• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Mass – Komplext och välspelat om det svåra i att kunna säga förlåt

16 november, 2021 by Petter Stjernstedt

Titel Mass
Betyg 5
Svensk biopremiär 2022
Regissör: Fran Kranz
Skådespelare: Jason Isaacs, Ann Dowd,Breeda Wool,
Campbell Spoor

Hur hanterar man det ohanterbara, obegripbara, förlusten av ett barn? Kring detta utforskar regissör Fran Kranz i triangeldramat Mass, en film om skuld, skam och oförmågan att kunna förlåta. Genomförandet är lysande och resultatet en smärtsam historia om ett svårt ämne som engagerar men framförallt ger dem dig en djupare förståelse. 

Två par bestämmer träff för ett allvarstyngd samtal. De möts i ett undangömt, sparsmakat kyrkorum. Medan kyrkovärden funderar över hur stolarna ska stå eller hur mycket mat man bör erbjuda befinner sig deltagarnas tankar på helt annat håll. Jay (Jason isaacs) och Gail (Martha Plimpton) har i samband med en skolmassaker mist sin son. Nu tar de till sig modet och bestämmer sig för att bemöta föräldrarna till upphovspersonen, mannen som med berått mod sköt ner ett femtiotal studenter i ett klassrum. Kritiken och hatet gentemot Linda (Ann dowd) och Richard (Reed Birney) har inte varit nådig från drabbade föräldrar. I mötet med Jay och Gail ser paret sin chans till återupprättelse , en möjlighet att få förtydliga och ge sin syn i saken.

De börjar trevande. Jay och Gail förtäljer hur de tog sig dit med bil. De visar en bild på sina barn och berättar korta anekdoter. Likt katter kring het gröt rör sig paren runt det som är pudelns kärna. Smärtsamt är det att höra föräldrarnas berättelser.  Känslorna paren besitter är många och komplicerade. Här finns skulden, skamen vreden, ilskan och desperationen. Hur tar man sig vidare efter ha förlorat sitt barn? Läker såren någonsin?

Mass tar sig an ämnet såsom en forskare närmar sig subjektet, granskar varje tänkbart perspektiv och infallsvinkel. Vi förstår komplexiteten i frågan och hur olika politiska föreställningar, perspektiv och inställningar påverkar synen på mördaren och händelseförloppet. I Mass ges inga enkla svar och här finns inga vinnare, bara förlorare. Även föräldrarna till mördaren porträtteras som offer. Mass är en fysisk upplevelse som känns i hela kroppen. Det förträffliga skådespelet gör sitt till. Det sprakar till rejält i kyrkorummet när paren går i duell med varandra. I en boxningsmatch med Gud som övervakar beväpnar sig paren med ord och skyddar sig genom sin ovilja till att kunna förstå den andre. Med all önskvärd tydlighet visar Mass hur svårt det är med acceptans och förlåtelse, men att en sådan väg faktiskt är möjlig.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

I längden platt fall när teamet har lekstuga – Rövarna på Folkteatern

16 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Mats Bäcker

Rövarna på Folkteatern i Göteborg

Fritt efter Friedrich Schiller

Bearbetning: Magnus Lindman

Översättning/ manus: Magnus Lindman

Regi: Frida Röhl

Scenografi/ kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson-Backman

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Kompositör: Joel Igor Hammad Magnusson (text och musik)

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Pelle Grytt, Sanna Hultman, Emma Mehonic, Li Molnár Kronlid, Lena B Nilsson, Ylva Olaisson, Lilja Fredriksson, Rebecca Riggo och Alexander Öhrstrand.

Premiär 12/11 2021 på Stora scen

Spelas till och med 18/12

Lockande förutsättningar och förväntan i luften när höstens första premiär på stora scen går av stapeln. Publiken sitter bekvämare än någonsin tidigare i bulligt gröna fåtöljer eller soffor. För första gången någonsin finns en äkta bar placerad på scenen, bortanför den mjuka heltäckningsmattan i gulbrunt, vars färgnyans förstärks av ljusdesignen runt om. Vi bjuds in att handla dryck och hänga i baren i pauser. På balkong snett bakom mig spelar en dj nyskriven musik av ”Californiaman”. Och på ena väggen mellan restaurang och foajé håller graffitti-målare till. Alkoholfritt bubbel kan tas med in till ens plats i plastglas. Och vi blir nästan överdrivet välkomnade av transvestiten Hermann (Alexander Öhrstrand känd från populära tv-serier). Folkteatern har med andra ord bestämt sig för att skämma bort sin publik på denna helaftonsföreställning.

1780 skriver Friedrich Schiller sin medicinska avhandling ”sambandet mellan människans djuriska och andliga natur”. Året efter publiceras pjäsen Rövarna (alternativ titel: Rövarbandet). På grund av dess kontroversiella innehåll tvivlar författaren på att verket kommer sättas upp. Ändå äger urpremiären rum året därpå, vilket orsakar kraftiga reaktioner. En extraordinär pjäs utan hjältar, vars persongalleri så gott som uteslutande agerar nihilistiskt med subjektiv, egenmäktig hållning. I det essäutdrag av Nina Björk som tryckts i programhäftet, slår hon fast att varje samhälle oavsett struktur vilar på gemensamt överenskomna normer. Kruxet i Rövarna är att normerna är destruktiva, så långt bort ifrån moral och demokratiskt instiftade lagar man kan komma. I Schillers omskakande och uppfordrande drama gäller snarast motsatsen till tio Guds bud och FN:s mänskliga rättigheter.

foto Mats Bäcker

De två adliga syskonen Karl och Franz lever i oändlig rikedom, vilket mest antyds i denna version. Kreative, utsvävande storebror är ensam arvtagare, medan lillasyster (i originalet är antagonisterna två bröder) ilsket argumenterar för förnuft och rättvisa. Uttalar sig om förhållandet dem emellan: ”lämna lidandet åt mig. Alla älskar Karl trots hur han beter sig”. Amoraliske Kalle Kapten spelad av mustaschprydd Andrea Paddington Edwards, känner sig förskjuten av sin mor, samlar ihop sina dryckesbröder och bildar rövarband. Tanken är att uppehålla en Robin Hood-mentalitet, vilket ganska omgående spricker när gänget går bärsärk utan vare sig kaptens tillstånd eller närvaro. I Andrea Paddingtons turbodrivna gestaltning, framkommer att hon förgäves försöker upprätta spelregler, förbjuder sina undersåtar att bete sig gränslöst barbariskt. Följden blir föga förvånande fatala konflikter, i en stegrande våldsspiral. Ödesbestämda upplösningen känns igen från Hamlet. Andra i tiden närliggande exempel på samma scen, är verk av Lars von Trier och Aiskylos.

Scenen är nästan renons på dekor, liknas bäst vid en cirkusmanege. Det klättras i rep och stora kuddar kommer farande. Följdriktigt har cirkuskoordinator anlitats. Rövarbandet är uppumpade med energi och skådespelarnas fysiska bravader hindrar dem förmodligen från att vara utrustade med myggor, tyvärr. Somliga repliker faller bort. Vad som inledningsvis roar blir i längden en avgörande nackdel. Syftar på att regissören måste ha gett instruktioner om avsiktligt överspel, vilket skapar onödig distans allt eftersom intrigerna minst sagt hettar till. Uppmaningen som signaleras från teatern lyder ”häng med in i kaosets dimma”. Märks påtagligt att alla involverade i uppsättningen haft väldigt roligt under repetitionstiden. Uppsättningen frustar av melodramatiska utfall.

foto Mats Bäcker

I Magnus Lindmans uppdaterade och delvis omgjorda bearbetning betonas inte bara ondskans mekanismer och utanförskapets förödande konsekvenser, utan också könsöverskridande skådespeleri. De perverterade, sammansvurna banditgänget spelas av kvinnor av varierande längd och ålder. Lite udda att Lena B Nilsson (Göteborgs Spårvägars Kulturpris 2018) , tillhörande ensemblen i tre decennier ses i förbrytarnas skara. Birollen som terapeut med påslagen ”taxameter” i nunnekläder är å andra sidan kongenial. Märks hur de förlustar sig genom att framhäva det primitiva och oanständiga. Självutnämnde härskaren (Andrea Paddington Edwards) vinner deras förtroende, levererar en märklig utläggning om samtida strukturer. Lillasyster i lila klänning får ologiskt nog heta (fjant-/trans-Franz. Denne hämndlystna individ görs av Emma Mehonic (känd från både scen och filmer). Hennes svalosande monologer utslungade i ständig rörelse tillhör uppsättningens förtjänster. Alla resonemang i upprörd ton går fram med ackuratess.

Mitt i återberättade illdåd, uppdragna konfliktlinjer, interna uppgörelser utan pardon och smått förutsägbar kärlekslabyrint med Amalia (Rebecca Riggo) i centrum; förekommer spetsfundiga monologer, vilka Magnus Lindman ska harangeras för. Den första minnesvärda förmedlas av Paddington Edwards, vars rollfigur jämför kritiker med sportkommentatorer. Karl von Moor säger sig syssla med fördelningspolitik, utbrister uppgivet att hon trodde att världen kunde förbättras med laglöshet.

Angeläget knivskarpt blir manus, när Förhandlaren (Sanna Hultman) gör entré. Kräver respektfull samtalston och har befogenhet att utfärda allmän amnesti. Inte utan att man refererar till myndigheters naiva valhänthet i synen på återvändande IS-terrorister och hur de benämns i media. Samma problematik som i Rövarna, där det diskuteras vilka avskyvärda gärningar som kan rättfärdigas. Att kvinnliga skådespelare förkroppsligar detta förkastliga sällskap skulle kunna ses som en drift med rå manlighet, krigare med heroiskt ryktbarhet.

foto Mats Bäcker

Sanna Hultman övertygar som den lika skröpliga som strama modern med makt. Pelle Grytts betjänt är precis lika ömklig och komiskt lomhörd man föreställer sig. Kärlekskranka Amalia görs med intensiv laddning av Rebecca Riggo, som också river av en högstämd sång. Andrea Paddington Edwards passar för utlevande roller där tillvaron gungar. Berömvärd prestation, snarlik sinnesstämningen i Dogville.

Regissören förmår dock inte vända på kuttingen tillräckligt. När den dråpligt skojfriska tonen övergår i blodigt allvar, sker det utan att känslan fortplantas utanför scen. Ju mer våldsspiralen eskalerar, ju mer beskådas en uppsättning som havererar, får pyspunka. Under den uppskattningsvis sista halvtimmans misslyckade tonträff, dyker en term upp i skallen som ska undvikas så länge det är möjligt, en term vars begynnelsebokstav är p. När tragedin hamras in slag för slag borde man vara tagen av ödesbestämda vändpunkter. Utvecklingen gör mig istället likgiltig. Går inte att engagera sig i vem som dödar vem och varför. Åtskilliga av Magnus Lindmans monologer förtjänar en helt annan omgivning, borde ges trovärdig inramning istället för parodiskt anslag.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Tankar om I väntan på Godot på jiddisch, gästspel på Dramaten

15 november, 2021 by Redaktionen

David Mandelbaum och Shane Baker. Bild från tidigare uppsättning. Foto: Cordula Treml.

I väntan på Godot
Av Samuel Beckett
Översättning till jiddisch Shane Baker
Regi Moshe Yassur
Skådespelare Michael Wex, Shane Baker, Allen Lewis Rickman, Luzer Twersky, Nicholas Aaron Jenkins
Gästspel på Dramaten 12-13 november 2021

Jiddish, det judiska språket, är perfekt för denna underbara absurda pjäs av Samuel Becket. Både rent språkligt men också kulturellt och historiskt är det en fantastisk bra kombination. Beckets två luffare, eller vad de två männen som väntar nu är, får ytterligare en dimension när det framförs av judiska skådespelare.

Föreställningen var ett gästspel på Dramaten, endast tre exklusiva föreställningar gavs. Jag önskar de kunde ge fler föreställningar. Att se Beckets pjäs på jiddisch, med engelsk text, är en stor upplevelse för alla teaterintresserade. Ja för alla intresserade av livets existentiella känslor, möjligen kan jag säga de existentiella frågorna, men Becket själv var oftast ganska emot att kategorisera eller tolka eller analysera denna pjäs för mycket. Den kan vara så mycket och tolkas på lika många sätt som det finns människor.

The New Yorker skrev efter premiären på Castillo Theatre i New York 2013:
Becketts pjäs har äntligen funnit sitt modersmål.

Jag kan bara hålla med. Föreställningen på Dramaten har delvis ny ensemble sedan dess.

Pressmeddelandet från Dramaten skriver om denna uppsättning:
I Moshe Yassurs uppsättning av Samuel Beckett klassiska pjäs väntar Estragon och Vladimir inte på gud, utan på att mänskligheten ska utvecklas och bryta ner alla de hinder som skiljer oss åt.

Nja. Ja och nej och inte alls och kanske. Vem säger att Estragon och Vladimir väntar på gud? Det finns de som gör den tolkningen men vad jag vet har Becket själv aldrig medgivit det. Vad Vladimir och Estragon väntar på kan tolkas på många andra sätt. Att tolka denna uppsättning som att mänskligheten ska utvecklas är visserligen möjligt, men det är långt ifrån det enda sättet att tolka den även om regissören tagit sig friheten att peka mot den tolkningen.

Om du är nyfiken på föreställningen och vill fördjupa dig i tankarna kring den finns ett samtal mellan Shane Baker och Tomas Woodski, bibliotekarie på Kulturhuset Stadsteatern, som hölls digitalt den 7/10. Samtalet är på jiddisch med svensk textning och finns
att lyssna på här: http://www.judiskkultur.se/events/yiddish-talks?locale=sv

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Kvicka texter frejdigt och finurligt framförda i humorshow – Vuxen av Syster Sören

15 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Anna Andersson / Ateljé Anna cecilia

Var: Kvartersscenen 2Lång i Göteborg

När: Premiär 12/11 2021

Regi: Evalena Ljung-Kjellberg

Musik arrangemang och gitarrspel: Peter Jacobson

Ljud: Mauritz Gullbransson

Syster Sören har blivit vuxen, kliver stolt fram och ger sålunda showen Vuxen -kan jag släppa ut magen nu? En nyskriven föreställning i två akter, varav den andra är klart längre. Syster Sören består av Karin Blennermark, Katrin Pellmé och den sju år äldre Annika Lindhe Rydh. Trions uttrycker sig genom sketcher, fysiskt utspel och sång. Texterna har de skrivit själva, ibland efter uppslag och bearbetning från Evalena Ljung-Kjellberg. Till detta nästintill helkvinnliga projekt har också Jenny Willén bidragit, med titellåten V-U-X-E-N plus input i samband med dess koncipiering. För att slutföra humorgruppens krediteringslista tackas Janina Igelström för grafisk design, samt Niclas Rydh, Per Johansson och Erik Riebe för visst musikaliskt bistånd.

Hade hört namnet, men inte tidigare sett någon av deras föreställningar. Egna observationer i glamourens och vardagens tecken (sistnämnda överväger) ger upphov till egna texter. Såväl krogshower som storbandsgig och ”helt vanliga brakfester” har anordnats. I jubileumsrevyn genomförs inga specifika tillbakablickar på vad de uträttat , förutom att undra förvånat vart passerad tid tog vägen. De tänker på vilka aspirerande unga de en gång var.

På ett behändigt sätt sköts ackompanjerandet. Vet inte hur Systrarna brukar göra. Fattar jag rätt har Peter Jacobson spelat in, eller möjligen samplat, bakgrunder. Till dessa beats och slingor broderas melodier ut av honom på gitarrer. I programbladet värderas han insats högt. Riffande Jacobson ansvarar tydligen för både själva musikproduktionen och sångernas arr. Kanske har greppet ökat kvalitén på deras uttryck (har ju inget att jämföra med), fast halvfabrikatslösningen är inte vad jag går igång på mest. Förvisso kunde Syster Sören spinna på energin och pulsen i gitarrist Jacobsons låtskriveri. Samtliga på scen har likadana färgglada gympadojor och klär med ett undantag i svart.

Devisen ”festligt, folkligt, fullsatt” stämmer in på lördagsaftonen (13/11) jag besöker 2Lång. Eftersom scen byggdes vid ingången 2017 – minns att publiken satt åt andra hållet tidigare – kan slås fast att det var länge sedan jag var här. Publiken sitter inkilade i olika höjd vid små fyrkantiga bord, beställer mat och dryck via sina mobiltelefoner. Ser blandad publik och alls inte dominans av tjejgäng i mogen ålder. Noterar glädjen hos den roade publiken att komma ut, gemensamt få skratta åt lustigheter. Som bonus låta en dos tänkvärdheter sjunka in.

Ljudet är tillfredställande, även om somliga humoristiska vändningar inte artikulerades tillräckligt, eller levererades för snabbt. På scen som är hemvist för improvisationsteater, står tre roliga proffs. Precis före de skulle gå på meddelades att ”spjutspetssopranen” Katrin Pellmé drabbats av heshet, vilket nog ingen tänkte på när de kom igång.

fotocollage från Syster Sörens facebooksida (ej från föreställningen VUXEN)

Inledande frejdig sång om aktivitetsålder spånar på temat: hur svårt kan det va? Vad beträffar ämnen att skoja om står varken pandemin, politik eller patriarkatet på agendan. Är ju sist nämnda issue som Mia Skäringers megastora, diskutabla humorföreställningar nästan uteslutande utgår från. Även vi som tillhör skaran utan möjlighet att känna igen oss, uppskattar Syster Sörens introspektiva, mer eller mindre(själv) ironiska perspektiv. De är sig själva nog, fokuserar på egna erfarenheter och bekymmer.

Trestämmiga sången förtjänar förstås beröm. Karin Blennermark kan till och med engageras som röstcoach. Imponerar mest gör emellertid trions samstämmiga agerande och den smarta komiken i sånger och manus. Vidare fäster man sig vid scenvanan, tajmingen vars styrka består i att vidmakthålla publiken på fnittrigt humör utan att uppmärksamheten går förlorad. En säkerligen självupplevd sketch om idrottsmorsor, uppjagade i ottan som chaufförer och hejaklack är den första i en rad pricksäkra nummer. Kroppsspråk förstärker det dråpliga. Lögnerna till för att hålla skenet uppe vid undersökning hos tandläkaren är också riktigt roliga att beskåda. Effektfullt framställer trion förhatliga borrljud med mikrofon. Ett långt avsnitt, lite väl långt anser jag som inte är primär målgrupp, upptas av funderingar på frisyrer. Blev ett himla tjat om page, vilket räddades av rimmande ordlekar. Ett par melodier i slutet av första akten, fick mig att associera till Ulf Dagebys trevliga up tempo-ackord i Hanna från Arlöv.

Antingen med eller utan musik kåseras fyndigt. Efterhand utkristalliseras allt tydligare växelspelet mellan systrarna, deras personligheter och preferenser, hur deras jag porträtteras på scen. Visar sig vara ett tacksamt drag att driva med sig själv och förväntningar utifrån. Deras show bygger på att upprätthålla en vettig rytm, vilket regissören duktigt slipat på. I skissandet på ideal utformning, är givetvis avvägning prat/ koreografi – sång & musik helt central. Avvägningen funkar utomordentligt. Och psykologiserande, freudianskt nummer featuring överjaget, ackompanjeras med extremt försynta ackord. Hysteriskt roligt kroppsspråk när komplikationer påstås uppstå på grund av olika viljor.

Att det inte alltid anses vara passande för kvinnor att ta för sig, illustreras med tyngd i pastisch på Muddy Waters genom I´m a Grownup Woman. Andra distinkta nummer handlar om att bete sig moget på sociala medier, konkret ömhetsbetygelse till maken, geschäft från new age-aktig konsult med sidekicken Annika Lindhe Rydh i rollen som fenomenal kroppstolkare samt vallningar som får sin plats i gospeltakt. Bouppteckningsboogie utgör förmodligen bästa numret i VUXEN. Syster Sören behärskar virtuost synkade sin avancerade text. Ett annat minnesvärt inslag går faktiskt i eftertänksamhetens moll. Visan kretsar kring känslan av tomhet när barnen flyttar hemifrån.

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: I koltrastens land – jag hoppas många ser denna film

14 november, 2021 by Rosemari Södergren

I koltrastens land
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021
Regissör Blerta Basholli
Medverkande Yllka Gashi, Çun Lajçi, Aurita Agushi, med flera

Att starta en mindre affärsverksamhet i en patriarkalisk bygd i Europa kan möta stort motstånd. Denna film skildrar några kvinnor som vågade stå upp för sin rätt att ta hand om sin familj och samtidigt för vi se hur människor i Kosovo lever med en stor fråga: var är deras försvunna män, pappor och bröder? Tusentals män försvann under det krig som härjade i Kosovo. De kvinnor som tar ansvar för sina familjers ekonomi utmanar patriarkala krafter.

I fokus för denna skildring står Fahrije, en kvinna vars man varit försvunnen sedan kriget i Kosovo. Utan man i huset har familjen svårt att få ekonomin att fungera. Hennes svärfar, mannens pappa bor med dem men han är gammal och rullstolsbunden och kan inte bidra med så mycket. För att få pengar att överleva startar Fahrije en affärsverksamhet genom att sälja hemmagjord ajvar. Hon tar körkort och startar affärsprojektet tillsammans med andra kvinnor vilket inte ses med blida ögon. Hon blir hotad och utsatt och hennes barn får möta elaka kommentarer.

Filmskaparen har valt att berätta med bilder som fotograferade för att ge en stark känsla av realism, av autenticitet. Det känns som om att det är verkligheten, nästan som en dokumentär, som att jag är med där på plats.

Det är väldigt bra filmat och berättat, i en lugn takt där mycket händer under ytan. Vi ser hur en del av karaktärerna växer och utvecklas. Samtidigt som de utstår en hård kamp och Fahrije och övriga kvinnor måste stå på sig och våga tro på sig själva ser vi hur de stärks av sin gemenskap. Filmen är en ögonöppnare och ger hopp.

Filmen bygger på verkliga händelser. Inte bara att den utspelas i ett land och en bygd som påverkats av kriget och där människor fortfarande söker försvunna män utan också berättelsen om Fahrije och de andra kvinnorna bygger på verkligheten.

För mig var detta en vacker, stark, berörande ögonöppnare. Jag hoppas många ser denna film. Ibland känns det som att vi i Sverige som inte kommer från länder som drabbats av krig under senaste femtio åren inte inser vilken verklighet många i Europa lever i.

Filmbolaget berättar:
Denna feministiska filmpärla blev en sensation på filmfestivalen i Sundance där den hade sin världspremiär tidigare i år och kammade hem tre av festivalens tyngsta priser: det stora jurypriset, bästa regissör och publikpriset. I koltrastens land är även Kosovs Oscarsbidrag.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: feminism, Filmrecension, Kosovo, Krigsdrabbat

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 463
  • Sida 464
  • Sida 465
  • Sida 466
  • Sida 467
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in