Rosendal Garden Party, Dag ett,
Sleaford Mods, Avalanches och The Strokes
Det är en fascinerande känsla. Att för första gången på dryga två år vara omringad av en folkmassa av trendkänsliga hipsters och musiknördiga barnfamiljer som brölar och hoppar frenetiskt till live-musik. Saknaden har varit stor efter den där unika känslan när man med tusentals främlingar svettas och trängs framför en musikscen med ett kraftfullt ljudande som ständigt skickar varningssignaler till ditt öra om Tinitus. Jag gör som vanligt, ignorerar hela varningssystemet och njuter till fullo av lyxig pop och rock.
Rosendal Garden Party är sommarens första stora festival. Inramningen med Rosendals vackra trädgård är magnifik och musikutbudet med storheter som Strokes och National på scen skulle få vilken festivalarrangör som helst att dregla ner sina nystrukna jeans.
Dag ett är veteranernas dag med The Avalanches och The Strokes på schemat, två artister vars historia går långt tillbaka i tiden. The Avalanches, musikgruppen från Melbourne, Australien, har varit aktiva som band sedan 00-talets början. Deras främsta landmärke stavas Since I left som finns på albumet med samma namn, erkänd som en verklig klassiker inom modern elektronisk musik. Frontmännen Tony Di Blasi och Robbie Chater är på scen som förvuxna barn som leker fram sin unika hybrid av electro, barnsång och samplingar från bortglömda R&B-plattor, Madonna och instruktionsfilmer om golf. Duon skruvar på sina spakar, vrider på reglagen och vevar med armarna över Thereminen, ett nära hundra år gammalt musikinstrument som får sin klang genom att skicka ut ljudvågor i luften.
Robbie och Tony är veteraner, har hållit på länge. Samtidigt är de artister som inte lutar sig mot gamla meriter. En av 2020 års bästa album var enligt min mening gruppens alster We Will Always Love you. Konserter är huvudsakligen musikaliskt inriktad på denna platta med hip hop, disco, soul och nostalgiska tillbakablickar till 90-talets groove- och undergroundscen. I låten We Will Always Love you lyfts tjejerna i Roches upp med höjda armar. Och i “Because Im Me” ser och hör vi en ung Michael Jacksson sjunga med späd tämma. Det är farbrödernas inspirationer och musikaliska preferenser som hyllas. I bakgrunden projiceras bilder på vida vyer. Vi ser i närbild animerade leksaker och pokaler. Konserten är som det lyxigaste dj-båset där varje övergång är lika självklar och smooth som en kan önska och där oförutsägbarheten är total. Du vet aldrig vilken hit som kan döljer sig under det där mullret av brus och tunga basgångar. Trots sin gedigna ålder visar sig duon i The Avalanches vara i toppform.
Kvällens huvudakt är The Strokes, New York-bandet som fick sitt stora genombrott runt 2001 med This Is It, en huvudpjäs inom indierock-sfären. Rocklokomotivet tuffar fram i 180. De hinner knappt stanna på en hållplats förrän det är dags för nästa. Deras låtskatt är enorm men precis som Avalanches är The Strokes inget band som blickar bakåt utan ständigt riktar in siktet mot framtiden. Senast 2020 kom The New Abnormal där bandet fortsätter i inkört hjulspår med mjuk, hitig och textrik rockmusik.
Mellansnacket där sångaren Julian Casablancas framstår som paranoid när han ständigt vill veta vad övriga bandmedlemmar pratar om bakom hans rygg är konsertens största ok. Det är humor, men som inte alltid faller så väl ut. Julian säger “Det är bättre detta snack än att jag ropar ut – How you Doing guys”. Frågan är om det ens stämmer.
Rockhit efter på rockhit basuneras ut. Vi hör Bad Decision, Juicebox, Left and Right In The Dark och You Only See me Once. Julian skämtar och fånar sig på scen. Konserten i sin utformning är felfri. Det är fullblodsproffs vi ser på scen, men jag kan inte tvätta av mig känslan av viss slentrian, som att bandet gjort detta hundratals gånger och satt på autopiloten. Julian som är känd för att ta till flaskan är flummig. Ibland svamlar han fram orden. “Damn it’s so bright tonight, I’m working on my midnight tan” säger han om det fina vädret denna sena sommarkväll.
Publiken är svårstartad. Kanske är förklaringen till det ljumma engagemnaget från publiken att fleratalet av de största hitsen som Last Nite och Someday uteblir. Jag känner fadd eftersmak efter ha sett en verklig rocklegend på scen. Med ett svagt engagemang från bandmedlemmar och en alkoholstinn sångare som mest flummar runt på scen blir helhetsintrycket som fisljummen avslagen Sofiero. Inte särskilt gott. Utan förutsägbart, smaklöst och rätt så trist.