Scen

Text och regi: Petra Revenue

Scenografi: Petra Valén

Ljusdesign: Fredrik Glahns

Kompositör: Björn Knutsson

Introlåt: Raquel Kent med text av Karin Blixt

På scen: Lars Andersson, Tova Magnusson och Carl Harlén

Premiär: 24/10 2026 på Esperantoscenen vid Esperantoplatsen i Göteborg

Spelas till och med 13/11 därefter på turné

Samproduktion mellan Stollar Bollar och Esperantoscenen

Petra Revenues namn är synonymt med Teater Trixter trots att hon lämnade dem för cirka fem år sedan. Dramatikern och regissören anger på sin hemsida att hon skriver och regisserar för teater, film och tv. Dessutom skrivs prosa och experimenteras med bild. Det har från min sida blivit ett antal texter om pjäser hon satt upp och/eller regisserat i Trixters nuvarande lokal. Har vidare på bio sett spektakulära KaraokeKungen (samma titel som den novellsamling hon bokdebuterade med) och Porträttet från i förfjol och läst romanen Äkta fransk gulmetall. Kvinnan verksam som dramaturg, manuskonsult, huvudlärare på manusutbildning, författare till mordgåtor på Storytel Books, med podcast, som sidekick i radio och mer därtill, menar att hon återkommer till människans behov att förstå genom berättelser. I arbetet som konstnärlig ledare på Trixter sysselsatte Revenue sig med livets skuggsida, våra begär och bevekelsegrunder. En estetik hon fortsatt odla. Sprickan mellan en fasad av kontroll och kaotiskt driftliv ramar in intrigen i senaste projektet för scenen.

Svindel är en knapp timmes långt kammarspel mellan två kontrahenter, en psykoanalytiker och en kvantfysiker som både varit hans patient och på hennes initiativ älskarinna. I upphöjd position tronar snett bakom dem ett fenomen, nämligen en vist talande AI kallad för Roland. Akt två består av ett samtal med inbjuden gäst som efter premiären var en kvinnlig sociolog. Pjäsen handlar om drömmar, minnen, längtan efter närhet, att bli sedd och famlande efter strukturer. Kvantforskaren Ester konfronterar under sitt sista bokade tid i lika hög grad sig själv som Samael under sin sista bokade tid hos mannen hon gått i terapi hos.

Hon går i psykoanalys på grund av tvångstankar och sexuellt utforskande av abnormiteter. Typiskt nog kan inte vi betraktare skönja någon antydan till erotisk laddning, istället viner anklagelseakter i frustrerade replikskiften. Att någon som tar rundligt betalt för en professionell tjänst i egenskap av ”själslig expert” missbrukar sin ställning, är ett oetiskt handlande som man sett ventileras i åtskilliga psykologiskt inträngande filmer. I Petra Revenues manus visar det sig föga förvånande, att psykoanalytikerns fru lämnat honom, inte stod ut med otroheten. Dramatikern belyser en flytande gräns emellan sken och verklighet. Har relationen alls ägt rum? Varifrån får ChatGPT information för att basunera ut sina påståenden, sina egna åsikter? Esters vill enligt den som skapat pjäsen inte längre bli analyserad, utan överlämna sig åt en irrationell tillvaro. En minst sagt paradoxal klyvning då hon ju försörjer sig som kvantforskare. I en nyckelscen begraver hon barnet inom sig. Esters första replik då psykoanalytiker Moraldi anmärker på försen ankomst är att tiden inte är linjär. Ester söker mening bortom det verbala, gängse språkbruk. Svindel sägs kretsa kring hur algoritmer och AI kan påverka trauman, diagnoser och vägen till självkännedom. Lars Andersson upplyser oss om att en miljon svenskar använder psykofarmaka.

Ska påpekas att jag inte var kvar till akt två eftersom konsert lockade. Sitter inklämd med blicken riktad mot en belamrad scen vars fantasifulla scenografi av Petra Valén kittlar, blir till en extra visuell stimulans. Nedanför mig kan den självskrivna divanen beskådas. Gradängen är originellt nog placerad i den del av lokalen som normalt sett utgör del av scenen. Fantastiskt beslöjad ljusdesign av Fredrik Glahns bidrar också till ett magiskt skimmer, ett lätt surrealistiskt tillstånd. Skiftningar av stämningar förstärks dessutom sinnrikt genom Björn Knutssons kompositioner, vilka stundtals utgör en fond när repliker levereras. Effektfullt men försvårar hörbarheten en aning. Klokt grepp att låta både patient och psykoterapeut kliva nära publiken för att delge oss viktiga yttranden.

Sammanblandningen av realism och gåtfullhet fungerar förträffligt. Det är en lyckad uppsättning, förtätat mystiskt och nervig med en på ytplanet klassisk konflikt. Har lust att se om dramat, inte minst för att det innehåller så många aspekter vilka kan vara knepiga att uppfatta och sortera ut. Man absorberas av intryck och lite läskiga redogörelser från den krisande Ester, ett förnamn som får mig att associera till Lena Anderssons besatta anti-hjältinna som förekom på scen hos Hagateatern.

Träffade som hastigast en rökande Lars Andersson utanför porten i regnet efteråt. Nämnde att jag inte på rak arm kunde erinra mig ha sett sett honom live i sammanhang utanför Trixter. Han hade för övrigt den manliga huvudrollen i ovan nämnda Porträttet och har förekommit i en rad fascinerande uppsättningar på Trixter. Skådespelaren sa då att uppsättningen övervägande gjorts av ett team med bakgrund hos Trixter. Tillskotten är i första hand Carl Harlén och Tova Magnusson. Harlén var med om att bilda Teater UNO och har i decennier hållit till i lokalen på andra våningen vid Esperantoplatsen. Magnussons känner vi igen från ett 40-tal projekt – roller på film, i tv-serier och på scen plus uppdrag som regissör.

Ska kanske inte uppehålla mig längre vid detta spännande stoff. I dessa lager av ömsom mystik, ömsom klarsynthet vill jag till sist peka på fyra inslag. För det första geniala replikväxlingen om bedömning av behandlingen – genombrott eller sammanbrott. För det andra harangen om Gud och vad han representerar. För det tredje hur Ester verkar fängslad av att återge dettaljer i explicit freakshow. Och slutligen mödosamt fastslagna utsagor från AI – Roland vilka bränner till likt Esters undermedvetna. Carl Harlén uppträder kraftfullt i sin biroll som emfatiskt orakel.

Lars Andersson representerar en tilltufsad, ganska ynklig figur som inför Ester mist mycket sin auktoritet. Han är duktig på resonerande rollfigurer vilka han ofta fått på sin lott att porträttera. Vad gäller minnesvärt agerande tar förstås Tova Magnusson priset. Kan vara första gången jag ser henne agera live vilket är en ynnest. Och det på cirka fem meters avstånd. Vanan från otaliga närbilder i teverutan och på filmduken framgår med önskvärd tydlighet. Hennes ansikte skälver och motorik visar med små medel upp ett stort register. Ett undertryck av känslor ligger utanpå, ett spektrum från tårfylld förtvivlan till tillkämpad kontroll gestaltas suveränt.