• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Aja baja, Alfons Åberg – helt underbar

27 december, 2021 by Rosemari Södergren

Aja baja, Alfons Åberg
Betyg 5
Svensk biopremiär 21 januari 2022
Regi Tomas Alfredson

Alfons Åberg fyller 50 år 2022 och det finns med tre nya filmer som bygger på Gunilla Bergströms älskade klassiker. Ja något annat ord finns inte för dessa underbara böcker om finurliga Alfons och hans pappa.

Den första filmen, Aja baja, Alfons Åberg, släpps på bio 21 januari och den består av tre kortfilmer. Helheten är en underbar berättelse om kärlek mellan en förälder och ett barn, om respekten för barnet och en hyllning till alla våra små vardagsliv.

Om du har tillgång till något barn i de yngre åldrarna: missa inte att ta med detta barn till denna underbara filmupplevelse. Regissören Tomas Alfredson har förvaltat känslan från böckerna med skicklighet och Jonas Karlssons berättarröst är helt perfekt. Jonas Karlsson läser så det känns som att jag sitter i hans knä som en liten krabat och lyssnar hänfört.

Gunilla Bergström har med sina böcker om Alfons Åberg fångat äventyren i vardagen. Utan att behöva använda biljakter eller stora uppgörelser mellan de onda och de goda gör hon vardagen spännande, hon öppnar våra ögon för hur fantastiskt spännande det kan vara att vara på väg till dagis eller skola. ”Jag ska bara” säger Alfons och hittar hela tiden på något nytt han bara måste göra innan han kan komma till pappa som väntar med gröten i köket.

Regissören Tomas Alfredson berättar i ett pressmail:
– Jag funderade på vad som skulle hända om jag tog med mig filmfotografen Simon Rudholm och kröp in i en Alfonsbok och filmade av vad vi såg och sedan gjorde en liten film av det hela. 
Jag tyckte att berättelsen skulle vara precis så som Gunilla Bergström skapat den, utan att lägga till eller dra ifrån, men att med kamerans hjälp välja detaljer, närbilder och vinklar.

Alfredsons tillvägagångssätt fungerar perfekt. Fotona, bilderna, i lagom lugn takt tillsammans med Jonas Karlsson röst förmedlar samma kärlek till vardagslivets storhet som böckerna. Det känns som att det är precis det här vi behöver: se storheten i det lilla.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Svindlande äventyr i ljuvligt dynamiskt samspel – Jazzy Christmas på Stora Teatern

25 december, 2021 by Mats Hallberg

23/12 2021

Stora Teatern i Göteborg

Har hampat sig så att jag åtskilliga gånger senaste åren recenserat Caecilie Norby, från skivor och framför allt konserter. Också hört live och skrivit om hennes goa vänner på scen, som ju i ett fall är en otillräcklig benämning, då den hänförande vokalartisten är gift med Lars Danielsson. Basisten och cellisten kunde betraktas som den som skötte rodret under en strålande konsert i julens tecken. Duon flankeras av en gitarrvirtuos från Göteborg med världen som arbetsfält och trumslagare Magnus Öström, berömd från E.S.T och Rymden. Efter fem utsålda hus på jazzklubb i Köpenhamn, dristar de sig till att anordna Jazzy Christmas, en afton när familjer hemmavid lägger sista handen vid förberedelser inför årets stora högtid. De flesta krogar håller därför stängt. Jag laddar upp med fantastisk torskrygg på ett av gäster ovanligt glest befolkat Skanshof. Cirka 270 entusiastisk klappande händer fanns ändå på plats, i den vackra salong där Norby´s mor för fyrti år sedan sjöng opera av Carl Nielsen.

Brukar hävda med visst fog att det även som publik kan bli vanskligt att få samma känsla i kroppen, när man önskar att succétillställning ska upprepas, något eller ett par år senare. Poängen är att jag recenserade Jazzy Christmas för två år sedan, då med Snorre Kirk bakom trummorna. Fann då rubriksättarens ord världsklass berättigat. Ingen skillnad mot denna gång. Känslan i kroppen var nästan identisk. På Montmartre ingick också pianisten Jan Lundgren. Hans frånvaro kompenseras obehindrat av övriga musikanter. Får veta att det var premiär i Sverige för konstellationen på fotot ovan. Och vilken premiär det blev!

Man öppnar med danska psalmen Det är en ros utsprungen. Norby ackompanjeras försynt i en lätt tillskruvad version med drag av romanssång. Benämningen jazz ska mest som en utgångspunkt, en rörlig positionsbestämning. Någon enstaka gång kunde operautvikningarna (Caecilie brås definitivt på sin mamma Solveig Lumholt) förefalla opåkallade. Icke desto mindre är mixen unik och hänryckande. I Have Youself A Mery Christmas vräks det på. Fräckt, souligt groove där Wakenius snyggt adderar latin-style. Redan tidigt in i programmet kan fastslås att Magnus Öström tillför en annan vibe, gör formidabelt avtryck oavsett om han spelar baktaktsavigt eller excellerar genom rättframt markerade rytmer.

Jul, jul, strålande jul inleds som ett underbart samarbete makar emellan. Melodin levererad på kontrabas kompletteras efter hand av Wakenius, något han gör på sin akustiska gitarr otroligt smakfullt, ytterst delikat. Hela poängen med Norbys fantastiskt framgångsrika koncept är de himmelska kontrasterna. Publiken är införstådd med att temperament kommer skifta maximalt. I en ösig låt om snö i december har vokalkonstnären lagt in enastående impro-språng, vilka avlöses av ömsint ballad. Efter hennes fina originallåt First Conversation, skriven för tjugo år sedan till sitt och världens barn, följer chant och handklapp insvept i västafrikanska rytmer, vars glädjerika utbrott övergår i Wholly Earth (Norby/ Danielsson). Artisten överlåter generöst utrymme åt musikerna i ett magnifikt tvådelat stick. Virtuos dialog emellan Wakenius och Öström skiftar till vidunderlig konversation emellan scattande Norby och trumslagarfantomen.

Andra set tar vid med fler kontraster, fler musikaliska övningar på högsta nivå. Kvartetten är extremt rutinerad utan att någonsin ta till knepet att gå på rutin. Inga utmaningar fuskas bort. Noterar allra först en nynnande Norby, trakterandes ett runt format rytminstrument placerat på scengolvet, jämte Danielssons drivande pizzicato på cello. Utvecklas till stimulerande excess i rytmiska kliv. Klangen förstärks sublimt av effektbox kopplad till cellon, vilket framkallar magi. Vad som framförs i ofantligt sprudlande tongångar är Toccata (Danielsson). Ett minst sagt fingerfärdigt solo från Ulf Wakenius minner om eran med Guitars Unlimited. Samtliga på scen kastar loss i ekvilibristisk utsvävning betitlad Momento Magicco (Wakenius). Sanslöst spännande stycke! Hör härligt frijazzig tolkning av Irving Berlin´s White Christmas.

Som ni märker är det inte uteslutande julsånger på repertoaren. Publiken får också överraskningar. Let It Snow, Let It Snow, Let It Snow för oss tillbaka till huvudspåret på ett stämningsfullt sätt. Wakenius riffar fräckt över pregnanta basgångar och subtilt vispspel. Glädjen från scen smittar av sig till publiken. Blir extra tillfreds av jambetonad instrumental, längre intervall. En glimrande episod där flow uppstår. I den längre andra akten är opera-referenserna från kvinnan i centrum rikliga. Extranumret blir föga förvånande utsökt vackert: Hallelujah till ackompanjemang av cello.

Beståndsdelarna i Jazzy Christmas utgörs av rytmiska finesser, enormt starka melodier, bländande samspel och som kronan på verket lika gripande som ofattbart omfångsrik sångkonst. Kvartettens oförlikneliga musik får sin glansfulla kontur genom dramatiskt laddade arrangemang, vilka raffinerat interfolieras av försiktigt brinnande lågor. Min oro över att succén inte skulle upprepas kom på skam.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Recension av tv-serie: Folk med ångest

22 december, 2021 by Rosemari Södergren

Folk med ångest
Betyg 3
Premiär på Netflix 29 december 2021
Regi Felix Herngren
I rollerna syns Alfred Svensson som Jack, Dan Ekborg som Jim, Leif Andrée som Roger, Marika Lagercrantz som Anna-Lena, Carla Sehn som Julia, Petrina Solange som Ro, Anna Granath som Zarah, Per Andersson som Lennart, Lottie Ejebrant som Estelle, Sofia Ledarp som Maria samt Shima Niavarani som Milou.

Två klantiga poliser, Jack och Jim som dessutom är far och son, misslyckas med att fånga en bankrånare som tar sig in i ett hus med en lägenhetsvisning och tar åtta personer som gisslan. När gisslan släppt och bankrånaren försvunnit, som om om rånaren gått upp i rök, visar det sig att inte en enda ur gisslan kan ge någon beskrivning av rånaren/gisslantagaren. Folk med ångest är en tv-serie i regi av Felix Herngren som hade vunnit mycket på att mera renodlat satsa på antingen komedi eller drama eller action. Nu förlorar serien en hel del på att dess karaktärer skildras som töntiga. Det är väl en stil som blivit typisk svensk, ett arv från Åsa-Nisse-filmerna måhända?

Den äldre av de två poliserna, spelad av duktige Dan Ekborg, ser till att han själv och sonen får utreda det mesta själva. Att två landsortspoliser själva får utreda ett gisslandrama är förstås helt orealistiskt. När de börjar intervjua den ena efter den andra ur gisslan visar det sig att ingen av dem tycks ha sett gisslantagaren men samtidigt får vi en inblick i deras liv och deras tragedier. Den delen av serien är intressant, det är en varm berättelse om hur människor kan mötas när de är ärliga och öppnar sig för varandra. Karaktärer som är väldigt olika varandra kan hitta stöd och förståelse för varandra. Den delen är seriens styrka.

Netflix har en bra beskrivning av serien:
Den efterföljande utredningen förvandlas snart till en klassisk – men fantastiskt rolig – pusseldeckare där samtliga i gisslan får ge sin skildring av vad som faktiskt hände i en serie motstridiga vittnesmål. Vad polisen inte vet är att personerna som tagits som gisslan delar en hemlighet som har skapat ett unikt och nästintill obrytbart band dem emellan.

Den som gillar svenska serier som Solsidan kommer troligen att gilla denna serie också. Det är samma komiska/töntiga karaktärer som på ett överdrivet sätt berättar om hur människor agerar. Men en lång rad av duktiga svenska skådespelare som tidigare nämnde Dan Ekborg och Sofia Ledarp, Shima Niavarani Leif Andrée, Per Andersson och Marika Lagercrantz med flera. Duktiga skådespelare höjer nivån från buskis.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt, TV Taggad som: Felix Herngren, Netflix

Filmrecension: Utvandrarna – gripande

22 december, 2021 by Birgitta Komaki

Utvandrarna
Betyg 4
Svensk premiär 25 december 2021
Regi Erik Poppe

Det är 1800-tal och folk svälter i Sverige. I kyrkan predikar prästen om meningen med Guds prövningar. De magra och steniga åkrarna i Småland ger inte tillräckligt med mat.
När nyheter om det välsignade landet i väster kommer lockas många att emigrera.

Karl-Oskar och Kristina kämpar mot svälten för att mätta sina barn. Efter en tragisk olycka och med mycket vånda beslutar Kristina att följa sin Karl-Oskar till Amerika. Filmen skildrar deras resa över havet och livet i det nya landet.

Kristina är huvudpersonen i filmen. Ett kvinnoperspektiv på livet kantat av hemlängtan, gudsfruktighet och saknad efter bygemenskap och släkt. Det är hennes kamp och utveckling som skildras. Hon blir en mer sammansatt person än mannen. Dessutom är kvinnorollen mer komplicerad med många moraliska aspekter. Att få sällskap på resan av byhoran Ulrika är inget som den gudfruktige Kristina önskar sig. För Karl-Oskar är målet hela tiden klart, att bryta ny mark och kunna mätta sin familj. Ett bärande tema genom hela filmen är kärleken mellan makarna. Livet är hårt men den fysiska kärleken finns där liksom ömheten och beroendet i arbetet.

Lisa Carlehed som Kristina är bra men många gånger blir dialogen för modern. Hon låter inte som en kvinna från 1800-talet utan mer som en kvinna av idag. Sättet att tala
går inte ihop med historien. Också handlingen är ibland väl moderniserad.
Kristina kastar ibland sina gamla värdering så snabbt att det inte känns trovärdigt.
Det stör i en annars mycket gripande välspelad film.Gustav Skarsgård passar som den knotige Karl-Oskar. Tove Lo i rollen som Ulrika är rund och flirtig som en blunddocka, lätt anpassar hon sig till det nya livet. Sofia Helin som den fromme Judit ler och varnar Kristina för avvikelser från den sanna tron. Van att bli betraktad med respekt som prästfru.

Det är en gripande skildring. Parallellen till nutidens immigranter är tydlig. Svält och fattigdom i hemlandet och drömmen om ett bättre liv. Svårigheten att lära sig språket, att inte kunna göra sig förstådd är gemensam. Och att hitta en gemenskap med sina landsmän i det nya landet. Att gamla maktförhållanden följer med till det nya landet märks främst genom prästen och hans lismande maka. Men filmen visar också att människor växer och förändras genom livet. Genom svårigheter och sorger mognar
de och självtilliten växer.

En film som visar ett stycke svensk historia där kärleken och styrkan lyser genom.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Matrix Resurrections – rörig och ointressant

22 december, 2021 by Elis Holmström

The Matrix Resurrections Recension
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Lana Wachowski

Syskonen Wachowski injicerade nytt liv i action-genren 1999 då The Matrix hade premiär. Det fanns tydliga influenser från Hong Kong-regissören John Woo, vars actionfilmer innehöll så mycket krutrök att slaget vid Lützen bleknar vid en jämförelse. The Matrix har satt djupa spår i en hel generation och att ignorera filmens betydelse för actionfilmens utveckling vore ett tjänstefel. Men när den oundvikliga uppföljaren blev av så var det slut med lovorden, häpnaden och framförallt vördnaden. The Matrix Reloaded må ha erbjudit en handfull minnesvärda actionscener, men den krystade och diffusa berättelsen från den första filmen blev enbart än mer rörig och ointressant. The Matrix Revolutions hör till en av de värsta filmupplevelserna jag någonsin behövt genomlida, vad som borde varit en sprudlande och färgstark final blev istället en öppen avrättning av hela filmserien mitt framför publikens ögon.

Drygt tjugo år efter den första filmen så står Lana Wachowski ensam som regissör för Matrix Resurrections. Det borde varit en hyllning till filmserien och dess arv, vi har sett oräkneligt många äldre filmserier bli vitaliserade med nyversioner och uppföljare, Star Wars The Force Awakens, Ghostbusters Afterlife, Mad Max: Fury Road för att nämna några exempel. Men The Matrix Resurrections har inget intresse av att leverera en uppriktig ursäkt till publiken för de tidigare felstegen, istället så har man satt på sig både hörselskydd och skygglappar vad gäller att ta till sig av kritiken. Lana Wachowski verkar övertygad om att det publiken vill ha är mer av de absolut sämsta delarna från del två och tre. Detta innebär att vi – ännu en gång, måste utstå ett bombardemang av flummiga aforismer som skulle göra Björn Ranelid generad. Konceptet om en virtuell värld som förslavar mänskligheten kunde ha fungerat som en parallell till vårt eget samhälle där våra liv på internet verkar spela större roll än vårt verkliga liv. De scener som försöker vara allegoriska och komiska är dock så pass klumpiga och platta att alla chanser till att skapa någon som helst reflektion hos publiken rämnar likt ett korthus.

The Matrix Resurrections är också helt besatt av meta-referenser. Där andra filmer som önskar väcka publikens nostalgi, gör det diskret och med fingerfärdighet, så väljer Lana Wachowski att vara övertydlig. Det räcker inte med tonvis av referenser till tidigare filmer, en ansenlig del av hela The Matrix Resurrections består av klipp från de tre tidigare filmerna. Någon tilltro till publiken finns inte, vad som än händer så måste det förklaras och förtydligas in absurdum. Många gånger känns det lika pinsamt som då en komiker måste förklara sitt skämt i detalj efter att ha misslyckats med att generera ett enda skratt, väldigt snart blir alla dessa vinkningar bedövande.

Samtidigt som denna meta-hysteri pågår så glömmer Wachowski helt bort att en actionfilm borde ha en story som ständigt rör sig framåt. Det radas upp evighetslånga sekvenser där Keanu Reeves utför ’’gastkramande saker’’ som; att dricka kaffe, promenera och äta nudlar. Om det hade funnits någon dramatisk eller tematisk betydelse för dessa scener i slutänden så hade dessa triviala handlingar kunnat accepteras, men när filmen väl kulminerar så är allt som skett mer eller mindre irrelevant. Att endast en handfull originalskådespelare återvänder bidrar också till att filmen känns fattig och innehållslös. Reeves – som blivit något av en institution för popkultur, är i sitt privata liv en både generös och trevlig person. Tyvärr så lämnar hans skådespel en hel del i övrigt att önska, det är trötta repliker och en minst lika sömnig uppsyn. Stackars Jessica Henwick har tilldelats en karaktär som är lika spännande och minnesvärd som en golvbrunn. Både Neil Patrick Harris och Jonathan Groff är totalt vilsna i pannkakan och får varken hjälp av regin eller manuskriptet. Den enda som överhuvudtaget gör något avtryck är Carrie-Anne Moss som är lika hård, beslutsam och intensiv som vi minns henne.

Men det är varken varken skådespeleri eller snyggt berättade som intresserar då vi talar om Matrix. I slutändan så måste det finnas actionscener som är så pass spektakulära och märkvärdiga att man glömmer bort det erbarmliga berättandet och de usla aforismerna. Vad som var revolutionerande 1999 är dock gammal skåpmat i dag. Action-utbudet i Resurrections är under all kritik, det är en kavalkad av vajrar, hoppsparkar och sunkig Kung-Fu som rör sig i samma takt som en sömngångare.

The Matrix Resurrections är en katastrof från början till slut. Vad som troddes vara en återupplivning visar sig istället vara en gigantisk begravning. Denna tragikomiska stämning når sin topp då det blir dags att spela den fantastiska Rage Against The Machine låten ’’Wake Up’’ – som blivit något av ett ledmotiv för serien. I filmens sista självande sekunder verkar det som att vi äntligen ska få höra denna tuffa och kompromisslösa rocksång, men vad som levereras är en ihålig cover… Detta summerar den totala bluff som är The Matrix Resurrections.

’

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 449
  • Sida 450
  • Sida 451
  • Sida 452
  • Sida 453
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in