• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Olikartad koreografi i ett gästspel att minnas – MiR Dance Company på Storan

16 maj, 2026 by Mats Hallberg

12/5 2026

Stora Teatern i Göteborg

Millenials / Hasard & Boléro – Marcos Morau/ Sita Ostheimer

MiR Dance Company

Fick lyxigt nog klartecken på snabb impuls i veckan att gå på föreställning med två dansverk. Vad som lockade slog minst sagt väl ut, visade sig bli en raffinerad upplevelse sedd från sidan på första balkong. En dam röd hatt sa till mig efteråt att framträdandet var det bästa hon sett. Skulle för mitt vidkommande kanske inte sträcka mig så långt, fast visst blev jag exalterad och mycket imponerad. Går på den scenkonst som kort och gott kallas dans då och då både på Operan och Storan, men hade ingen koll på MiR Dance Company vars bas är Gelsenkirchen. Känner inte till om de besökt oss tidigare eller om det var premiär på svensk scen. Stora Teatern var välfylld fast inte fullsatt.

Millenials av Marcos Marau pågår i cirka trettiofem minuter med nio synkade dansare medan programmet efter paus, uppdelat i två verk, framförs av sex dansare (delvis skiftande besättning). Både det snabbt förbipasserande inslaget efter paus och den successivt stegrande fördjupningen i Ravels omisskännliga Boléro hade koreograferats av Sita Ostheimer.

Marau som dekorerats till riddare i Frankrike och två gånger på senare tid utsetts till Årets koreograf av tysk tidskrift huserar på flera prestigefyllda institutioner i Europa, därtill konstnärlig ledare för danskompani baserat i Barcelona. Han har jobbar i bland annat Nederländerna, Lyon, Köpenhamn, Belgien, Berlin och Milano, ofta haft olika befattningar. Verk av honom har också uppförts på GöteborgsOperan.

Tyska före detta dansaren och koreografen Ostheimer har frilansat i Europa och är sedan 2017 konstnärlig ledare för ett eget turnerande kompani i Berlin som samarbetar med andra konstnärliga yrken. Hon har också prisats för sin gärning. Dessutom undervisar bägge. Under avdelningen fakta ska sägas att Morau också ansvarar för scenografi och kostym medan Thomas Ratzinger sköter ljuset och Anna Chernomordik varit dramaturg. Också Ostheimer har adderat scenografi & kostym till sina uppdrag. Ljuset efter paus tas om hand av Barnaby Lionel Booth. I uppsättningen av Ostheimers verk har dessutom koreografiassistent och dramaturg involverats. Eftersom solister saknas framstår det som onödigt att lista varje medverkande på scen.

bild från applådtacket efter Boléro

Innan intryck förmedlas kan det vara intressant att berätta om respektive upphovsmans intentioner. Vad har tänkts om rörelserna, vad ska de symbolisera? Framhålls att verken speglar, utmanar och förstärker varandra, att programmet tar fram två skilda temperament. I Millenials skildras enligt uppgift en vilsen nutida generation utan fast förankring, en generation för vilka världen blivit vidöppen. Bildvärlden framställs filmiskt och på scenen pekas på hyperkommunikation, singulära upplevelser och ensamhet. Engagemang och åtagande görs till lika lockande som skrämmande begrepp . För att vara uppriktig uppfattade inte mitt otränade öga särskilt mycket av dessa långtgående tolkningar. Ett initierat äga menade i sin recension att gestalterna påminde om dockor. Från mitt håll tyckte jag att de synkat ryckiga rörelserna i kollektivet liknade mimares koordination. Som framgår av första bilden var de svartklädda dansarna sysselsatta med att formera sig kring sina svarta sombreros. Otroligt skickliga förstås i både drömskt tempo och blixtsnabba skiftningar.

Musiken förtjänar mer än ett stycke. Före paus låter det svulstigt och melodramatiskt med en tillsats av rytmisk electronica. Separat eller inmixad förekommer musik av Caroline Shaw, vilonist och vokalist som därutöver är prisas producent och kompositör med en dragning till avantgarde. Hon har tilldelats flera Grammys. Men det räder ingen tvivel om att Scott Walkers mäktiga baryton är mest tongivande, ibland som isolerad röst, ibland med karaktäristiska stråkar. Hans beslöjade stämma framsjunger twentyone som en magisk siffra. Även om jag sällan lyssnar på denna Brel-influerade stilbildare som efter åren med Walker Brothers fick ett genombrott sent 60-tal, vill jag påpeka att jag äger hela sex album ( Scott 2 finns på både cd och vinyl) med honom eller gruppen, varav ett par samlingar. Blev ett slags igenkännandets glädje att höra hans tonsäkra baryton i detta annorlunda sammanhang.

Applådtacket vid Millenials

Hasard framstår som ett fristående förspel till huvudnumret. Nyskrivna musiken är komponerad av Yehezkel Raz. Här utforskas i eruptiva mönster puls och kroppens gränser, stundtals i form av uttryck från solitära varelser. Dansarna i Boléro är sex till antalet, tre män och lika många kvinnor klädda i färggranna kulörer. Här flödar passion och antydan till aggressivitet i ett dynamiskt samspel mellan par. Tror inte det en slump att rörelsemönster får mig att associera till den fatala intrigen i Carmen, eller? Mycket hopp, fäktande med armar och halvpiruetter förekommer. Kontinuerliga, ikoniska stegringen i musiken från det stillsamt subtila, leder oss med obönhörlig kraft fram till de enormt bombastiska crescendon vi vet kommer sätta punkt för verket.

Ljudet i Storans högtalare är ypperligt balanserat. Framgår inte vilken inspelning som används. Jag har Boléro på en lp-skiva utgiven 1974 med Philadelphia Orchestra dirigerade av Eugene Ormandy. Kan skriva under på innehållsdeklarationen när den talar om för oss när temat drivs till sin spets, hur den spanska danstraditionens rytmer sätter dansarna på prov, deras fysiska kapacitet. Nästan hypnotiskt suggereras den finala extasen fram. Påstås att publiken dras med i ett kollektivt rus där rytmen utgör både motor och motstånd. Ytterst få bedömare skulle hävda något annat. Jo visst var denna afton på Storan en exceptionellt berikande händelse, en modernistisk hyllning till dans som en konstart ständigt under utveckling. I verken rymdes både explosiv virtuositet och sofistikerade manövrar, oftast utförda i skiftande konstellationer, ibland i total synk för enheten på scen. Man häpnade över ensemblens spänst och grace och hur den inkorporerats i koreografernas estetik.

Arkiverad under: Scen

Fulländad fusion av verser och toner – Anna Kruse & Stina Ekblad lanserar Edit Södergran i Lerum

15 maj, 2026 by Mats Hallberg

10/5 2026

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangör: Musik i Lerum

Ska försöka förändra förhållningssätt eftersom alltför utförligt recensionsskrivande gör mig mentalt utpumpad. Medveten om att ingen kräver denna utformning, men så svårt att bete sig annorlunda. Och inte känns pressen mindre när jag läser OM gamla texter, vilka pockar på att nästa recension ska vara på samma nivå.

I följande fall kan dock hävdas att det inte alls behöver bli något uttömmande referat. Anledningen är att jag minst tre gånger skrivit om Anna Kruses skivutgivning ingående i hennes gigantiska Edit Södergran-projekt, varav det en av gångerna blev till en lång genomgång och analys i ett megalångt svep. Därtill har ett lyckat framträdande med Mölnlycke Storband hyllats i skrift. Utan att ta till överord kan således hävdas att jag bidragit till att introducera den i Danmark boende svenska sångerskan och tonsättaren. Har jag rätt info har hon som examinerats från Rytmisk Musikkonservatorium släppt åtta skivor, varav någon eller några som inte är tonsättningar på Edit Södergran ( 1892-1923).

Var dock premiär vad gäller att vara med live om samarbetet mellan Kruse tillsammans med sin kärntrupp – Nicholas Kingo vid flygeln som också trakterar rhodes, dragspel och såg(!) ihop med strängbändande eleganten Jeppe Holst på tre gitarrer plus pedal steel – och den finlandssvenska skådespelerskan Stina Ekblad med sin karaktäristiska röst. Minns att kvinnorna gjorde reklam för sitt projekt i SVT – Go´Kväll. Sett den erfarna aktrisen i nervig pjäs av Stig Larsson på 90-talet och i Köpmannen från Venedig, bägge gångerna på Dramaten.

På senare år har jag sett henne på Storan tillsammans med Iiris Viljanen och musiker i en musikalisk berättelse om gemensamma rötter och i Kungsbacka där hon som recitatör delade scen med orkesterledaren och violinisten Malin Broman och Carmerata Nordica. Såg henne dessutom i tv-studio under inspelning av Kulturfrågan Kontrapunkt när jag fick möjlighet att vara publik i fjol. Av de prisade huvudroller hon haft på film gjorde hon ett outplånligt intryck i Amorosa, Mai Zetterlings biopic om Agnes von Krusenstjerna. För några år sedan lästes Ekblads intressanta självbiografi. Ända sedan ungdomen har hon känt till och läst den modernistiska pionjär vars banbrytande lyrik är den litterärt inriktade konsertens röda tråd. Antar att hon också deklamerat ur diktsamlingarna offentligt före samarbetet med svenska sångerskan inleddes.

Sextiofyra personer hade tagit sig till Dergårdsteatern en solig men kylslagen söndagseftermiddag. De ges biografiska och litterära upplysningar av Stina Ekblad vars röst inte bara reciterar emellan Kruses framförda verser, utan också brister ut i sång vid några tillfällen. Vi får en genomlysning av skaldinnans omvälvande författarskap även om viss tyngdpunkt ligger på senaste albumet Ringar från i fjol vars tonsättningar hämtats ur postumt utgivna Vaxduks häftet, en samling med årstidsanknutna romantiskt präglade ungdomsdikter. Det blir två fylliga set med poetiska visor, jazziga låtar, recitation och information om en litterär bjässe som sorgligt nog dog i Karelen i misär av tuberkulos utan att ha uppnått medelåldern. I paus serveras räkmacka eller fika för de som önskar. Ljudteknikern lovordas från scen vilket han sannerligen förtjänade.

Efter paus blir det en längre avdelning. Efter att ordlös allsång anbefallets och hörsammats tror jag att detta utgör en naturlig final. Istället finns ett par nummer kvar på repertoaren, vilka väcker sådant bifall att önskan om extranummer exekveras. Vilka styrkor finns då i artistens konstnärskap? Vill lyfta fram Kruses mästerliga sätt att betona så att varje betydelsefull stavelse accentueras. Vidare hennes fruktbara kreativitet vad beträffar sound och sättning. Och självklart förmågan att tonsätta texter vilka inte var ämnade att sjungas. Att hon därtill ger instrumentalisterna frihet (antar att det är så det förhåller sig) att insiktsfullt färga melodier i stick med utsökta improvisationer, måste också framhållas.

Ska som sagt låta bli att redovisa mina fylliga anteckningar. När första akten var till ändå visade värden att han hade gåshud. Också recensenten berördes och njöt stort. I vår genom sociala medier stressade tillvaro förstärkt av kompromisslöst agiterande, behöver vi sjunka in i en helt annan idévärld skapad på vårt språk för över ett sekel sedan, fast med ett utifrånperspektiv.

Enligt Ekblad är Södergran vår största poet. Lyskraften är omistlig och hon var en stilbildare, någon som fick sitt stora genombrott ett par år efter sin död med samlingen Landet som icke är och då poeter som Gunnar Ekelöf och Elmer Diktonius (om hans möte med Södergran 1922 handlar Magnus Nilssons pjäs Guds djärvaste ängel som jag haft inspelad på video) för modern intygade vilket betydelse dotterns diktning haft för dem. Dessa och liknande anekdoter delges vi av en annan finlandssvensk kulturbärare, nämligen Stina Ekblad. Vi får reda på att katter, hösten och naturen är vanliga motiv. Hon levererar Södergrans mest omtalade formuleringar på ett alldeles självklart sätt som bara hon kan, rader vilka vi som har visst hum om svensk lyrik känner igen.

Tidigt i denna litterärt inriktade konsert infaller en av höjdpunkterna. Det är en jazzig pärla där det sjungs om ”storstadens brusande hav” till ackompanjemang av piano och spansk-klingande gitarr. Den afölhs upp med en drömskt dröjande fullträff där Kruse kompas på dragspel av Kingo. Ett par visor som mixar valser lite på tvärs med aningen bluesiga intron av Holst tillhör de skimrande ögonblicken. Andra halvans inledning andas optimism, en livsberusande naturdikt.

Uppseendeväckande sound uppstår när Kingo ett par gånger spelar på såg och i en duett riffas dessutom diskret på en elgitarr. Man exalteras av lusten att byta sound, att bryta förutsägbara mönster. Krönet på denna inställning infaller i Jag såg ett träd, vars vidunderliga, jazzigt utbroderade stick blev en musikalisk topp. Fäster mig vid strålande sång och ljuvliga stick i utannonserade finalen. Extranumren hade förstås en särskild lyster, en aura omkring sig. Syftar på hur Ekblad deklamerade och därpå sjöng Dagen svalnar och betagande tonsättning från albumet Champagne fötter vars tango-stuk minner om argentinske kungen av vemod Astor Piazzolla.

Vy över Aspen från pendeln på väg hem

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Strejkarna – en symbol för alla rörelser som till slut ändå besegras av de som har makten

15 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Strejkarna

Strejkarna
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 maj 2026
Regi Helena Molin

Filmen är dokumentär som låter oss följa de unga aktivister som var mest aktiva inom Fridays for Future. Men filmens styrka ligger i paralleller och likheter med andra kampanjer där gräsrötter kämpat mot de mäktigaste och välbeställda som till slut alltid tar hem spelet, hur mycket det än ser ut som att gräsrötterna fått med sig den stora massan. Men makten tar ändå hem spelet och får som de vill och tidens gång gröper ur kraften och tar bort fokus för de kämpande gräsrötterna till slut. Tänk på folkkampanjen mot kärnkraft, tänk på kampen för rätt till integritet och motstånd mot övervakningssamhället och FRA. Ett tag såg det ut som om Sverige skulle slippa kärnkraft och ett tag såg det ut som att många var emot övervakningen från FRA. Men idag finns det väl ingen politiker som vågar tala om hur farlig kärnkraft är och att frågan om hur avfallet ska lösas inte är löst och vem talar om att vi fått flera lagar som ökar övervakningen av de enskilda och att polis idag fått en lag som gör att de kan hålla någon bakom lås och bom utan rättegång: Säkerhetsförvaring – ny tidsobestämd låsning (2026) Riksdagen har antagit förslaget om en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd, kallad ”säkerhetsförvaring”, som innebär att personer kan hållas låsta utan ett fastställt slutdatum.

Strejkarna är en dokumentär om kollektivet som startade den ungdomsdrivna klimatrörelsen – Fridays for Future. Vi får följa kärnan av medlemmar i denna grupp där flera av de var med från början i en skolstrejk utanför Sveriges riksdag och deras kamp och energi gav dem stöd att skapa en global klimatrörelse. Filmen visar att dessa aktivister var fler än Greta Thunberg som av svenska medier framställts som huvudaktören och ledaren, men det är inte riktigt så som det var och är.

När denna lilla grupp skolungdomar slog sig ner utanför Sveriges riksdag med handskrivna plakat och kräver klimatåtgärder tände de gnistan till vad som blev en världsvid rörelse. Filmskaparna har följt dessa under Under sju år och visar hur Greta, Isabelle, Sophia, Andreas, Anton, Ell, Simon och flera andra medan lärde sig att hantera med demonstrationer, förhandlingar och politiska stormar. Men vi får också se hur tiden gått och de börjar tappa den starka drivkraften och omvärlden har också förändrats. Klimatfrågan börjar dala alltmer i folks engagemang. Därför ser jag att berättelsen om Fridays for Future är en bild för flera tidigare rörelser där människor världen över agerat och kämpat för att hindra kärnvapen, kärnkraft och annat som är farligt för allt levande eller annat som skär ner på mänsklighetens frihet och integritet. För mig är filmens styrka att den genom att visa på en rörelse berättar något om många rörelser.

Det skulle vara intressant att få reda på om regissören inser att det är filmens stora styrka och budskap. Hur många vi än är som kämpar kommer de med makten ändå att vinna över oss, till slut.

Om regissören
Helena Molin är utbildad socionom och har arbetat både som barnkurator på sjukhus och barn­ utredare inom socialtjänsten. Hon har därtill i flera år arbetat som DJ och drivit queerklubbar i Stockholm. Helena studerade dokumentärfilm på Biskops Arnö och 2019 visades kortfilmen Med omsorg på Umeå Internationella Filmfestival.

Hennes filmer präglas av en direkthet i mötet med människorna hon filmar, samtidigt är de ofta starkt färgade av en personlig humoristisk ton. Molin har regisserat i nära samarbete med Olga Ruin och Angelica Ruffier som tillsammans med Helena också är filmens fotografer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Fridays For Future, Klimatfrågan, Strejkarna

Helan och Halvan-vibbar när dyster klassiker ska repeteras – Soloshowen Långdagsfärd mot natt som Lunchteater

14 maj, 2026 by Mats Hallberg

12-13/5 2026

Lunchteatern – Göteborgs Stadsteater

Jag ser den knappt timslånga föreställningen på onsdagen, dagen före Kristi Himmelsfärdsdag, sittandes framför baren. Att bilderna är oskarpa vill jag skylla på avståndet, fast det kanske handlar om bristfällig teknik. Det är som vanligt fullsatt. En nyhet är att den tekniskt ansvarige har en vikarie. Konstnärlige ledaren Marie Delleskog (för övrigt den äldsta i Stadsteaterns ensemble och som uppnått övre pensionsålder) presenterar och får reda på att bland lunchgästerna finns några nykomlingar. Hon meddelar att scenen upplåtits till två skådespelare från Stockholm för att de ska kunna repa in, vad som visar sig vara ett komplicerat projekt där man sannerligen tagit sig konstnärliga friheter. Missade när uppsättningen gjordes på samma scen för ett år sedan. Gläds åt att jag var uppmärksam och fick chansen att se duon Per Svensson & Lars Göran Persson nu istället. Märker i flyern till föreställningen att referensen till omaka komikerpar som Helan och Halvan inkluderats, liksom symbiotiska vänskapen mellan luffarna i I väntan på Godot. Frestande att addera Magnus & Brasse jämte Hasse Och Tage till listan av jämförbara konstellationer.

Som rubriken avslöjar blandas fantasifullt anlagd humor med meta-perspektiv och originella scenanvisningar till den smått legendariska tragedi vars urpremiär skedde på Dramaten 1956. Kan inte avhålla mig från att skjuta in att jag sett de uppslitande konflikterna och missbruksrelaterade lögnerna i Lång dags färd mot natt tre gånger live efter millennieskiftet. På Göteborgs Stadsteatern har Ivar Wiklander respektive Claes Månsson (uppsättningen recenserad här)gestaltat patriarken James Tyrone och när Storan härom året gästades av Riksteatern av Krister Henriksson. Dessutom har jag manus i original från utgåva tryckt sent 70-tal.

Måste erkänna att jag inte riktigt hade koll på showande och kåserande skådisar, deras cv.. Kände vagt igen utseenden men definitivt respektive röst. Per Svensson ger oss lite fakta från scen, trycker på sin förnäma position genom att ingå i ensemblen på landets Kungliga talteater, medan hans motspelare påstås ha lägre rang som i decennier trogen en kommunal institution, nämligen Stockholms Stadsteater. Skojas friskt om såväl inbördes styrkeförhållanden som rivaliteten emellan landets största teaterhus. Den sju år äldre Persson kan också titulera sig författare, skrivit två äventyrsromaner. Svensson spelar för närvarande prästen i Änglagård på Oscarsteatern, vilket publiken får veta. Båda är så kallade sommarölänningar som gjort åtskilliga roller på film och i tv inom ett brett spektrum av genrer fast tveksamt om du haft huvudroller vilka blivit omtalade. Den först nämnda såg jag i huvudstaden när Dylansällskapet gavs på stadens Stadsteater.

Dessa mycket erfarna yrkesmän som tillsammans står för manus och sångtexter finns i hierarkin på hyllan alldeles under de publikdragande stjärnorna. Angående status är ojämlika villkor själva konceptet för Långdagsfärd mot natt. Per Svensson uppblåsta jag symboliserar en dominant typ helt utan självinsikt medan han som borde vara kompanjon i bästa fall degraderas till sidekick i stil med Helan och Halvan. Obalansen dras till sådan extrem nivå att Svensson påstår att han kan göra alla fyra familjemedlemmar i O´Neills moderna klassiker medan hans Sancho Panza blir hänvisad till att spela husan. Lustigt nog refereras till Catrin Westerlund som gjorde rollen i den berömda första uppsättningen.

Även om duon inte i första hand är känd för att ägna sig åt att musicera eller sjunga, har rimmade visor på svenska framförda på melodier vilka blivit hits en framskjuten plats, något som gör att deras spretiga produktion kan kallas show. I mestadels duetter ackompanjeras rösterna av inte bara akustisk gitarr utan också udda instrument som cittra, ukulele, omnichord och Casiosynt. Man har gjort om exempelvis Strawberry Fields Forever, We Are The World och smäktande hit med Roy Orbison. En kuplett har en refräng om att ha lånat ut grejer till en snubbe som inte brytt sig om att återlämna dem. Deras egensinniga sånger sitter som en smäck för att damma av den klyschan och rimmen är fenomenalt fyndiga.

Man undrar hur idén till produktionen uppstod. Att förena tokroliga infall med ett ångestladdat drama är en anomali som heter duga. I likhet med när Marie Göranzon och Gunilla Nyroos i pjäs som skildrar dem i repetitionstagen av Dödsdansen, vars väntan på regissör resulterar i att Strindbergs tematik ventileras såväl som egna långa gärningen; är huvudspåret på Lunchteatern en penetrering av teaterkonsten och ett slags testamente över två berömliga karriärer. Som framgått ligger parallellt tonvikten på skillnaden mellan att bestämma och vara underordnad. Det filosoferas klokt och på köpet levereras flera roliga repliker. Ibland förekommer oförklarliga sidospår. Minns en obegriplig utläggning om en nyckelpiga där man tillfälligt hamnade ur kurs.

Metaperspektiv som bryter fiktionen är oftast ett högst gångbart grepp, lockar till skratt. Så också här! Dessutom görs en grej av att ha svårt för namn, att inte uttala dem korrekt. Avsnitten om teater med stort T tillhör de mest givande, är både insiktsfulla och dräpande. Ett oväntat tema hos den docerande rollfiguren är klassperspektivet, ett synsätt som utgår från den plågade familjen Tyrone och deras anställda personal. Överhuvudtaget psykologiseras rollfigurer och vi får lär oss vad de representerar, ibland förs förvisso resonemang in absurdum. På grund av omständigheter som gestalterna inte råder över förflyttas associationerna på slutet till Shakespeare och hans persongalleri i En midsommarnattsdröm. Hänvisas också till kunskapen hos scenograf och kostymör för att peka på hur många som bidrar till en produktion för scen.

Med tanke på vad som blev med alla avbrott, stickspår och hinder, istället för rollfigurernas ursprungliga plan, förekom många lager att fröjdas åt. Duon var otroligt inkörd och synkad, behärskade suveränt kroppsspråk, tajming och det kluriga manus de skrivit. Rent musikaliskt höll de också måttet och rimmen var som nämnts geniala.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Broken English – mer en skildring av kvinnors situation i rockvärlden

13 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Fuori - konsten att glädjas

Broken English
Betyg 3
Svensk bioprmiäer 15 maj 2026
Regi Iain Forsyth och Jane Pollard

Ser du fram emot en stund att njuta av Marianne Faithfull, hennes, sång och starka framträdande blir du besviken. Vill du se ett träffande inlägg om kvinnors roll i rock- och popbranschen och hur det behandlas, eller behandlades, då har du hittat rätt film för dig.

Broken English är mer en dokumentär, eller snarare ett debattinlägg om kvinnors position i rockvärlden, speciellt hur det varit, än en film om musikern och artisten Marianne Faithfull. Filmen kretsar kring Marianne Faithfull, sångerskan, låtskrivande, artisten och skådespelaren, men tyvärr får vi njuta alldeles för lite av hennes storhet.

Filmen är en hybriddokumentär där Marianne Faithfull blir intervjuad av en påhittad myndigheter för minnenas bevarande. Tillsammans med Tilda Swinton och George MacKay får Marianne Faithfull berätta historien om sitt liv som artist och kvinna i rampljuset. Medverkar i filmen gör vänner och kollegor som Nick Cave, Warren Ellis och Courtney Love och mänga fler. Ett minus är att vi som tittare förutsetts veta vilka alla medverkande är. Det är inte inte så att alla som ser filmen kan namnge alla kända personer/artister.

Det kan finnas en poäng att peka på hur massmedier av och till varit mer fokuserade på att beskriva Marianne Faithfull som “Mick Jaggers tjej” än att vissa vilken enormt begåvad låtskrivare hon var och med hur hon med sin raspiga röst kunde ge så mycket liv i sångerna och förmedla så många känslor till alla lyssnare.

Jag är lite besviken på filmen. Att Marianne Faithfull utnyttjades får vi skrivit oss på nästan. Det beskrevs mycket ensidigt och set så kallade Ministeriet för att bevara minnen gör dock samma sak för sitt syfte. De framställer henne mest som ett offer och symbol för kvinnor i rockvärlden. Och mest av allt saknade jag att få njuta av hennes musik och allt det hon skapade.

Men ett plus för filmen är att den till stor del skildras med henne som äldre i fokus. Hon intervjuas som äldre kvinna i inspelning som gjorts bara något eller några få år innan hon fick bort. Vi får höra en hel del berättas och kommenteras av hennes själv. Marianne Faithfull gick bort 2025, i filmen Broken English finns hennes allra sista studioinspelning fångad på film. Det är stort.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Hybriddokumentär, Tilda Swinton

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in