23/12 2021
Stora Teatern i Göteborg
Har hampat sig så att jag åtskilliga gånger senaste åren recenserat Caecilie Norby, från skivor och framför allt konserter. Också hört live och skrivit om hennes goa vänner på scen, som ju i ett fall är en otillräcklig benämning, då den hänförande vokalartisten är gift med Lars Danielsson. Basisten och cellisten kunde betraktas som den som skötte rodret under en strålande konsert i julens tecken. Duon flankeras av en gitarrvirtuos från Göteborg med världen som arbetsfält och trumslagare Magnus Öström, berömd från E.S.T och Rymden. Efter fem utsålda hus på jazzklubb i Köpenhamn, dristar de sig till att anordna Jazzy Christmas, en afton när familjer hemmavid lägger sista handen vid förberedelser inför årets stora högtid. De flesta krogar håller därför stängt. Jag laddar upp med fantastisk torskrygg på ett av gäster ovanligt glest befolkat Skanshof. Cirka 270 entusiastisk klappande händer fanns ändå på plats, i den vackra salong där Norby´s mor för fyrti år sedan sjöng opera av Carl Nielsen.
Brukar hävda med visst fog att det även som publik kan bli vanskligt att få samma känsla i kroppen, när man önskar att succétillställning ska upprepas, något eller ett par år senare. Poängen är att jag recenserade Jazzy Christmas för två år sedan, då med Snorre Kirk bakom trummorna. Fann då rubriksättarens ord världsklass berättigat. Ingen skillnad mot denna gång. Känslan i kroppen var nästan identisk. På Montmartre ingick också pianisten Jan Lundgren. Hans frånvaro kompenseras obehindrat av övriga musikanter. Får veta att det var premiär i Sverige för konstellationen på fotot ovan. Och vilken premiär det blev!
Man öppnar med danska psalmen Det är en ros utsprungen. Norby ackompanjeras försynt i en lätt tillskruvad version med drag av romanssång. Benämningen jazz ska mest som en utgångspunkt, en rörlig positionsbestämning. Någon enstaka gång kunde operautvikningarna (Caecilie brås definitivt på sin mamma Solveig Lumholt) förefalla opåkallade. Icke desto mindre är mixen unik och hänryckande. I Have Youself A Mery Christmas vräks det på. Fräckt, souligt groove där Wakenius snyggt adderar latin-style. Redan tidigt in i programmet kan fastslås att Magnus Öström tillför en annan vibe, gör formidabelt avtryck oavsett om han spelar baktaktsavigt eller excellerar genom rättframt markerade rytmer.
Jul, jul, strålande jul inleds som ett underbart samarbete makar emellan. Melodin levererad på kontrabas kompletteras efter hand av Wakenius, något han gör på sin akustiska gitarr otroligt smakfullt, ytterst delikat. Hela poängen med Norbys fantastiskt framgångsrika koncept är de himmelska kontrasterna. Publiken är införstådd med att temperament kommer skifta maximalt. I en ösig låt om snö i december har vokalkonstnären lagt in enastående impro-språng, vilka avlöses av ömsint ballad. Efter hennes fina originallåt First Conversation, skriven för tjugo år sedan till sitt och världens barn, följer chant och handklapp insvept i västafrikanska rytmer, vars glädjerika utbrott övergår i Wholly Earth (Norby/ Danielsson). Artisten överlåter generöst utrymme åt musikerna i ett magnifikt tvådelat stick. Virtuos dialog emellan Wakenius och Öström skiftar till vidunderlig konversation emellan scattande Norby och trumslagarfantomen.
Andra set tar vid med fler kontraster, fler musikaliska övningar på högsta nivå. Kvartetten är extremt rutinerad utan att någonsin ta till knepet att gå på rutin. Inga utmaningar fuskas bort. Noterar allra först en nynnande Norby, trakterandes ett runt format rytminstrument placerat på scengolvet, jämte Danielssons drivande pizzicato på cello. Utvecklas till stimulerande excess i rytmiska kliv. Klangen förstärks sublimt av effektbox kopplad till cellon, vilket framkallar magi. Vad som framförs i ofantligt sprudlande tongångar är Toccata (Danielsson). Ett minst sagt fingerfärdigt solo från Ulf Wakenius minner om eran med Guitars Unlimited. Samtliga på scen kastar loss i ekvilibristisk utsvävning betitlad Momento Magicco (Wakenius). Sanslöst spännande stycke! Hör härligt frijazzig tolkning av Irving Berlin´s White Christmas.
Som ni märker är det inte uteslutande julsånger på repertoaren. Publiken får också överraskningar. Let It Snow, Let It Snow, Let It Snow för oss tillbaka till huvudspåret på ett stämningsfullt sätt. Wakenius riffar fräckt över pregnanta basgångar och subtilt vispspel. Glädjen från scen smittar av sig till publiken. Blir extra tillfreds av jambetonad instrumental, längre intervall. En glimrande episod där flow uppstår. I den längre andra akten är opera-referenserna från kvinnan i centrum rikliga. Extranumret blir föga förvånande utsökt vackert: Hallelujah till ackompanjemang av cello.
Beståndsdelarna i Jazzy Christmas utgörs av rytmiska finesser, enormt starka melodier, bländande samspel och som kronan på verket lika gripande som ofattbart omfångsrik sångkonst. Kvartettens oförlikneliga musik får sin glansfulla kontur genom dramatiskt laddade arrangemang, vilka raffinerat interfolieras av försiktigt brinnande lågor. Min oro över att succén inte skulle upprepas kom på skam.