• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Charlie Chaplins ”Moderna tider” får urpremiär på Folkteatern i Göteborg

22 februari, 2022 by Redaktionen

Charlie Chaplins ”Moderna tider” får urpremiär på Folkteatern i Göteborg i Erik Holmströms fria bearbetning.

Ett pressmeddelande berättar:
Folkteatern öppnar återigen upp Stora Scenen för teater utan publikrestriktioner. Som förr i tiden? Nej, nu är det äntligen dags för Moderna tider. Charlie Chaplins ikoniska stumfilm från 1936 får nytt liv i Erik Holmströms och Pontus Lundkvists helt fria bearbetning. Urpremiär lördagen den 5 mars.

Publiken kommer att få åka på en tidsresa och möta sex stycken Charlie Chaplin som alla tappat bort sig själva i tiden. Moderna tider på Folkteatern är en absurd, humoristisk och existentialistisk föreställning.

– Vi inspireras av Chaplins fantastiska blick på sin värld och hans sätt att göra parodi på sin samtid. Sen har vi försökt bearbeta vår egen värld och samtid utifrån oss själva, det blir som en surrealistisk hypnos om löpande band och den sentida kapitalismen, säger Erik Holmström som skrivit manus och regisserar föreställningen.

På scen finns också kompositörerna och musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén som senast sågs på Folkteatern i Don Quijote, även då med Erik Holmström som regissör.

– Folkteatern är en fantastiskt kreativ plats med höga konstnärliga ambitioner. Med Moderna tider på Stora scenen utmanar vi teaterformen och problematiserar tiden vi lever i, säger Frida Röhl, konstnärlig ledare vid Folkteatern i Göteborg.

Världen har aldrig funnits längre än när du läser det här. Vi lever minst sagt i moderna tider. Men vem har inte gjort det? Varenda människa som någonsin levt har levt på randen av tiden, alltid varit den mest moderna människa som världen skådat. Går det att vara mer modern än den första människan vid löpande bandet? För att inte tala om den som tog första steget på ett löpband. Mest modern måste väl ändå den första sushibiten vara, när den rullades ut på löpande band? Kanske har någon av de sex Charlie Chaplin svaret? De som åkt genom tiden fram och tillbaka tills de tappat bort sig själva. Är de kloner? Är de döda allihop? Eller en och samma person? Vilka tider är värst att jobba i och vilka epoker skulle de helst sälja sig till? Det enda de vet är att de skrivit upp innehållet på manschetten, men den tappade de bort i en dansrörelse.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Belfast

22 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Belfast
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 februari 2022
Regi Kenneth Branagh

En välmenande skildring av inbördeskriget i Nordirland, fokuserat på Belfast i slutet av 1960-talet. Men lite för ytligt, för sentimentalt och för många klichéer för att riktigt beröra. Trots att det är en snyggt filmad berättelse, konstnärligt tilltalande i svartvitt, med framstående suveräna skådespelare som Ciarán Hinds och Judi Dench och med sång och musik av Belfastfödde Van Morrisson klingar filmen inte helt äkta. Den är inte dålig men jag förstår i hög grad den kritik som framförts från de många jämnåriga med regissörens Kenneth Branagh som vuxit upp i Belfast under konflikterna. Filmen är ytlig och alltför sentimental. Men välgjord och inte alls dålig.

Filmen är Kenneth Branaghs mest personliga då de kravaller och stridigheter mellan katoliker och protestanter som blossar under 1960-talet skildras ur en liten pojkes ögon. Mer specifikt: händelserna på en gata där protestanter och katoliker bodde och levde sida vid sida och en dag brakade det lös och grannar började angripa grannar. Filmen är till stor del en självbiografisk. Den i filmens början nioårige Buddy, är Branaghs alter ego.

Att grannar vänder sig mot grannar har sorgligt nog hänt om och om igen i mänsklighetens historia. Jag saknar något i filmen som gör att jag känner paralleller med andra konflikter. Att konflikterna skildras ur pojkens ögon kan vara ett skäl att den saknar fördjupning. Vi får enbart höra att konflikten handlar om religon, att protestanter och katoliker hatar varandra. Men i grunden handlade konflikterna på Nordirland om mycket annat än religion. Som alltid när människor krigar finns det girighet, ekonomiska begär och maktgalenhet med i botten som det som ger bränsle åt konflikten. En liten pojke kanske inte kan se den helheten men visst kunde dessa aspekter funnits med. Då hade filmen känts mindre förljugen.

Kenneth Branagh flyttade med sin familj från Belfast som elvaåring. I filmen får vi se hur pappan kämpar med att betala restskatt i åratal och måste veckopendla till England för att jobba. Förmodligen är det på grund av att pappan är i England under veckorna som han kan se tydligare hur farlig situationen är. Mamman är fast i en illusion om att det är tryggare för barnen att bo kvar i Belfast där de känner alla, trots att konflikten eskalerar och omgivningen vill tvinga in alla att ta ställningen tycks hon inte se hur farligt det är att bo kvar. Jag tänker att den delen av filmen är en av de mer intressanta. Människor från andra konflikthärdar kan säkert känna igen den tvekan och rädsla mamman känner för att bryta upp.

En annan av filmens behållning är den kärlek lille Buddy och hans familj har till teater och film. Hur biobesöken var ett ljus i mörkret. Jag skulle gärna sett detta tema utvecklas mer.

Belfast har fått sju Oscarsnomineringar och redan vunnit en rad andra internationella priser. Jag kan se att kritikerna är delade. På många håll hyllas filmen medan andra, liksom jag, är mer besvikna. Då jag känner så många som vuxit upp i Belfast under den tid som skildras hade jag höga förväntningar på filmen. Förväntningar som inte infriades. För mig är Belfast ingen dålig film men den känns inte som ett mästerverk, den surfar för mycket på en nostalgisk ytlighet som inte känns äkta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Belfast, Ciaran Hinds, Judi Dench, Kenneth Branagh

Fantastiskt verk draperat i förtätad svartsyn – Herr Arnes penningar på GöteborgsOperan

22 februari, 2022 by Mats Hallberg

foto Lennart Sjöberg

Opera av Gösta Nystroem

Libretto: Bertil Malmberg efter kortroman av Selma Lagerlöf

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Mattias Ermedahl

Scenografi: Lars-Åke Thessman

Kostymdesign: Ann-Margret Fyrgård

Koreografi: Annika Lindqvist

Ljusdesign: Joakim Brink

Medverkande i ledande roller: Julia Sporsén, Tomas Lind, Sofie Asplund, Anton Eriksson, Anders Lorentzson, Annalena Persson, Katarina Giotas, Åke Zetterström, Mats Almgren, Kristoffer Töyrä, Daniel Ralphsson, Erik Rosenius

Sångare från Högskolan för Scen och Musik samt statister

Premiär 19/2 2022 på GöteborgsOperan

Spelas till och med 13/3

Senaste åren har Göteborgs Stadsteater rönt framgångar med uppsättningar av såväl Kejsaren av Portugallien som Gösta Berlings saga, varav sist nämnda produktion med Adam Lundgren i huvudrollen inramades av en gotisk, skräckartad kostym. Operan Herr Arnes penningar – urpremiär på 50-talet i radio – tar steget fullt ut och kallas därför spökhistoria. Kortromanen innehåller ett otroligt brutalt rånmord vars dåd bör benämnas massaker, varsel om fasansfulla gärningar, nyckfullt bister natur som hindrar förövarna att fly, en slags omedveten variant av Stockholmssyndrom samt att ett av knivoffren visar sig för den ende överlevande. Inte utan att man undrar hur det grundlösa ryktet om sagotant uppkom.

Selma Lagerlöfs dystra berättelse om skuld som måste gäldas gavs ut 1904. Den utspelas på och i närheten av Marstrand sent 1500-tal, när området tillhörde Norge och regerades av Fredrik II. Uppslaget fick hon från en krönika som 1746 dokumenterade hur prästen på Solberga gård dödades tillsammans med sin familj och tjänstefolk. Att de blev skotska förbrytarnas offer, berodde på upplysningen på gästgiveriet om att prästen Arne var bygdens rikaste man. När traktens invånare alldeles försent försöker ingripa står egendomen i lågor. Man möts av svårt sargade herr Arne som innan han avlider, talar om att rövarbandet lagt beslag på kistan med silvermynt När vidden av katastrofen blir känd upptäcker fiskaren Torarin att fosterdottern Elsalill undkommit trion av bestialiska brottslingar. Och han väljer att ta hand om henne.

foto Lennart Sjöberg

Gösta Nyström- förmodligen mest känd för ett knippe romanser ingående i Sånger vid havet – hade 1958 premiär på sin enda opera. Kan parentetiska skjuta in att jag sett charmant, småskalig föreställning av Jessica Zandén, som inbegriper minnen av hennes tonsättande morfar på Särö.

Dags att avslöja vilket fantastiskt tonspråk som väller fram i operan, vars output är helt exceptionellt. Komponisten har låtit sig influeras av såväl Våroffer som fransk impressionism á la Debussy. Får intryck av att Nystroem i sin mix av inåtblickande stämningar och bombastiska fragment, också påverkats av storheter som Mahler och Richard Strauss. GöteborgsOperans orkester under ledning av Patrik Ringborg (kunde delvis skönjas från fjärde raden) excellerade, gjorde den betvingande musiken rättvisa.

foto Lennart Sjöberg

Varken klassisk musik eller opera är något jag numera lyssnar regelbundet på. Dock, inför denna svenska enaktare infann sig lusten, lycklig över att jag fick förmånen att utsätta mig för något som inte var välbekant. . Före paus strålade det från scen likt elektrisk laddning, vilket fick kroppen att stelna av välbehag, som ett utsträckt tillstånd av gåshud. Historien är skriven så att man dras in i handlingen, följer hur intrigen utvecklas fram till det obönhörligt sorgliga slutet.

Selma Lagerlöfs ödesmättade text som utgår frän obarmhärtig sensmoral och librettot av Bertil Malmberg (rik produktion av diktsamlingar/ översättningar, filmmanus och ledamot av Svenska Akademien), medför att dramatiken bibehåller greppet om publiken. Malmberg står för en skickligt kondenserad bearbetning, vars ofta förekommande talscener stärker skeendets dramaturgi. Vi känner med Elsalill och hennes omöjliga dilemma. Under upplösningen förflyttas engagemanget. Sorgen hos Torarin och kollektivet av kvinnor utgör drabbande projektionsyta. Det hjärtskärande slutet i D-dur sätter starka emotioner i omlopp. Musiken och kören i finalen gör ett outplånligt intryck.

foto Lennart Sjöberg

Märks att i detta ståtliga musikteaterhus görs aldrig något halvdant. Modern scenteknik och generöst med resurser renderar som regel i helgjutna produktioner. Scenografin med kulissen av skeppet fastfruset i isen och dekoren i förgrunden, monterad på vajer som smidigt kan skifta scen från Solberga, värdshuset och fiskrensande arbeterskor; förstärker på ett magnifikt sätt det suggestivt otäcka i Herr Arnes penningar. Skuggorna och sammansättningen av färger, vilket också inkluderar alla medverkandes kläder, äger också en suggestiv tyngd. Precis som man föreställer sig Selma Lagerlöfs gåtfulla landskap.

Blir som sagt förtrollad, sugs in i berättelsen. Skildringen är oavbrutet karismatisk, genomgående grym finns ändå korta stunder av kärlek och omtanke. Att iaktta vad som händer har en närmast hypnotisk karaktär. Den dova, förnämliga färgpaletten synes symptomatisk för den dubbla tragedin som spelas upp. Och kostymavdelningen har utfört ett strålande jobb. Musikälskare utrustade med stora öron får sitt lystmäte, tack vare alla fängslande valörer.

foto Lennart Sjöberg

Julia Sporsén har som Elsalill överlägset flest scener. Sopranen som gästat English National Opera sedan 2010 var ett nytt namn för mig. Utan att äga någon påfallande vacker röst övertygar inlevelsen som helhet, då hon till fullo behärskar den dramatiska nerven. Kolossalt renommerade Sofie Asplund imponerar förstås i egenskap av fostersyster, både i duetter och i sitt sopransolo. Överhudtaget återfinns många förstklassiga sångare i biroller, vilka de i flertalet fall briljerar i. Vill framhålla bland andra barytonrösterna Åke Zetterström och Hannes Öberg, Anton Eriksson som den läskigt duperande Sir Archie samt basen Anders Lorentzson (den sist nämnde har som Herr Arne en mycket kortvarig medverkan).

När alla på scen tackar för premiärpublikens applåder, vilka efter ett tag övergick i synnerligen berättigade stående ovationer, inser man hur enormt stor ensemblen (inklusive statister) är. Regissör och koreograf förtjänar sannerligen beröm för hur de organiserat varje moment. Mattias Ermedahls rytmiskt verkningsfulla regi var en fröjd att skåda. Den enskilda prestation som kommer stanna kvar längst hos mig står Tomas Lind, en annan av operahusets meriterade stammisar. Kunnande i världsklass kombineras med emotionellt fulländat handlag. Dennes gestaltning av vånda och förtvivlan måste betecknas som enastående.

foto Lennart Sjöberg

Såg till min glädje att också erfarna operarecensenter tagit uppsättningen till sina hjärtan. Vad under året ska kunna nå i nivå med sådan här fullträff? Bör rimligen vara en av de bästa helsvenska produktioner någonsin.

Avslutningsvis måste ytterligare en framgångsfaktor lyftas fram, en avgörande beståndsdel vars samlade kvalitet ånyo håller världsklass. Och dessa anonyma individer vet precis hur de ska gå till väga för att beröra. Syftar självklart på kören, som så välklingande stryker under intrigen samt förstärker väven av gripande sekvenser.

Arkiverad under: Opera, Scen

Filmrecension: Tisdagsklubben – behållningen är Peter Stormare och Marie Richardson

21 februari, 2022 by Elis Holmström

Tisdagsklubben
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 mars 2022
Regi Annika Appelin

När Peter Stormare och Marie Richardson får vara ifred och agera utan alltför stränga ramar så håller sig Tisdagsklubben över vattenytan med ett fåtal millimeter. Framförallt så är det underhållande att se Stormare i en roll som drar åt det humoristiska hållet. För alla som sett Stormare berätta den fantastiska historien om sin audition till Scenskolan vet att det finns få svenska aktörer som kan förmedla en historia med sådan precision, humor och fyndighet. Romans med starka gastronomiska inslag är beprövat inom genren och borde ge en stabil grund. Men när Richardson och Stormare kliver åt sidan och skådespelare som Ida Engvoll hamnar i centrum så väntar en trerättersmiddag från valfritt avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares.

Som förrätt serveras vi en av de mest ansträngda och tragikomiska intrigerna på år och dagar. Det sätt som regissören Annika Appelin presenterar hela premissen är så pass krystat och långsökt att de sämsta av Arkiv X-avsnitt framstår sunt och förnuftigt. När vi kommer till huvudrätten så styrs katastrofen upp en aning genom Stormare och Richardson som gör allt vad de kan med ett undermåligt manuskript, genomusla karaktärer och en dialog som får publiken att svettas av skam. Sedan kommer efterrätten och filmens final som tappar all form av kontroll. Det blir ett inferno av sockersöt pekoral och slarvig personregi. Trots att filmens huvudsakliga tema cirklar kring mat så är alla montage, då vi överfalls av diverse maträtter, plastiga och inte det minsta aptitretande.

Det är fullkomligt vansinne att manusförfattarna och Appelin inte inser att filmens styrka ligger i sina huvudrollsinnehavare. Istället så tramsas värdefulla tillgångarna bort och Stormares chanser att briljera med komik åsidosätts för en rad bedrövliga romantiska utläggningar som gör tittaren högröd i ansiktet. Att Tisdagsklubben känns längre än en Nobelmiddag i ultrarapid gör inte saken mycket bättre.

Utan Marie Rickardsson och Peter Stormare så är Tisdagsklubben filmvärldens motsvarighet till en dålig fryspizza – trist, smaklös och extremt idéfattig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Kulla-Gulla får nytt liv på scen, premiär på Kulturhuset Stadsteatern i mars

21 februari, 2022 by Redaktionen

Kulturhuset Stadsteatern

Kulla-Gulla får nytt liv på scen i en pjäs på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Ett pressmeddelande berättar:
För första gången någonsin blir barnboksklassikern Kulla-Gulla pjäs. Berättelsen om barnhemsbarnet Gulla och hennes osvikliga godhet och civilkurage, som fängslat flera generationer bokälskare sedan debuten 1945. Historien utspelar sig i början av förra sekelskiftet, men Kulla-Gullas rättskaffenhet och mod att stå upp för de svaga är lika aktuell nu som då. När hon tar klivet ut på Stora scenen bjuds publiken på nedslag i bokens många händelser presenterat av en stor ensemble, specialskriven musik och mycket dans. Titelrollen som Kulla-Gulla görs av Maja Rung. Regisserar gör Maria Sid, tillika teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern.

Kulla-Gulla är synonymt med moral och omutbar präktighet, men berättelsen handlar framför allt om svåra livsvillkor i ett orättvist Sverige. En tid då barn fortfarande såldes på auktion. Den unga Gullas berömda rättvisepatos, styrka och solidaritet, trots hårda förhållanden, gjorde henne till en av 1900-talets mest älskade, och ibland utskällda, hjältar i svensk barnbokslitteratur. Böckerna är skrivna av Martha Sandwall-Bergström och 2020 firade Kulla-Gulla 75 år. Den 4 mars 2022 kliver hon för första gången upp på teaterscenen.

– En Kulla-Gulla som tar tag i orättvisor behövs i alla tider, oberoende vilken skepnad hon kommer i. I mina ögon är hon en slagkraftig hjälte som inger hopp. Berättelsen är generationsöverskridande och passar alla åldrar och för den som läst sin Kulla-Gulla kommer många av pjäsens karaktärer bli ett kärt återseende, säger Maria Sid.

Gulla växer upp på Kullatorpet hos familjen Karlberg dit hon kommit som tjänstehjon, endast sju år gammal. Hon är stark och verkar ha ett ljus inuti som ger henne en outsinlig kraft. Trots svält och fattigdom tar hon hand om de fem barnen, farmodern, och alla hussysslor, ja allt för att göra livet bättre i det fattiga hemmet. När det så småningom avslöjas att hon är barnbarn till den rike patronen vägrar hon lämna fattigdomen för ett liv i lyx. Patronen, som inte ger upp på sitt barnbarn, vill ge henne det liv hon en gång var född att leva. Men ju äldre Gulla blir, desto tydligare ser hon orättvisorna i samhället.

Kulla-Gulla, Urpremiär 4 mars 2022, Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern
Av: Martha Sandwall-Bergström
Dramatisering: Åsa Lindholm
Regi: Maria Sid
Scenografi: Zofi Lagerman
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus och bild: Joonas Tikkanen
Musik och komposition: Iiro Rantala
Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Katrin Wahlberg
Koreografi: Catharina Allvin
Dockmakare: Jenny Bjärkstedt
Medverkande: Maja Rung, Eva Stenson, Odile Nunes, Ludde Hagberg, Sandra Medina, Manuela Gotskozik Bjelke, Matilda Ragnerstam, Tove Edfeldt, Simon Edenroth, Carlos Romer Cruz, Yngve Dahlberg, Lars Göran Persson, Robert Noack, Karim Rahali, Rebecca Seward, Björn Vårsjö, Oscar Karlsson.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 432
  • Sida 433
  • Sida 434
  • Sida 435
  • Sida 436
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in