• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Official Competition – en riktig rolig satir över filmvärlden

9 juni, 2022 by Rosemari Södergren

Official Competition
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Mariano Cohn och Gastón Dupra

En rolig satir om filmindustrin med Antonio Banderas och Penélope Cruz i två av huvudrollerna. Penélope Cruz spelar Lola, en högst originell filmregissör som fått uppdraget att regissera en film med två storstjärnor som spelas av Antonio Banderas och Oscar Martínez. Filmen är rolig på en småputtrigt sätt.

Satir är svårt och risken finns att det blir billig revy – men för min del gör det inget att det emellanåt är överdrivet och att det syns att skådespelarna har roligt själva när det spelar.


Filmregissören Lola får uppdraget att skapa en film som ska räknas till de stora filmerna. En stenrik H vill genom att betala för filmen skapa ett odödligt avtryck till eftervärlden genom att ha bekostat detta prestigeprojekt. Lola räknas som säker regissör för att uppnå framgång och prestige i film- och kulturvärlden. Lola väljer att till de två huvudrollerna ha två legendariska skådespelare som dels är väldigt olika och samtidigt rivaliserande egocentriker.

Banderas karaktär Felix är en firad Hollywoodstjärna som fått flera stora priser och drar stor publik till filmerna och därför också har hög lön för sin medverkan. Martínez spelar Ivan, en respekterad skådespelare och lärare i scenkonst som valt en helt annan väg in teater och film: han gör svåra roller och är inte ute efter stjärnglans och om han skulle få en Oscar skulle han vägra åka dit. Ivan föraktar den underhållande filmindustrin som, enligt honom, inte har något konstnärligt äkta engagemang.

Det är kul och filmen driver med alla slags karaktärer, med såväl egotrippade regissörer som okunniga producenter, fjäskande medhjälpare och divor till skådespelare. Jag tycker om denna lugna satir som samtidigt ändå är en kärleksförklaring till filmindustrin. Visst bygger det delvis på klichéer, men det måste satir ofta göra. Jag stör mig inte på det som är klichéer i filmen för det är samtidigt roligt och av och till oväntade vändningar. Det var rätt länge sedan jag hade så roligt när jag såg en film. Dessutom är alla tre huvudrollsinnehavarna, Antonio Banderas, Oscar Martínez och Penélope Cruz, mycket duktiga skådespelare.

Official Competition är Cruz och Banderas tredje gemensamma film; i Smärta och ära spelade hon hans mor i tillbakablickar och de hade ett par scener tillsammans i Kära passagerare. Mariano Cohn och Gastón Duprat har regisserat Official Competition, samt även skrivit manus tillsammans med Andrés Duprat. Oscar Martínez sågs i Cohns och Duprats El ciudadano ilustre/The Distinguished Citizen, som 2016 erhöll Vittori Veneto-priset samt en Volpi Cup till Martínez vid filmfestivalen i Venedig.

Official Competition nominerades till Guldlejonet i Venedig, samt till bästa film i San Sebastián.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Antonio Banderas, Filmkritik, Filmrecension, penelope cruz, Recension, satir, Spansk film

Veteranernas kväll- Rosendal Garden Party, dag ett

9 juni, 2022 by Petter Stjernstedt

Rosendal Garden Party, Dag ett,
Sleaford Mods, Avalanches och The Strokes 

Det är en fascinerande känsla. Att för första gången på dryga två år vara omringad av en folkmassa av trendkänsliga hipsters och musiknördiga barnfamiljer som brölar och hoppar frenetiskt till live-musik. Saknaden har varit stor efter den där unika känslan när man med tusentals främlingar svettas och trängs framför en musikscen med ett kraftfullt ljudande som ständigt skickar varningssignaler till ditt öra om Tinitus. Jag gör som vanligt, ignorerar hela varningssystemet och njuter till fullo av lyxig pop och rock.

Rosendal Garden Party är sommarens första stora festival. Inramningen med Rosendals vackra trädgård är magnifik och musikutbudet med storheter som Strokes och National på scen skulle få vilken festivalarrangör som helst att dregla ner sina nystrukna jeans. 

Dag ett är veteranernas dag med The Avalanches och The Strokes på schemat, två artister vars historia går långt tillbaka i tiden. The Avalanches, musikgruppen från Melbourne, Australien, har varit aktiva som band sedan 00-talets början. Deras främsta landmärke stavas Since I left som finns på albumet med samma namn, erkänd som en verklig klassiker inom modern elektronisk musik. Frontmännen Tony Di Blasi och Robbie Chater är på scen som förvuxna barn som leker fram sin unika hybrid av electro, barnsång och samplingar från bortglömda R&B-plattor, Madonna och instruktionsfilmer om golf. Duon skruvar på sina spakar, vrider på reglagen och vevar med armarna över Thereminen, ett nära hundra år gammalt musikinstrument som får sin klang genom att skicka ut ljudvågor i luften.

Robbie och Tony är veteraner, har hållit på länge. Samtidigt är de artister som inte lutar sig mot gamla meriter. En av 2020 års bästa album var enligt min mening gruppens alster We Will Always Love you. Konserter är huvudsakligen musikaliskt inriktad på denna platta med hip hop, disco, soul och nostalgiska tillbakablickar till 90-talets groove- och undergroundscen. I låten We Will Always Love you lyfts tjejerna i Roches upp med höjda armar. Och i “Because Im Me” ser och hör vi en ung Michael Jacksson sjunga med späd tämma. Det är farbrödernas inspirationer och musikaliska preferenser som hyllas. I bakgrunden projiceras bilder på vida vyer. Vi ser i närbild  animerade leksaker och pokaler. Konserten är som det lyxigaste dj-båset där varje övergång är lika självklar och smooth som en kan önska och där oförutsägbarheten är total. Du vet aldrig vilken hit som kan döljer sig under det där mullret av brus och tunga basgångar. Trots sin gedigna ålder visar sig duon i The Avalanches vara i toppform.

Kvällens huvudakt är The Strokes, New York-bandet  som fick sitt stora genombrott runt 2001 med This Is It, en huvudpjäs inom indierock-sfären. Rocklokomotivet tuffar fram i 180. De hinner knappt stanna på en hållplats förrän det är dags för nästa. Deras låtskatt är enorm men precis som Avalanches är The Strokes inget band som blickar bakåt utan ständigt riktar in siktet mot framtiden. Senast 2020 kom The New Abnormal där bandet fortsätter i inkört hjulspår med mjuk, hitig och textrik rockmusik.

Mellansnacket där sångaren Julian Casablancas framstår som paranoid när han ständigt vill veta vad övriga bandmedlemmar pratar om bakom hans rygg är konsertens största ok. Det är humor, men som inte alltid faller så väl ut. Julian säger “Det är bättre detta snack än att jag ropar ut – How you Doing guys”. Frågan är om det ens stämmer.

Rockhit efter på rockhit basuneras ut. Vi hör Bad Decision, Juicebox, Left and Right In The Dark och You Only See me Once. Julian skämtar och fånar sig på scen. Konserten i sin utformning är felfri. Det är fullblodsproffs vi ser på scen, men jag kan inte tvätta av mig känslan av viss slentrian, som att bandet gjort detta hundratals gånger och satt på autopiloten. Julian som är känd för att ta till flaskan är flummig. Ibland svamlar han fram orden. “Damn it’s so bright tonight, I’m working on my midnight tan” säger han om det fina vädret denna sena sommarkväll.
Publiken är svårstartad. Kanske är förklaringen till det ljumma engagemnaget från publiken att fleratalet av de största hitsen som Last Nite och Someday uteblir. Jag känner fadd eftersmak efter ha sett en verklig rocklegend på scen. Med ett svagt engagemang från bandmedlemmar och en alkoholstinn sångare som mest flummar runt på scen blir helhetsintrycket som fisljummen avslagen Sofiero. Inte särskilt gott. Utan förutsägbart, smaklöst och rätt så trist.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Jurassic World: Dominion

8 juni, 2022 by Elis Holmström

Jurassic World: Dominion
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 juni 2022
Regi Colin Trevorrow

Vanligtvis är jag positiv till uppföljare, det tillåter – om det görs korrekt, för en berättelse att utvecklas, låta karaktärerna blomstra och expandera det ursprungliga koncept. Empire Strikes Back och Terminator 2: Judgement Day är exempel på uppföljare som inte bara överträffar sina föregångare utan cementerar dem som popkulturella ikoner.

Jurassic Park och dess uppföljare har däremot aldrig lyckats att överträffa sitt original. När Steven Spielberg öppnade dörrarna till Michael Crichtons förhistoriska park 1993 hade publiken aldrig sett något liknande. Spielberg implementerade en revolutionernande mix av digitala och praktiska specialeffekter med en äventyrlig nerv som både fångade och skrämde publiken. Att Jurassic Park nämns som en startpunkt för ett inledande intresse för film är därför inte svårt att förstå.

Men efter 1993 har serien aldrig nått samma anseende, höjder eller fascination. Spielberg själv kunde inte göra något mer än en menlös axelryckning med The Lost World. Vad som sedan följt är en drös med påkostade och menlösa uppföljare som lyckats definiera begreppet tröttsam upprepning. Nu, nästan trettio år efter Spielbergs original, förmår sig regissören Colin Trevorrow och filmbolaget Universal inte att åstadkomma något annat än ett trist konstaterande, att det finns ett gott skäl till att dinosaurer varit utdöda i ett antal miljoner år.

Precis som för sju år sedan är Trevorrows entusiasm inför sitt arbete icke existerande. Jag har sett människor visa större intresse inför en vårstädning än Trevorrow visar då han tilldelats en påstådd budet på 165 miljoner dollar för att avsluta filmserien. Initialt verkar det dock finnas en vilja att vända upp och ned på konceptet. Istället för en isolerad miljö har dinosaurierna återtagit sin plats i naturen efter händelserna i Fallen Kingdom. Detta kunde ha lett till en mer traditionell monsterfilm där samhället krossas under en stor bestialisk fot. Men denna möjlighet skjuts åt sidan genom en rad forcerade och överspända förklaringar som utan humor eller inlevelse försöker slingra sig ur den logiska mardröm som skapats. Snart är allting tillbaka i samma gamla hjulspår med evighetslånga jakter, panikartade flykter och stampande dinosaurier som förstör allt i sin väg.

Men där dessa inslag är rena kutymer för serien så är det nog få – om någon, som löst biljett till Jurassic World: Dominion för behöva genomlida en utdragen dialog som slår publiken i huvudet med löjligt patos och tragiska försök till humor. Speltiden på sanslösa två timmar och trettio minuter slösas bort på att förklara och lappa en helt hopplös berättelse som inte har någonting att erbjuda. Inte ens när nostalgin slår i taket – då Laura Dern och Sam Neill återförenas, kan Trevorrow göra något annat än att gäspa och basunerar ut likblek dialog som får detta efterlängtade möte att kännas lika mänskligt som en talande smarthögtalare. Mötet mellan den gamla och nya ensemblen är också krystat, det känns som att två vitt skilda filmer möts utan rim eller reson, berättelsen vänder ut och in på sig själv för att på de mest absurda sätt binda ihop två helt skilda segment.

Vad gäller att hålla publiken på tårna med nervpirrande möten med mordiska reptiler så finns det bara en enda sekvens som kan beskrivas som någorlunda inspirerad. Resten är en radda av pinsamma och sömniga repriser som är lika spännande som en fotbollsmatch utan ett enda mål. Slutklämmen borde vara en grandios och storstilad hyllning till trettio år av filmer, men blir bara en utdragen och högljudd kalabalik som omdefinierar begreppet antiklimax. Men vid den tiden är Trevorrow, skådespelarensemblen och publiken redo att gå hem och tänka på något roligare, exemplevis elräkningar eller däckbyten. Vad som borde varit en dånande och bombastisk final blir till en stor död parentes som likt fiaskot Jurassic Park III positionerar hela filmserien livshotande nära ett utrotningshotat tillstånd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Grandmother – lite väl seg tyvärr

7 juni, 2022 by Rosemari Södergren

Grandmother
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juni 2022
Regi Matthew J. Saville
Medverkande Charlotte Rampling, Marton Csokas, George Ferrier m.fl.

Att leva med en djup sorg och att lära sig hantera den – det är ett inte helt ovanligt tema i filmer och böcker. Alltför ofta är dessa skildringar fyllda av klichéer och sällan något som den som verkligen lever med en djup sorg känner igen sig i. Det första felet är att många av dessa berättelser bygger på illusionen att en sorg någonsin går över. Det gör den, däremot lär man sig att leva vidare med den vid sin sida. Denna film lyckas inte berätta på ett engagerande eller berörande sätt.

Tyvärr är Grandmotehbåde förutsägbar och svår att tro på eller ta till sig. En och annan scen glimtar till men i sin helhet är den rätt seg att sitta av. Charlotte Rampling, mer eller mindre kultförklarad, spelar mest sig själv. Hon ska kunna prestera mer än så. Fast det är kanske svårt om regissören inte kan genomföra berättelsen.

Handlingen utspelas på Nya Zeeland och centrum för berättelsen står den tonårige Sam som skickas hem från internatskolan. Hans farmor har flyttat dit för att hon behöver hjälp ett tag eftersom hon skadat benen och inte kan gå. Farmor är ett original som pimpar gin som andra dricker te eller vatten. Sam är inte speciellt glad över att träffa henne. Dels har hon beslagtagit det rum där Sams mamma bodde innan hon dog och dels har Sam aldrig träffat sin farmor utan mest hört sin pappa berätta hur mycket han hatar henne.

Sam är ilsken på det mesta och varken han eller hans pappa kan prata om svåra känslor utan flyr helst. Sorgen efter mamman har Sam inte på något sätt fått hjälp att ta itu med. Och pappan verkar fly fältet och låter Sam vara ensam med farmodern och hennes sjuksköterska.

Sam och farmor är envisa och ensamvargar båda två men samtidigt kan ingen av dem egentligen prata om vad de känner. Att de bråkar och sedan hittar ett sätt att fungera tillsammans, det är väl rätt uppenbart redan tidigt i filmen. För att inte berätta för mycket av händelserna vill jag ge filmen lite beröm för att karaktärerna, såväl farmodern, sköterskan och Sam, är originell och inte skildras som en i mängden. Med lite mer bearbetning av manus till film skulle den kunna bli betydligt bättre. Ett av filmens minus är att den mest känns som en teaterföreställning. Det är mycket sitta still och prata. Berättelsen skulle passa mycket bättre på en teaterscen eller kanske som en roman. Vissa scener glimtar till men andra är omöjliga att ens tro på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Charlotte Ramplilng, Filmkritik, Filmrecension, Nya Zeeland, Skildring av sorg, Sorg

Filmrecension: Jujutsu Kaisen 0 – enkla men spännande, scenarion som alla kulminerar i imponerande stridssekvenser

6 juni, 2022 by Elis Holmström

Jujutsu Kaisen 0
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 juni 2022
Regi Seong-Hu Park

I solens rike är mangaförlaget Shonen Jump en hybrid av Marvel Comics och Penguin Random House vad gäller skala och räckvidd. Att bli förlagets galjonsfigur är en garanti för att bli ett nationellt fenomen. Mangabranschens mest älskade och populära serier har alla ett hem hos Shonen Jump – Dragon Ball, One Piece, Hunter x Hunter och nu Jujutsu Kaisen.

Den sistnämnda är en av de serier som just nu står inför det stora ögonblicket att bli nästa del i Shonens framgångssaga. Och alla ingredienserna finns på plats, den bisarra humorn, udda men sympatiska karaktärer och hysterisk action. Ett annat tecken på framgång är en biofilm som är menad att förstärka synergierna mellan mangan och tv-serien. För en rad populära Shonen-serier som My Hero Academia och Dragon Ball innebär filmerna oftast en underhållande men irrelevant avstickare för fansen. Filmernas berättelser är sällan kanoniserade och fungerar snarare som påminnelser för de mest inbitna fansen om hur svår väntan är mellan tv-säsongerna.

Men i och med Demon Slayer the Movie: Mugen Train har det skett något av ett paradigmskifte för anime-filmer som har sin primära publik i episodiskt format. Mugen Train är den största biosuccén i den inhemska japanska filmhistorien. Det finns en rad förklaringar till denna makalösa framgång, men det kanske mest anmärkningsvärda är att Mugen Train är essentiell för Demon Slayer-berättelsen. Den fungerar som en brygga mellan den första och andra säsongen. Jujutsu Kaisen 0 följer i samma fotspår, även om några av de mest igenkännbara karaktärerna från tv-serien inte är med här. Istället fungerar filmen som ett utmärkt tillägg som förstärker en rad omtyckta sidofigurer och ger tittaren en djupare insikt i den mycket komplexa mytologin.

Att göra en prequel är inte helt riskfritt, igenkänningsfaktorn är aningen dämpad och till skillnad mot Mugen Train finns det få inslag som känns essentiella för seriens framtid. Samtidigt gör denna avskildhet att berättelsen inte tyngs ned av några som helst krav på förkunskaper. I mångt och mycket är Jujutsu Kaisen 0 en spikrak och enkelspårig berättelse om hjältedåd och behovet att rehabilitera gamla skuldkänslor för att kunna gå vidare i livet. Tematiken som sådan kommer inte vinna några priser vad gäller innovationsförmåga men tack vare den stiliga presentationen och de färgstarka karaktärerna, exempelvis den talande pandan försedd med det ’’finurliga’’ namnet Panda, eller den stoiska Maki, skapas ett oväntat förföriskt berättande som fängslar genom hela filmen.

Denna fristående berättelse gör Jujutsu Kaisen 0 till en utmärkt introduktion till de som känt sig manade att dyka ned i anime men som inte har tiden att avsätta timmar för serien i fråga. För här finns alla de inslag som gjort Jujutsu Kaisen till en av omtalade anime fenomenen – de bångstyriga magiska förmågorna i kombination med silkeslena animationer som skapar en rad actionsekvenser som inte går att ta blicken ifrån. Den kontroversiella animationsstudion Mappa, som står bakom filmen, har de senaste åren skapat en rad serier som briljerar visuellt. I en tid då fler och fler japanska animationshus överger klassisk animation för digitalteknik så är det uppmuntrade att se hur pass långt digitaltekniken kommit vad gäller att emulera en helt analog stil. Precis som Mappas Dorohedoro är animationen följsam men inte överdrivet förfinad vilket ger bilderna liv och en rå intensitet.

Mer än något annat finns det en påtaglig passion för materialet, även om berättelsen inte rör sig utanför sin givna och förutsägbara mall. Det finns en övertygelse som maskerar och döljer den narrativa simpliciteten genom att ständigt mata publiken med enkla – men spännande, scenarion som alla kulminerar i imponerande stridssekvenser som vänder upp och ned på allt vad återhållsamhet innebär. Tyvärr så lyckas Jujutsu Kaisen 0 inte befria sig från Shonen Jump-filmernas förbannelse där allt i slutet kulminerar i en onödigt lång slutstrid där de dramatiska insatserna glöms bort i ett sammelsurium av vansinnesattacker och gapiga stridsrop. Där serierna oftast kan göra evighetslånga strider till ett intensivt maraton som är omöjliga att slita sig ifrån, blir striderna i filmversionen endast utdragna och ansträngda.

Jujutsu Kaisen 0 ger en oväntat tillgänglig, charmig och inbjudande inblick i en av animevärldens mest omdiskuterade serier just nu. Men även för den helt oinitierade finns det ett stort underhållningsvärde genom den vackra animationen, de mycket tilltalande karaktärerna och en rad strålande actionscener.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 403
  • Sida 404
  • Sida 405
  • Sida 406
  • Sida 407
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in