Lunchteater Göteborgs Stadsteater
vecka 42 2025
Manus & konstnärlig idé: Ida Gillner
Texter: Anna Margolin, Celia Dropkin, Malka Heifetz Tussman, Rohkl Korn (svensk översättning Beila Engelhardt Titelman
Regi: David Sperling Bolander
Kompositör: Ida Gillner (Musikaliska arr Shtoltse lider)
Kostym: Nonno Nordqvist
I en fasansfullt polariserande tid när en judisk filmfestival tills vidare ställts in (kanske hittas en lösning) på grund av säkerhetsskäl och minnesceremoni 7 oktober störs och vandaliseras, får man glädjas åt att detta dramatiserade utsnitt av judisk svunnen kultur i musikens tecken blivit fantastisk Lunchteater. Att det kunnat arrangeras i en trygg miljö där utsålda föreställningar ger publiken insyn i en värld de förmodligen inte kände till ska applåderas. Och fast man kanske bara kan relatera på ett mänskligt plan – i högre grad om man är en strävande skapande kvinna – förnimmer jag att Ordens drottningar går hem hos publiken. Av en slump hördes Ida & Louise framföra Shtoltse lider i Kronhuset i Göteborg 2019. Man hade tonsatt fyra judiska poetissor vilka skrev på jiddisch och var verksamma efter första världskriget och fick en renässans på 80-talet när de översattes till engelska.
Senaste åren har jag haft anledning att skriva om och hylla Ida Gillners konstnärskap vid en rad tillfällen – pianokonserter, magisk pianoplatta, som ena halvan i Vardagshjältinnorna, medlem i Längtans kapell med mera. En av gångerna jag recenserade handlade det om pjäsen Alla vindar är stilla med musik av Gillner. I den skildras pseudonymen Anna Margolins liv; hennes lyrik, mottagandet och tragiska ödet. Margolin är en av de fyra kvinnor som Ordens drottningar kretsar kring. Gillners nya samarbetspartner har också synts hos Lunchteatern tidigare och är ett minst lika stort namn inom världsmusiken. Livet Nord flyttade från Göteborg till Dalarna och blev skivbolagsboss. Violinisten driver sin egen orkester, Kaja och ingår eller har ingått i flera andra projekt, exempelvis Beches Brew West Coast Edition och New Tide Orquesta.
Tonsättningar och recitation av dikter binds samman av biografiska upplysningar och väldigt talande scener. För det dramatiserade berättandet har duon tagit regi av David Sperling Bolander i vars studio jag befann mig i fjol, vilket resulterade i recension. Att han utfört sitt uppdrag exemplariskt råder det ingen tvekan om. Avvägningen vad gäller skiftande temperament och tempo är föredömlig. Och välbehövlig fakta lämnas i lika välavvägda portioner. En hel del står också att läsa i programbladet som hänvisar till fler källor. För att parafrasera Keve Hjelms sorgliga figur i nyligen omsedda Kvarteret Korpen: ”Man blir allmänbildad av att gå på Lunchteatern”.
Men Ordens drottningar är förstås inte någon föreläsning. Tonvikten läggs på nio dikter vilka sjungs på jiddisch och svenska alternativt deklameras. Vid några tillfällen tycker jag mig höra tyska, vilket jag får veta inte stämmer- Det är en villfarelse. Sången med Ida på lead sitter perfekt vare sig den framförs med emfas eller eftertänksamt. Ida spelar piano och tar i en klezmer-doftande tonsättning fram sitt huvudinstrument sopransaxen medan virtuosen Livet med samma ackuratess trakterar sin violinquinton. Man njuter oreserverat av deras intima samspel. Rent musikaliskt kulminerar föreställningen i ett fenomenalt melodiskt stick med skör stämma från pianot och glissando på violinen, jämte en vacker melodi framställd på pianot som påminner om Ida Gillners tonspråk.
I intelligent dramatiserade korta scener förmedlas hur några av poeterna såg på sin lyrik och hur de hade det i diasporan. De fick hålla på att skriva och blev sparsamt utgivna utan att uppmuntras. Åtminstone Anna Margolin tystnade istället, drabbades av mental ohälsa efter att manliga kritikerkåren nedgörande recenserat hennes debut. Pendlingarna mellan stolthet, uttrycksbehov och föraktet de möts av speglas suveränt i dessa inlagda avsnitt. Humor tillförs när duon går in i sina manliga roller och repliker. Att kostymören skrudat duon i svarta herrkostymer och hatt förstärker deras öden, ofriheten som diskrimineringen resulterade i. Villkoren sammanfattas i truismen: ”It´s a thin line between magic and madness”. Verkligen en kulturgärning att uppmärksamma dessa kvinnors strävan och skaparkraft!
Slås av anslaget med sitt allvar och hur det blandas med obändig lust och hängivenhet jämte en dos gyckel. Det är väldigt proffsigt gjort, märks att det filats på föreställningen. En smart detalj är att medan den ena (oftast Ida) berättar om någon av ”poetessorna” ackompanjerar den andra på sitt instrument, till exempel genom pizzicato. Ett annat verkningsfullt inslag är de röster som stoppats in.
Kampen för erkännande är den röda, rörande tråden och man känner livskraften i lyriken som så föredömligt framförs i fina tonsättningar eller verbalt. Vi får veta att ett gemensamt drag för gruppen av kvinnor vilka till slut fick sin renässans, är deras frihetslängtan, drömmen om självständighet och oberoende. Artisternas imponerande skådespelartalanger skildrar deras strävanden. På sluttampen inbjuds till ordlös allsång på jiddisch.
Efter sista applåderna och duons riktade tack till behjälpliga får vi vara med om singelsläpp. Muter Erd (trad. + Margolin/ Gillner) hade sin digitala release, vilket framgår av tomteblossen i min första bild. Marknadsföringen beskriver vad som uträttas i termer av innerligt, lekfullt och dynamiskt samspel. Stämmer med hur jag uppfattade denna strålande föreställning. Jag har en tendens att sväva ut, vill dock föra fram en sista iakttagelse. När jag såg Ida & Louise med Shtoltse lider och då Alla vindar är stilla recenserades fanns i publiken människor med judiska rötter, vilket medförde att något annorlunda stämning rådde, ärvd erfarenhet fick luften att vibrera.