Artist: Ryan Adams
Titel: Ryan Adams
Betyg: 3
Ingen av oss som följt Ryan Adams sedan dagarna i Whiskeytown blev ett dugg förvånade när han bara ett par veckor före releasen av sitt nya soloalbum slängde ut ytterligare ett helt album, 1984, med korta, ösiga låtar som kysste tårna på 80-talets alternativrock i Minneapolis/St. Paul. Bara sådär. Ännu mindre förvånade är vi över att han spelade in ytterligare ett helt album med Ashes & Fire-producenten Glyn Johns bara för att därefter skrota hela rasket. Det är ju inte så att det aldrig hänt förut.
Adams självbetitlade album, hans fjortonde, är ingen gör-det-själv-historia, men det är gjort på hans egna villkor i hans egen studio, en följd av att han ansåg det skrotade Johns-albumet vara för lite stämplat av hans eget sigill. Och visst bär musiken Adams sigill. Det bär också en hel del andras sigill: Paul Westerberg, U2, Bruce Springsteen kring Nebraska, FM-rock och — må han bränna mitt namn i helvetet för detta — Bryan Adams. För det genuina vemodet och känslorna utanpå jeansjackekragen saknas, inte som på Strangers Almanac eller Heartbreaker, där texterna berättade saker som var, om inte självupplevda så åtminstone kännbara. Här famlar han runt lite utan att hitta någon riktig led att följa.
Ryan Adams är tveklöst en av de musiker som är allra intressantast att följa; nyckfull, trulig, envis, genial. Hans karriärs oomtvistade toppar matchas av likaledes omotiverade dalar. My Wrecking Ball och Gimme Something Good plus ett par spår till är starka, helt enligt Adams-mallen. Men för alla dess kvaliteter är det dock få saker med det här albumet som reser sig upp och gör segertecknet, lika lite som det sitter med ansiktet begravt i händerna. Därför är det nästan så att man hellre vänder sig till 1984, om så enbart för den befriande känslan av kravlöshet, spontanitet och att det säger mer än intet.
Bästa spår: My Wrecking Ball, Gimme Something Good, Kim
Text: Tommy Juto