Flyktdjur
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 oktober 2026
Manus Mikael Palm och Henrik Vikander
Regi Mikael Palm
En film med höga ambitioner som inte riktigt lyckas. I ett pressmeddelande om filmer står det:
Vad händer med relationerna till människorna vi älskar när vi inte klarar av att möta våra egna känslor? Ett lågmält drama om relationer, identitet och människans längtan efter
förändring.
Jag tycker inte denna film lyckas förmedla det som är dess intention. Lågmält stämmer dock, men det lågmälda tar över så mycket att det blir svårt att engagera sig eller förstå sig på någon av filmens karaktärer. Filmens skapare har nog medvetet utelämnat en del för att vi ska tänka och känna själva men det blir inte helt lyckat. Det är för mycket som är oförklarat
Duktiga skådespelaren David Fukamachi Regnfors spelar en ung man, Karl, som bor i en stor herrgård tillsammans med sin flickvän flickvän Nathalie (Cia Bosse). Det är lite trist att se David Fukamachi Regnfors i en roll där han mest ska gå runt med stenansikte då jag sett honom många gånger på teaterscener och sett hans breda register.
Karl och Nathalie deltar i ett tystnadsläger. Denna retreat med långa meditationspass skildras orealistiskt. Det är klart att det finns väldigt många olika sätt att arrangera läger där människor ska meditera och göra allt i några dagar under tystnad. Men då jag varit med på många olika sådana är denna överdrivet filmad som om det är någon slags sekt. Det är också svårt att som tittare känna eller se vad som väcks inom Karl. Det är också rörigt att veta vad som ska vara ”den verkliga” händelsen och vad som är fantasi. Det finns flera filmer som skildrar människor som pendlar mellan fantasi och verklighet och som gör det bra och starkt. Här är allt väldigt mörkt och jämngrått.
Ett litet, litet plus får filmen dock för en hel del suggestiva foton och för duktiga skådespelare. Men det räcker för att orka engagera sig i handlingen som inte når fram riktigt.