Clayface
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi James Watkins
I vad som började som en ursprungsidé från moderna skräckmästaren Mike Flanagan, som skrev ursprungliga manusversionen och pitchade den för Warner Bros, med inspiration från Batman: The Animated Series tvådelade avsnitten ”Fear of Clay” fick senare se sig omarbetas av Hossein Amini (som bland annat skrivit manuset till Drive) och regisseras av James Watkins (Eden Lake, Speak No Evil) istället för Flanagan som blev upptagen med den hyllade Prime Video-serien Carrie och nya Excorcist: Martyrs som då alltså lämnade ifrån sig stafettpinnen. Den nya manusförfattaren och regissören har tidigare jobbat tillsammans på tv-serien McMafia. Det är dock oklart vad som är Flanagans ursprungliga idéer och visioner, men min gissning hamnar på att den hade haft ännu mer betoning på skräckelementen än den faktiskt fick nu.
I huvudrollen har vi Tom Rhys Harries (The Gentlemen, White Lines) som skådespelaren Matt Hagen som under en utenatt låter sig förföras av maffiabruden Theresa, spelad av Ruby Spear som slog igenom i serieversionen av The Gentlemen och nu också fått en framträdande roll. Deras lilla droginducerade fling slutar i trångmål när bossen Markos Szabo, spelad av ingen mindre än svensken David Dencik, konfronterar honom och förstör hans ansikte och liv fullständigt. Vilket får Matt att söka upp en så kallad alternativ läkare som mot bättre vetande injicerar nanorobotar för att återställa hans hud och ansikte. Vilket till en början går bra, tills det totalt faller ihop igen. Vilket Matt löser med en ännu större dos, den här gången en överdos, och resultat blir minst sagt blandat. Beroende på tankar och känslor tycks hans ansikte ändras och för en skådespelare som spelar en skådespelare är det väl lätt att tänka att det är en slags metafor för skådisars ”många ansikten” och gestaltningar – samtidigt som det här också är en direkt fysisk funktion – men kanske också en metafor för de många masker vi alla bär med oss och använder vid olika sociala behov och situationer. Det blir lite boddy horror som exempelvis The Substance.
Läkaren Caitlyn, spelad av Namoi Ackie som senast hade storroller i Blink Twice och Mickey 17, kommer lite för nära Matt och det blir suddigt vad hon gör som läkare och som privatperson. Hon är förlovad med polisen John – spelad av Max Minghella som kanske är mest känd som Commander Nick Blaine i The Handmaid’s Tale men också medverkade i serien Industry – som både tampas med den tunga kriminaliteten i Gotham och sina känslor för sin flickvän han är orolig för kommer för nära sin patient. Han försöker också reda ut den korruption som Markos breder ut över staden med mutor och hot om våld. Exempelvis blir det lite komiskt när han ger komplimang till sin chef för den guldklocka han bär – ofta använd som symbol för girighet och korrupta chefer som egentligen inte ska ha råd med sådan lyx, men de säger inget mer än så eller drar det vidare utan det landar i den antydningen. Mer behövs nämligen inte.
Mycket speltid går åt Matt och hans personliga resa och att komma underfund med sitt liv efter att ha förlorat kändisskapet och sin skönhet. Den som förväntar sig en vanlig superhjältefilm kommer nog bli besviken då det är mer fokus på drama och personlig utveckling än action och snabba fighter. Men för oss som sedan länge fått suphjälte-fatigue är denna nytänkande skildring varmt välkommen och den hämndhistoria som ändå berättas är originell och oförutsägbar vilket gjorde att den ändå kändes väldigt spännande och kanske inte traditionellt läskig men ändå fanns rötterna av skräck kvar där i förevädningen att tappa kontrollen över vem en är och kan tänkas göra för hämnd oberoende av tidigare relation. Obesvarad kärlek och vad den kan göra med oss stångas huvudkaraktären med också ända in i det öppna och obehagliga slutet. Det landar bra men jag hoppas inte det blir en serie filmer som till sist vattnar ur det nya egna greppet helt.
