The Bride
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 mars 2026
Regi Maggie Gyllenhaal
Att ha en nyfikenhet och vilja att pröva det outforskade bör alltid applåderas. Guillermo Del Toro talade varmt och passionerat om sitt nördiga paradis kallat Bleak House om att bristen på nyfikenhet var det som i huvudsak gjorde oss gamla. Men ibland kanske viljan inte är detsamma som ett lyckat resultat. Maggie Gyllenhaal må ha skapat en solid om än inte bländade regidebut med The Lost Daughter. Önskan att ta nästa steg och cementera sig som en sann expert inom konsten att regissera blir dock ett platt fall.
Filmvärlden är inte obekant inför tendensen att ständigt öka insatserna, även filmer som inte är bundna till stora varumärken tenderar ofta att eskalera. Se bara till Greta Gerwig som inledde sin regibana med Lady Bird som följdes av den avsevärt mer komplexa och stjärnspäckade Little Women och därefter kulminerade i mästerverket Barbie, en kommersiell supersuccé men också en film vars skala fick de tidigare två att likna modellminiatyrer. Gyllenhaal – samt produktionskrafterna bakom The Bride, vill göra samma resa, att gå från det småskaliga till det massiva. Och där andra lyckas att fylla skorna blir det för Gyllenhaals del en jättelik axelryckning som dessutom sjabblar bort en ensemble som borde kunna lyfta en zeppelinare gjord av bly.
Efter Frankenstein av nämnda Del Toro känns Mary Shellys legendariska bok mer aktuell än någonsin. Att då fortsätta rida på berättelsen och dess djupa tematik som berör allt ifrån grandios teologi till mer basa frågor om livet ter sig inte fel. Men Gyllenhaal verkar i det närmaste ställd, för att inte säga okunnig, vad gäller att skapa en film som intresserar. Någonstans i den saliga röran går den faktiska visionen att skymta. Förhoppningen är att göra en ohämmad, fräck och vågad film som tar sig an patriarkala strukturer och utforskar kvinnlig befrielse. Det är sannerligen klassiska ämnen som i rätta händer kan fascinera i evigheter, men Maggie Gyllenhaal har kort och gott inte förmåga nog att framhäva än mindre skänka projektet den udd som behövs. Istället blir allt stelt, platt och ytterst forcerat. Alla försök att skapa chockhumor eller vältra sig i det morbida känns mest som ett enda lång och genant felsteg, filmen saknar mod för att verkligen leda till genuin chockunderhållning. För en berättelse där det titulära monstret gavs liv med elektricitet är detta en film som saknar all form av laddning eller spänning. Sekvenser menade att vara intima, berörande eller för den delen komiska, är otäckt bleka och känns rent mekaniska. Än mer provokativt blir det då det finns moment som borde vara hypnotiskt bra, som då Christian Bale och Jessie Buckley drabbar samman i hätska diskussioner eller då den fantastiska Annette Bening äntrar arenan. Dessa moment är dock lika avslagna som mineralvatten utan kolsyra, det liknar en trött maskinist som ständigt blickar mot klockan och drömmer om att passet skall sluta.
Det är som att denna likgiltighet och totala slentrian injicerats i hela filmens blodomlopp. Värst drabbar detta den helt eminenta ensemblen som inkluderar några av världens nu bästa skådespelare. De redan nämnda Bale, Buckley samt Bening kan blända på egen hand men då de också ackompanjeras av Penelope Cruz och Peter Sarsgaard finns det inga ursäkter för att varenda scen känns fullkomligt ointressant. Alla skådespelare, minus Buckley som får visa på en hysterisk och manisk karisma, oscillerar mellan att vara ointresserade till att spela över. Christian Bale gör kanske sin mest överdrivna och tveksamma insats sedan hans helt obegripliga medverkan i den besinningslöst löjliga Harsh Times av David Ayer. Inte ens det jazziga amerikanska 30-talet leder till någon större visuell fest, detta genom ett ytterst ordinärt foto som inte gör rättvisa till den briljanta kostymdesignern Sandy Powell vars arbete brukar vara extraordinärt men som här endast kan beskrivas som funktionellt.
The Bride önskar vara en vass, vågad och uppnosig rebell som svär i kyrkan och som chockerar alla med sitt burdusa maner. Verkligheten liknar istället en harmlös, tafatt och ointressant säck med potatis som misslyckas med att fånga intresset, både från publiken och i synnerhet från alla som varit delaktiga i skapandet.