• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Lysande hur poesi på jiddisch från svunnen tid lyfts fram – Ordens drottningar med Ida Gillner & Livet Nord

17 oktober, 2025 by Mats Hallberg

Lunchteater Göteborgs Stadsteater

vecka 42 2025

Manus & konstnärlig idé: Ida Gillner

Texter: Anna Margolin, Celia Dropkin, Malka Heifetz Tussman, Rohkl Korn (svensk översättning Beila Engelhardt Titelman

Regi: David Sperling Bolander

Kompositör: Ida Gillner (Musikaliska arr Shtoltse lider)

Kostym: Nonno Nordqvist

I en fasansfullt polariserande tid när en judisk filmfestival tills vidare ställts in (kanske hittas en lösning) på grund av säkerhetsskäl och minnesceremoni 7 oktober störs och vandaliseras, får man glädjas åt att detta dramatiserade utsnitt av judisk svunnen kultur i musikens tecken blivit fantastisk Lunchteater. Att det kunnat arrangeras i en trygg miljö där utsålda föreställningar ger publiken insyn i en värld de förmodligen inte kände till ska applåderas. Och fast man kanske bara kan relatera på ett mänskligt plan – i högre grad om man är en strävande skapande kvinna – förnimmer jag att Ordens drottningar går hem hos publiken. Av en slump hördes Ida & Louise framföra Shtoltse lider i Kronhuset i Göteborg 2019. Man hade tonsatt fyra judiska poetissor vilka skrev på jiddisch och var verksamma efter första världskriget och fick en renässans på 80-talet när de översattes till engelska.

Senaste åren har jag haft anledning att skriva om och hylla Ida Gillners konstnärskap vid en rad tillfällen – pianokonserter, magisk pianoplatta, som ena halvan i Vardagshjältinnorna, medlem i Längtans kapell med mera. En av gångerna jag recenserade handlade det om pjäsen Alla vindar är stilla med musik av Gillner. I den skildras pseudonymen Anna Margolins liv; hennes lyrik, mottagandet och tragiska ödet. Margolin är en av de fyra kvinnor som Ordens drottningar kretsar kring. Gillners nya samarbetspartner har också synts hos Lunchteatern tidigare och är ett minst lika stort namn inom världsmusiken. Livet Nord flyttade från Göteborg till Dalarna och blev skivbolagsboss. Violinisten driver sin egen orkester, Kaja och ingår eller har ingått i flera andra projekt, exempelvis Beches Brew West Coast Edition och New Tide Orquesta.

Tonsättningar och recitation av dikter binds samman av biografiska upplysningar och väldigt talande scener. För det dramatiserade berättandet har duon tagit regi av David Sperling Bolander i vars studio jag befann mig i fjol, vilket resulterade i recension. Att han utfört sitt uppdrag exemplariskt råder det ingen tvekan om. Avvägningen vad gäller skiftande temperament och tempo är föredömlig. Och välbehövlig fakta lämnas i lika välavvägda portioner. En hel del står också att läsa i programbladet som hänvisar till fler källor. För att parafrasera Keve Hjelms sorgliga figur i nyligen omsedda Kvarteret Korpen: ”Man blir allmänbildad av att gå på Lunchteatern”.

Men Ordens drottningar är förstås inte någon föreläsning. Tonvikten läggs på nio dikter vilka sjungs på jiddisch och svenska alternativt deklameras. Vid några tillfällen tycker jag mig höra tyska, vilket jag får veta inte stämmer- Det är en villfarelse. Sången med Ida på lead sitter perfekt vare sig den framförs med emfas eller eftertänksamt. Ida spelar piano och tar i en klezmer-doftande tonsättning fram sitt huvudinstrument sopransaxen medan virtuosen Livet med samma ackuratess trakterar sin violinquinton. Man njuter oreserverat av deras intima samspel. Rent musikaliskt kulminerar föreställningen i ett fenomenalt melodiskt stick med skör stämma från pianot och glissando på violinen, jämte en vacker melodi framställd på pianot som påminner om Ida Gillners tonspråk.

I intelligent dramatiserade korta scener förmedlas hur några av poeterna såg på sin lyrik och hur de hade det i diasporan. De fick hålla på att skriva och blev sparsamt utgivna utan att uppmuntras. Åtminstone Anna Margolin tystnade istället, drabbades av mental ohälsa efter att manliga kritikerkåren nedgörande recenserat hennes debut. Pendlingarna mellan stolthet, uttrycksbehov och föraktet de möts av speglas suveränt i dessa inlagda avsnitt. Humor tillförs när duon går in i sina manliga roller och repliker. Att kostymören skrudat duon i svarta herrkostymer och hatt förstärker deras öden, ofriheten som diskrimineringen resulterade i. Villkoren sammanfattas i truismen: ”It´s a thin line between magic and madness”. Verkligen en kulturgärning att uppmärksamma dessa kvinnors strävan och skaparkraft!

Slås av anslaget med sitt allvar och hur det blandas med obändig lust och hängivenhet jämte en dos gyckel. Det är väldigt proffsigt gjort, märks att det filats på föreställningen. En smart detalj är att medan den ena (oftast Ida) berättar om någon av ”poetessorna” ackompanjerar den andra på sitt instrument, till exempel genom pizzicato. Ett annat verkningsfullt inslag är de röster som stoppats in.

Kampen för erkännande är den röda, rörande tråden och man känner livskraften i lyriken som så föredömligt framförs i fina tonsättningar eller verbalt. Vi får veta att ett gemensamt drag för gruppen av kvinnor vilka till slut fick sin renässans, är deras frihetslängtan, drömmen om självständighet och oberoende. Artisternas imponerande skådespelartalanger skildrar deras strävanden. På sluttampen inbjuds till ordlös allsång på jiddisch.

Efter sista applåderna och duons riktade tack till behjälpliga får vi vara med om singelsläpp. Muter Erd (trad. + Margolin/ Gillner) hade sin digitala release, vilket framgår av tomteblossen i min första bild. Marknadsföringen beskriver vad som uträttas i termer av innerligt, lekfullt och dynamiskt samspel. Stämmer med hur jag uppfattade denna strålande föreställning. Jag har en tendens att sväva ut, vill dock föra fram en sista iakttagelse. När jag såg Ida & Louise med Shtoltse lider och då Alla vindar är stilla recenserades fanns i publiken människor med judiska rötter, vilket medförde att något annorlunda stämning rådde, ärvd erfarenhet fick luften att vibrera.

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Madame Bovary – En enastående föreställning som möttes av dånande applåder

17 oktober, 2025 by Ingegerd Rönnberg

Madame Bovary
Av Gustave Flaubert
Dramatisering och regi Oliver Frljić
Scenografi Igor Pauška
Kostym Janja Valjarević
Ljus Jörg Schuchardt
Koreografi Evelin Facchini
Peruk och mask Moa Hedberg, Frida Ottosson
Medverkande Electra Hallman, David Fukamachi Regnfors, Razmus Nyström, Rebecka Hemse, Hamadi Khemiri, Jennifer Amaka Pettersson, Melinda Kinnaman och Joel Valois
Premiär på Dramaten 16 oktober 2025

Madame Bovary på Dramaten är en fascinerande och djupt originell tolkning av ett av världslitteraturens mest kända kvinnoöden. En suverän Electra Hallman fångar perfekt denna egoistiska livsnjutares svekfulla sinne.

Föreställningen på Stora scenen är likt ett konstverk du vill stanna upp och beundra. Varje moment i handlingen är stilfullt koreograferad och kontrastverkan mellan mörker och kallt avslöjande ljus skapar extra nerv.

Länge är scenrummet en black box med skådespelarna i mitt utlämnande åt känslostormar. Men så uppenbaras plötsligt gigantiska förgyllda speglar i en balsal fylld av svartklädda dansare i snirkliga formationer. Speglarna används också senare på spännande vis. I en snillrik sekvens får Emma Bovary dessutom, som på en teater från publikplats, bevittna sitt eget handlingsmönster.

Under hela föreställningen löper en dov olycksbådande grundton som förebådar hur detta drama kommer att utvecklas till en förfärlig tragedi. Vid ett par tillfällen sjunger pastorn – väl och trovärdigt spelad av Joel Valois- med mässande stämma om livets mysterier, gud som ser allt människor gör mot varandra och att skyddande änglar finns.

Dramatens konstnärliga ledning ska ha beröm för att de bjuder in framstående gästregissörer från andra länder som berikar repertoaren. Den bosnisk/kroatiske regissören Oliver Frljić som tidigare gjort succé här med Brott och straff, har en egenartad berättarstil och han får skådespelare att uträtta storverk.

Föreställningen lever verkligen och det känns som ensemblen balanserar på en vass knivsegg. Trots att ingen på grund av en oväntad öppningsscen kan vara okunnig om hur dramat slutar hålls spänningen uppe hela tiden. Den dramatiserade prosan känns lätt och ledig och ibland läggs på stråk av drastisk humor.

Att regissören valt att tillfoga en ramhistoria om Gustave Flauberts roman ger extra krydda. Historien som gavs ut 1857 blev anklagad för att vara osedlig och författaren drogs inför rätta – men frikändes – och boken blev en bästsäljare. Flauberts syn på Emma Bovarys väsen beskrivs också och kan kanske sammanfattas som en protest mot bilden av den underordnade lydiga kvinnan.

Bonddottern Emma gifter sig med läkaren Charles Bovary och hoppas att det ska ge henne ett nytt spännande liv. Men hon tröttnar snabbt på den småborgerliga andefattiga tillvaro hon hamnat i.” Livet ska inte uthärdas, det ska fyllas av upplevelser” utbrister hon i direkt publiktilltal.

Sedan kastar Emma sig in kärleksaffärer bland annat med den unge Leon – fint spelad av Razmus Nyström. Deras samlag i en elegant droska som dras runt på scenen är en dråplig scen. Hon blir inte alls skuldmedveten utan klart irriterad när de upptäcks av dottern Berthe och tvingas bli anständiga.

Emma känns ofta som ett bortskämt barn. Hon svävar i en romantisk drömvärld där hon är fixstjärnan allt snurrar kring och säger till pastorn att hon borde bli helgonförklarad. Även pastorn tjusas av hennes utstrålning och det antyds att han vill vara betydligt mer än ett andligt stöd.

Emma ägnar sig också ohämmat åt lyxkonsumtion. Allt vill hon ha – vackra klänningar, sjalar, parfymer, smycken och varför inte en smidig ridpiska. Hon tar köpen på kredit och är snart avgrundsdjupt skuldsatt. Till slut erbjuder hon sig att sälja sin kropp för ” det är ju en ägodel en kvinna alltid har kvar”.

En viktig man i Emma Bovary hov är apotekaren – utmärkt gestaltad av Hamadi Khemiri. Apotekaren är en stilig och hal figur som till synes med viss motvillighet förser henne med droger. Opiumdroppar ber Emma alltmer desperat om och till slut det potenta giftet arsenik – som hon säger sig behöva för att utrota råttor.

Charles Bovary är en vek känslig man som trivs med sitt yrke och vill ha ett stillsamt lantligt liv. Han älskar sin hustru, ger efter för hennes nycker, blundar för hennes otrohet och försöker inte sätta stopp för hennes konsumtion utan sätter sig istället själv i skuld. Dessutom vill han att hon ska pröva allt som kan främja hennes hälsa -även gå på teater – fast han tycker det är fånigt att låtsas vara någon annan än sig själv.

Charles brukar klassas som en ganska trist figur utan egentlig egen vilja. Men denna gång gnistrar karaktären och blir en intressant motpol till Emma i David Fukamachi Regnfors skickliga gestaltning.

I denna tolkning av Madame Bovary får dottern Berthe också en viktig roll. Charles är den som främst tar hand om barnet som Emma ytterst motvilligt föder fram och sedan kallsinnigt vänder sig bort från. Hon säger vresigt att hon ville ha en son – för kvinnor tvingas leva så stympade liv. Att Charles av sorg över sin hustrus död i slutet själv väljer att överge sitt barn är något av en gåta.

Av ensemblen krävs inte bara att med skärpa utmejsla karaktärerna utan också en påtagligt fysisk gestaltning och vighet. Den svåraste och mest komplexa rollen har givetvis Electra Hallman. Emma Bovary är onekligen ett eldprov för henne som karaktärsskådespelare. Regissören som arbetade med Electra Hallman i Brott och straff berättar på Dramatens hemsida att han såg vilken potential hon har.

Madame Bovary är ännu en fullträff för Dramaten vars höstsäsong med nytolkningar av klassiker är mycket lyckad. Denna välspelade, sensuella och visuellt starka föreställning angår alla med sitt tidlösa tema om livsval, sexuell hunger och habegär. Extra plus också för att regissören inte pekar ut en moralisk kompassriktning. Tilläggas kan att applåderna dånade i salongen på premiärkvällen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Scenkonst, Teaterkritik

Filmrecension: Drömmar – rörande, kärleksfull och provocerande, allt på en gång

16 oktober, 2025 by Ulf Olsson

Drömmar
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi och manus  Dag Johan Haugerud 
Roller Ella Øverbye som Johanne, Selome Emnetu som Johanna (franskläraren)
Anne Marit Jacobsen som mormor och Ane Dahl Torp som mamma.

När den 17-åriga Johanne träffar sin nya lärare i fransk, Johanna, blir hon helt tagen av hennes och kan efter det inte släppa tankarna på henne och hennes utstrålning. Mötet påminner henne om en bok som hon läste för ett antal år sedan. Den handlar om en ung kvinna som blir djup förälskade i en mycket äldre konstnär. Ett minne som särskilt etsar sig fast är när konstnären knyter en halsduk tre varv runt den unga kvinnans hals. Tänk att få vara med om något sådan.

Johannes hela tillvaro börjar kretsa kring tankarna på Johanna. Hon söker henne hela tiden med blicken och hon blir mer och mer övertygad om att de har en speciell kontakt och att Johanna nog känner det samma, samma pirrande känslor. En natt drömmer hon om att de är tillsamman och när hon vaknar är hon helt fångad av drömmen. I drömmen virade Johanna till och med en halsduk tre varv kring Johannes hals, precis som i boken. Minnet av drömmen känns både fantastiskt och hemskt förbjudet, hon både skäms och njuter av känsla. Plötsligt går det upp för henne att hon är besinningslöst förälskad i Johanna.

Förälskelsen, skammen och ovisshets tär mer och mer på henne och gör att hon bli inbunden, drar sig undan och blir sjuk. Det finns bara en sak att göra. Hon letar reda på var Johanna bor och går hem till henne. När Johanna öppnar dörren faller Johanne i Johannas armar och börjar storgråta. Under ett års tid träffas de regelbundet hemma hos Johanna. De pratar, sitter nära varandra och stickar tröjor.

Johanne vill bara en sak, att de ska bli tillsamman. Men varje gång de kommer riktigt nära varandra verkar Johanna dra sig undan, varför gör hon så. Efter något år glider de till Johannes förtvivlan isär. Kanske var hon aldrig mer än en elev till Johanna. I ett försök att bevara alla känslor har Johanne under hela tiden skrivit ner allt hon upplever i en bok. Det är hennes första förälskelse och hon är helt övertygad om att hon aldrig mer kommer uppleva något liknade. Men trots att hon vill bevara sina upplevelser och sin kärlek för sig själv orkar hon till slut inte bära alltsamman inombords. Hon ber sin mormor ock efter ett tag också sin mamma att läsa det hon har skrivit. Båda, särskilt mamman, blir först förfärande.

Vad har egentligen hänt mellan läraren och Johanne. Är det övergrepp som borde anmälas? Eller är det en djupt förälskad ung kvinnas febriga fantasier. Men en sak är säker, det är mycket vacker kärleksroman som kanske borde ges ut. Det blir en fråga som alla blir indragna i mormor, mamma, förläggaren och till och med Johanna. Det är som om den vackra kärlekshistorian sakta glider ur händerna på Johanne.

Filmen som är en mycket vacker kärlekshistoria skildrar den djupa förälskelsen i all sin febrighet och galna upptagenhet. Samtidigt utforskar filmen den sköra linjen mellan verklighet och fiktion. Den beskriver hur kärleken kan pendla mellan djupaste lycka och djupaste olycka. Mellan hopp och förtvivla. Är kärleken besvarad eller är den inte det inte? Filmen är rörande, kärleksfull och provocerande, allt på en gång. Ella Øverbye gör en lysande, nyanserad och inkännande tolkning av all de lyckliga och olyckliga stunder som Johanne genomlever. Tillsamman med Selome Emnetu, som spelar Johanna, gestaltar hon närhetens och intimitetens mysterier, dess visshet och ovisshet. Filmen vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2025.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: 7 Steg – två gräsliga timmar

16 oktober, 2025 by Elis Holmström

7 Steg
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Andreas Öhman

Veronica Maggio må vara en av Sveriges mest älskade och uppskattade artister på scen, hon har genom sin musik skaffat en oerhört hängiven publik där konserterna och kontakten med lyssnarna i mångt och mycket kan jämföras med den som kan ses då Håkan Hellström fyller landets största scener.

Beslutet att nu pröva på skådespelaryrket hade inte känts lika udda om det – likt då Lady Gaga gjorde en strålande skådespelardebut i A Star Is Born, varit fråga om en film med musikalisk anknytning. Då hade det funnits fog för beslutet att rollbesätta en person utan erfarenhet av konsten att skådespela. Då hade Maggios musikaliska erfarenhet fungerat som skyddsnät vad gäller att nyttja befintliga kunskaper, något som Gaga hade stor nytta av. Men vem behöver följa mönster, recept eller några som helst rekommendationer då vanföreställningar och fullkomligt vanvett kan leda hela dansen?

För Maggio och regissören Andreas Öhman – som båda står som de ansvariga för filmens manus, har inte skapat sju nätta små steg, det är istället helvetets sju cirklar som publiken tvingas igenom under två helt gräsliga timmar. Sadistiskt nog är filmens korta inledning inte av samma episka tortyr som övriga filmen. Istället är introt oväntat stabilt – om än taffligt vad gäller hantverket, Maggio hanterar den aningen banala dialogen oväntat väl och får den att kännas relativt naturlig. Det hopplösa festandet och sommarförälskelsen upplevs som hyfsat genuin, faktumet att filmen lämnat Sveriges gränser ger också förhoppningar om lite gemytlig europeisk sightseeing.

Men då filmen skapat en känsla av falsk trygghet kommer en sylvass kniv rakt in i ryggen på publiken. För vad som faktiskt levereras är inte en lättsam romans med glättig dialog som framförs med självsäkerhet utan en bisarr – för att inte säga inkompetent, thriller där hemligheter skall avslöjas och studeras.
Den här totala vändningen är hanterad med så pass osedvanlig okunskap att det hela blir en tvärnit där alla passagerare kastas ut genom framrutan. Men istället för att träffa betongen och gå vidare till efterlivet tvingas vi uthärda gränslös dårskap som tvingar till böner om nåd.

Maggio och Öhmans manuskript är – förutom att vara berättarmässigt undermåligt, också fyllt med dialog så usel att den redan nu borde ställas inför rätta för grova brott vad gäller att misshandla svenska språket. Filmens repliker och utsagor liknar inget vi tidigare sett, till och med Tommy Wiseaus ökänt usla kultklassiker The Room framstår snart som någon sorts arvtagare till både Aaron Sorkin och David Hare. Detta kombineras med ett skådespel från både Maggio och Joel Spira – som för artighetens skull, inte lär kunna skrivas in i filmhistorien som skådespelaryrkets mest exemplariska.

Men det är berättelsen som får det hela att gå från uselt till att behöva placeras bredvid radioaktivt avfall. Detektivarbetet – som majoriteten av filmen vill ägna sig åt, är bortom det löjeväckande, det irrationella beteendet som Joel Spiras karaktär demonstrerar är inte bara patetiskt utan tangerar att vara psykotiskt. Snart blir hemfridsbrott och allmänna buffelfasoner något som filmen vill att vi skall applådera. Sedan följer lite knarkexcesser, vandalisering och tvångsbeteende, allt för att göra en redan odräglig situation till en ren golgatavandring.

Att filmen gör ett par dyra utlandsresor – som bidrar med absolut ingenting vad gäller berättelsen, känns snart som en patetisk ursäkt för att filmteamet skall få dra till trendiga influencer-destinationer på andras bekostnad. Speltiden på vansinniga två timmar känns längre än då jag med tveksam mage blev fast på ett stillastående tåg utan ström eller badrum. Att eländet slutar med en ren stöld känns dock som ren poesi, detta är nämligen två timmar jag aldrig kan återfå, detsamma kan sägas om mitt förnuft, tålamod och allmänna sinnesfrid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Kvällspass – känns i hela kroppen

15 oktober, 2025 by Rosemari Södergren

Kvällspass
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Petra Biondina Volpe

En ovanlig och unik film som skildrar en människa i dess arbete ett helt pass. Detär inte många filmer som skildrar människor som arbetar. Ofta, ofta handlar det i filmer om människor som av något outgrundligt skäl inte behöver försörja sig. Men nu får vi följa Flora, en erfaren sjuksköterska på en kirurgavdelning där tempot är högt och resurserna knappa. Det är fruktansvärt stressigt, krävande och påfrestande. Genom henne speglas egentligen liv och död, de stora existentiella frågorna och samtidigt på ett högst konkret, tydligt och realistiskt sätt sätts detta i samband med hur arbetsliv ser ut idag för många människor.

Avdelningen Floria jobbar på är underbemannad men hon kämpar verkligen på och är duktig, noggrann och har empati för patienterna. Men ju mer arbetsbördan ökar och alla har krav på henne och förväntningar blir det svårare att fortsätta upprätta den leende attityden och gott humör. Filmen är inspelad i ett tyskt sammanhang och det gör att där finns vissa skillnader som jag inte tror stämmer inte på svenska förhållanden. Där finns en del rum där privatbetalande patienter finns. Dessa privatpatienter har, inte oväntat, ännu högra krav på sjuksköterskan och vården. Jag har inte hört talas om att det finns avdelningar på svenska sjukhus där vissa rum är för privatbetalande patienter. Men det spelar ingen roll för filmens handling och helheten. Jag tror många, många inom vård och omsorg kan känna igen den press som Floria upplever och vi har alla något att lära av det.

Trots underbemanning hanterar hon arbetsdagen med okuvlig arbetsmoral, klinisk precision och stor empati för sina patienter. När arbetsbördan växer och timmarna rinner iväg blir även det inre trycket synligt. Med hyllade Leonie Benesch (Lärarrummet, Det vita bandet) i en djupt mänsklig huvudroll är filmen en hyllning till dem som bär andra – ofta på bekostnad av sig själva.

Av och till är Floria så pressad att jag får ont i magen och det känns i hela kroppen. Pressen kryper under huden på mig. Det är stark film som jag hoppas många ser. Speciellt politiker och makthavare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Sida 99
  • Sida 100
  • Sida 101
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in