The Matrix Resurrections Recension
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Lana Wachowski
Syskonen Wachowski injicerade nytt liv i action-genren 1999 då The Matrix hade premiär. Det fanns tydliga influenser från Hong Kong-regissören John Woo, vars actionfilmer innehöll så mycket krutrök att slaget vid Lützen bleknar vid en jämförelse. The Matrix har satt djupa spår i en hel generation och att ignorera filmens betydelse för actionfilmens utveckling vore ett tjänstefel. Men när den oundvikliga uppföljaren blev av så var det slut med lovorden, häpnaden och framförallt vördnaden. The Matrix Reloaded må ha erbjudit en handfull minnesvärda actionscener, men den krystade och diffusa berättelsen från den första filmen blev enbart än mer rörig och ointressant. The Matrix Revolutions hör till en av de värsta filmupplevelserna jag någonsin behövt genomlida, vad som borde varit en sprudlande och färgstark final blev istället en öppen avrättning av hela filmserien mitt framför publikens ögon.
Drygt tjugo år efter den första filmen så står Lana Wachowski ensam som regissör för Matrix Resurrections. Det borde varit en hyllning till filmserien och dess arv, vi har sett oräkneligt många äldre filmserier bli vitaliserade med nyversioner och uppföljare, Star Wars The Force Awakens, Ghostbusters Afterlife, Mad Max: Fury Road för att nämna några exempel. Men The Matrix Resurrections har inget intresse av att leverera en uppriktig ursäkt till publiken för de tidigare felstegen, istället så har man satt på sig både hörselskydd och skygglappar vad gäller att ta till sig av kritiken. Lana Wachowski verkar övertygad om att det publiken vill ha är mer av de absolut sämsta delarna från del två och tre. Detta innebär att vi – ännu en gång, måste utstå ett bombardemang av flummiga aforismer som skulle göra Björn Ranelid generad. Konceptet om en virtuell värld som förslavar mänskligheten kunde ha fungerat som en parallell till vårt eget samhälle där våra liv på internet verkar spela större roll än vårt verkliga liv. De scener som försöker vara allegoriska och komiska är dock så pass klumpiga och platta att alla chanser till att skapa någon som helst reflektion hos publiken rämnar likt ett korthus.
The Matrix Resurrections är också helt besatt av meta-referenser. Där andra filmer som önskar väcka publikens nostalgi, gör det diskret och med fingerfärdighet, så väljer Lana Wachowski att vara övertydlig. Det räcker inte med tonvis av referenser till tidigare filmer, en ansenlig del av hela The Matrix Resurrections består av klipp från de tre tidigare filmerna. Någon tilltro till publiken finns inte, vad som än händer så måste det förklaras och förtydligas in absurdum. Många gånger känns det lika pinsamt som då en komiker måste förklara sitt skämt i detalj efter att ha misslyckats med att generera ett enda skratt, väldigt snart blir alla dessa vinkningar bedövande.
Samtidigt som denna meta-hysteri pågår så glömmer Wachowski helt bort att en actionfilm borde ha en story som ständigt rör sig framåt. Det radas upp evighetslånga sekvenser där Keanu Reeves utför ’’gastkramande saker’’ som; att dricka kaffe, promenera och äta nudlar. Om det hade funnits någon dramatisk eller tematisk betydelse för dessa scener i slutänden så hade dessa triviala handlingar kunnat accepteras, men när filmen väl kulminerar så är allt som skett mer eller mindre irrelevant. Att endast en handfull originalskådespelare återvänder bidrar också till att filmen känns fattig och innehållslös. Reeves – som blivit något av en institution för popkultur, är i sitt privata liv en både generös och trevlig person. Tyvärr så lämnar hans skådespel en hel del i övrigt att önska, det är trötta repliker och en minst lika sömnig uppsyn. Stackars Jessica Henwick har tilldelats en karaktär som är lika spännande och minnesvärd som en golvbrunn. Både Neil Patrick Harris och Jonathan Groff är totalt vilsna i pannkakan och får varken hjälp av regin eller manuskriptet. Den enda som överhuvudtaget gör något avtryck är Carrie-Anne Moss som är lika hård, beslutsam och intensiv som vi minns henne.
Men det är varken varken skådespeleri eller snyggt berättade som intresserar då vi talar om Matrix. I slutändan så måste det finnas actionscener som är så pass spektakulära och märkvärdiga att man glömmer bort det erbarmliga berättandet och de usla aforismerna. Vad som var revolutionerande 1999 är dock gammal skåpmat i dag. Action-utbudet i Resurrections är under all kritik, det är en kavalkad av vajrar, hoppsparkar och sunkig Kung-Fu som rör sig i samma takt som en sömngångare.
The Matrix Resurrections är en katastrof från början till slut. Vad som troddes vara en återupplivning visar sig istället vara en gigantisk begravning. Denna tragikomiska stämning når sin topp då det blir dags att spela den fantastiska Rage Against The Machine låten ’’Wake Up’’ – som blivit något av ett ledmotiv för serien. I filmens sista självande sekunder verkar det som att vi äntligen ska få höra denna tuffa och kompromisslösa rocksång, men vad som levereras är en ihålig cover… Detta summerar den totala bluff som är The Matrix Resurrections.
’