
Var: Kvartersscenen 2Lång i Göteborg
När: Premiär 12/11 2021
Regi: Evalena Ljung-Kjellberg
Musik arrangemang och gitarrspel: Peter Jacobson
Ljud: Mauritz Gullbransson
Syster Sören har blivit vuxen, kliver stolt fram och ger sålunda showen Vuxen -kan jag släppa ut magen nu? En nyskriven föreställning i två akter, varav den andra är klart längre. Syster Sören består av Karin Blennermark, Katrin Pellmé och den sju år äldre Annika Lindhe Rydh. Trions uttrycker sig genom sketcher, fysiskt utspel och sång. Texterna har de skrivit själva, ibland efter uppslag och bearbetning från Evalena Ljung-Kjellberg. Till detta nästintill helkvinnliga projekt har också Jenny Willén bidragit, med titellåten V-U-X-E-N plus input i samband med dess koncipiering. För att slutföra humorgruppens krediteringslista tackas Janina Igelström för grafisk design, samt Niclas Rydh, Per Johansson och Erik Riebe för visst musikaliskt bistånd.
Hade hört namnet, men inte tidigare sett någon av deras föreställningar. Egna observationer i glamourens och vardagens tecken (sistnämnda överväger) ger upphov till egna texter. Såväl krogshower som storbandsgig och ”helt vanliga brakfester” har anordnats. I jubileumsrevyn genomförs inga specifika tillbakablickar på vad de uträttat , förutom att undra förvånat vart passerad tid tog vägen. De tänker på vilka aspirerande unga de en gång var.
På ett behändigt sätt sköts ackompanjerandet. Vet inte hur Systrarna brukar göra. Fattar jag rätt har Peter Jacobson spelat in, eller möjligen samplat, bakgrunder. Till dessa beats och slingor broderas melodier ut av honom på gitarrer. I programbladet värderas han insats högt. Riffande Jacobson ansvarar tydligen för både själva musikproduktionen och sångernas arr. Kanske har greppet ökat kvalitén på deras uttryck (har ju inget att jämföra med), fast halvfabrikatslösningen är inte vad jag går igång på mest. Förvisso kunde Syster Sören spinna på energin och pulsen i gitarrist Jacobsons låtskriveri. Samtliga på scen har likadana färgglada gympadojor och klär med ett undantag i svart.
Devisen ”festligt, folkligt, fullsatt” stämmer in på lördagsaftonen (13/11) jag besöker 2Lång. Eftersom scen byggdes vid ingången 2017 – minns att publiken satt åt andra hållet tidigare – kan slås fast att det var länge sedan jag var här. Publiken sitter inkilade i olika höjd vid små fyrkantiga bord, beställer mat och dryck via sina mobiltelefoner. Ser blandad publik och alls inte dominans av tjejgäng i mogen ålder. Noterar glädjen hos den roade publiken att komma ut, gemensamt få skratta åt lustigheter. Som bonus låta en dos tänkvärdheter sjunka in.
Ljudet är tillfredställande, även om somliga humoristiska vändningar inte artikulerades tillräckligt, eller levererades för snabbt. På scen som är hemvist för improvisationsteater, står tre roliga proffs. Precis före de skulle gå på meddelades att ”spjutspetssopranen” Katrin Pellmé drabbats av heshet, vilket nog ingen tänkte på när de kom igång.

Inledande frejdig sång om aktivitetsålder spånar på temat: hur svårt kan det va? Vad beträffar ämnen att skoja om står varken pandemin, politik eller patriarkatet på agendan. Är ju sist nämnda issue som Mia Skäringers megastora, diskutabla humorföreställningar nästan uteslutande utgår från. Även vi som tillhör skaran utan möjlighet att känna igen oss, uppskattar Syster Sörens introspektiva, mer eller mindre(själv) ironiska perspektiv. De är sig själva nog, fokuserar på egna erfarenheter och bekymmer.
Trestämmiga sången förtjänar förstås beröm. Karin Blennermark kan till och med engageras som röstcoach. Imponerar mest gör emellertid trions samstämmiga agerande och den smarta komiken i sånger och manus. Vidare fäster man sig vid scenvanan, tajmingen vars styrka består i att vidmakthålla publiken på fnittrigt humör utan att uppmärksamheten går förlorad. En säkerligen självupplevd sketch om idrottsmorsor, uppjagade i ottan som chaufförer och hejaklack är den första i en rad pricksäkra nummer. Kroppsspråk förstärker det dråpliga. Lögnerna till för att hålla skenet uppe vid undersökning hos tandläkaren är också riktigt roliga att beskåda. Effektfullt framställer trion förhatliga borrljud med mikrofon. Ett långt avsnitt, lite väl långt anser jag som inte är primär målgrupp, upptas av funderingar på frisyrer. Blev ett himla tjat om page, vilket räddades av rimmande ordlekar. Ett par melodier i slutet av första akten, fick mig att associera till Ulf Dagebys trevliga up tempo-ackord i Hanna från Arlöv.
Antingen med eller utan musik kåseras fyndigt. Efterhand utkristalliseras allt tydligare växelspelet mellan systrarna, deras personligheter och preferenser, hur deras jag porträtteras på scen. Visar sig vara ett tacksamt drag att driva med sig själv och förväntningar utifrån. Deras show bygger på att upprätthålla en vettig rytm, vilket regissören duktigt slipat på. I skissandet på ideal utformning, är givetvis avvägning prat/ koreografi – sång & musik helt central. Avvägningen funkar utomordentligt. Och psykologiserande, freudianskt nummer featuring överjaget, ackompanjeras med extremt försynta ackord. Hysteriskt roligt kroppsspråk när komplikationer påstås uppstå på grund av olika viljor.
Att det inte alltid anses vara passande för kvinnor att ta för sig, illustreras med tyngd i pastisch på Muddy Waters genom I´m a Grownup Woman. Andra distinkta nummer handlar om att bete sig moget på sociala medier, konkret ömhetsbetygelse till maken, geschäft från new age-aktig konsult med sidekicken Annika Lindhe Rydh i rollen som fenomenal kroppstolkare samt vallningar som får sin plats i gospeltakt. Bouppteckningsboogie utgör förmodligen bästa numret i VUXEN. Syster Sören behärskar virtuost synkade sin avancerade text. Ett annat minnesvärt inslag går faktiskt i eftertänksamhetens moll. Visan kretsar kring känslan av tomhet när barnen flyttar hemifrån.