• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton – underhållande och engagerande

11 november, 2021 by Rosemari Södergren

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 november 2021
Regi Hannes Holm
I rollerna Jonas Karlsson, Jennie Silfverhjelm, Simon Larsson, Sonja Holm, Vanna Rosenberg, Filip Berg, Ingela Olsson, Claes Månsson, Gunilla Röör, Adam Pålsson, Josefin Neldén, Carla Sehn, Dag Malmberg, Lotta Ramel, Josefine Bauer, Jesper Malm, Ruben Lopez och Sigrid Johnsson.

Det blir nog årets stora svenska julfilm, förmodar jag. Den släpps visserligen lite tidigt för att bli julfilm egentligen men den tecknade julsagan av Tage Danielsson som en bygger på hör väl så tätt ihop med det svenska julfirandet att den måste kategoriseras som en julfilm. Denna filmversion av den tecknade söta julsagan som brukar visas på svensk tv på julafton fungerar väl. Överraskande väl.

Filmen är en dramatiserad bearbetning av Tage Danielssons berättelse i en tecknad kortfilm av Per Åhlin visats på julafton varje år från 1975 i regi av Per Åhlin. Ett stort plus för biofilmen är att regissören valt att behålla tidsepoken och inte gjort en version från dagens samhälle. Grundberättelsen om den 14-åriga Karl-Bertil, som är varuhusdirektör Tyko Johnssons son, och som jobbar extra före jul på ett postkontor och sorterar paket är grunden men för att fylla en långfilm behövs mer, förstås. Tillagd till berättelsen är handling kring några barn på ett barnhem för finländska krigsbarn. Några saker ur grund-kortfilmen har utvecklats mer, som Tykos relationer till grannarna i det fisförnäma området. Tyko, Karl-Bertils pappa, är en rik uppkomling som mest tänker på att tjäna pengar och grannarna som är rika men engagerade i hjälpverksamhet för utsatta låtsas vara bättre människor. Hur djupt deras engagemang för samhällets utsatta egentligen är kan verkliges ifrågasättas. En av scenerna med en hemsk lyxtillställning för de rika som ska belöna några som gjort insatser för de fattiga är stark. En rakt på sak-skildring av de rikas och mäktigas illusioner av att hjälpa de utsatta mer gynnar dem själv. En scen som berättar lika mycket om samhället idag.

Filmens har många styrkor: de välgjorda miljöerna, en lång rad av skickliga skådespelare och en berättelse som både är underhållande och engagerande och samtidigt säger något om hur världen än idag är beskaffad. Stora plus till Jonas Karlsson som Tyko och Simon Larsson som Karl-Bertil.

Lite fakta om regissören:
Regissör är Hannes Holm, med tidigare publikframgångar som Ted – För kärlekens skull (2018), den Oscarsnominerade filmen En man som heter Ove (2015) och den förra trilogin om Sune samt kritikerhyllade filmer såsom Himlen är oskyldigt blå (2010), Klassfesten (2002), Adam & Eva (1997).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Jonas Karlsson, Julfilm, julsaga, Karl-Bertil Jonssons julafton, Tage Danielsson

Filmrecension: Sabaya – hög autencitet

10 november, 2021 by Birgitta Komaki

Sabaya
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Hogir Hirori

Sabaya kallas de yasidiska flickor och kvinnor som kidnappades av Daeshanhängare i Irak 2014. När män och pojkar dödades togs kvinnor och barn till fånga och blev en slags slavar hos IS.

Filmen skildrar hur Mahmud med medhjälpare kämpar för att ta reda på tillfångatagna yasidiska kvinnor och befria dem. För att sedan hjälpa dem att läka och kunna återgå
till sina familjer. Det är inte lätt, många år har gått, kvinnorna är rädda och har misshandlats . Några har fått barn med IS-män, andra har blivit intalade att deras familjer inte vill veta av dem. De är fångna både psykiskt och fysiskt. Mahmud verkar från ett hemcenter för yasidier i nordöstra Syrien. Verktygen han har är en mobil med dålig uppkoppling, en liten pistol och en skraltig bil. Det är en farlig uppgift att gå in i
Al-hol lägret bland 73.000 människor där de flest är eller har varit Daeshanhängare.

Mahmud är ingen glamorös hjälte. Skildringen visar en skitig gård, en hustru som tjatar om att han skall vara hemma mer och ständiga strömavbrottt. Men filmen visar också hur han envist försöker hitta fler av de tillfångatagna flickorna. Hittills har 206 flickor räddats men flera tusen saknas än. Den visar också den omtanke och det medlidande som man visar varandra. Att det är en osäker situation och en humanitär katastrof för de som är offer. Det komplicerade politiska läget med lägren fulla av IS anhängare från ett otal länder som bevakas av kurdiska styrkor och syriska demokratiska styrkor visar situationens komplexitet. Och Turkiets Erdogan som attackerar de kurdiska styrkorna.

Filmen levandegör en komplicerad politisk situation och man inser att lösningen inte är lätt. Ändå är det en positiv känsla att människor försöka hjälpa varandra och kämpar för upprättelse för de drabbade. Att i fattigdom och misär finns en styrka och vilja att hjälpa. Att miljön skildras realistiskt bidrar till filmens autenticitet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Sabaya

Totta-tribute bandet Canadian Club innehöll exklusiva gäster på S/S Marieholm

8 november, 2021 by Mats Hallberg

från soundcheck 5/11

Bluesbåten S/S Marieholm i Göteborg

Konserter anordnade av Göteborgs Bluesförening 5-6/11 2021

Kom direkt från premiär på Stadsteatern. Bandet hade då avverkat merparten av låtarna i första set, varför min text inte ska ses som vanlig recension. Vill ändå dokumentera mina intryck eftersom det blev en väldigt lyckad tillställning. Canadian Club från Ljungby växte fram ur coverband i olika konstellationer, vars repertoar till stor del bestod av musik förknippad med Torsten Näslund (1945-2005) och då framför allt Tottas Bluesband. Kan tänka mig att det var kärnan av C.C som frontade på bluesbåten, deras vokalister. Tom Johansson stod för enbart sång medan kepsprydde Thomas Einarsson också lirade munspel och fräna ackord på sin gitarr.

Den med tanke på sällskapet på scen, lyckliga duon från Småland gjorde väl ifrån sig. Dragplåster var emellertid tre andra tungviktare. Tre originalmedlemmar från Tottas Blues Band, lika vitala idag som för sådär trettiofem år sedan då Näslunds manskap triumferade med sin lika känsliga som självsäkra bluespalett. Råkar dessutom vara tre äldre herrar jag porträtterat i utförliga intervjuer. Vilka som åsyftas? Jo, förstås trumslagaren med osviklig tajm Gunnar Petersson från Hisingen, basklippan Nikke Ström ursprungligen från Karlskoga och världsstjärnan i det fördolda på gitarr, nämligen mister Bengan Blomgren från Kålltorp.

Bengan Blomgren foto Richard Hoffman

Vill inte kalla mig expert eller när det begav sig frekvent följare. Beträffande svenska bluesakter uppskattade jag också Roffe W och Hjärtslag, Sven Zetterberg med Chicago Express samt givetvis Peps. Och visst hade de väl förspänt med sångare, fast Totta överglänser samtliga i min bok trots att kvidande tonfall förekom sparsamt.. Såg Tottas på Nef, Heden i utökad upplaga, i Lysekil och på Jazzså om jag minns rätt. Missade av outgrundlig anledning ANC-galan på Scandinavium. Köpte i samband med minneskonsert på Nef 10-cd boxen Mil efter mil och vid annat tillfälle stora boxen med Nationalteatern. Jag har två vinyl. Har därtill hört sångaren vars närvaro inte kan kopieras vid Näckrosdammen och på Liseberg.

Strax efter min ankomst rullas ett stadigt tunggung ut i Person To Person. Thomas Einarsson axlar i Bernt Anderssons frånvaro rollen som munspelare. Noterar ett skönt häng i deras sound, vilket sprider välbehag. Ljudet är starkt utan att vara påfrestande. Alla instrument hörs ypperligt. På begäran diggar publiken sittande vid långbord., fast under lördagskvällen verkar viss förändring ha skett. Finns anledning att vara en smula oroad över återväxten. Nästan inga ungdomar fanns på plats. Lägger märke till Gunnar Peterssons pådrivande shufflespel och hisnande precision. Hör embryo till gnistrande solo från Bengan. Det är som om han åker med i ”klungan” och testar när han ska gå loss. I paus meddelar han mig att någon av åhörarna kom åt högtalarsladd. Den trevlige trumslagaren hade tid att snacka i paus. Berättade bland annat om sin medverkan i storband som gjort konsert med systrarna Hjorth.

Petersson – Johansson – Ström foto Richard Hoffman

Andra set varar i cirka 70 minuter. Bjuder på många höjdpunkter, blir aldrig någonsin ointressant. Sprakar igång direkt med rungande We´ll Play The Blues For You. Thomas Einarsson visar sig vara riktigt vass på sin gura, inte buskablyg, bara lycklig över att smycka ut melodierna tillsammans med sin hjälte Bengan Blomgren som hakar på. Tippar att Thomas och Tom är minst trettio år yngre än originalmedlemmarna i Tottas (som förstås förekommit i en mängd andra prominenta sammanhang). Tempot ökat drastiskt i en snärtig boogie betitlad That´s The Truth. Utan större åthävor får kompet till den stadiga grunden, den rytmiska touch som utgör avgörande fundament, inom blues med anspråk på att låta autentisk. Gitarristerna avlöser snyggt varandra.

En låt introduceras genom avslöjande om att det kommer bli dystert när blues i moll framförs. Associerade till Buddy Guy och Albert Collins. Bengan Blomgren gick loss i en soloutflykt, vars emotionella intensitet välförtjänt rev ner applåder. Djupt tillfredsställd av att för första gången efter pandemin få uppleva detta bubblande känslorus, som om vi vore på jazzklubb och applåderade energiskt solo.

Märks på kvintetten hur glada de är över att få förmedla berikande livemusik inför mycket belåten publik. Vokalt åstadkommer Tom Johansson jämte Thomas Einarsson i enlighet med ens förhoppningar. De är habila, förmedlar duktigt texterna utan att ha det skimmer och den närvaro som Totta Näslund utstrålade. Ingen fordrar heller det.

foto Richard Hoffman

Härlig spännvidd vad beträffar tempo. Genren är inte alls ensidig, vilket somliga annars vill ge sken av. Njuter av kaxig musik som också vågar visa sig sårbar, filtrerad genom manligt perspektiv. Distinkta Too Late – ett av TBB:s absoluta paradnummer – tilldelas dubbla utropstecken i mina anteckningar. Andelen sväng den alstrar är en god indikator på bandets nivå. Båten ligger stadigt förankrad vid kaj, men nu gungar det avsevärt från scen. Och hade folk stått upp, diggat och dansat, hade stämningen varit än mer extatisk.

Charmas av en snabb sak döpt till Blues Is Here To Stay, noterade att Blomgren var på väg att brista ut i ett eget tillägg. Inspirerade Canadian Club med sina ovärderliga förstärkningar ångade på med slagkraftiga, livsbejakande This Is It. Någonstans häromkring märktes på Nikke Ströms kroppsspråk att han var i zonen, gick i dialog med batteristen intill och förvaltade fint det utrymme han erbjöds till solomanöver.

ANC-galans mest omtalade showstopper Going Down töjdes ut på ett kul, jam-betonat sätt. Självklart bereddes plats åt Bengan, även om han inte riktigt kom i närheten av sin insats 1985. Jublande publik önskade och fick extranummer. I en stil närbesläktad med boogie hörs snabbt, snärtigt sväng. Och som grädde på moset lanserade Bengan Blomgren sin oefterhärmliga lager-på-lager teknik. Ånyo en oförglömlig, underbar ingivelse i stunden. Tack Göteborgs Bluesförening för ett förnämligt evenemang!

Arkiverad under: Musik, Scen

Vågat visuellt experiment tänjer på begriplighetens gränser – Tystnaden på Göteborgs Stadsteater

8 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Ingmar Bergman

Bearbetning: Mark O´Halloran och Dead Centre

Översättning: Joel Nordström

Regi: Bush Moukarzel

Scenografi: Jeremy Herbert

Kostymdesign: Marja Kall

Maskdesign: Patricia Svajger

Ljusdesign: Max Mitle

Komposition och ljuddesign: Kevin Gleeson

Videoregi: Grant Gee

Medverkande: Sandra Redlaff, Mia Höglund Melin, Karin Lycke, Marta Andersson Larsson, Christer Fjellström, Ratmin Parvaneh, Berna Inceuglu, Anna Jukic´, Farrokh Tavakoli

Urpremiär på Stora scen 5/11 2021

Spelas på Göteborgs Stadsteater till och med 4/12

Ingår i europeiska teaterprojektet Prospero Extended Theatre

Ingmar Bergmans kammarspel Tystnaden från 1963 belönades med hela tre Guldbaggar (betydligt färre Guldbaggar delades ut då) under första året galan gick av stapeln. Den ingår som sista fristående del i en trilogi, tänkt att kallas Guds tystnad. Värt att betona att dessa 60-tals verk domineras av existentiellt grubbel omvandlat till minimalistiska kammarspel med kvinnlig agens. Med sin manliga blick satte han helst kvinnors belägenhet i centrum, deras frustration och möjlighet att uppnå ögonblick av lycka. En betydelsefull belägenhet i uppsättningen på Stadsteatern.

Filmen – ämnad att vara murbräcka mot Statens biografcensur av vuxenfilm – gjorde i praktiken skandalsuccé, vilket bland annat ledde till inflammerad debatt i Riksdagen och problem utomlands. Den bidrog till att späda på talesättet ”den svenska synden”. Bortklippta scener eller till och med totalförbud och i extremfall utdömt fängelsestraff blev konsekvenser utomlands av alltför explicit innehåll. . När det irländska scenkonstkollektivet Dead Centre tar sig an Tystnaden har så kallad intimitetskoordinator anlitats plus ett par statister i negligé, vars funktion i uppsättningen är att spela hårdföra strippor/ sexarbetare.

Två systrar i ständig konflikt med varandra befinner sig på resande fot. I främmande land tvingas de på grund av den enes sjukdomstillstånd (Ester) att uppsöka närmaste hotell. Med sig har de tioårige Johan, son till Esters motpol (Anna). Visar sig omgående att människorna systrarna kommer i kontakt med, inte är i stånd att kommunicera verbalt då de inte behärskar engelska. Illa nog i sig. Och för att understryka graden av oförståelse, förvärras läget genom att lokalbefolkningen pratar ett påhittat språk. För att komma framåt i intrigen låter man ändock invånare undslippa sig några styltiga fraser på en slags engelska. Irländarna – O´Halloran ansvarig för bearbetningen sägs vara Bergman-freak – sysslar med estetik som inte levererar lösningar.. Dead Centres märkvärdiga uppsättning vilar på mystik och emellanåt rå framtoning. De vill förbrylla åskådaren och sätta igång en tankeprocess, vilket är en hållning öppensinnad publik ansluter sig till.

foto Ola Kjelbye

Lite förvånande att man bestämt formatet till en enaktare på knappt hundra minuter (Tystnaden är något kortare än angiven längd). Däremot inte alls förvånande att avancerad videoteknik används parallellt, överlappar och i perioder tar över. Att sitta långt fram i salongen bör undvikas, då såväl inspelat material som vad som fångas i realtid på scen av mobil fotograf, syns över hela den ytan där annars ridån hänger. Resulterar i groteskt stora närbilder, vilkas exponering associeras till Bergmans konstnärliga universum. Hans besatthet av närbilder på främst kvinnor, ofta under stress. Kameralinsen på Stora scen symboliserar pojkens perspektiv, den väv av händelser han upplever vid utforskandet av den främmande, smått hotfulla miljön. Pojken själv är osynlig förutom utzoomad på film i slutscen. Men det är till honom man vänder sig, vilket skapar en säregen dimension. Blev tyvärr tämligen påfrestande att som publik på femte raden försöka fästa blicken på rätt ställe, även om greppet att samtidigt blanda avfilmat/ inspelat med traditionell teater har sin mångbottnade tjusning. Regissören menar att tekniken använts för att få till nya möjligheter. Men i detta fall har det lett till svårigheter att följa med, åtminstone från nära håll.

Mycket möda har lagts på omsorgsfull scenografi och dekor. Publiken tackar och tar emot. På vridscenen flitigt i bruk syns moduler med hotellets reception, systrarnas olika rum, servitörens lya, porrbiograf och den glittrande strippklubben som verkar ligga vägg i vägg med hotellet, som trots det har proper interiör. Att Ester (Mia Höglund Melin) reser med en laptop, är ett tecken på att manus uppdaterats. Saknar annars kunskap om eventuella genomgripande ändringar från filmen. Könsidentitet och framför allt gränsöverskridande är underliggande ämnen i Tystnaden. Berättelsen har en inbyggd, inte direkt logisk dramatik. Systrarna tål inte varandra, ändå reser de tillsammans, en incestuös dragning antyds. Ester är den intellektuelle, översättare som älskar Bach och deklarerar att hon inte borde acceptera sin roll i livet. Anna ( Sandra Redlaff) år å andra sidan anfäktad av köttets lustar, verkar ha en masochistisk läggning. Lockas till vad många andra medelålders kvinnor skulle se som perverst. Ramtin Paravaneh gestaltar övertygande en av sina mest osympatiska roller i karriären, genom att på hennes(?) premisser agera bad guy, burdus ta-för-sig-tölp.

foto Ola Kjelbye

Dramat förespråkar såväl jämvikt (systrarnas obalanser plågar dem), som den utopiska tanken att människor ska avhålla sig från utnyttja varandra. Råder ingen tvekan om att systrarna hamnat på en brutal plats där förhållandet förtryckare – offer är legio. Landet befinner sig på randen till inbördeskrig, trots att utlänningar tillåts resa över gränsen. De lidande sexarbetarna förenas i en klagosång under gungande pastellfärgade lampkronor i en emblematisk scen. I likhet med systrarna i en situation till synes utom kontroll.( Ett öde de sorgligt nog delar med ett oräkneligt antal kvinnor världen över.) Ett mörkt, destruktivt tillstånd att begrunda som bildar undertext till strandsatta trions famlande efter lösning, sätt att påverka och ta sig ur dilemmat de försatts i.

I denna värld definierad av kvinnor urskiljes de två manliga birollerna lättast. Förutom nämnde Ramtin Parvaneh gestaltar Christer Fjellström portiern, en äldre man hela tiden till hands för Ester, allt mer illa däran. I princip har Fjellström inte en enda begriplig replik bortsett från ”musika”. Parvanehs dominanta rollfigur står för egoistisk virilitet. Karin Lycke har setts i åtskilliga gripande roller på små och större scener i Göteborg. Här spelar hon Rita, en karaktär på hotellet jag inte riktigt kan placera. Hotellägare eller rent av bordellmamma? Nu är ju Dead Centre inriktade på diffusa, oprecisa budskap, varför det vore oklokt med entydiga tolkningar.

Tippar att det är premiär för Sandra Redlaff på Göteborgs Stadsteater, skådespelarutbildad mezzosopran med imponerande cv från scener i Stockholm och Skåne, film och teve. Ett för mig nytt ansikte vars auktoritet gav mersmak. Mia Höglund Melins tillhör sedan länge fasta ensemblen. Hennes drivande figur anklagar och ifrågasätter på ofta förekommande manér. Tillsammans med regissören framställer de på lysande sätt sina olikheter och längtan efter att nå varandra.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Becoming Cousteau – om äventyret och upptäckterna som väckte kampen för vår jord

4 november, 2021 by Rosemari Södergren

Becoming Cousteau
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 november 2021
Regi Liz Garbus

När klimathot är i fokus kommer denna storartade film om vår planet. Jacques-Yves Cousteau råkade som ung ut för en bilolycka som gjorde att han i sin rehabilitering lärde sig dyka och blev fascinerad av världen under ytan. Han tog som sin livsuppgift att utforska haven. Han är fransk marinofficer som blev regissör, oceanograf och pionjär inom dykning och undervattensfotografering

Denna dokumentär visar hur enastående vacker och fascinerande livet i havet är, men den visar också vilket hot havsdjupen, naturen och hela vår jord står inför. I filmen får vi följa med på den resa Jacques-Yves Cousteau gjorde, från att utforska den otroliga världen under ytan till att berätta om den i böcker och filmer och till att upptäcka det reella hot som vår planet står inför.

För mig är de bästa dokumentärerna de som berättar något mer än biografin över personen som skildras. De mästerliga dokumentärerna berättar något som berör oss alla, något som kommunicerar något vi kan relatera till eller ge oss ny kunskap, fördjupad förståelse. Detta gör denna dokumentär i allra högsta grad, på flera sätt.

Cousteau var äventyrare, uppfinnare, filmskapare och blev världskänd som mannen i den röda mössan, då han i flera filmer hade en lysande röd mössa. Han utforskade platser människan aldrig tidigare sett och redan för över femtio år sen påtalade han hur klimathotet riskerade att sabotera ekosystemen under vattenytan. Denna dokumentär av Liz Garbus har Oscarsnominerats.

Becoming Cousteau skildrar 1900-talets främsta havsutforskare, som inspirerade efterföljande generationer. Jag hoppas att filmen får många att gå i hans fotspår. Nu då världens makthavare har träffats i Glasgow för att komma överens hur världens gemensamt kan ta krafttag för att hindra klimathotet är denna dokumentär efterlängtad. Cousteau var en av de viktigaste rösterna för att stoppa miljöförstörelsen, för att kunna rädda det mångfaldiga livet i haven.

Fakta om Cousteau från wikipedia:
Cousteau ägnade sitt liv åt att utforska världen under havsytan. Hans äventyr filmades och har visats i tv-serier. Med skeppet Calypso besökte Cousteau med sitt team många intressanta undervattensvärldar. Dessa resor och upptäckter finns skildrade i många böcker och filmer. Han vann tre Oscar för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol (1964) liksom flera andra priser, inklusive Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes 1956. 1976 ledde han den expedition som återfann vraket av fartyget HMHS Britannic på 120 meters djup i Medelhavet.

Kul att känna till:
The Life Aquatic with Steve Zissou från 2004 handlar om en besättning liknande Cousteaus.
I Dan Browns bok I cirkelns mitt har en av karaktärerna lånat många drag från Cousteau.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cousteau, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, havet, Havsdjupen, Klimathotet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 465
  • Sida 466
  • Sida 467
  • Sida 468
  • Sida 469
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in