Jurassic World: Dominion
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 juni 2022
Regi Colin Trevorrow
Vanligtvis är jag positiv till uppföljare, det tillåter – om det görs korrekt, för en berättelse att utvecklas, låta karaktärerna blomstra och expandera det ursprungliga koncept. Empire Strikes Back och Terminator 2: Judgement Day är exempel på uppföljare som inte bara överträffar sina föregångare utan cementerar dem som popkulturella ikoner.
Jurassic Park och dess uppföljare har däremot aldrig lyckats att överträffa sitt original. När Steven Spielberg öppnade dörrarna till Michael Crichtons förhistoriska park 1993 hade publiken aldrig sett något liknande. Spielberg implementerade en revolutionernande mix av digitala och praktiska specialeffekter med en äventyrlig nerv som både fångade och skrämde publiken. Att Jurassic Park nämns som en startpunkt för ett inledande intresse för film är därför inte svårt att förstå.
Men efter 1993 har serien aldrig nått samma anseende, höjder eller fascination. Spielberg själv kunde inte göra något mer än en menlös axelryckning med The Lost World. Vad som sedan följt är en drös med påkostade och menlösa uppföljare som lyckats definiera begreppet tröttsam upprepning. Nu, nästan trettio år efter Spielbergs original, förmår sig regissören Colin Trevorrow och filmbolaget Universal inte att åstadkomma något annat än ett trist konstaterande, att det finns ett gott skäl till att dinosaurer varit utdöda i ett antal miljoner år.
Precis som för sju år sedan är Trevorrows entusiasm inför sitt arbete icke existerande. Jag har sett människor visa större intresse inför en vårstädning än Trevorrow visar då han tilldelats en påstådd budet på 165 miljoner dollar för att avsluta filmserien. Initialt verkar det dock finnas en vilja att vända upp och ned på konceptet. Istället för en isolerad miljö har dinosaurierna återtagit sin plats i naturen efter händelserna i Fallen Kingdom. Detta kunde ha lett till en mer traditionell monsterfilm där samhället krossas under en stor bestialisk fot. Men denna möjlighet skjuts åt sidan genom en rad forcerade och överspända förklaringar som utan humor eller inlevelse försöker slingra sig ur den logiska mardröm som skapats. Snart är allting tillbaka i samma gamla hjulspår med evighetslånga jakter, panikartade flykter och stampande dinosaurier som förstör allt i sin väg.
Men där dessa inslag är rena kutymer för serien så är det nog få – om någon, som löst biljett till Jurassic World: Dominion för behöva genomlida en utdragen dialog som slår publiken i huvudet med löjligt patos och tragiska försök till humor. Speltiden på sanslösa två timmar och trettio minuter slösas bort på att förklara och lappa en helt hopplös berättelse som inte har någonting att erbjuda. Inte ens när nostalgin slår i taket – då Laura Dern och Sam Neill återförenas, kan Trevorrow göra något annat än att gäspa och basunerar ut likblek dialog som får detta efterlängtade möte att kännas lika mänskligt som en talande smarthögtalare. Mötet mellan den gamla och nya ensemblen är också krystat, det känns som att två vitt skilda filmer möts utan rim eller reson, berättelsen vänder ut och in på sig själv för att på de mest absurda sätt binda ihop två helt skilda segment.
Vad gäller att hålla publiken på tårna med nervpirrande möten med mordiska reptiler så finns det bara en enda sekvens som kan beskrivas som någorlunda inspirerad. Resten är en radda av pinsamma och sömniga repriser som är lika spännande som en fotbollsmatch utan ett enda mål. Slutklämmen borde vara en grandios och storstilad hyllning till trettio år av filmer, men blir bara en utdragen och högljudd kalabalik som omdefinierar begreppet antiklimax. Men vid den tiden är Trevorrow, skådespelarensemblen och publiken redo att gå hem och tänka på något roligare, exemplevis elräkningar eller däckbyten. Vad som borde varit en dånande och bombastisk final blir till en stor död parentes som likt fiaskot Jurassic Park III positionerar hela filmserien livshotande nära ett utrotningshotat tillstånd.