på bekostnad av rapp. Jag som är förtjust i hennes svävande röst som hela tiden lyckas förmedla passion, har inget emot skifte av uttryck. Men eftersom albumet är alltför ojämt föredrar jag istället att lyssna på ovan nämnda enskilda topprestationer.
Text: Mats Hallberg
Sjukt bra recension /Nicklas