• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Kardborreshowen – fartfylld humor med en lugn humoristisk dramatik

18 december, 2025 by Cajsa Carlsten

Kardborreshowen
Manus Per Andersson och Håkan Johnsson
Regi Edward af Sillén
Premiär 17 december 2025 på Rival i Stockholm och åker efter ett par föreställningar i Stockholm på Sverigeturné

Här får vi vara med på en otroligt fartfylld resa, med energi, humor med en lugn humoristisk dramatik. Temat, kardborre är tankegivande som är en röd tråd.

Humorn är absolut humor, vi får skratta åt oss själva, åt olika situationer men ändå då vi är tillsammans.

Per Andersson står för en humor som är snabb, fartfylld med energi och snabba vändningar.

I fokus är att vi är tillsammans eftersom det blir en lek där vi i publiken får välja rubriken för varje scen. Vi får kasta kardborreboll mot en duk olika rubriker.

Per är professionell i sin form bland annat mötet med publiken, även de som inte gör det som ”förväntas”. Musikerna som finns på sin egna lilla scen är otroligt professionella, de får också sitt solo i olika nummer. De är så bra.

Det finns en start, en mitten och ett avslut i tanken utifrån kardborre, humor och leken.

Inför föreställningen säger Per Andersson:
– Att få kasta sig ut i Sverige och spela kan vara det bästa som finns. Jag har köpt in åtta nya peruker och är fulladdad med infall och skämt åt alla håll! Mötet med publiken och känslan att vad som helst kan hända med hjälp av humor är livets mums. Yeeehaaaa!

Arkiverad under: Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: HHumor, Per Andersson, Rival

Filmrecension: Avatar: Fire And Ash – filmiskt spektakel

16 december, 2025 by Elis Holmström

Avatar: Fire And Ash
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 december 2025
Regi James Cameron

Det är få fenomen – eller succéer, som är så besynnerliga som James Camerons Avatar. Trots de gränslösa ekonomiska framgångarna för de tidigare filmerna har den fiktiva planeten Pandora och dess karaktärer inte haft i närheten samma djupa avtryck som andra storfilmer som rör sig i territoriet som – utan att vara nedsättande, kan kallas nördigt. Mer nyinkomna tillägg som flertalet moderna anime eller Denis Villeneuves adaption av Dune har lämnat ett helt annat avtryck och nyttjas frekvent som popkulturella referenser. Avatar känns istället som en solförmörkelse, en händelse som är i centrum under sin korta existens och som sedan upplöses.

Att uppföljaren tog sanslösa tretton år bidrog inte heller till att befästa någon odödlig position. Då det väl blev dags för tre år sedan fanns det en förhoppning om att Cameron skulle få taket att lyfta, visa världen vad vi saknat under så lång tid. Resultatet blev istället en likblek påminnelse om varför Avatar haft så svårt att vara något annat än momentära supersuccéer. The Way Of Water var lång, tafatt och fantastiskt feg vad gäller att ta konceptet vidare. Då det nu blivit dags för del tre vill den – förvisso lilla, optimisten inom undertecknad att Cameron äntligen skall rättfärdiga sin mastodont-satsning, att en gång för alla sätta ned foten och demonstrera vad sanslösa 400 miljoner dollar i budget kan leverera i form av filmiskt spektakel. Tyvärr så blir den tredje filmen istället bara ett plågsamt och – i många fall, chockerande, dekret gällande att James Cameron numera gör dussinfilmer som han själv inte ens verkar bry sig om.

För dem som förälskat sig i de massiva djungellandskapen och de vackra fiktiva hav som Pandora erbjuder finns här fortfarande samma ögongodis, de norrskensliknande ljusfenomen som befolkar planeten är på plats samt andra neonfärgade kreatur. Och det vore fel att inte lyfta det faktum att Avatar har tillgång till teknik som springer cirklar kring både NASA och Pentagon. Framförallt det sätt texturer renderas är bortom all beskrivning och når total fotorealism i ett antal scener, det är tveklöst den kanske mest tekniskt avancerade film vi någonsin sett. Även om Avatar-serien alltid velat stödja sig på sin teknik måste något mer tillkomma. Cameron har med året gått ifrån – kanske förlorat, den där råa och totalt kompromisslösa udden som gjorde Aliens och Terminator 2 värdiga att tituleras som några av historiens bästa filmer. Båda har en relativt spartansk berättelse men det fanns också en oerhörd emotionell kraft samt ett engagemang som gjorde att enkelheten kunde förbises. Även den första Avatar hade spår av detta, men konsten att faktiskt engagera på emotionellt plan verkar helt ha försvunnit i den andra filmens lagun. Fire And Ash har inte ett enda moment som på något sätt skapar någon engagemang för någon av filmens karaktärer, de isande och nervpirrande momenten från stålverket i Judgement Day är bortblåsta där action och drama fasades ihop med perfektion. Istället blir det mer spirituellt tugg som varken känns genuint eller vidare djuplodande, snarare en tunn fernissa för att dölja det faktum att substansen är just vatten.

Det hela känns istället som en livlös teknikdemo, inte vidare skilt från då nya motorer för digitalspel visas upp. Det är makalösa miljöer och häpnadsväckande detaljrikedom men det faktiska innehållet är långtifrån något som skulle vilja spelas i timme efter timme. Då Fire And Ash fungerar som en direktuppföljare borde filmen kunna rivstarta och totalt ignorera alla påminnelser eller hållplatser. Absurt nog så får vi här sekvenser och slutsatser som borde avhandlats för länge, länge sedan. Istället för att faktiskt nyttja det hela som en tredje akt blir det en märklig gröt som befinner sig mellan att kännas som ett mellanrum och en final. Inte ens då filmen har frön till grandiosa ting – eller tillgång till aktörer i världsklass, kan Cameron göra något av dem då han stirrar sig blind på totalt nonsens. Kate Winslet är ännu en gång fullkomligt bortkastad i en roll där hon får fräsa och leverera iskalla repliker. Duktiga Zoe Saldaña har alltid legat på gränsen till överspel då hon skall gestalta Neytiri men får här uppgiften att vara sur som en citron och bidra med absolut noll. Sigourney Weaver är den enda som får någon möjlighet att arbeta med substans men resan hennes karaktär genomför är smärtsamt bekant och inte det minsta intressant trots att Weaver tillför sitt fantastiskt gedigna agerande.

Mest bortkastat är dock additionen av Oona Chaplin i rollen som filmseriens kanske häftigaste karaktär, den mordiska och bestialiska Varang. En karaktär som osar av vansinne och obehag. Chaplin skapar en otroligt hotfull men samtidigt fascinerande karaktär vars stridsmålning och hänsynslösa manér ger hopp om att något annat är på ingång. Dock reduceras detta lovande nytillskott till noll då hon åsidosätts gång på gång. Och ungefär sådär pågår hela filmen, det tycks vara intressanta och potentiellt storslagna saker i görningen men allt slutar i ett hopplöst mönster bestående av det uppenbara, förutsägbara och alltför säkra. Med tanke på att James Cameron med nämnda Aliens och Terminator 2 skapade uppföljare som båda var bättre än sina original, men som också tog konceptet vidare genom att införa vågade förändringar, är det helt förstummande att Cameron nu kapitulerat i ren feghet och väljer köttbullar och mos på en meny som innehåller alla tänkbara exotiska alternativ.

Sedan är det svårt att undkomma ironin. Martin Scorsese beskrev Marvel Studios filmer som rena nöjesfält, berg- och dalbanor utan någon egentlig merit för att kallas ’’riktig film’’. James Cameron har med Fire And Ash lyckats göra exakt detta – bokstavligt talat, då stora delar av scenerna menade att få igång pulsen och adrenalinet består i att karaktärer åker rutschkana. Och kanske är det just actionscenerna som står för den största chocken, i alla fall vad gäller att vara fullkomligt tafatta. För då det nalkas final och alla kort skall läggas på bordet borde vi få något så storslaget, uppfinningsrikt och engagerande att all konkurrens kapitulerar. Istället är det James Cameron som springer skrikande från slagfältet. Filmens klimax är endast en hopplös och trött repetition av de tidigare filmerna där precis allt känns klippt och klistrat. Gåshud, tårar och extas har rört sig i samma riktning som Camerons kreativitet, det vill säga mot nödutgången.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Avatar, Filmkritik, Filmrecension

Intelligent relationsbaserad humor roar och svingar brett – Farsor av Abnorm Scenkonst på Göteborgs Stadsteater

14 december, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Tobias Walka

Av och med: Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist (Abnorm Scenkonst)

Koreografi och regikonsultation: Cecilia Milocco

Rum och kostym: Matilda Söderling

Ljus: Ludde Falk

Komposition: Lisen Rylander-Löve

Dramaturg: Manda Stenström

Urpremiär 13/12 2025 på Studion Göteborgs Stadsteater (gästspel)

Spelas i januari på Teater Trixter

Mycket hände i huset på Stadsteatern denna kväll. Genom vidtagen nödvändig ommöblering i schemat uppstod en krock. Två urpremiärer inträffade samtidigt. Och på Götaplatsen alldeles utanför hade tusentals samlats för att lyssna på Lucia-sånger, vilket medförde att kollektivtrafiken ställts in på Avenyn. Hur som helst valdes av praktiska skäl att se helgens gästspel på Studion som Kulturbloggen blivit inbjuden till. Och trion som jag till skillnad från omtalade GRUPPEN – verkar dela deras ideologi om ifrågasättande av normer och samhällsstrukturer med lekfullhet och egna erfarenheter som drivkraft – inte hade koll på föll jag för. Tidigare har bland annat barnteater spelats på Borås Stadsteater och Abnorm Scenkonst har turnerat med Det halvkassa moderskapet.

Vad som beskrivs som ett pågående projekt, istället för en dramaturgiskt sammanhållen båge med urskiljbar handling, blir till en lika fysisk som komisk uppgörelse med dem själva och sina pappor. Bornell, Hackzell och Holmqvist ikläder sig bokstavligt talat i omgångar rollen som sina respektive pappor. Anti-pjäsen Farsor är dels en drift med manliga stereotyper genom obetalbar koreografi, mimik och tonfall vilka visar på essensen av mansplaining. Särskilt Elin Bornell förstärker draget av karikatyr genom en högdragen överklasskånska, vilket genererar åtskilliga skratt. Dels är uppsättningen en lika träffsäker drift med dem själva och det projekt de är inbegripna i. Meta-nivån glider fram och tillbaka. Det är väldigt kul att beskåda för att handlaget känns så smart. Fallgropar undviks nästan helt och det bollas lustfyllt med förutsägbara floskler. Föreställningen klockar in på cirka sextiofem minuter. Apropå dramatisk båge sitter trion på stolar i underkläder i öppningsscenen för att i finalen återkomma till utgångspositionen. Entusiastisk premiärpublik fick sig till livs prioriterad arbetsmetod: Att trycka på samtidens smärtpunkter snarare än att leverera färdiga manus.

Farsor kretsar kring minnen och hur generationer påverkar varandra. Publiken får veta att tre döttrar agerar som sina pappor i deras glansdagar för att komma dem nära. I motsats till flera andra uppsättningar i samma teaterhus senaste åren görs inga större ansträngningar för att få dem att se ut som virila män. Matilda Söderling nöjer sig med mustascher (skippar till och med polisonger), tidstrogna frisyrer, byxor minst sagt trånga i grenen och ekiperar skådespelarna med tidstrogna moderiktiga kläder, vilka framhäver ungdomlig maskulinitet. I repliker, mimik och ohejdbar lust att tänja på gränser växlas det blixtsnabbt mellan perspektiv med psykologisk skärpa. Nyttan med självironi som stilmedel ska inte heller. underskattas. Greppet gör susen!

Under vad som ska föreställa framväxten av tänkt pjäs blir kvinnorna avbrutna av oönskade telefonsamtal. Det är inga efterhängsna snubbar som hör av sig utan givetvis deras fäder. Rings på en grå telefon med extremt lång sladd och nummerskiva, relik från 70-talet. Papporna undrar hur arbetet fortskrider och framför allt hur döttrarna tänkt om stolarna de lånat och omilt hanterat. I ett senare skede avslöjas att de som ringer sett pjäsen som repeterats, till och med läst recension. Att någon av dem lovordar musiken är något jag instämmer i. Låter som om Lisen Rylander Löve (vars clinic nyligen på Utopia jag skrev om liksom ett par av de jazziga projekt hon genomfört recenserats) är på plats. Men eftersom hon inte finns med i applådtacket kan hennes tenorsaxofon och uttrycksfulla soundscape ha förekommit i inspelad form. Scenografin är sparsmakad, scenen inbjudande insvept i draperier och sedermera plast. Ska indikera hur komplicerat det är hitta rätt, hur lätt det är att hamna vilse trots att utpekad riktning. När trion tar scen i besittning genom att irra runt och till och med krypa på golvet inser man att slapstick-humor är ett signum för frigruppen.

I ett skede kommer någon av dem fram till att pappa borde bytas ut mot en gemytlig göteborgare. Tomas von Brömssen föreslås. Carl Einar Häckner nämns fast avvisas vid närmare eftertanke. Dråpliga tankeexperimentet får mig att referera till ett kort klipp på Youtube som har rubriken ”Little girl doesn´t like her mum and want a new one”. Visst är inspelningen av den kanske 5-åriga flickan integritetskränkande och konversationen torde ha varit hjärtskärande för mamman. Samtidigt går det inte att komma förbi hur ologiskt komiskt klippet är, om än en begriplig reaktion hos ett självständigt förskolebarn som fått nog. Farsor har ett narrativ tacksamt att skämta om. Samtidigt undras över i vilken grad dessa feminister lockar män att se deras scenkonst. I vilken utsträckning är vi en tänkt målgrupp? Tippar att fördelningen var 80-20 på premiären.

Ska man vara petig har den samspelta trion lite för roligt åt somliga infall, vilka kunde ha ansats. Nu fnissar vi när de dröjer kvar och tramsar i vissa scener. Men se invändningen som marginell. Har definitivt överseende med deras goda självförtroende att töja en del situationer till bristningsgränsen. Det allra mesta av vad de stoppat in i sin meta-happening har substans och smartness, görs med utstuderad finess. Aktriserna skördar framgångar med sin tajmning och närvarokänsla. Bornell, Holmqvist och Hackzell reagerar på varandra genom att fyndigt eller drastiskt ta vid, fylla i den föregåendes reaktion. Hanna Holmqvist har kunnat ses i Stallebrottet och på Masthuggsteatern medan Ida Hackzell ingått i ensemble på Norrbottenteatern. Elin Bornell tillhör fasta ensemblen på Borås Stadsteater där hon gjort Sally Bowles och jag bevittnade hennes framfart i Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backa.

bild Richard Andersson

Kikar i anteckningarna, försöker tyda nedrafsade impulser. Något som måste understrukas är hur blixtsnabbt perspektiv skiftas, vilket stundtals kan förvirra. Ibland behöver publiken anstränga sig en smula. Vem representerar skådespelaren? I hur många procent av föreställningen är hon sig själv, sin pappa i dennes glansdagar eller sitt alter ego? Dock, utförs dessa byten oerhört skickligt. Titeln på en modern intensiv filmklassiker poppar upp i skallen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. En annan reflektion rör de avsiktliga platta och därför hejdlöst lustiga metaforerna. Kul blir det också när Hanna Holmqvist levererar repliker på norska. Vad som försiggår kantrar aldrig även om gränsen tangeras genom kul överdrifter.

Samtidens destruktiva polarisering kringgås, vilket trion ska en stor eloge för. Däremot excelleras som nämnts i i psykologiskt skarpsinne, av universell kaliber. Tekniska utvecklingens ofrånkomlighet ifrågasätts – beställ i appen, uppge bank-id, manövrera tre fjärrkontroller etc. I rollerna som sig själva eller snarlika figurer vädjas om att få ta plats, vilket väcker lika mycket sympati som det berättigade ”gnället” på att ständigt tvingas lära sig nytt. Observera att ingen laptop eller mobiler förekommer. Och när pressen blir för hård vill de namnlösa gestalterna söka skydd från omvärlden i allmänhet och pappornas omvårdnad i synnerhet. Jag är inte här låter tragikomiska flyktbeteendet. Allra sist ska Cecilia Milocco harangeras för snillrik koreografi.

Bild från mig

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Malmö Dockteaters poetiskt skildrade Anette blir kännbart dagsaktuell

14 december, 2025 by Pernilla Wiechel

Anette, du är huvudpersonen i din egen film
Turteatern, gästspel av Malmö Dockteater, (sedd 13 dec)
Urpremiär Malmö 27 september 2025
Regi, manus, scenografi Erik Holmström
Komposition Erik Enocksson
Dockmakare Maja Döbling
Attributmakare Malin Kihlberg
Ljusdesign o teknik Adrian Kautsky
Teknik Amanda Lebert
Smådockor Isadora Nordegren
Föreställningsfoto Jenny Baumgartner
Grafisk form Mattias Broberg
Producent Agnes Rosenberg
Medverkande Kajsa Ericsson och Erik Olsson
Hjälp med tillverkning Jack Ekman, Jonas Bengtsson, Emma Bexell, Lotta Döbling, Bjørn Sannerud, Richard G Carlsson
Körtekniker på Turteatern Viktor Öhlund
Arrangemang och ledning Nessun dorma-kören Jan Tavares

När nu Malmö Dockteater gästar Turteatern i Stockholm med pjäsen Anette, du är huvudrollen i din egen film – blir det snabbt fullbokat alla datum, om än teatern barmhärtigt håller undan ett fåtal biljetter som släpps samma dag. Föreställningen som redan haft premiär i september har skapat ryktet om ännu en succé, som redan spritt sig. Det samspelta dockteater-teamet har med Erik Holmström vid rodret denna gång sytt ihop en fin, poetisk berättelse som verkligen knyter an till vår samtid.

I centrum står Anette, 63 år, som efter att ha sett filmen Il Gondoliere bestämmer sig för att förändra sitt liv. Utifrån att ha arbetat i 31 år på Ericsson och levt i ett 30-årigt äktenskap som nu går på tomgång, med nyligen utflyttade barn, vill hon bli ”sig själv” och söker lyckan. Något i filmen hon sett, som handlar om en venetianare som kommer ut som gay, gör att hon vågar ställa sociala strukturer och samhällets förväntningar åt sidan. Hon söker efter en större mening med livet. Som ung har hon gått på Konstfack, och nu låter hon sina ambitioner från den tiden väckas till liv igen.

För den som inte tidigare sett Malmö Dockteaters finurliga produktioner är denna föreställning en bra början. Tempot är lugnt, den är fylld med humor och igenkänning och denna gång handlar det inte om att chocka publiken eller tänja på några tabun.

Först vill jag nämna hur samma karaktärs flera olika dockstorlekar utnyttjas fint i de olika scenerna. Där närbild krävs är dockorna stora, men när miljön behövs runt om dem, blir de mindre. Ljussättningen visar vad som är i fokus. Ett flertal uppställda små bord fungerar som scener och tre live-skärmar kommer med symboliska budskap effektfullt i kanterna av scenrummet. Men det som slår mig allra först är de oerhört välgjorda ljudeffekterna som gör att vi både hör köks-skrammel såväl som tandborstljud.

Så även om dockorna inte videofilmas denna gång, framgår ansiktsuttrycken med hjälp av dockspelarnas skickliga handlag. Både gång och mimik blir karaktäristiskt och trovärdigt, vilken är en ren fröjd att se. Centralgestalten Anette lyckas krypa in under skinnet, med sin vardagsnära ödmjuka personlighet. Det är som om man känner henne när föreställningen är över. Det slående är hur realistiska egentligen alla dockorna blir, kanske som en följd av att inga gester överdrivs, eller övergår till distanserande komik. Inlevelsen störs aldrig, och den värme och humor som känns är lågmäld.

Vid ett scenbord befinner sig en kör i form av en särskild klunga mindre dockor. Inspelad sång ljuder realistiskt ut i scenrummet. De hörs ljudligt vid varje körövning Anette är med på. I pauserna tar de en kopp kaffe vid en annan lite närmare scen, vilket ger avslöjande närbilder. Runt om allt syns stadens höghus, vars lysande fönster ömsom visar på värme, ömsom ensamhet och utsatthet.

Vi följer Anettes trevande väg bort från man och jobb, sedan inneboende både hos väninna och son och vidare en bit till i livet. Denna tänkvärda och poetiska föreställning väcker flera tankar. Dels vittnar den om nyliberalismen, där alla förväntas förverkliga sig själv (till utplåning), men där individualismen gör oss alla ensamma. Samtidigt ger den en psykologiskt finstämd berättelse om en kvinna, som plötsligt inte står ut, och hur familjen reagerar – under vilken epok som helst.

Men för mig inringar den en dagsaktuell samhällsfråga – som Malmö Dockteater så lyckat satt fokus på. Frågan om (människovärdet hos) den växande åldersgrupp som i dag förväntas arbeta allt längre, men som det inte bereds plats för i (arbets)livet – där AI och andra krafter tagit över.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Landet utom sig – Glansfullt och humoristiskt med stänk av allvar och vemod

13 december, 2025 by Ingegerd Rönnberg

Landet utom sig
Av/regi och koreografi Anna Vnuk efter Lars Tunbjörks bilder
Scenografi och kostym Jenny Kronberg
Ljus Johan Sundén
Mask Rebecca Afzelius
Medverkande Siri Hamari, Emma Österlöf, Astrid Drettner, Sanna Persson Halapi, Linda Kunze, Bahador Foladi, Emil Almén, Emil Hedayat, Ossi Niskala, Robert,Malmborg, Ludde Hagberg, Danylo Vorobiov, Franz Engman, Mika Höglund Steinberg och Ottilie Krystek
Kör Näktergalningarna
Premiär Kulturhuset stadsteatern 12 december 2025

Anna Vnuks Landet utom sig på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen är en säregen och fantasifull tolkning inspirerad av Lars Tunbjörks fotobok. Glansfullt och humoristiskt med stänk av allvar och vemod väver hon samman dans och rörelse med vilt pumpande musik, sång och lite teater.

Ibland ligger föreställningens fokus helt i Tunbjörks bilder, ibland rör sig Anna Vnuk intressant nog över dess kanter. Eller med andra ord från det av många svenskar sörjda folkhemmet där allt verkar gå uppåt till ett nytt hårt land. Titeln kan tolkas som om landets själ känner förtvivlan.

Det är en stor ensemble med dansare och skådespelare som tillsammans bygger dramat. Ibland förenas de i vardagliga scener exempelvis från ett midsommarfirande på en campingplats och ibland får en eller ett par dansare ta över scenen i mer idébaserade nummer.

Den lyckade starten sker med den närmast ikoniska bilden av den gigantiska Kalles kaviartuben som man kan kliva in i. Denna konstruktion som vuxna ivrigt köar till är en rutschkana som skapar barnslig glädje, men kan även ses som ett flygplan på väg mot nya tider.

Överhuvud taget präglas mycket i föreställningen av lekfullhet, ett ändlöst solande utan tanke på dess negativa effekter, korvgrillande och glättiga schlagerlåtar som Fyra bugg och en cocacola och Ooa hela natten.

Men just när förnöjsamheten börjar kännas tjatig kan den slå över i vemod och mörker. Alkoholism som håller på att förgöra en människa eller ett oskuldsfullt djur – måhända ett offerlamm – som dödats av någon illvillig och ett skarpt varningsrop om högerkrafter som växer sig allt större idag.

En ljuvlig scen, som på ett positivt sätt bryter av vardagslunken, är också den mot fonden av en utsökt persisk matta i storformat. Bahador Foladi sätter snabbt rollen som en invandrare som längtar intensivt efter det land som han tvingats lämna.

Scenen mot slutet där en ny generation vill skuffa undan den gamla etsar sig också fast. Liksom att motvilligt förlika sig med rollen som pensionär. Anna Vnuk låter detta svåra steg inramas av en hjärtlig kram och ett vackert skymnings-snöfall.

Som väntat är det dansen och koreografin som gör mest avtryck i Landet utom sig. Teatern hamnar lite tråkigt i periferin och utgörs främst av små insprängda monologer om människan som materia eller kalla det material. Kanske för att det är så de kan ses genom en kamera?

Ensemblen är fint samspelt och fungerar främst som ett kollektiv. Sol och värme dominerar och kostymerna speglar självfallet det- kortkorta shorts, bikiniöverdelar, jeans, grälla utanpåskjortor och fula badbyxor. Det är mycket bara bringor och solbrända ben som exponeras och även i en lång scen obekymrad nakenhet. Det är givetvis modigt av Siri Hamari att visa upp en mogen kvinnokropp på teaterscenen. Men egentligen ett onödigt inslag.

Medveten falsksång av kända låtar blandas med körsång av seniorerna i kören Näktergalningarna som mot slutet sällar sig till ensemblen. Musiken är vid två tillfällen uppskruvad på så hög volym att golvet i teatersalongen vibrerar, något jag tidigare enbart upplevt på rockkonsert.

Anna Vnuks Landet utom sig är absolut värd att se för dess udda stilgrepp, snygga koreografi och läckra scenografi. Premiärpubliken syntes älska den. Främst bör påpekas är denna föreställning i grunden en hyllning till Lars Tunbjörks fotobok med samma titel. Den som vill fördjupa sig i hans både inhemskt och internationellt uppmärksammade gärning som fotograf kan besöka Kulturhusets utställning som pågår till 18 januari.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 82
  • Sida 83
  • Sida 84
  • Sida 85
  • Sida 86
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in