På scen: Linda Lättman, Amanda Holm, Linus Edgren och Louise Thörner
Premiär 20/1 2026
Framförs till och med 28/3, Karl Johansgatan 62 i Göteborg
Paret Lättman som sedan några år driver Dice Theater tog kontakt med mig när deras nya ställe invigdes, lokaler ämnade för musik och teater, med inriktning på musikaler, shower, improvisationsteater och kursverksamhet/ workshops. Utöver invigningen sågs uppsättningen av Rännstensungar vars förtjänster framhölls här. Att de så att säga upptäckte mig och denna kanal, berodde på att jag ingående recenserade två påkostade musikaler med kvinnoperspektiv. Linda Lättman och Louise Thörner ingår i styrelsen för Septemberteatern som i dessa uppsättningar storstilat höll i trådarna på och bakom scen. Linda jobbar bland annat som statist och pedagog (musikaler etc.) medan frilansaren Louise har en bred palett av erfarenheter.
Amanda Holm har varit musikalartist, är teaterlärare och hade flera roller i nämnda Rännstensungar. Antar att någon av dem fick hoppa in i produktion för att de inte fick tag i någon baryton/ basröst. Kända vokalgrupper jag haft förmånen att höra live – Manhattan Transfer, Real Group, Stockholm Voices – består ju till lika delar av kvinnor och män. Om mina öron tolkat ljudvågorna rätt är Linus Edgren ensemblens tenor. Han övertygade som Karl Gerhard i Fru Lojal, en av de två stora produktioner Septemberteatern ansvarat för och framgångsrikt spelade på Storan.
Underrubriken för showen är Through The Decades och då avses 80-talet plus två decennier framåt. Dice Theater förtydligar konceptet: ”tre decennier, fyra röster, en oförglömlig show” En nostalgikick helt enkelt som frossar i lättsmälta hits vilka spänner över skilda stilar. Beståndsdelar såsom urval, vem/ vilka sjunger vad, tillgång till backtrack (instrumentala bakgrunder) koreografi, låtordning och scenkläder verkar ha varit ett grupparbete. Man har inte anlitat andra krafter förvånansvärt nog. Med tanke på att det kostar en skaplig slant att skaffa biljett blir det lite tunt, rent av en smula torftigt.
Publiken får inget program, inga presentationer och blir aldrig tilltalade från scen. En speakerröst hade kunnat ge oss info om originalen och backdrop hade kunnat illustrera vem och vad som tolkas. Ur det perspektivet måste Simply The Best klassas som en extremt småskalig produktion. En himmelsvid skillnad jämfört med de resurser som satsades på nämnda musikaler. Ska påpekas att de två ombytena av scenkläder inte framgår av fotografens bilder som hämtats från första delen. Kvinnan i kassan agerar också publikvärd. Meddelar att vi först får 50 minuter och efter paus framförs resterande halvtimma. Ljus och rökmaskin används enligt standardmodell. Förutom fyra mikrofonstativ är enda rekvisitan lika många pallar.
Finns alltid en osäkerhetsfaktor inbakad när restid till Majorna beräknas eftersom det krävs två byten för att nå destinationen. Råkar bli så att jag är först på plats. Visar sig att vi bara blir cirka femton personer denna lördags afton, varav ett entusiastiskt gäng som klappar i takt så fort tillfälle medges. Och finalen med publikfriande klämmig Tina Turner-hit inbjuder till att digga ståendes. Publiken sitter annars vid runda bord och jag har fått en anvisad bästa plats mitt för. Scenen är belägen på några meters avstånd, vilket medför att jag försöker anteckna i smyg. Antar att den man som står i baren också sköter tekniken.
Nu hade man bestämt att det skulle bli en för stor apparat att engagera några musiker villiga att lära sig ett tjog populära låtar som etsat sig i anglosaxiga världen. Går man igång på underhållning från Wallmans Salonger eller Cabarét Lorensberg baserad på cover-eufori har man kommit rätt. För att bli uppfylld av evenemanget saknade jag nerven hos livemusiker. Därtill måste erkännas att jag alltför sällan vistats i detta listanpassade kretslopp för att bli genuint uppfylld.
Mycket känns givetvis igen, men jag är inget vidare på att identifiera hits. Förvisso har några av de mest klatschiga refrängerna dykt upp i huvudet senaste dagarna. Så ur den aspekten hade showen åtminstone omedvetet en större verkan på mig än jag själv tyckte. För att ge en glimt av vilken kontrast jag utsatte mig kan påtalas att jag efteråt tog mig till magin med Per ”Texas” Johansson på Utopia och kvällen före varit på Skeppet och fått en helt annan nostalgikick av Samla Mammas Manna. Två dagar tidigare var jag med om fusionfest med Chad Wackerman L.A All Stars.
Givetvis är de musikalutbildade sångarna duktiga. En medelålders kvinna imponerades i pausen över att falska toner aldrig hördes. Och kvartetten presterar galant i en blandform mellan att tolka och att imitera. Lite uppseendeväckande kul att mannen sjunger lead i dänga med Britney Spears och får vara en i Spice Girls. Varje årtionde blixtbelyses musikaliskt genom att fragment från en mängd refränger spelas upp i högtalarna som en introduktion till vad som komma skall. 80-talet har placerats sist. Är som sagt för att citera Karl-Bertils fader, kanske inte den rätte mannen att bedöma Simply The Best, knappast ens målgruppen. Men gör ändå ett försök. När tillställningen blir som mest andefattig, liknar den i mina öron en proffsigare variant av karaoke. Andra öron, med större vana att exponeras för hitkavalkaden, gillar förmodligen utan reservationer showen. Blev fundersam på melodin till Billy Joels hurtfriska Uptown Girl, vilket kan ha berott på att man sjöng till Westlife´s version. Osäker på hur det förhöll sig.
En avgörande detalj man filat på var de vokala arrangemangen, något man inte får försumma att lyfta fram. Och rösterna var inte vara unisona utan vi fick flera duetter, solister och lead uppbackad av övriga. Hopsatta programmet innehöll en fördelaktig spännvidd. Från en radda poppiga alster med omedelbar appeal och hårdare rock signerad Iron Maiden, Twisted Sister och Green Day till dängor i högt register, powerballader och romantiska melodier. Några enstaka dramatiseras texter. Tänker på kontorsslavarna maskinskrivande i 9 To 5 och ett lätt smetigt alster om att vara exkluderad för att till slut bli upptagen i gemenskapen. Angående repertoar talar poster om att vi kommer få höra Pink och Meatloaf tolkas. Megahit av Alanis Morisette tror jag också förekommer liksom A-ha. Som redan erkänts har jag absolut ingen bra koll på lättuggade hits.
Båda avdelningar drar igång up tempo med öppna spjäll, varav ett av numren It´s Raining Men. Mumma för musikalartister! Uppskattade att höga energin ibland avlöstes av sugande rytmer och romantisk anstrykning. Fast showen inte gav mig vad jag hoppades på resulterade den som framgår i en längre, lätt utsvävande redogörelse. ”Avslutar med att lista några toppar: En skönt sliskig sak jag inte vet titeln på som skulle kunna vara ett ledmotiv, Back Street Boys-pastischen, kaxiga refrängen hos Spice Girls, True Colors på duo med Linda och Linus, tonsäker approach likt Pointers Sisters i den glassigaste av Whitney Houston hits och falsettrösten som kopierar Jimmy Somerville(?). Bor du hyfsat nära Majorna och önskar bli insvept i välkända melodier från 80-talet och två årtionden framåt, rekommenderas denna kompetent genomförda sånginsats, förvisso är förutsättningen att man accepterar den basala närmast påvra utformningen.
