• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Alma Lindés politiska pjäs skrivs färdigt efter valet 2026

8 mars, 2026 by Redaktionen

Släkten Murkelsson
Släkten Murkelsson med Frida Beckman, Dilan Amin, Sophia-Ismini Patras (praktikant från Göteborgs universitet) och Adam Högblom (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö). Urpremiär 3 oktober på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen. Foto: José Figueroa.

Ett nyskrivet historiskt epos om en släkt i Skärholmen som sträcker sig från 1752 till 2026, efter riksdagsvalet. Släkten Murkelsson är en brutalt rolig och mörk föreställning om klass, arv och överlevnad, skriven av Alma Lindé. Slutscenen skrivs klart först efter att rösträkningen är avslutad för det svenska valet hösten 2026. För regin står Maja Salomonsson. Urpremiär 3 oktober 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.

Ett pressmeddelande berättar:
– Det är en skruvad fantasi som grundar sig på gedigen research. Lagar, levnadsvillkor och
språkliga detaljer är historiskt korrekta, även när verkligheten framstår som mest absurd. I mitt arbete har jag förstått hur svårt livet har varit för vanliga jeppar i Sverige genom historien. Fattiga barn såldes på auktion ända fram till 1918. Och hade man ont i huvudet eller var ledsen under 1800-talet blev man behandlad med blodiglar. Det är svindlande när man tänker på det, berättar manusförfattaren Alma Lindé.

– Slutscenen i pjäsen skriver jag färdigt först efter valet. I den ska 18-åriga Tiffany Murkelsson för första gången rösta, och vara med och bestämma vilket samhälle hon vill leva i, säger Alma Lindé.

Släkten Murkelsson börjar år 1752, när ett övergivet spädbarn hittas i ett murkelsnår. Pojken förs till fattighuset och får namnet Murkel Murkelsson. Ur honom växer berättelsen om tio generationer Murkelsson fram. Varje generation bär sitt sociala arv – sina utmaningar, drömmar, tillfälliga segrar och oundvikliga nederlag.
Det blir en berättelse om barnauktioner, folkskolereformer, kärlek, tandborstar, svält, sköldpaddor, korsetter och rösträtt. Där samhällets strukturer formar människorna, och människorna ibland lyckas förändra strukturerna.

– Vi lever på många sätt i en historielös tid – där den gemensamma tolkningen av det förflutna är splittrad och tempot så högt att vi sällan orkar fördjupa perspektiven. Just därför känns det viktigare än någonsin att blicka bakåt. På teatern får vi tiden att stanna upp, dåtiden att leva – och inser att historien formar vilka vi är idag, säger Maja Salomonsson, regissör och konstnärlig ledare på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.

Alma Lindé har en kandidatexamen i dramatik/dramaturgi vid Stockholms Konstnärliga Högskola, och har skrivit ett trettiotal pjäser som satts upp på olika teatrar runtom i Sverige. Lindé skriver ofta med ett klassperspektiv och om det dråpligt svåra i folks vardag. Detta är hennes första produktion för Kulturhuset Stadsteatern.

Släkten Murkelsson, urpremiär 3 oktober 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen
På scenen: Dilan Amin, Frida Beckman, Sophia-Ismini Patra (praktikant från Göteborgs universitet) och Adam Högblom (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö)

Av: Alma Lindé
Regi: Maja Salomonsson
Scenograf: Johanna Mårtensson
Kostymör: Jenny Ljungberg
Ljussättare: Raimo Nyman
Maskör: Linda Sandberg
Kompositör och ljuddesigner: Safoura Safavi

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Unga mödrar – stark, berörande och så välgjord

8 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Unga mödrarf

Unga mödrar
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars 2026
Regi Jean-Pierre och Luc Dardenne

Fem unga tonårsflickor i Frankrike blir mammor. Denna film kryper under skinnet på mig och berör mig på så många sätt. Den skildrar både ljus och mörker, hopp och förtvivlan. Filmens manus är ett mästerverk och vann också pris för bästa manus i Cannes film festival 2025. Mycket rättvist. Bakom denna filmpärla är skapad av de Guldpalmbelönade bröderna Dardenne.

Unga mödrar skildrar fem tonårsflickor, som bor på ett hem för unga mödrar i närheten av Liège i Belgien. Deras berättelser är sammanflätade och skildrar både det mörka, utmanande och svåra och visar samtidigt det hopp och ljus som finns. De fem unga kvinnorna är olika varandra, de har olika tunga erfarenheter bakom sig, olika svårigheter att tampas med.

Var och en kämpar med att klara av sin nya roll som mamma, samtidigt som de bär på tunga personliga bördor från trasiga familjeförhållanden, fattigdom och trauman. I hemmet där det bor har de stöd av psykologer, barnskötare och socialarbetare. Hur de fem flickorna löser sitt liv som tonåring och småbarnsmamma är olika. Var och en av dem försöker bygger en bättre framtid för sig och sitt barn och hur det går till ser olika ut.

Nyligen träffade jag fem äldre kvinnor i ett helt annat sammanhang. Dessa fem kvinnor blev också mamma i mycket ung ålder, men i Sverige och i ett helt annat samhälle. Dessa fem kvinnor jag mötte är alla över åttio år så den värld de var unga mammor i var mycket annorlunda. Ingen av dem var ensamstående och samtliga gifte sig med barnets pappa. Det var förstås inte så för alla som blev ensamma mammor för mer än sextio år sedan. Alla gifte sig inte med barnets pappa men det var ändå en helt annat slags liv och annorlunda samhälle än det som skildras i Unga mödrar. Det är intressant att se hur världen förändrats, både på gott och ont. De unga tonårsmammorna brottas med olika problem och utmaningar, som drogberoende eller att själva blivit övergivna som baby eller att barnets pappa vägrar ha med barnet att göra.

Filmen är stark och berörande och så välgjord. De unga kvinnorna skildras så mänskligt, de är kan bli förtvivlade, arga men också så uppfyllda av kärlek till sin baby eller känna sig helt tomma och vilsna. Så trovärdigt och det går inte att se utan att bli berörd. De fem ödena ger mycket att tänka på och att känna.

De regisserande bröderna Dardenne har ett unikt rekord – de har tävlat i Cannes fler än tio gånger och nästan varje gång lämnat festivalen med minst ett pris.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Jean-Pierre och Luc Dardenne

Teaterkritik: Fäbodjäntan – Superbt stycke om sexuell frigörelse

7 mars, 2026 by Marja Koivisto

Dramaten

Fäbodjäntan
Av Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton, Daniel Åkerström-Steen, Christander Brun
Regi och medverkande Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton
Scenografi och ljus Chrisander Brun
Kostym Daniel Åkerström-Steen
Peruk och mask Frida Ottoson
Ljud och musik Åsa Jacobsson
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Urpremiär 6 mars 2026 på Dramaten

På Dramatens lilla scen Målarsalen möts publiken av en natur som nästan tycks andas. Scenen är mossbelupen; ormbunkar, sten och forsars svall omger en gedigen fäbodstuga med timrade väggar. Det surrar av flygfän, kor råmar och getter bräker. Mitt i denna sinnligt laddade natur börjar Fäbodjäntan klä av lager efter lager av föreställningar om sexualitet – från den frejdiga folkfantasin om fäbodjäntan till 2000-talets hårdporr – tills bara människans nakna libido återstår.
Det är nästan märkligt hur föreställningen lyckas vara så gott som påklädd och samtidigt osa av sex och sensualitet. Här säras det på benen i parti och minut, men utan pornografins poser. I stället är det ett lov till sinnligheten – kroppens och själens frihet – där humor och lust går hand i hand. I ett ögonblick kan det kännas som att någon ska knullas, i nästa som att smör ska kärnas. Hela stugan rister.
Det är roligt, vackert, modigt och frimodigt.
Tre frisläppta dalkullor släpper alla hämningar och låter ett kvinnligt sexuellt uppvaknande breda ut sig över scenen. Här finns ingen manlig aggression, inga macho­uppvisningar och inget av det plastiga raster som ofta färgar vår tids sexualiserade bilder: inga sexiga underkläder, inga string, inga löshår, lösnaglar eller lösögonfransar. Bara kroppar. Bara lust. Bara människor.

Resultatet blir något som sällan syns i 2000-talets scenkonst: en iscensättning av sex och sensualitet som är hundra procent naturlig och dessutom rolig. Föreställningen vågar fråga: om det ska vara skönt – får det då också vara enkelt, lekfullt och utan skam?
Tål du inte att se en naken kropp ska du nog hålla dig härifrån. Men tål du en vild, hundra procent naturlig kvinna – den vilda kvinnliga lusten – väntar en modig föreställning. En som skakar om. Scenografin var dessutom enastående i sin kreativitet och sitt nytänkande.

I intimiteten i Målarsalen skapas en närhet där publiken nästan dras in i stugans vibrerande väggar. Där, någonstans mellan skratt, rodnad och förundran, börjar man också undra: vad är det egentligen som vilar och rör sig bakom kulisserna till Fäbodjäntan? Vilka falska bilder av människans sexualitet är det vi bär med oss – och vilka är de sanna?

När publiken lämnar salongen känns det som om något har skiftat. Var du blyg när du kom in, är risken stor att det var slut med det när du gick ut.
Det här är inte bara en föreställning.
Det är en omtumlande akt av sexuell frigörelse.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: The Bride – harmlös, tafatt och ointressant säck med potatis

5 mars, 2026 by Elis Holmström

The Bride

The Bride
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 mars 2026
Regi Maggie Gyllenhaal

Att ha en nyfikenhet och vilja att pröva det outforskade bör alltid applåderas. Guillermo Del Toro talade varmt och passionerat om sitt nördiga paradis kallat Bleak House om att bristen på nyfikenhet var det som i huvudsak gjorde oss gamla. Men ibland kanske viljan inte är detsamma som ett lyckat resultat. Maggie Gyllenhaal må ha skapat en solid om än inte bländade regidebut med The Lost Daughter. Önskan att ta nästa steg och cementera sig som en sann expert inom konsten att regissera blir dock ett platt fall.

Filmvärlden är inte obekant inför tendensen att ständigt öka insatserna, även filmer som inte är bundna till stora varumärken tenderar ofta att eskalera. Se bara till Greta Gerwig som inledde sin regibana med Lady Bird som följdes av den avsevärt mer komplexa och stjärnspäckade Little Women och därefter kulminerade i mästerverket Barbie, en kommersiell supersuccé men också en film vars skala fick de tidigare två att likna modellminiatyrer. Gyllenhaal – samt produktionskrafterna bakom The Bride, vill göra samma resa, att gå från det småskaliga till det massiva. Och där andra lyckas att fylla skorna blir det för Gyllenhaals del en jättelik axelryckning som dessutom sjabblar bort en ensemble som borde kunna lyfta en zeppelinare gjord av bly.

Efter Frankenstein av nämnda Del Toro känns Mary Shellys legendariska bok mer aktuell än någonsin. Att då fortsätta rida på berättelsen och dess djupa tematik som berör allt ifrån grandios teologi till mer basa frågor om livet ter sig inte fel. Men Gyllenhaal verkar i det närmaste ställd, för att inte säga okunnig, vad gäller att skapa en film som intresserar. Någonstans i den saliga röran går den faktiska visionen att skymta. Förhoppningen är att göra en ohämmad, fräck och vågad film som tar sig an patriarkala strukturer och utforskar kvinnlig befrielse. Det är sannerligen klassiska ämnen som i rätta händer kan fascinera i evigheter, men Maggie Gyllenhaal har kort och gott inte förmåga nog att framhäva än mindre skänka projektet den udd som behövs. Istället blir allt stelt, platt och ytterst forcerat. Alla försök att skapa chockhumor eller vältra sig i det morbida känns mest som ett enda lång och genant felsteg, filmen saknar mod för att verkligen leda till genuin chockunderhållning. För en berättelse där det titulära monstret gavs liv med elektricitet är detta en film som saknar all form av laddning eller spänning. Sekvenser menade att vara intima, berörande eller för den delen komiska, är otäckt bleka och känns rent mekaniska. Än mer provokativt blir det då det finns moment som borde vara hypnotiskt bra, som då Christian Bale och Jessie Buckley drabbar samman i hätska diskussioner eller då den fantastiska Annette Bening äntrar arenan. Dessa moment är dock lika avslagna som mineralvatten utan kolsyra, det liknar en trött maskinist som ständigt blickar mot klockan och drömmer om att passet skall sluta.

Det är som att denna likgiltighet och totala slentrian injicerats i hela filmens blodomlopp. Värst drabbar detta den helt eminenta ensemblen som inkluderar några av världens nu bästa skådespelare. De redan nämnda Bale, Buckley samt Bening kan blända på egen hand men då de också ackompanjeras av Penelope Cruz och Peter Sarsgaard finns det inga ursäkter för att varenda scen känns fullkomligt ointressant. Alla skådespelare, minus Buckley som får visa på en hysterisk och manisk karisma, oscillerar mellan att vara ointresserade till att spela över. Christian Bale gör kanske sin mest överdrivna och tveksamma insats sedan hans helt obegripliga medverkan i den besinningslöst löjliga Harsh Times av David Ayer. Inte ens det jazziga amerikanska 30-talet leder till någon större visuell fest, detta genom ett ytterst ordinärt foto som inte gör rättvisa till den briljanta kostymdesignern Sandy Powell vars arbete brukar vara extraordinärt men som här endast kan beskrivas som funktionellt.

The Bride önskar vara en vass, vågad och uppnosig rebell som svär i kyrkan och som chockerar alla med sitt burdusa maner. Verkligheten liknar istället en harmlös, tafatt och ointressant säck med potatis som misslyckas med att fånga intresset, både från publiken och i synnerhet från alla som varit delaktiga i skapandet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Operation Bäver – årets hittills mest underhållande och roliga film

5 mars, 2026 by Elis Holmström

Operation Bäver

Operation Bäver
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars 2026
Regi Daniel Chong

Då det blir dubbeldags för Pixar, det vill säga då studion släpper mer än en film per år, brukar det finnas ett återkommande mönster. Den initiala filmen är oftast en parentes, ointressant utfyllnad, endast avsedd att tillfredsställa studioöverhuvuden hos Disney som önskar en specifik kvot filmer per år. Denna fogmassa kan enkelt tillskrivas Onward och Cars 3 som överskuggades av de andra projekt som utkom samma år. Pixar har också varit aningen svajiga – för att inte säga opålitliga, de senaste åren, Elementärt och Turning Red har sannerligen inte varit några odödliga klassiker. Förra året hade Elio premiär, studions kanske sämsta film, som var en sorts pastisch av centrala Pixar-element men genomfört utan den minsta insikt om hur de faktiskt skall förvaltas. Operation Bäver borde därmed vara det bortkastade projektet, den ointressanta parentesen, framförallt då kolossen Toy Story 5 står och väntar inför sommaren.

Men denna gång bryts äntligen trenden. Operation Bäver visar sig vara en av de mest energiska, intressanta för att inte säga roligaste Pixar-filmerna på åratal. Lyftet kommer delvis från att man denna gång väljer en aningen äldre protagonist. Amerikansk-japanska Mabel som får stå i centrum är en både energisk, driven och sympatisk figur som – till skillnad mot den plågsamt naiva och ointressanta Elio, är en person värd att spendera tid med. Den närmast galna premissen känns som tagen från en hysterisk anime, men den förvaltas med en otrolig övertygelse och vilja. Regissören Daniel Chong – som tidigare varit verksam i ett antal mindre produktionsroller för andra Pixar-projekt, är uppenbart införstådd med studions styrkor men också modig nog att tillsätta ett stort mått av sin egen identitet. Detta gör att klassiska stolpar, som det alltid närvarande moraliska patoset och filmens övergripande dramatik, stöps i aningen annorlunda former och inte helt efter de givna tendenser vi vant oss vid då Pixar bjuder in.

Att animerade filmer ofta brukar vara filmvärldens motsvarighet till energidryck är ingen vidare överraskning. Pixar och Illumination bjuder ofta på ett tempo som kan jämställas med ett Formel 1-lopp, dock kan det också vara hopplöst utmattande och kännas som en jobbig kutym som inte alls passar filmskapare som inte har uthållighet – eller ens vilja, att rusa framåt. Chong lyckas med konsten att motivera det höga tempot där det inte finns en enda död minut, detta då berättelsen men också framförandet är så pass uppriktigt att det aldrig känns som en fernissa avsedd att dölja bristen på substans.

Istället blir åkturen ständigt livlig utan att kännas flåsigt ansträngande, detta beror också på att Operation Bäver är en fantastiskt rolig film. Här finns scener som är bland det mest underhållande Pixar bjudit på. Det är klassisk förväxlingshumor i kombination med helt osannolikt bisarra scenarion. Chong vågar också injicera aningen mer mörka och allvarsamma inslag som mycket väl kan vara alltför intensiva för de allra yngsta men som understryker det kreativa modet.

Som vanligt då en av världens bästa studios skapar animerade bilder är det också en fröjd att se på. Denna gång läggs all emfas på naturen och aldrig tidigare har gläntor, vatten eller trädstockar varit såhär pass förföriskt vackra att se på. Uttrycksfullheten från samtliga animerade djur, stora som små, är i sin tur häpnadsväckande och ännu en gång blir det tydligt att digitala karaktärer besitter mer kapacitet att uttrycka känslor än ett antal av de bäst betalda skådespelarna i branschen (inga namn nämnda).

Den enda anmärkningen är filmens längd som är aningen för generös, i synnerhet är slutspurten aningen haltande och känns felkonstruerad vad gäller tempo. Och trots den inspirerade visionen finns här delar som hade mått bra av än mer variation från normen. Dessa felsteg är dock obetydliga då Operation Bäver utmärker sig som årets hittills mest underhållande och roliga film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in