• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Annika Norlins låtar blir teater av Ada Berger hos Riksteatern

12 maj, 2026 by Redaktionen

Annika Norlins låtar blir teater av Ada Berger
Från vänster: Annika Norlin, Johanna Selander, Ada Berger. Foto: Patrick Miller

Dramatikern Ada Berger gör teater av Annika Norlins låtar i den nya musikaliska föreställningen Vi är däggdjur. Verket är den första sceniska dramatiseringen av Norlins texter och sätts upp i regi av Johanna Salander, i ett samarbete mellan Riksteatern och Västerbottensteatern. Urpremiär 10 oktober 2026 på Västerbottensteatern. På Sverigeturné med Riksteatern våren 2027.

Ett pressmeddelande berättar:

Det var regissören Johanna Salander som fick idén att sätta upp Annika Norlins låtar som teater. Musikern och författaren Annika Norlin tackade ja, men utgick från att det aldrig skulle bli av. Men flera år senare finns ett manus av dramatikern Ada Berger och en premiär inbokad på Västerbottensteatern därefter en turné med Riksteatern över hela landet.

– Jag är van från musikbranschen att man gör covers på varandras låtar. Det här är Johanna och Adas version av mina låtar tänker jag. Det är en underbar känsla när någon gör en egen take på ens verk, för då handlar det ofta om att man har någon slags samhörighet. De har hittat nåt i det man gjort och plockat upp det i sig själva. Det ska bli sjukt spännande att se vilka delar de tagit fasta på, och vad de skrotat, säger Annika Norlin. 
 


Vi är däggdjur är en musikalisk och poetisk föreställning inspirerad av Annika Norlins texter. Ett kollage av scener där längtan, brister och mänskliga skav tar form. Ada Berger tolkar Norlins poplyrik och noveller fritt och låter olika livsögonblick mötas, ibland överväldigande, ibland nästan obemärkta. I Johanna Salanders regi växer en musikteater fram som fångar det vardagliga och det oförutsägbara i att vara människa.

– Jag har lyssnat mycket på Annika. Särskilt på just Däggdjur. Många textrader sitter djupt i mig och poppar upp i alla möjliga situationer. Låtarna känns väldigt kompletta och det var svårt att förstå vad jag skulle lägga till. Men jag bar runt på tematiken och fastnade för blicken på det trasiga. Trasiga individer, fel sorters känslor, missriktad kärlek, otillfredsställda begär. Så hittade jag vägen in i situationer där låtarna kunde bo, säger dramatikern Ada Berger.

Vi är däggdjur är ett samarbete mellan Riksteatern och Västerbottensteatern. Urpremiär 10 oktober på Västerbottensteatern. På Sverigeturné med Riksteatern våren 2027, med premärstart i Vansbro 24 januari.Observera att inte förväxla skådespelaren Annika Nordin med musikern Annika Norlin.

Medverkande
Andreas Anterot
Annika Nordin
Fanny Färingö
Niklas Lirell

Konstnärligt team
Manus: Ada Berger, efter sångtexter av Annika Norlin
Regi: Johanna Salander
Scenografi & kostym: Daniel Åkerström Steen
Musikarrangemang & ljudkomposition: Annsofi Lundin
Ljusdesign: Maria Ros
Mask & perukdesign: Jessica Hedin
Dramaturg: Tora von Platen

Producent
Riksteatern och Västerbottensteatern

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Ada Berger, Annika Norlin, Riksteatern

Filmrecension: Den andra sanningen

8 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Den andra sanningen

Den andra sanningen
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Thomas Nordanstad

Livet är fyllt av olika människors tankar och upplevelser. Alla har sin synvinkel på vad som hänt och händer. I regissören Thomas Nordanstads film “Den andra sanningen” har han byggt på egen historia som adopterad.

Tranströmers dikt inleder filmen:
Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån, en kommer utifrån
och där de möts har man
en chans att få se sig själv.

Att en dikt får inleda filmen säger mycket. Det är en film som låter oss ta tid på oss, vi får känna in vad som rör sig under ytan. Den är poetisk och vacker, men kanske att den blir lite seg för den som vill ha mer yttre handling.

Handlingen kretsar kring en ung man Adam, som är en lovande pianist. Adam har fått stipendium och studerat musik på ett av världens främsta lärosäten i Frankrike och står nu nära sitt stora genombrott och då händer det tragiska att hans adoptivmamma oväntat avlider. Han är adopterad och har ingen stor släkt omkring sig och inget direkt stöd i sorgen. Han börjar söka i sitt förflutna för att svar på frågor som han tidigare inte släppt fram inom sig. Frågor som: Vem är egentligen hans biologiska pappa, mannen som försvann efter att ha lämnat honom utanför ett barnhem i Thailand?

Adam lämnar sin musik och konsertsalarna och ger sig ut på ut på en resa för att söka sina rötter och få svar på vem han är och varför. Adam Dahlström ör mycket bra i rollen som Adam. Han slog igenom i tv-serien Halva Malmö består av killar som har dumpat mig. I en stark biroll finns duktiga Torkel Petersson. Det är hög kvalitet på flera områden i filmen. Musiken är en viktig pelare då Adam är musiker. Berättelsen fördjupas och guidas av musik av Schubert, CM von Hausswolff, Sigur Rós, Jónsi, Avo Pärt och Ebbot Lundberg.

På sin resa för att hitta den pappa som som en gång lämnade honom på trappan till ett barnhem i Chiang Mai får vi följa några olika teman som känslor och funderingar kring att vara klassisk konsertpianist, att söka sina rötter på andra sidan jorden och om att desertera från krig. En resa som tar Adam genom “den gyllene triangeln” i norra Thailand.

Det är ingen film för den som vill ha full fart och underhållande action. Det är en filosofisk, poetisk film som berättar saker mellan radarna och puttrar fram i eftertänksamhet. Det är vackert och klart sevärt och mycket bra musik och duktiga skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Chronology of Water

8 maj, 2026 by Rosemari Södergren

The Chronology of Water

The Chronology of Water – biopremiär 8 maj
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Kristen Stewart

Filmtekniskt eller snarare kanske dramaturgiskt är denna film givetvis högintressant. Filmen berättar på ett smart sätt inte enbart vad som händer utan hur framför allt huvudkaraktären upplever det som händer. Det är smart. Men tja, filmen gör ont att se. Det är svårt att riktigt ta till sig handlingen som är både tragiskt och för upprepande.

Kristen Stewart har regisserat denna film som bygger på Lidia Yuknavitchs memoarer med Imogen Poots i huvudrollen. Pappan begår övergrepp på alla möjliga sätt gentemot Lidia Yuknavitch, som är familjen tonåriga lillasyster. Mamman och storasystern har dragit för länge sedan. Hur kan de överhuvudtaget lämna den yngsta ensam kvar med en pappa som begår övergrepp? Det är svårt att ta till sig och det gör det svårt att se filmen. Dt är sorgligt, alltför svart. för tragiskt och för hemskt.

Lidias tillflykt är vattnet. När hon simmar ger viktlösheten i vattnet henne hopp och en tillfället vila från för sin djupt dysfunktionella familj och pappans övergrepp. När hon börjar på universitet får hon frihet som tyvärr för henne till överdrivet utlevande och missbruk. En inte ovanlig följd av att vara utsatt för övergrepp.

Det är mycket snygg och poetiskt filmat. Berättelsen är både rå och mycket naken i betydelsen att inget skönmålas. Snarare är det tvärtom att det av och till blir för mycket fokus på den tragiska och det destruktiva. Det finns redan så mycket litteratur och film och tv-serier kring ämnet destruktivitet och dess orsaker, så jag kände en viss trötthet av att se ännu en sådan berättelse, även om den är snygg paketerad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour – vad gäller att ge fansen allt de vill ha är den närmast fulländad

7 maj, 2026 by Elis Holmström

Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour

Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Billie Eilish, James Cameron

Marknadsföringen för Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour har sannerligen varit oerhört benägen att lyfta fram att ingen mindre än James Cameron står som regissör förutom Eilish själv. Cameron som under snart tjugo års tid fastnat på en fjärran planet kallad Pandora – i verkligheten en studio på Nya Zeeland, har basunerat ut osannolikt platta Avatar-uppföljare och en bunt pompösa uttalanden gällande dagens filmindustri. Därför kan man ställa sig frågande till varför han tar sig an att fånga en Billie Eilish-konsert på film. Turnén, som inleddes 2024 och avslutades 2025 efter 106 individuella datum, må ha varit oerhört bejublad av kritiker och hängivna fans, men kan inte tillskrivas samma jordskredshysteri som exempelvis Taylor Swifts Eras Tour.

Istället blir förhoppningen att Cameron – trots sin insnöade natur gällande tremeters blå rymdvarelser, har sett en öppning för att revolutionera konsertfilmen. Att han med sin otroliga tekniska kompetens skall skriva om hela sättet en musikshow kan fångas på film. Absurt nog blir det inte tekniken som sticker ut utan Eilish artisteri, ett slutresultat som egentligen är det mest relevanta men som lämnar en del övrigt att önska vad gäller den filmtekniska briljansen.

De flesta konsertfilmer vill gärna rama in musiken med en filmisk flärd, detta genom ett mer traditionellt foto som ofta använder dramatiska vinklar, mättade färger och andra element som associeras med det vi är vana att se på en bioduk. James Cameron väljer här – tillsammans med Eilish, att istället presentera allt med ett dokumentärt – på många sätt platt, sätt. Här finns ingen avsikt att addera till showen genom att introducera komplexa kameraåkningar eller komponera det hela minutiöst. Bilderna påminner mer om något som skulle kunna ses på de storbildsskärmar som blivit obligatoriska på jättekonserter av den här kalibern. Sättet vi får följa Eilish på scenen känns rått, handhållet och avsiktligen ofiltrerat. I kombination med frekventa bilder på den överlyckliga och engagerade publiken blir det hela oerhört intensivt och en duglig simulering av hur en frenetisk livekonsert upplevs.
Filmens ljudmix hjälper också till att öka känslan av närvaro. Där Camerons Avatar-filmer besitter en osannolikt död och syntetisk mix är detta en fantastiskt dynamisk och livlig historia som integrerar publikens jubel och dess extas på ett superbt vis. Då megahiten Bad Guy går igång och Eilish skiftar mikrofonen mellan sig själv och publiken återges lite av den totala hysteri som kan uppstå då ett helt rum av kroppar skriker halsen ur led på en och samma gång.

Avsikten med filmen – i alla fall enligt pressmaterialet, har i huvudsak varit att skildra den oerhörda kopplingen mellan Eilish och hennes fans. Som alltid är det rörande att se hur konst kan lyfta upp, trösta och stödja människor genom livet och deras svåraste stunder. Men detta är ingen unik företeelse vad gäller Billie Eilish och Cameron gör ett genuint torftigt jobb med att demonstrera vad som skiljer Eilish från så många andra artister som avgudas. Och allt som inte har med konserten att göra – där Eilish insats skiner med sin osannolika energi, är segment innehållandes intervjuer och bakom kulissen-material är ytligt och ger inget som helst mervärde. Eilish är som bekant inte blyg med att uttrycka sitt missnöje kring moderna och absurda feminina ideal eller sitt starka stöd för marginaliserade grupper. Detta berörs snabbt och integreras överhuvdtaget inte vad gäller att visa kopplingar mellan dessa ståndpunkter och den unika relationen till fansen.

Men att ifrågasätta saker som förlorade möjligheter att gräva djupare i ämnen som idoldyrkan eller att ifrågasätta att filmen inte är vidare visuellt slående är i detta – rätt unika fall, irrelevant. Detta är en film riktad till de fans som sover utanför arenan i dagar, de som står längst fram vid kravallstaketet och som åker land och rike runt för att se varenda show. Och vad gäller att uppfylla drömmen om att uppleva favoritstunderna från den gångna turnén, känna publikens puls och den frenetiska stämningen råder det inget tvivel om att målet uppnåtts. Från ett objektiv, torrt och ytterst tråkigt perspektiv är Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour som konsertfilm betraktat, ytterst standardiserad och inte det minsta märkvärdig, men vad gäller att ge fansen allt de vill ha är den närmast fulländad, ett faktum som bara är att applådera alla som löst biobiljetter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Iron Maiden Burning Ambition – en duglig sammanfattning

7 maj, 2026 by Elis Holmström

Iron Maiden Burning Ambition

Iron Maiden Burning Ambition
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Malcolm Venville

Efter att ha firat femtio år som band med en kritikerrosad och välbesökt världsturné i fjol vill Iron Maiden och regissören Malcolm Venville hålla liv i den stora uppvaktningen med en dokumentärfilm. En film menad att summera karriären kring det som tveklöst kan kallas världens mest inflytelserika Heavy Metal-band. Då band eller artister av den magnitud som Iron Maiden tillhör skall presenteras och analyseras skapas automatiska problem som är lika givna som pepparkakor i december. Dokumentärmakarna tvingas ta ställning till hur tillgänglig filmen skall vara. Är det endast avsett som en sorts inskränkt djupdykning, där rena anekdoter och triviala ting diskuteras som gör kalenderbitare hysteriska? Eller är det en mer generell historia som på ett tillgängligt sätt skapar en film som alla kan se, inte bara de med förmågan att diskutera varenda iteration av bandets älskade monstermaskot Eddie.

Mycket tidigt står det klart att detta är en film av den mer allmänna och välkomnande sorten. Det är i mångt och mycket en rak sammanfattning av den oerhörda karriären som bandet haft och de diverse seismiska skiftena i form av oanade avhopp, intern dramatik och bandmedlemmars medicinska svårigheter. Allting presenteras i samma format som populariserades av Asif Kapadia med den hyllade dokumentären om Ayrton Senna. Detta innebär att flertalet av intervjuobjekten – i detta fall bandmedlemmarna, bara förekommer i arkivmaterial och inte i faktiska intervjusituationer.

Allting är ytterst funktionellt men samtidigt aningen för förutsägbart, för att inte säga välbekant. Både vad gäller formen men också hur allting avhandlas – alltför snabbt och utan vidare eftertryck. Iron Maiden har fans – som undertecknad, men också de som mer eller mindre gjort bandet till en form av religon. Båda sorterna har med största sannolikhet stött på de mycket solida dokumentärer kallade The History Of Iron Maiden som – generöst nog, finns att se på bandets YouTube-kanal. Dessa har behandlat mycket av det som presenteras här, då mer ingående. Dessa innehåller också betydligt mer intressanta detaljer kring diverse skeenden, däribland det hysteriska sökandet efter gitarrister i bandets tidiga år.

Här blir allt istället komprimerat och ytligt för att tillfredsställa även de som endast har ett lättsamt intresse för bandet. Det saknas också vettiga djupdykningar i flera av de mest älskade spåren. Sättet bandet nyttjat komplexa kompositioner och evighetslånga musikaliska passager berörs snabbt men då är det ytterst kort och utan någon intressant analys. Den monumentala plattan The Number Of The Beast figurerar bara flyktigt och då faller fokus i huvudsak på de religösa protesterna i USA. Och sådär fortsätter det, händelser som borde ha fått marinera och få sin tid i rampljuset avpolletteras snabbt och stramt. Däribland otroligt allvarliga incidenter som sångaren Bruce Dickinsons cancer eller Nicko McBrains stroke – som innebar att de inte längre spelar live med bandet, figurerar snabbt och blir inte traumatiska kriser utan temporära fartgupp.

Speltiden på knappt två timmar är också alltför lite för ett band med en sådan historik som Iron Maiden. Att resultatet blir aningen korthugget är därmed väntat, men det ursäktar inte att stora sektioner ägnas åt fullkomligt ointressanta utläggningar från diverse fans kring musikens betydelse för dem. Utsagor som utan tvekan har en plats men som endast borde vara en ackompanjerande krydda, inte bärande balkar för filmen.

De som var på plats förra året – i det som numera kallas 3Arena, kunde då se ett band som trots femtio år – och utan Nicko McBrain, underströk varför de har fångat, begeistrat och briljerat under sin långa karriär. Det var en otroligt stark påminnelse gällande bandets musikaliska briljans och deras otroliga styrka vad gäller att framföra sitt material inför en hungrande och energisk publik. Burning Ambition blir istället bara en sorts duglig sammanfattning, en acceptabel men helt färglös snabbgenomgång kring ett band vars relevans, musik och eskapader förtjänar mer än drygt 100 minuters speltid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in