• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Operarecension: Musiken sätter tonen för Ålevangeliet på Folkoperan

28 april, 2022 by Ulrika Sandhill

Foto: Sören Vilks

Ålevangeliet
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigenter Marit Strindlund/Emil Eliasson
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Video Johannes Ferm Winkler
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och peruk Therésia Frisk
Ensemble:
Baryton Olle Persson
Tenor Wiktor Sundqvist
Mezzosopran Linnea Andreassen
Instrumentalist på EWI Emil Jonason
Gästande körer Mikaeli kammarkör/Lilla kören, Folkoperans orkester
Urpremiär på Folkoperan 27 april 2022

Boken Ålevangeliet, som Patrik Svensson, kulturjournalist på Sydsvenskan, skrev för ett par år sedan, fick ett varmt mottagande och blev en storsäljare i flera länder. Inte konstigt det. Boken är en liten pärla, som genom att beskriva relationen mellan far och son, ålfisket som knyter dem samman och redogöra för ålens gåtfulla väsen, lyckas skapa en berättelse om själva livsgåtan, vår existens.

Boken har nu blivit till en opera som uruppfördes på Folkoperan den 27 april. Och hur kommer man då på att göra en opera på boken i fråga? Ja säg det. Jag går dit utan några speciella förväntningar. Musiken är nyskriven av den unga kompositören Emmy Lindström, som jag inte tidigare känner till. Librettot står Stina Oscarsson för, som jag uppskattar som en djup och reflekterande fritänkare. Det bådar i alla fall gott.

Inne på scenen sitter orkestern iklädd gula reflexvästar och kören uppställd i orangea fiskarbyxor som en passning till pappan i boken som förutom ålfiskare är asfaltsläggare.
Orkestern börjar spela, och hör och häpna, musiken är förvånansvärt vacker!

Ouvertyren framförs av blåsinstrument och är inte en typisk ouvertyr utan nedtonad men tonal och stämningsfull. Scenen är sparsmakad men effektfull. En ljusramp längst fram projicerar en vattenyta, där en ål emellanåt simmar fram. En ål har också en huvudroll i uppsättningen. Det är klarinettisten Emil Jonason, tillika kompositörens man, som pantomimlikt och svartklädd rör sig i och mellan scenerna och spelar instrumentet EWI, ett slags elklarinett.

De andra två huvudkaraktärerna på scenen är fadern, asfaltsläggaren och ålfiskaren, framförd av Olle Persson, baryton, och sonen, gestaltad av Wiktor Sundqvist, tenor. Och för att få in en kvinnlig sångsolist finns också ytterligare en huvudroll i form av en vetenskapskvinna, spelad av mezzosopranen Linnea Andreassen, som i sina sångnummer framför den ålfakta som det finns gott om i boken.

Verket är gåtfullt och stämningsfullt. Emmy Lindströms musik utgår från berättelsen och vågar vara vacker. Hon vågar göra bakåtblickar och låna av både barocken, romantiken, folkmusiken och filmmusikgenren för att nämna några, utan att det på något sätt blir kitschigt. I stället har hon en alldeles egen touch, där hon också väver in intressanta elektroniska ljudspel i orkesterklangen. Inte minst genom det alldeles magiskt mångsidiga instrumentet EWI som kastar sig mellan det lättsamma och det avgrundsdjupa.

I ett pressmeddelande läser jag att Stina Oscarsson ville ”försöka skriva ett verk som med samma lätthet som Hjalmar Gullbergs Förklädd gud skildrar existensens allra största frågor”.
Jag är inte säker på att hon har lyckats. Nu är det visserligen svårt att uppfatta orden som sjungs, och det är inte heller orden som gör föreställningen. Men när jag läser librettot tycker jag att det bitvis är förvånansvärt platt. Men stycket nr 10 fångar väl egentligen in vad det hela handlar om: Man föds och man dör.

Man föds och man gör allt för att frigöra sig från sitt ursprung
Bara för att en dag vakna upp och inse att man måste göra hela den långa resan tillbaka
Men man hinner aldrig riktigt fram
För oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick

Detta skildras på scenen genom det lågmälda men varma relationen mellan den åldrande fadern och sonen – ännu mitt i livet. Och parallellt genom ålens liv – som enskilt exemplar och som djurart som om den försvinner tar med sig dess ännu olösta gåtor i djupet.

Essensen i berättelsen är väl just den, att somt glider oss ur händerna och att allt inte går att förklara – men att det kanske är just det som skänker livet poesi.

Om dessa poänger verkligen framkommer av att se operan utan att man läst boken, vill jag dock ha osagt. Men det är ändå en vacker och intressant uppsättning – inte minst tack vare den begåvade Emmy Lindströms musik. Så den är definitivt värt att gå och se – och höra!

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Operarecension

Berömda tirader alstrar förtätad energi – En dåres försvarstal på Järnstudion

26 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Efter en roman av August Strindberg

Manus och på scen: Eskil Lundgren

Regi: Björn Melander

Scenografi/ Ljus: Eskil Lundgren

Musik: Beata Angelbjörk

Produktion: Semah Fattah

Nypremiär 23/4 2022

Spelas på Järnstudion Norra Allégatan 8 i Göteborg till och med 18/5

Göteborgs nyaste teatergrupp bildades med minst sagt höga ambitioner 2014. Åtskilliga av personerna som var med då och under resans gång är för mig obekanta. Några känner jag. Den otroligt meriterade regissören Björn Melander har utgjort en hörnsten, han som för närmare fyrtio år sedan fick ett rungande genombrott efter att Natten är dagens mor/ Kaos är granne med Gud överförts till teve. Cirka tjugofem år senare intervjuar jag Lars Norén för LO-tidningen med anledning av att han utsetts till Folkteaterns konstnärlige ledare. Men det är en annan historia.

Hur som helst, Järnstudion jämför sig med ett garageband, vars medlemmar tycker det är kul att ses igen i ett nytt skede. Man säger att varken fast ensemble eller egen scen (inklusive teknik) finns att tillgå. Att då spela En dåres försvarstal i lokal tillhörig Järnstudion är kongenialt så det förslår, eftersom rummet påminner om en vindskupa. Publikkapaciteten ligger på omkring tjugo personer. Inte helt ovanligt att intimitet uppstår hos spartanska frigrupper på grund av praktiska förutsättningar . Dock, närmare än så här kan man omöjligen komma. Dessutom är det så pass lågt i tak att reslige Lundgren i vissa positioner inte riktigt kan stå rakt.

Som ett fristående preludium ges i salongen tre behagliga violinstycken av Beata Angelbjörk. Är jag rätt underrättad diskantbetonade tongångar av i tur och ordning Bach, Elgar samt Massenet. Under musicerandet vidtar Eskil Lundgren sina sista förberedelser. Även om han under monologens gång vid ett par tillfällen, kommer att fixa och dona vid ett sminkbord i ena hörnet, ska betonas hur frapperande porträttlik skådespelaren är. Lundgren är också dramatiker och har skrivit pjäser vilka satts upp av Järnstudion. Fast sin huvudsakliga försörjning har han haft genom journalistik (Expressen mm) och i rollen som redaktör och producent på SR och SVT.

foto Ola Kjelbye

August Strindbergs självbiografiska drapa om det stormiga äktenskapet med Siri von Essen, utkom på svenska i starkt redigerat skick först två år efter hans död. Kjell Grede omvandlade den till tv-teater. Men konstigt nog har romanen inte tidigare dramatiserats för scen. Eskil Lundgren bör rimligen ha ägnat hundratals timmar åt att vaska fram en skarpladdad monolog ur stoffet, vilket lyckats förträffligt.

Lite förvånad att andra i dramat inte återges med olika tonfall, på det sätt som exempelvis Krister Henriksson nådde kolossala framgångar med Doktor Glas. Man skulle kunna föreställa sig att ”Axel” utgjuter sig sitt, enligt honom, bittra öde för en exklusiv krets av manliga vänner. Medveten om omgivningens ställningstagande vill han förekomma, känner sig förorättad och orättvist behandlad. Förklarar genom att ordberusad lägga ut texten, kryddar med underhållande metaforer och drastiska vändningar.

Och med sin fullkomliga behärskning av språkliga tillgångar, tror sig Strindberg kunna besegra tvivlare. Denne språkliga nydanare vinner som helhet över mig på sin sida. En bedrift som ska tillskrivas manusförfattare och textuttolkare Lundgren. Visst är berättaren på väg att brusa upp, men blir sällan forcerad. Lägger band på sig utan att bli mjäkig. Tilltalet på få några få meters avstånd genomsyras av ett sturskt vädjande. ”Min hustru är otrogen – och det är mitt fel sägs det. För att jag är svartsjuk.” Även vi som inte läst boken känner igen argumenten, de infernaliskt anklagande och precisa formuleringarna ur ett socialt underläge.

foto Ola Kjelbye

Densiteten i monologen kombineras med luftig eftertänksamhet, något den synnerligen erfarne regissören förmodligen eftersträvat. Utsagorna ska få sjunka in. Pauserna ägnas åt att spela antika schlagers på vevgrammofon och fåfängt greja med utseendet. Monologen levereras parallellt med en utdragen påklädningsprocedur, en struktur som fungerar fint. Får oss att nyfiket vänta på nästa moment.

Utan att bli så påträngande att man värjer sig, förs vi in i den centrifug av tankefigurer där Strindberg ofta verkar ha befunnit sig. Det är en avskalad, briljant uppsättning. Första besöket hos Järnstudion, i vad som tydligen är en psykologmottagning, gav mersmak.

Ska man vara petig märks stundom att den ensamme, väldigt begåvade aktören haft långvariga anställningar utanför kultursektorn. Finns en skönjbar gradskillnad gentemot Reine Brynolfsson (som ju Melander gett regi). Nämner mannen med stjärnstatus eftersom han tog andan ur mig, i monolog om dogmatisk kvinnosyn på Elverket 2016. Paralysie générale redux var en dramatisering av Strindbergs brev. I breven finns säkerligen formuleringar identiska med En dåres försvarstal.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Extatiskt när meloditillverkare Mingus hyllas – Olli Rantala All Stars tribute på Utopia Jazz

25 april, 2022 by Mats Hallberg

23/4 2022

Utopia Jazz i Göteborg

Tyvärr saknas bildbevis på denna upplyftande tillställning. Inga fotografer fanns närvarande och kammat noll musikernas fb-sidor genomsökts. Hade förmånen att höra 1 ½ låt på första set plus en extraordinär session efter paus. När basistfenomenet och kompositören Charles Mingus (1922-1979) uppmärksammades hundra år efter sin födelse, blev det som väntat ett överjordiskt ös parat med vackra, långsträckta ballader. Självfallet leddes styrkan på nya jazzinnestället av en kontrabasist, den finske i Göteborg boende Olli Rantala. De utvalda samarbetspartners han presenterar är jag väl förtrogen med: pianist Fabian Kallerdahl, trumslagare Göran Kroon och i frontlinjen står blåsarna Axel Mårdsjö (altsaxofon) jämte Björn Cedergren (tenor/ baryton).

Märkte omgående när Fables of Faubus framfördes med sitt hypnotiska tema, att nödvändig energi för att göra märkvärdige Mingus rättvisa fanns installerad. Kan flika in att jag inte hört hyllningsobjektet live, däremot Mingus Dynasty i Holland 1989. Äger ett halvdussin plattor plus den dubbel-lp som betitlas The Greatest Jazz Concert Ever. Läste för länge sedan den osminkade självbiografin Beneath the Underdog.

Andra set inleds i härligt fladdrig stil med pådrivande puls. Saxofonisternas vildsinta duellerande plöjer genom en urskog av primitivt beat. Tänker att vad vi villigt utsätter oss för är en häxbrygd som står i opposition till det vita och välputsade. Batteristen Kroons namn åtföljs av dubbla utropstecken, medan Björn Cedergren på barytonsax bestämmer sig för att implementera infernaliskt drag. Det är en hudlös, närmast hysterisk öppning. Noterar kakofoni-tendenser, fast samtidigt jättekul lyssning. Moanin´ avlöses av Sue´s Changes, en långsamt slingrande melodi vars tempo gradvis ökar dramatiskt. Påtagligt knixig musik som ändå binds ihop elegant. Hårt och mjukt turneras på ett genomgripande, rent av genialiskt vis.

Rantala – Mårdsjö – Cedergren foto troligtvis Fabian Kallerdahl

Mingus raffinerade rytmik manifesteras lysande i Better Get Hit In Your Soul, vars klassiska basintro Rantala sätter egen signatur på. Påminner när det laddade ensemblespelet tar vid om orgiastiskt jublande kyrkomusik. Inspirerat solo på altsax följs upp av den äldre kollegan på tenor. Tippar att vissa chorus töjs ut och förlängs tack vare ingivelse i stunden. Improvisation som centralt moment inom livejazz. Björn Cedergren berättar efteråt att man måste gå all in för att uppnå trovärdighet.

Första delen i Celia kan kategoriseras som ballad och då målar Mårdsjö ljuvt fram temat. Successivt införs stökigare atmosfär. Delikat broderar kvintetten ut svepande, långa linjer. Altsaxofonisten ges också förtroendet att knyta ihop i outro, vilket görs med ackuratess. På originalet medverkar faktiskt trumpetaren Rolf Ericsson som jag hört i konsert med Bohuslän Big Band, vars ordinarie trumslagare råkar vara ovan nämnde favorit Göran Kroon. Onekligen kuriös kronologi!

Boogie Stop Shuffle från 1959 utmärks av ett karaktäristiskt driv, helt enkelt ett röjigt sväng utan dess like. Överväldigas av groove med dominerande blås. Basgången är magnifik, magisk. I mellanrummen hörs underbart angenäma ackordföljder från Fabian Kallerdahl, träder då fram som en motsvarighet till Horace Parlan och ännu mer Roland Hannah (musiker i flera av basgeniets konstellationer). Samtliga tar tillvara på chansen att släppa ut sina musikaliska idéer, omvandla dem till oförliknelig verkstad. Krogspelningen väckte sådan respons att inplanerat extranummer var ett måste. Ryste av optimalt ömsint handlag i ballad med Ben Webster-vibbar.

Bäck – Kjellberg – Utbult – Nilsson / foto Erik Lindahl

ps Vill passa på att nämna andra akter jag hört på sistone vilket inte resulterat i någon recension, i flera fall för att jag inte hade möjlighet att närvara hela konserten. Tänker på Sundby Generations (Terje, Kasper och Viggo) på Unity, Amandas Ateljé där Amanda Andreas i Gatenhielmska huset musicerade med Erik Björksten och gästades av Malin Wättring (som samma dag släppte skiva som signalerar annan taggig färdriktning), ett sprakande set med ROTAS inklusive häng efteråt och extra påslagen Fredrik Hamrå, finstämd spelning med trion Boson – Jardemark – Bergström, sångfågeln Ester Utbult ackompanjerad av pianotrion David Bäck, Matz Nilsson och en Anders Kjellberg i högform samt Arvid Jullanders påskspecial med goda vännerna Jonas Bäckman och Leo Lindberg.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Skickligt gestaltat högklassigt manus – Jag, Gustav den tredje på Hagateatern

24 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Ludde Falk

Manus: Beate Persdotter Löken tillsammans med Eddie Mio Larson, fritt efter bok av Hans Peterson

Regi: Beate Persdotter Löken

Kostymdesign: Heidi Saikkonen

Scenografi & ljus: Beate Persdotter Löken

Musik: Samuel Runsteen, Anders Ericsson & Per Buhre

Videoredigering och foto: Ludde Falk

På scen: Eddie Mio Larsson

Skuggskådespelare: Jan Ericsson, Dorian Andersson & Sara Klingvall

Nypremiär 22/4 2022

Spelas på Hagateatern i Göteborg till och med 8/5

Primär målgrupp: 8-13 år

Med stöd av Göteborgs Stad, Kulturrådet, VGR Kultur och ABF

Det lyser för närvarande av självförtroende om Hagateatern, åtminstone konstnärligt sett. Jag, Gustav den tredje är fjärde succén i rad för en högst vital frigrupp. Efter nypremiären infinner sig ett tillstånd av att ha blivit uppfylld, uppfylld av en exceptionell uppsättning vars innehåll både roar och bildar. Varje gång jag utsätts för en flerskiktad text som en regissör med lika finurlig som varsam hand dramatiserat, bekräftas min lust till scenkonst. Auteuren som oförbehållslöst ska hyllas heter Beate Persdotter Löken.

Historielektionen modell basic är i första hand ämnad för elever i mellanstadiet, fast stoffet har tryfferats med flera uppiggande blinkningar till vuxenvärlden. Fokus ligger på lynnig maktutövning, problematisk uppväxt, Teaterkungens feminina framtoning samt dennes desperat längtan efter att bli älskad.

foto Ludde Falk

Innan monologen tar sin början hörs musik med ursprung i 1700-talet i foajén. Där kan också en kopia på Anckarströms mordvapen beskådas. Kungens sovrum, med eller utan genomskinliga draperier, utgör centrum för en påhittig föreställning pågående i trekvart. Dockor, porslinsfigurer, skuggskådespelare samt ett inramat porträtt på modern talandes förmanande; utgör innovativa dramaturgiska lösningar. Skapar ökad intensitet, en slags vibrerande polyfoni. Fiffigt nog inleds berättandet med det omtalade brutala slutet på levnadsbanan, för en speciell kung med queera drag. Likt en cirkelrörelse återkommer den fatala sekvensen.

Unga målgruppens identifikation, eller snarare inlevelseförmåga, underlättas sannolikt av genomgående infantilisering, underhållande ingrediens för både barn och vuxna. Antar att den oförståndiga naiviteten jämte en i begynnelsen påtaglig obekvämlighet inför ärvda ämbetet, är egenskaper Hans Peterson exponerar i jag-berättelsen som manuset baseras på. Karaktärsdrag Persdotter Löken fruktbart spunnit loss på.

foto Ludde Falk

Inramningen visar att mycken möda lagts på att fånga barnens uppmärksamhet. Smart scenografi, genomarbetad ljussättning, dito dekor och givetvis kongenial klädsel bidrar till rätt atmosfär, att vi förs in i en helt annan tid. Samtidigt är införlivandet av nutida aktuell terminologi – ”hat och hot” / ”hålla avstånd” – snillrikt. Anakronismen att antyda att Bellman, med sin markkänning i breda folklager, kan nås på telefon tillhör de många roliga infallen, liksom innebörden av shoppingrunda utomlands. Ännu roligare är scenen där en okunnig och ointresserad kung ska genomföra ändamålsenlig akt. Gapskratt i publiken ackompanjerar föga förvånande den scenen. Finns en del inslag som torde behöva förklaras av vuxna.

Fragmentariskt passerar viktiga företeelser under regentens tid. Adelns återkommande missnöje, konflikten hattar – mössor, kriget mot Ryssland, smittkoppors härjningar, införskaffandet av koloni och vurmen för de sköna konsterna. Men kan inte erinra mig att Svenska Akademin nämndes. Görs uppenbart att även en kung behöver bry sig om tillståndet i sitt land. Gustav III uttalar sig kritiskt om sin far. På grund av olämplighet åtnjöts inte respekt. Men vilka lärdomar drog sonen, som kastades in i hetluften utan tillräcklig inskolning? Jag, Gustav den tredje ger i periferin upphov till tankar kring ofattbara klasskillnader.

foto Ludde Falk

Tillägnar mig en händelserik pjäs, som tack vare sina fyndiga uppslag är mer än traditionell monolog. Utvecklas till en hastig rundmålning som ändar abrupt, snarlikt hur maktinnehavet upphör genom banemannen Anckarström.

Ser en sensationell prestation av Eddie Mio Larson, rent av fulländad. I samarbete med regissören framställs sinnestillstånd och därtill hörande tonfall med karismatisk touche. 2018 såg jag honom i All min kärlek på Hagateatern (då Teater Tamauer). I jämförelse glänser Eddie Mio Larson i sin solistroll. När skådespelaren lekfullt går i svaromål eller imiterar andra röster, tas ett imponerande register i anspråk. Njöt av att bevittna en aktör med obestridlig auktoritet som ut i fingerspetsarna behärskar vad han företar sig.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Månen och de andra planeterna – Fragmentariskt och absurt av en av våra största dramatiker

23 april, 2022 by Petter Stjernstedt

Månen och de andra planeterna
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym:
Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Ljud Camilla Näsström
Manuskonstruktion Johanna Ruben
På scen Sven Ahlström, Ann Petrén, Sandra Huldt,
Linus Troedsson, Lennart Jähkel, Ann-Sofie Rase,
Per Sandberg, Praktikant Varja Berg*
Klarascenen fredag den 22 April kl 19.00

Dramaturg Staffan Valdemar Holm leker med narrativet, improviserar och låter fantasin få flöda fritt. Resultatet är ryckigt, flyktigt, ibland tramsigt och fragmentariskt, men Månen och de andra planeterna är konstant fascinerande och underhållande. Holm gör upp med teaterns troper och framställer en trolldryck som smakar både beskt och angenämt på samma gång.

Då är den här, den pandemi-uppskjutna pjäsen där legendaren Staffan Valdemar Holm ska ta teaternarrativet i ny riktning. Månen och de andra planeterna är lekfull och smått galen i sin apokalyptiska, cyniska inramning om människor på gränsen till sammanbrott. Eller vad tjänar en djupsinnig analys till? Att ringa in detta alster, förenkla dess sanna mening, känns menlöst. Istället får karaktärer och element i pjäsen illustrera dess galenpanna-logik. Månen och de andra planeterna är en fascinerande inblick i en kreatörs tankar och ideer och ett resultat av två års isolering där en regissör på sin kammare leker fram små berättelser om det lilla och stora i människan.

Här finns den gråtande HR-mannen, tjejkannibalgänget, kulturdepartementet som tvingas ta sig an både kolonialism och sexuella övertramp. Och förstås den stränge dramapedagogen, magnifikt gestaltad av en fullfjädrad Ann Petrén, en karaktär som i sin metodik närmast framstår som en fascist med behov av att trycka till både gamdassig undervisningsform och kulturfolk med viljan att gestalta något storartat på scen.

Galenskapen kommer från en egensinnig mans huvud. Valdemar Staffan Holm är teaterregissören med gediget renomé. Mellan 1994-1999 var han chef för Malmö Dramatiska Teater. Han har arbetat med såväl klassiska verk som Shakespeare och Tjechov som samtida produktioner som Roland Schimmelpfennig med flera. År 2002 tillträdde han som Dramatenchef och under sex år skapade han hyllade pjäser som Macbeth (2006) och Det kalla barnet (2003). Han började med teater motvilligt, kanske för att det mesta han såg var skit och han ville bidra till en förändring. Holm har själv beskrivit svensk teater som fantasilös. Den Skånskfödda regissören kräver mera trolldrycker inom svensk scenkonst för att riktigt röra om i grytan.

En Shakespeare för mycket fick honom att vilja ta ut svängarna och testa nya uttryckssätt. Månen och de andra planeterna är lekfull, fragmentarisk, rörig, rolig, roande, oroande , tramsig och ibland gubbig. Men mestadels är den underhållande. Det färdiga verk vi ser tolkas på Klarascenen är spretig och ojämn, med både absurda och smått menlösa små berättelser. Holm attackerar från alla håll mot kulturarbetare, myndighetspersoner och förstås medelklassen med dess diskreta charm. Det finns inget givet tema. Istället finns en återkommande känsla av apokalyps, en explosion av episka mått som alltid väntar bakom närmsta krön. I Holms värld är vi människor alltid nära  katastrofen. Oavsett vilken miljö eller klasstillhörighet en tillhör kan allt brisera, en slags parafras på en orolig tid där världen står i brand med miljökatastrof, populism och brinnande krig.

Absurda saker händer under en lägenhetsvisning med mäklarfirman Djurfors

Narrativet med ett tjugo-trettiotal små episoder ur människors liv lämnar ett minst sagt fragmentariskt intryck. Kanske är det själva poängen att inte begränsas av en tematik som till varje pris måste speglas i varje givet ögonblick. Medans vissa historier snabbt lämnar en stannar andra kvar. Vi återser ett flertal gånger dramapedagogen som skapar skräck i sina kursdeltagare när hon efterfrågar nya referenser till teaterkonsten som Mosad eller varför inte IS. Här kommenterar Holm dramapedagogikens dammiga och intetsägande uttrycksform. Fantasilösheten, hur vi slavar under mästarnas strama strypgrepp – vår Bergman eller vår Konstantin Sergejevitj Stanislavskij, en legendarisk teaterpedagog som satt standard inom modern teatermetodik.  Därför kan vi inte se bortom deras högst begränsade synfält. Holm dekonstruerar scenkonsten, hackar sönder den i små beståndsdelar. En maskerad Ann Petrén säger – vi måste kasta bort dem, begrava vår Stanislavskij, kasta hen upp på Vesuvius berg, där ingen någonsin kan ta sig. Först då kan vi ta oss vidare i konstformen.

Skådespelet med Sandra Huldt, Linus Troedsson, Lennart Jähkel, Ann-Sofie Rase och Ann Petrén för att nämna några är av högsta rang. Förutom Petréns fascistiska lärargestalt glömmer jag knappast en tysktalande nattvandrande Lennart Jäkhel, en huligan med högt våldskapital, som svamlar osammanhängande om fotboll och dyrligt och vandrar vilsen runt i sömnlabbets trånga korridorer.

Något djup erbjuder inte direkt Holms nyskrivna verk. Men Månen och de andra planeterna lockar till många skratt. Och ibland är det allt en behöver det där gutturala, primala garvet som avrundar en annars fisljummen arbetsvecka i dur.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Staffan Valdemar Holm, Stockholm stadsteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 412
  • Sida 413
  • Sida 414
  • Sida 415
  • Sida 416
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in