Bluesbåten S/S Marieholm i Göteborg
Konserter anordnade av Göteborgs Bluesförening 5-6/11 2021
Kom direkt från premiär på Stadsteatern. Bandet hade då avverkat merparten av låtarna i första set, varför min text inte ska ses som vanlig recension. Vill ändå dokumentera mina intryck eftersom det blev en väldigt lyckad tillställning. Canadian Club från Ljungby växte fram ur coverband i olika konstellationer, vars repertoar till stor del bestod av musik förknippad med Torsten Näslund (1945-2005) och då framför allt Tottas Bluesband. Kan tänka mig att det var kärnan av C.C som frontade på bluesbåten, deras vokalister. Tom Johansson stod för enbart sång medan kepsprydde Thomas Einarsson också lirade munspel och fräna ackord på sin gitarr.
Den med tanke på sällskapet på scen, lyckliga duon från Småland gjorde väl ifrån sig. Dragplåster var emellertid tre andra tungviktare. Tre originalmedlemmar från Tottas Blues Band, lika vitala idag som för sådär trettiofem år sedan då Näslunds manskap triumferade med sin lika känsliga som självsäkra bluespalett. Råkar dessutom vara tre äldre herrar jag porträtterat i utförliga intervjuer. Vilka som åsyftas? Jo, förstås trumslagaren med osviklig tajm Gunnar Petersson från Hisingen, basklippan Nikke Ström ursprungligen från Karlskoga och världsstjärnan i det fördolda på gitarr, nämligen mister Bengan Blomgren från Kålltorp.
Vill inte kalla mig expert eller när det begav sig frekvent följare. Beträffande svenska bluesakter uppskattade jag också Roffe W och Hjärtslag, Sven Zetterberg med Chicago Express samt givetvis Peps. Och visst hade de väl förspänt med sångare, fast Totta överglänser samtliga i min bok trots att kvidande tonfall förekom sparsamt.. Såg Tottas på Nef, Heden i utökad upplaga, i Lysekil och på Jazzså om jag minns rätt. Missade av outgrundlig anledning ANC-galan på Scandinavium. Köpte i samband med minneskonsert på Nef 10-cd boxen Mil efter mil och vid annat tillfälle stora boxen med Nationalteatern. Jag har två vinyl. Har därtill hört sångaren vars närvaro inte kan kopieras vid Näckrosdammen och på Liseberg.
Strax efter min ankomst rullas ett stadigt tunggung ut i Person To Person. Thomas Einarsson axlar i Bernt Anderssons frånvaro rollen som munspelare. Noterar ett skönt häng i deras sound, vilket sprider välbehag. Ljudet är starkt utan att vara påfrestande. Alla instrument hörs ypperligt. På begäran diggar publiken sittande vid långbord., fast under lördagskvällen verkar viss förändring ha skett. Finns anledning att vara en smula oroad över återväxten. Nästan inga ungdomar fanns på plats. Lägger märke till Gunnar Peterssons pådrivande shufflespel och hisnande precision. Hör embryo till gnistrande solo från Bengan. Det är som om han åker med i ”klungan” och testar när han ska gå loss. I paus meddelar han mig att någon av åhörarna kom åt högtalarsladd. Den trevlige trumslagaren hade tid att snacka i paus. Berättade bland annat om sin medverkan i storband som gjort konsert med systrarna Hjorth.
Andra set varar i cirka 70 minuter. Bjuder på många höjdpunkter, blir aldrig någonsin ointressant. Sprakar igång direkt med rungande We´ll Play The Blues For You. Thomas Einarsson visar sig vara riktigt vass på sin gura, inte buskablyg, bara lycklig över att smycka ut melodierna tillsammans med sin hjälte Bengan Blomgren som hakar på. Tippar att Thomas och Tom är minst trettio år yngre än originalmedlemmarna i Tottas (som förstås förekommit i en mängd andra prominenta sammanhang). Tempot ökat drastiskt i en snärtig boogie betitlad That´s The Truth. Utan större åthävor får kompet till den stadiga grunden, den rytmiska touch som utgör avgörande fundament, inom blues med anspråk på att låta autentisk. Gitarristerna avlöser snyggt varandra.
En låt introduceras genom avslöjande om att det kommer bli dystert när blues i moll framförs. Associerade till Buddy Guy och Albert Collins. Bengan Blomgren gick loss i en soloutflykt, vars emotionella intensitet välförtjänt rev ner applåder. Djupt tillfredsställd av att för första gången efter pandemin få uppleva detta bubblande känslorus, som om vi vore på jazzklubb och applåderade energiskt solo.
Märks på kvintetten hur glada de är över att få förmedla berikande livemusik inför mycket belåten publik. Vokalt åstadkommer Tom Johansson jämte Thomas Einarsson i enlighet med ens förhoppningar. De är habila, förmedlar duktigt texterna utan att ha det skimmer och den närvaro som Totta Näslund utstrålade. Ingen fordrar heller det.
Härlig spännvidd vad beträffar tempo. Genren är inte alls ensidig, vilket somliga annars vill ge sken av. Njuter av kaxig musik som också vågar visa sig sårbar, filtrerad genom manligt perspektiv. Distinkta Too Late – ett av TBB:s absoluta paradnummer – tilldelas dubbla utropstecken i mina anteckningar. Andelen sväng den alstrar är en god indikator på bandets nivå. Båten ligger stadigt förankrad vid kaj, men nu gungar det avsevärt från scen. Och hade folk stått upp, diggat och dansat, hade stämningen varit än mer extatisk.
Charmas av en snabb sak döpt till Blues Is Here To Stay, noterade att Blomgren var på väg att brista ut i ett eget tillägg. Inspirerade Canadian Club med sina ovärderliga förstärkningar ångade på med slagkraftiga, livsbejakande This Is It. Någonstans häromkring märktes på Nikke Ströms kroppsspråk att han var i zonen, gick i dialog med batteristen intill och förvaltade fint det utrymme han erbjöds till solomanöver.
ANC-galans mest omtalade showstopper Going Down töjdes ut på ett kul, jam-betonat sätt. Självklart bereddes plats åt Bengan, även om han inte riktigt kom i närheten av sin insats 1985. Jublande publik önskade och fick extranummer. I en stil närbesläktad med boogie hörs snabbt, snärtigt sväng. Och som grädde på moset lanserade Bengan Blomgren sin oefterhärmliga lager-på-lager teknik. Ånyo en oförglömlig, underbar ingivelse i stunden. Tack Göteborgs Bluesförening för ett förnämligt evenemang!