• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Diorama – ett vardagsdrama med hög igenkänningsfaktor

5 maj, 2022 by Birgitta Komaki

Diorama
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 maj 2022
Regi Tuva Novotny

Det börjar med aporna, fortsätter med religionen sedan kommer romantiken och jämställdheten. Och under 60-talet fri sex. Efter den genomgången börjar historien om Frida (Pia Tjelta) och Björn (David Dencik) och deras tre barn.

Den första euforiska kärleken och det sorglösa livet inleder filmen. Med frihet och åtrå och sex när som helst. Men tiden går och livet ändras. Rollerna blir uppdelade och kvinnofällan slår igen. Hon vill att allt skall funka, han drömmer sig bort. Livet blir jobb och vardag. När hon vill prata känner han sig påhoppad. När hon vill prata tar han det definitivt. Han hatar henne, hon har förstört allt. Den splittrade familjen och vårdnadstvist. Ett kärleks och seperationsdrama med alla ingredienser.
Filmen skildrar ett förhållande och en skilsmässa och de känslor det väcker. Både sorgligt, dumt och helt galet. Precis som ett förhållande kan bli när hatet växer. Det är en film att känna igen sig själv och andra i. Ibland blir det så galet att det blir komiskt.

Ett verklighetstroget förhållande som visar att kvinnor och män ofta talar olika språk.
Att vi alla har olika sätt att tackla livet och att livslång tvåsamhet kan vara en utopi som inte är så lätt att uppnå.

Jag tycker det är en bra film som gör att man lär känna personerna och att man kan förstå deras känslor utan att hålla med. Att det är en nordisk film ger extra trovärdighet till historien även om relationer alltid är universella. Att det bakom allt tjafs och drama finns en längtan till gemenskap och en önskan om kärlek är ändå hoppfullt.

De dioramor som bryter av filmen känns ganska fåniga och tillför ingen kunskap liksom Fråga doktorn i slutet av filmen. De påminner om pekpinnar till publiken. Både Pia Tjelta och David Dencik är övertygande i sina roller. Kul också med halva kändissverige i birollerna som lyckliga separerade par.

Ett vardagsdrama med hög igenkänningsfaktor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Diorama, Filmkritik, Filmrecension, Tuva Novotny

Motsvarar inte ställda förväntningar – Ellen Sundberg i Ett bloss för Bodil Malmsten på Stora Teatern

4 maj, 2022 by Mats Hallberg

30/4 2022

Stora Teatern i Göteborg

Jag uppskattar Bodil Malmstens författarskap, vilket uppmärksammades i en intressant dokumentär nyligen på SVT. Har hört henne på Bokens Dag och läst ett antal böcker, varav jag äger omkring fyra stycken. Talspråkliga vändningarna i dikterna attraherar liksom filosofiska språng. Inom sig hör man poetens egen röst med de karaktäristiska betoningarna. Allra mest framstående var Malmsten i mina ögon på kåserier och självbiografiskt berättande. Hon etablerade ett nära förhållande till mustig beatbaserad musik och singer-songwriters, något som möjligen var en ingång i förhållandet med Kjell Andersson på EMI.

Innan hon tragiskt gick bort (formulering poeten hatade) i cancer, uppmuntrades Ellen Sundberg av Malmsten att börja sjunga på svenska, efter fyra plattor med engelska texter draperade i en sorts americana. Ett framgångsrikt projekt blev då att tolka egensinnigt ordrike Kjell Höglund. Och från festivalen Storsjöyran inkom beställning om att tonsätta Bodil Malmstens verser, ett erbjudande svårt att motstå. Till saken hör att båda kommer från samma by I Jämtland, vilket lanseras som ett osannolikt sammanträffande. Gillade konserten med 90-talisten i Falkenberg ingående i en Rootsy-gala samt intim spelning i Kungsbacka helt baserad på tonsättningarna av Kjell Höglunds alternativa visor.

Storan är välfylld och ljudet går inte att klaga på. Däremot uppstår ojämnvikt avseende balansen. Trummorna dominerar på bekostnad av broderier från gitarr och lap steel. Summa Summarum råder ändå goda förutsättningar.

Evenemanget krockar med Chalmeristernas Cortége konstigt nog, varför några senkomna som fastnat i trafiken släpps in efter utsatt tid. Skivomslaget projiceras på backdrop och pianoklanger i inspelad form bildar intro. Istället för informativt mellansnack turas Sundberg och hennes producent och klaviaturspelare Jonatan Lundberg (Jakob Hellman, Mattias Alkberg) om, att läsa strofer av den prisade poeten och författaren. Ellen innantill medan Jonatan memorerat dessa fragment. Att ingen kommunikation sker med publiken markerar att det är frågan om en föreställning. I ett sent skede när bandet tar i sipprar till och med Bodil Malmstens röst fram ur högtalare. Hade emellertid önskat någon motivering live, någon deklaration till varför artisten valt att lyfta fram Malmstens specifika språk.

pressfoto Pär Olofsson

Har försökt utröna vilka fler som står på scenen i Göteborg. Var svårt att uppfatta musikernas namn. På gitarr och lap steel måste det ha varit Johan Arveli – på skivan multiinstrumentalist tillika inspelningstekniker (proddat Grammisnominerade Hoven Droven). På bas sågs Robin Lindqvist. Ellen ackompanjerar sin sång på akustisk gitarr i flera låtar. Avsaknaden av trummor bidrog nog till att plattan Grammisnominerades i kategorin visa/ Singer- Songwriter. Tyvärr adderas sådan när tonsättningarna framförs live. Vet inte vem det var, kom däremot omgående fram till att denna tillförsel blev en tråkig felinvestering. Borde i så fall rekryteras en mer spännande rytmläggare, exempelvis Konrad Agnas eller Ola Bothzén.

Albumet Ett bloss för Bodil Malmsten (också titel på den utgåva från 1988 med samlade dikter som jag äger) innehåller elva tonsättningar, av vilka Sundberg skrivit samtliga utom två. Antar att alla spelades under föreställningens cirka sjuttio minuter. Död, längtan, saknad och utanförskap ska ha framstått som utkristalliserande teman. Kändes naturligt att Ett bloss för moster Lillie gjordes som inplanerat extranummer. Då infann sig vad jag suktade efter när Sundberg lirar munspel, nämligen ett stiligt suggestivt arr. Andra musikaliskt omvandlade dikter som stack ut var vaggvisan till Gerard Bonnier, Det här är hjärtat samt Döden 1986. Den upplästa formulering jag främst tog till mig turnerade funderingar kring en älskad medmänniska. (”Vill att ingenting ska hända dig – fel, vill att allt ska hända dig”).

Trist att föreställningen innebar besvikelse. Blev trevligt, men ljummet utan att nå hjärtat. Mer av dynamik och suggestiva inslag hade definitivt behövts. Kändes som om låtarna stöpta i förhållandevis konform rockkompsstuk mest redovisades, gjordes i samma anda som Kjell Höglund-projektet. Dock, några bränner det till med distad gitarr och uttrycksfullt tonmåleri från elpianot. Också en brist att Bodil Malmstens unika texter långt ifrån alltid gick fram, även om Sundbergs jämtländska tonfall genererar äkthet.

Arkiverad under: Musik, Scen

Recension av tv-serie: Clark – jag är kluven inför denna serie

4 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Clark
Betyg 3
Premiär på Netflix 5 maj 2022
Regi Jonas Åkerlund
Manus Jonas Åkerlund, Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius
Serie i sex avsnitt
I rollerna Bill Skarsgård, Sandra Ilar, Malin Levanon, Vilhelm Blomgren, Peter Viitanen, Hanna
Björn, Isabelle Grill, Björn Gustafsson, Robin Nazari and Alicia Agneson, Linus Wahlgren,
Alexander Karim, Christoffer Nordenrot, Daniel Hallberg, Rachel Mohlin, Henrik Lundström,
Arja Saijonmaa, Hans Erik Dyvik Husby, Agnes Lindström, Babben Larsson, Peter Järn, Henrik
Hjelt, Peter Apelgren, Staffan Kihlbom Thor, Rikard Ulvshammar, Freja Beha Erichsen, Amalie
Bruun, Wilson Gonzalez och Kolbjörn Skarsgård.

En serie som jag känner mig kluven inför. Clark Olofsson är bankrånare och en grov brottsling som blivit känd framför allt för sin roll i Norrmalmstorgsdramat där han kanske såg till att gisslan fick behålla livet. Hur skildras en kriminell som begått grova brott och samtidigt blivit något av en kändis som popgangster? Och hur skildras en barndom som kan förklara varför någon blir kriminell? Eller blev för fyrtio år sedan. Idag ser det svenska samhället ut helt annorlunda med förortsgäng i segregerade bostadsområden.

Hur skildras en nu levande person i en tv-serie? Det har sina svårigheter. Om personen är känd för positiva saker finns det en stor fälla att skildringen blir för enögt hyllande. Är personen en känd rockstjärna med drogproblem fastnar berättandet ofta i drogerna. Jag känner mig rätt kluven till denna tv-serie. Clark Olofsson (sedan 1991 under namnet Daniel Demuynck) är född 1947 och är känd som bankrånare, kriminell och den person som gav upphov till begreppet Stockholmssyndromet då han släpptes in till rånaren och gisslan på det ökända Norrmalmstorgsdramat 1973. Rånaren Janne Olsson krävde att Olofsson skulle komma till platsen. Olofsson hämtades och togs till banken, där han tillbringade sex dygn tillsammans med gisslan och Janne Olsson. Clark Olofsson fick personer i gisslan att sympatisera med honom istället för polis och myndigheter.

Men hur skildrar man en kriminell i en tv-serie på ett medmänskligt sätt där han både deltagit i våld och skadat människor men samtidigt är en människa som påverkas av sin uppväxt? Serien bygger på Clark Olofsson självbiografi och regissören Joans Åkerlund har valt att hålla en lätt komisk ton i serien. Jag tror att det är rätt sätt att ta sig an detta projekt. En mer djuplodande psykologisk skildring skulle kräva väldigt mycket av skaparna och skulle förmodligen inte sälja lika bra. Samtidigt finns en risk att göra det för skojigt, för underhållande. Det handlar trots allt om att människor blivit skadade av hans brott och knarket han spridit har tagit död på en hel del. Många drogmissbrukare dör av överdoser i Sverige varje år och det har knarkkungar skuld till.

En viktig del i Clark Olofsson liv som inte finns med i serien är att han tog examen på Journalisthögskolan i Stockholm. Vad betydde den utbildningen för honom? Den informationen saknar jag i serien och jag skulle vilja veta mycket mer om den tiden.

Serien ger en fiktiv bild av en av våra mest kontroversiella personligheter i modern svensk historia. Vissa delar är kul och hur sanna de är, det är inte så viktigt. När Clark Olofsson blev känd var under en tid i Sverige då många ville förbättra vården av de kriminella. Fängelser skulle mer bli vårdanstalter av brottslingar än platser för straff. Attityden att se möjligheter i varje brottsling att bli en god samhällsmedborgare kunde gå till överdrift, enligt Clark Olofsson skildring i sin självbiografi. Den delen skildras träffsäkert.

I rollen som Clark Olofsson som vuxen ser vi Bill Skarsgård och som Clark som barn ser vi en av Bills yngsta bröder, Kolbjörn. Bill Skarsgård är mycket bra i rollen. Vi kan se både hur manipulativ Clark kan vara men emellanåt skymtar också den sårade lilla pojken fram. Bills och Kolbjörns rollprestationer är en av seriens plus.

Bakgrund om regissören (från wikipedia):
Jonas Åkerlund är främst känd för sina musikvideor och han blev internationellt uppmärksammad för Madonnas ”Ray of Light” (1998). Bland de artister och grupper han gjort videor åt finns Candlemass, Blink-182, The Cardigans (My Favourite Game, 1998), Hollywood Undead, Maroon 5, Metallica, Rammstein, The Prodigy, The Rolling Stones, Roxette, Satyricon, The Smashing Pumpkins, Pink, Lady Gaga (Paparazzi, 2009 och Telephone, 2010), U2, Britney Spears (”Hold It Against Me”, 2011) och David Guetta. 2002 släpptes hans första spelfilm, Spun, och 2005 gjorde han en dokumentärfilm om Madonna, I’m Going to Tell You a Secret. I november 2005 ordnades en utställning med Åkerlunds filmproduktion på Dansmuseet i Stockholm.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Bill Skarsgård, Clark Olofsson, Kolbjörn Skarsgård, Netflix, TV-serie

Filmrecension: Eiffel

3 maj, 2022 by Birgitta Komaki

Eiffel
Betyg 3
Svensk premiär 6 maj 2022
Regi Martin Bourbolon

År 1889 hölls världsutställningen i Paris. Gustave Eiffel ( Romain Duris) vann uppdraget att skapa ett franskt bidrag till utställningen. Han byggde ett torn och han tog i ordentligt. 300 meter högt och med ett otal järnbalkar, bultar etc blev det ett unikt landmärke. Det som skulle vara ett tillfälligt bygge blev permanent när han bytte alla nitar mot bultar. Filmen beskriver Eiffels kamp för att bygga och genomföra den komplicerade konstruktionen. Även att få arbetarna med på den svåra uppgiften var en bedrift. Tornet fick mycket kritik från många håll och även efter invigningen ville många att det skulle rivas.

Parallellt med historien om tornet löper Eiffels kamp för kärleken. Den vackra Adrienne
(Emma Mackey) som han hade en historia med 25 år tidigare dyker upp i Paris som gift kvinna. När han träffar henne blir hon hans inspiration och kärlek på nytt.

Scenerna växlar mellan 1889 och den tid då Eiffel var en ung nyutbildad ingenjör.
Kameran kryper tätt in på personerna där den stannar mesta tiden.De vackra miljöerna och kläderna till trots så är det ändå Eiffeltornet som spelar huvudrollen i den här filmen. Trots två intensiva personer som kärlekspar glöder historien aldrig. Eiffel må vara en duktig ingenjör men någon älskare är han inte. Allt för stressig och burdus för romantik och Adrianne är vacker men fastlåst i ett äktenskap. De konkurreras snabbt ut av intressanta beräkningar och skisser av byggnaden. Den fantastiska konstruktionen och den bragd det var att bygga tornet är imponerande. När arbetarna klänger på balkarna får hela biosalongen svindel. Ett byggnadsverk för en omöjlig kärlek.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Möt mig i gryningen får nypremiär

3 maj, 2022 by Redaktionen

I oktober 2021 spelade BATALJ Scenkonst Sverigepremiären av Zinnie Harris pjäs Möt mig i gryningen (Meet me at dawn, 2017) till fint mottagande från press och publik. Nu har uppsättningen valts ut för Fri Scen/Kilen, Kulturhuset Stadsteaterns scen för fria teatergrupper, där den spelas fyra gånger den 14 och 15 maj.

Ett pressmeddelande berättar:
BATALJ Scenkonst grundades 2017 i samband med uppsättningen av Sedan satte vi oss under jorden av den danska dramatikern Miriam Boolsen. Hösten 2019 nådde gruppen en större publik med Jaki McCarricks Belfast Girls i regi av Malin B. Erikson. Möt mig i gryningen – gruppens tredje Sverigepremiär i egen översättning – spelades hösten 2021 som ett gästspel på Teater Tre och får nu nypremiär på Kulturhuset Stadsteatern Fri scen i maj.

Pjäsen inleds med att ett kärlekspar sköljs upp på en strand efter en våldsam båtolycka. De två kvinnorna inser snart att de inte alls känner igen platsen och att faran tycks vara större än de först trott. Medan skymningen faller kommer en hisnande insikt krypande om vad som verkligen krävs för att de ska lyckas ta sig därifrån. Urpremiären gavs 2017 i Edinburgh och pjäsen har därefter satts upp på andra håll i Storbritannien samt i bl. a. Turkiet och Sydafrika.

Pressröster om uppsättningen:

”Starkt och välspelat // Batalj Scenkonst lyckas hålla situationen öppen, och osäkerheten vid liv. // Ett mysteriespel som ytterst handlar om behovet av att försona sig med något oåterkalleligt.”
– Lars Ring, SvD

”Det här är en spännande och suggestiv föreställning som griper tag och berör. // Här ryms värme, humor, spänning, mystik, trauma och sorg. En stor eloge till Tove Simonsen och Moa Åström som har ett fint samspel och total närvaro genom hela pjäsen.” – Bodil Persson, Teaterstockholm.se

”… länge sen jag blev så berörd. Och sen jag skrattade så befriande. På det hela taget är det en underbar kväll på teatern. Missa den inte.” – Joakim Clifton Bergman, Minst en gång i vecka

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 410
  • Sida 411
  • Sida 412
  • Sida 413
  • Sida 414
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in