• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Jonas Karlssons God Jul blir teater

25 mars, 2026 by Redaktionen

Jonas Karlssons God Jul blir teater
Astrid Drettner i God Jul, urpremiär 12 november 2026 på Stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Klara G

Den 12 november 2026 är det urpremiär för God Jul på Stora scenen, i regi av Emma Bucht. Pjäsen är baserad på en bok av Jonas Karlsson som har skrivit manus tillsammans med Daniel Karlsson. Resultatet är en varm och bitsk ensemblepjäs där en till synes enkel idé kan växa till ett organisatoriskt kaos.

– Våra huvudkaraktärer kastas in i en virvelvind av stress, press och bisarra situationer. Jonas bok är en absurd komedi, men det finns även spänning i historien och mycket att känna igen sig i för alla som någon gång haft en dysfunktionell arbetsplats, säger Emma Bucht, regissör.

Om God Jul
Med skarp igenkänning och komisk tajming skildrar pjäsen vår tids möteskultur, styrdokument, värdegrundsretorik och rädslan för att hamna utanför.

När ledningen bestämmer sig för att skriva ”GOD JUL” på fasaden är det med goda föresatser. Projektet ska bli en ljuspunkt i mörka tider och visa handlingskraft utan att kosta något. Snart kantas däremot arbetet av otydliga mejl, motstridiga direktiv, revirtänkande och oro kring nedskärningar.
Vem har fått en ljusstake – och varför?
Vad signalerar det?
Och hur många versioner av ”Trappljusstake 2.0” tål en organisation?

Genom den ambitiösa HR-chefen, det prestigemedvetna kommunalrådet, den ekonomiskt pressade ledningen och den unga controllern Frida blottläggs en arbetsplats där ingen riktigt vill göra fel – men där alla är rädda för att göra bort sig.

På scenen
Astrid Drettner
Sven Ahlström
Henrik Johansson
Shebly Niavarani
Elisabet Carlsson
Peter Gardiner
Isabelle Kyed
Henrik Norlén

Av Jonas Karlsson
Dramatisering Jonas Karlsson och Daniel Karlsson
Regi Emma Bucht
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Clara Ahlström
Ljus Tobias Hallgren
Mask Klara Jorméus
Komposition Vittorio Grasso

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Celtic Utopia – en resa genom Irlands pulserande folkmusik-scen

25 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Celtic Utopia

Celtic Utopia
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2026
Regi Dennis Harvey och Lars Lovén

Folkmusik som sticker ut hakan, som är rebellisk – är huvudtemat för denna energiboost till film. Så kul att bjudas in till en resa genom Irlands pulserande folkmusik-scen. Vi får möta en lång rad av olika folkmusiker och höra dem berätta om konflikter och utmaningar som bubblar under ytan i nationen Irland och brittiska Nordirland.

Irland är en självständig suverän stat, medan Nordirland är en del av Storbritannien. Delningen skedde 1921 efter en väpnad kamp, där Nordirland förblev under brittiskt styre med en protestantisk majoritet, vilket senare ledde till den långvariga konflikten ”The Troubles” medan Irland domineras av katolska kyrkan.

Jag tror att många av oss ofta förknippar folkmusik med berättelser från förr och med musikinstrument av äldre utformning, men i den irländska folkmusik-scenen vimlar det av rebell-anda. En del är mycket tydliga med att de vill att Nordirland blir en del av Irland medan andra inte har lika tydlig övertygelse. Musiken kan vara både med äldre instrument men lika ofta med gitarr och moderna instrument. Sångtexterna sticker ut och är roliga, retsamma ibland och mycket politiska ibland.

Några av folkmusikerna är kritiska till den katolska kyrkan men att det samtidigt är katolska kyrkan som kämpade för Irlands självständighet. Det är kluvna känslor inför katolicismen. Några berättar att hur deras mamma eller någon annan kvinnlig släkting blev fråntaget sitt barn när de blev gravida utan att vara gifta. Det finns fortfarande familjer som fortfarande inte fått kontakt med barn som togs ifrån dem av de katolska prästerna.

Celtic Utopia visar hur musik, politik och historia är tre delar av samma helhet, de behöver varandra och förstärker varandra och genom folkmusiken kan frågorna spridas ut och diskuteras och funderas vidare kring – och ge styrka. gemenskap och samhörighet. Celtic Utopia är en film som spritter av energi och ger en förståelse för livet på Irland idag.

Medverkande musiker:
The Mary Wallopers, Negro Impacto, The Deadlians, Jinx Lennon, Poor Creature, Branwen, Lankum, Naoise Mac Cathmhaoil, Rising Damp, Young Spencer, Eoghan Ó Ceannabhain, Róis, Post Punk Podge, Susan Hughes, Tadhg Mulligan, Alfie Mulligan, Múlú, Niamh Moriarty, Cathail O’Mhaoil, Summer Newman, Eimear Nic Ionnrachtaigh och Eoghan Ó Garmaile.

Om regissörerna
Dennis Harvey är en filmskapare från Irland. Han är främst känd för sin kortdokumentär The Building and Burning of a Refugee Camp (2024), som vann en Guldbagge för Bästa kortfilm, utsågs av Franska filmakademin (Les César) till en av världens bästa kortfilmer 2024 och mottog flera andra utmärkelser.

Dennis skriver och regisserar huvudsakligen dokumentärfilm, men har även producerat och klippt sina egna verk. Hans första långfilm, I Must Away (2023), var en kalejdoskopisk essä om rörelse, inspelad under sju år i sex länder.

Hans andra långfilm, Celtic Utopia (2025) hade premiär i Locarno, där den vann Grand Prix i Semaine de la Critique.

Lars Lovén är dokumentärfilmare, journalist och dokumentärproducent för radio. Han regisserade dokumentären Fonko (2016), som skildrar den samtida musikscenen i flera städer på den afrikanska kontinenten, spårar dess rötter i kampen mot kolonialism och sätter den i relation till snabba samhällsförändringar. Filmen fick biografdistribution genom Folkets Bio och visades på festivaler i mer än 40 länder världen över.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Celtic Utopia, Folkmusik, Irland

Filmrecension: En annan Håkan – djuplodande, vacker, ärlig och ger hopp

25 mars, 2026 by Rosemari Södergren

En annan Håkan

En annan Håkan
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 mars 2026
Regi och manus Joel Segerdahl

En djuplodande vacker film om en man som vågar vara sig själv. En mycket personlig film som låter oss komma ovanligt nära Håkan Hägg som är gatumusiker som sjungit på Göteborgs gator i mer än 40 år. Filmens regissör Joel Segerdahl har fått komma mycket nära denna Håkan och fått honom att öppna sig och berätta mycket om sig själv. Det är personligt, nästan på gränsen till privat – men det känns både viktigt och starkt berörande. Ordet ”berörande” kan bli ett slitet uttryck, men det går inte att undvika just nu. Håkan Hägg har mer eller mindre vigt sitt liv åt att stå i gathörn i Göteborg och sjunga och tala till människor som går förbi.

Vi får följa Håkan genom barndomen, och till den han är idag. Han har en personlighet som sticker ut. Redan som barn blev han special-behandlad. Om det var bra eller inte kan nog ingen svara på idag. Men det är tydligt att han inte är som genomsnittet. Han är en välkänd karaktär i Göteborg där han står och sjunger och ofta cyklar gatorna fram och pratar med sig själv. Ibland bestämmer han sig för att det är dags att ge sig av ut i världen. Han tar med en påse i handen och hoppar på tåget ut i Europa. Ibland tar pengarna slut och han får sova ute. Jag misstänker att han inte alltid blivit väl behandlad av vakter eller polis när han sovit ute.

Just nu visas ett par filmer som varnar på olika sätt för den utveckling som sker i västvärlden idag där människor kan bli illa behandlade av vakter, polis och åklagare om de sticker ut. Den brittiska filmen ”I Swear” bygger på verkliga händelser och handlar om en ung man som har Tourettes syndrom och tvångstankar – och som under uppväxten blev mycket illa behandlad av både skola och polis. En annan skrämmande film är ”Två åklagare” som utspelas under Stalineran men som har skrämmande likheter med Sverige idag där vakter, polis och åklagare på samma sätt håller ihop och det är omöjligt för en svag människa att få rätt gentemot de krafter som har monopol på att utöva våld.

Denna dokumentär, ”En annan Håkan”, ger dock hopp om att människor kan få vara unika och inte behöver passa in i den vanliga mallen. Även om Håkan Hägg mött svårigheter i sitt liv sprudlar han oftast av positiv energi och dokumentären har en vacker och hoppfull ton. En göteborgare som också heter Håkan är välkända Håkan Hellström som uppmärksammar Håkan Hägg och bjuder in honom till att vara Håkan Hellströms förband på utsålda Ullevi konserter, och så blir det.

Det verkar som att många göteborgare tagit Håkan Hägg till sitt hjärta. Jag funderar på om det skulle vara möjligt i Stockholm. Är Göteborg lagom stort/litet för att det ska fungera att sticka ut, att inte vara som alla andra, att behöva passa in i som medelvärdet lagom som ofta krävs.

Dokumentären En annan Håkan ger samtidigt hopp: kanske för att det är just i Göteborg det händer?

Efter premiären i Göteborg den 24 mars 2026 kommer En annan Håkan att visas på biografer runt om i landet. En annan Håkan är Joel Segerdahls långfilmsdebut för bio. Segerdahl är tidigare nominerad till Kristallen för tv-dokumentären Fotbollsbomben – det osannolika attentatet och dokumentärserien Leriga Rötter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Göteborg, Recension

Vokal show i form av medryckande hitkavalkad – Simply The Best hos Dice Theater

25 mars, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Fredrik Aremyr

På scen: Linda Lättman, Amanda Holm, Linus Edgren och Louise Thörner

Premiär 20/1 2026

Framförs till och med 28/3, Karl Johansgatan 62 i Göteborg

Paret Lättman som sedan några år driver Dice Theater tog kontakt med mig när deras nya ställe invigdes, lokaler ämnade för musik och teater, med inriktning på musikaler, shower, improvisationsteater och kursverksamhet/ workshops. Utöver invigningen sågs uppsättningen av Rännstensungar vars förtjänster framhölls här. Att de så att säga upptäckte mig och denna kanal, berodde på att jag ingående recenserade två påkostade musikaler med kvinnoperspektiv. Linda Lättman och Louise Thörner ingår i styrelsen för Septemberteatern som i dessa uppsättningar storstilat höll i trådarna på och bakom scen. Linda jobbar bland annat som statist och pedagog (musikaler etc.) medan frilansaren Louise har en bred palett av erfarenheter.

Amanda Holm har varit musikalartist, är teaterlärare och hade flera roller i nämnda Rännstensungar. Antar att någon av dem fick hoppa in i produktion för att de inte fick tag i någon baryton/ basröst. Kända vokalgrupper jag haft förmånen att höra live – Manhattan Transfer, Real Group, Stockholm Voices – består ju till lika delar av kvinnor och män. Om mina öron tolkat ljudvågorna rätt är Linus Edgren ensemblens tenor. Han övertygade som Karl Gerhard i Fru Lojal, en av de två stora produktioner Septemberteatern ansvarat för och framgångsrikt spelade på Storan.

Underrubriken för showen är Through The Decades och då avses 80-talet plus två decennier framåt. Dice Theater förtydligar konceptet: ”tre decennier, fyra röster, en oförglömlig show” En nostalgikick helt enkelt som frossar i lättsmälta hits vilka spänner över skilda stilar. Beståndsdelar såsom urval, vem/ vilka sjunger vad, tillgång till backtrack (instrumentala bakgrunder) koreografi, låtordning och scenkläder verkar ha varit ett grupparbete. Man har inte anlitat andra krafter förvånansvärt nog. Med tanke på att det kostar en skaplig slant att skaffa biljett blir det lite tunt, rent av en smula torftigt.

Publiken får inget program, inga presentationer och blir aldrig tilltalade från scen. En speakerröst hade kunnat ge oss info om originalen och backdrop hade kunnat illustrera vem och vad som tolkas. Ur det perspektivet måste Simply The Best klassas som en extremt småskalig produktion. En himmelsvid skillnad jämfört med de resurser som satsades på nämnda musikaler. Ska påpekas att de två ombytena av scenkläder inte framgår av fotografens bilder som hämtats från första delen. Kvinnan i kassan agerar också publikvärd. Meddelar att vi först får 50 minuter och efter paus framförs resterande halvtimma. Ljus och rökmaskin används enligt standardmodell. Förutom fyra mikrofonstativ är enda rekvisitan lika många pallar.

Finns alltid en osäkerhetsfaktor inbakad när restid till Majorna beräknas eftersom det krävs två byten för att nå destinationen. Råkar bli så att jag är först på plats. Visar sig att vi bara blir cirka femton personer denna lördags afton, varav ett entusiastiskt gäng som klappar i takt så fort tillfälle medges. Och finalen med publikfriande klämmig Tina Turner-hit inbjuder till att digga ståendes. Publiken sitter annars vid runda bord och jag har fått en anvisad bästa plats mitt för. Scenen är belägen på några meters avstånd, vilket medför att jag försöker anteckna i smyg. Antar att den man som står i baren också sköter tekniken.

Nu hade man bestämt att det skulle bli en för stor apparat att engagera några musiker villiga att lära sig ett tjog populära låtar som etsat sig i anglosaxiga världen. Går man igång på underhållning från Wallmans Salonger eller Cabarét Lorensberg baserad på cover-eufori har man kommit rätt. För att bli uppfylld av evenemanget saknade jag nerven hos livemusiker. Därtill måste erkännas att jag alltför sällan vistats i detta listanpassade kretslopp för att bli genuint uppfylld.

Mycket känns givetvis igen, men jag är inget vidare på att identifiera hits. Förvisso har några av de mest klatschiga refrängerna dykt upp i huvudet senaste dagarna. Så ur den aspekten hade showen åtminstone omedvetet en större verkan på mig än jag själv tyckte. För att ge en glimt av vilken kontrast jag utsatte mig kan påtalas att jag efteråt tog mig till magin med Per ”Texas” Johansson på Utopia och kvällen före varit på Skeppet och fått en helt annan nostalgikick av Samla Mammas Manna. Två dagar tidigare var jag med om fusionfest med Chad Wackerman L.A All Stars.

Givetvis är de musikalutbildade sångarna duktiga. En medelålders kvinna imponerades i pausen över att falska toner aldrig hördes. Och kvartetten presterar galant i en blandform mellan att tolka och att imitera. Lite uppseendeväckande kul att mannen sjunger lead i dänga med Britney Spears och får vara en i Spice Girls. Varje årtionde blixtbelyses musikaliskt genom att fragment från en mängd refränger spelas upp i högtalarna som en introduktion till vad som komma skall. 80-talet har placerats sist. Är som sagt för att citera Karl-Bertils fader, kanske inte den rätte mannen att bedöma Simply The Best, knappast ens målgruppen. Men gör ändå ett försök. När tillställningen blir som mest andefattig, liknar den i mina öron en proffsigare variant av karaoke. Andra öron, med större vana att exponeras för hitkavalkaden, gillar förmodligen utan reservationer showen. Blev fundersam på melodin till Billy Joels hurtfriska Uptown Girl, vilket kan ha berott på att man sjöng till Westlife´s version. Osäker på hur det förhöll sig.

En avgörande detalj man filat på var de vokala arrangemangen, något man inte får försumma att lyfta fram. Och rösterna var inte vara unisona utan vi fick flera duetter, solister och lead uppbackad av övriga. Hopsatta programmet innehöll en fördelaktig spännvidd. Från en radda poppiga alster med omedelbar appeal och hårdare rock signerad Iron Maiden, Twisted Sister och Green Day till dängor i högt register, powerballader och romantiska melodier. Några enstaka dramatiseras texter. Tänker på kontorsslavarna maskinskrivande i 9 To 5 och ett lätt smetigt alster om att vara exkluderad för att till slut bli upptagen i gemenskapen. Angående repertoar talar poster om att vi kommer få höra Pink och Meatloaf tolkas. Megahit av Alanis Morisette tror jag också förekommer liksom A-ha. Som redan erkänts har jag absolut ingen bra koll på lättuggade hits.

Båda avdelningar drar igång up tempo med öppna spjäll, varav ett av numren It´s Raining Men. Mumma för musikalartister! Uppskattade att höga energin ibland avlöstes av sugande rytmer och romantisk anstrykning. Fast showen inte gav mig vad jag hoppades på resulterade den som framgår i en längre, lätt utsvävande redogörelse. ”Avslutar med att lista några toppar: En skönt sliskig sak jag inte vet titeln på som skulle kunna vara ett ledmotiv, Back Street Boys-pastischen, kaxiga refrängen hos Spice Girls, True Colors på duo med Linda och Linus, tonsäker approach likt Pointers Sisters i den glassigaste av Whitney Houston hits och falsettrösten som kopierar Jimmy Somerville(?). Bor du hyfsat nära Majorna och önskar bli insvept i välkända melodier från 80-talet och två årtionden framåt, rekommenderas denna kompetent genomförda sånginsats, förvisso är förutsättningen att man accepterar den basala närmast påvra utformningen.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Filmrecension: I Swear – rolig, varm och helt överväldigande

24 mars, 2026 by Rosemari Södergren

I Swear

I Swear
Betyg 5
Svensk bioprmiäe 27 mars 2026
Regi Kirk Jones

Så många känslor och tankar far runt inom mig. Jag är helt överväldigad. Tagen. Det är en film jag hoppas kommer att visar runt om i Sverige, på polisstationer, på skolor, på utbildningar för blivande vakter, för åklagare som tyvärr många gånger ställt oskyldiga inför rätta för att åklagare av princip inte står emot förtryckande vakter och poliser sida. En film jag hoppas blir obligatorisk att se för alla som går på Polishögskolan.

John Davidson växte upp i en mindre ort i Skottland. Han var en populär brittisk fjortonåring med bra betyg när hans liv helt förändras. Han var framgångsrik fotbollsmålvakt i ortens lag och var på väg att bli värvad till ett större lag och hade börjat i en fin skola när han började få konstiga rörelse, ofrivilliga tics och han började svära och kalla lärare och andra för snuskigheter. Han blev utslängd från skolan och hans fotbollskarriär tog slut och föräldrarna skildes. John försäkrade alla att han inte kunde styra kroppens ryckningar och inte kunde hindra de fula ord han hävde ur sig. Men det tog många år innan han och hans familj fick reda på att han fått Tourettes syndrom.

Omkring ett av hundra skolbarn i Storbritannien diagnosticeras med Tourettes. Ungefär 15 procent av dem har liksom han koprolali – att tvångsmässigt uttala svordomar, könsord och andra olämpligheter. John Davidson hade turen att ha en vän med en familj som inte blev rädda eller arga för att var annorlunda utan istället ställde upp på honom. Det gjorde att han kunde få ett jobb och så småningom började föräldrar som hade barn med Tourettes vända sig till honom och detta växte och utvecklades så han mer och mer spridit kunskap om Tourettes.

Robert Aramayo som spelar John i filmen är känd bland annat för rollen som unge Eddard Stark i Game of Thrones och som Elron i Sagan om ringen – Maktens ringar. Han är verkställande producent för I Swear. Robert Aramayo säger om sin roll och filmen I Swear:
-Tourettes påverkar människor på olika sätt, men jag har alltid tyckt att det är ok att skratta när situationen blir komisk – humor är ett av mina verktyg för att ta mig genom livet.

Kirk Jones, filmen regissör, säger:
– Jag hoppas verkligen att den här filmen kan få folk att tänka en extra gång på att ge sina medmänniskor utrymme och tid – att ha tålamod med den som inte är exakt som man själv.

Filmen berör mig på djupet och är varm, rolig och dramatisk och bygger på verkliga händelser och är oerhört viktig för att öppna människors förståelse för människor med Tourettes eller olika tvångssyndrom. Verkligheten är ju, sorgligt nog, att omgivningen och speciellt vakter, poliser och domstolar och troligen också många lärare och rektorer straffar människor som har syndrom eller sjukdomar som på olika sätt gör att de sticker ut från mallen att vara lagom som styr Sverige idag. Jag läste för ett tag sedan om vakter på en krog som kallade på polis som avvisade en man som hade Parkinsons sjukdom. Mannen skakade och vakt och polis bedömde att han vara full, vilket han inte var. Det fallet finns hos Diskriminerings-ombudsmannen. Tyvärr är jag inte hoppfull att förståelse finns för att människor kan ha sjudomar och annat som gör att de inte är som alla andra, men också de som har olika sjukdomar eller funktionsvårigheter bör ha rätt att finnas till ändå.

I Svear är välgjord med duktiga skådespelare, bra berättad, bra filmad. Den har fått stor uppmärksamhet och flera priset. Robert Aramayo är tvåfaldigt prisbelönt på BAFTA-galan.
I hård konkurrens med bland andra Timothée Chalamet och Leonardo DiCaprio vann Robert Aramayo på i februari pris för bästa manliga huvudroll på BAFTA-galan för sin insats i I Swear. Han fick dessutom ta emot EE Rising Star Award som röstats fram av biopubliken. Den kritikerrosade, brittiska biosuccén I Swear nominerades totalt till fem British Academy Film Awards och fick även pris för bästa rollbesättning.


’

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: BAFTA-falan, Filmkritik, Filmrecension, Tourettes syndrom

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Sida 58
  • Sida 59
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in