• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Schack – en film jag måste se om igen

26 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Schack
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 september 2022
Regi Philipp Stölzle

En film som kryper under huden och som inte går att skaka av sig. Handlingen utspelas under andra världskriget och vi får följa hur nazisterna som marscherat in i Wien griper advokat Josef Bartok för att han har tillgång till välfyllda bankkonton för kunder som flyttat Österrike. Nazisterna vill ha tillgång till pengarna och försöker med olika metoder tvinga Bartok att ge dem kontonumren. Gestapp kan inte döda honom, för då kan de inte få kontonumren. Josef Bartok är högst medveten om att hans enda sätt att överleva är att inte lämna ut kontonumren.

Det är hemskt att se hur grymma plågoandarna, de nazistiska befälhavarna, är. Nu med ett pågående krig i Europa blir det en högst påtaglig berättelse om något som händer just nu. Det är inte bara i Europa och nu som det pågår eller pågått. Runt om i världen, genom hela historien, finns det personer med makt som låter tortera fångar på olika sätt. Från både Iran och Saudiarabien kommer vittnesmål med jämna mellanrum om grymheter. Filmens berättelse utspelas under och strax efter andra världskriget men vi vet alla att det är en evig berättelse om människors förmåga till grymheter och en skildring av vad som händer med en människa som utsätts för tortyr och övergrepp.

Schack är en oerhört stark skildring av människors grymhet och samtidigt en hyllning till kulturen och den kraft kultur ger människor. Bartok hålls isolerad av Gestapo i ett rum på hotellet Metropol i staden. Under dagar, veckor och månader är det enda han hör från en annan människa skriken från mindre lyckligt lottade fångar som torteras i angränsande delar av fastigheten. Efter ett av många förhör lyckas Bartok sno åt sig en bok om schack. Att nogsamt iscensätta de klassiska partier som beskrivs i boken blir enda sättet för honom att inte bryta samman totalt. Schackets värld blir hans flyktväg.

Filmen har många bottnar och frågan är vad som är verklighet och vad som är drömmar, tankar, verklighetsflykt för att överleva i fångenskap. Det är film jag kommer att se mer än en gång, för jag vet att jag kommer att se många talande detaljer när jag ser om den.

Huvudrollen som Josef Bartok spelas Oliver Masucci, som är så bra och så trovärdig. Svenska skådespelaren Rolf Lassgård medverkar i en av de större rollerna också,.

Filmen bygger på en klassiska novellen “Schack” av Stefan Zweig. Författaren föddes och var verksam i Österrike men drevs i exil efter nazisternas maktövertagande 1933. Zweig är också känd för sin skildring av hur Europa changserade i sviterna av första världskriget i boken Världen av igår: en europées minnen. Den var en av inspirationskällorna när Wes Anderson gjorde Grand Budapest Hotel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, Rolf Lassgård, Schack

Teaterkritik: Eld – ett slingrande episkt allmängiltigt drama

26 augusti, 2022 by Pernilla Wiechel

Foto Sören Vilks.

Eld
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi Antú Romero Nunes
Scenografi Matthias Koch
Musik Anna Bauer
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Kostym Lena Schön, Helen Stein
Ljus Jenny André
Dramaturg Anna Kölén
Urpremiär 25 augusti 2022 på Dramatens stora scen
Medverkande Bahadur Foladi, Electra Hallman, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri, Alexander Salzberger

Karaktärerna kommer nära och är beskrivna med en psykologisk skärpa som endast stora författare lyckas med i Johan Hassen Khemiris nyskriva drama Eld. Trovärdigt gestaltas ett knippe öden i en migrationsverklighet, fint skildrade och möjliga att identifiera sig med. Att ställa karkatärerna mot det förenande temat, eld, är också genialiskt ur psykologisk vinkel. Skolbränder som skrämmer, eld som ger straff, eld med hopp om glömska, rening och nystart och hämndens väldiga eld svår att undfly. De fyra karaktärerna, vännerna som samtliga är andra generationens invandrare, vill alla lämna något oönskat för att leva ett bättre liv i framtiden. Via en ritual går de därför återkommande ut i skogen och kastar inför varandra i uppriktighet symboliska värden på en eld, för att lämna och få förnyelse. Men i bakhåll lurar det förflutna med en helt annan agenda, något de tror sig ha lyckats förtränga. Det dolda slår tillbaka med kraft, och är mäktigare än dem själva.

Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.

Ramonas karaktär är en kontrast mot Leon, gestaltad av Alexander Salzberger, som istället visar macho-mannes försök att ytligt hantera livet som en klackspark. Karaktären Pilar som verkar fastnat i livet och är rädd för att åldras, gestaltas levande av Marall Nasiri. Hon drabbar med sitt skri i ritualscenen då hon kastar sitt åldrande i elden, identifierbart för samtliga kvinnor som lever med vår tids norm om yta, utbytbarhet och evig ungdom. Ramsi, gestaltad av Bahador Foladi, som har det tyngsta förflutna att bränna upp, vilket centralt driver själva handlingen vidare i pjäsen, kommer främst vår bild av den faderslöse, auktoritetstroende invandrarpappan som kämpar mot sitt sociala arv, nära. Foladi ger karaktären rättvisa men faller då och då lite för mycket in i komedins uttryckssätt.

Men den dramaturgiska sammanfogningen av pjäsens olika delar är imponerande och föreställnigen blir aldrig långtråkig. Även om regin och scenografin effektivt synes anpassad i sin sparsamhet för att lätt fungera på turné, med sina enkla skynken och ljussättningar, så framstår ett slingrande episkt allmängiltigt drama man nyfiket följer.

Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Eld, Jonas Hassen Khemiri, Recension, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave – rolig, äkta, sätter igång minnen

26 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 september 2022
Regi Anna Hammarén, Rasmus Ohlander, Håkan Hammarén
Medverkande Knut Agnred, Anders Eriksson, Kerstin Granlund, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe, samt i arkivmaterial även Peter Rangmar.

En underhållande dokumentär som jag gärna hade sett i ett par timmar till. Den är en timme och fyrtio minuter men för min del skulle den få vara fyra-fem timmar. Jag vill bara se mer och mer. Den är rolig, sätter igång en massa minnen och känns väldigt äkta och ärlig.

Humorgruppen Galenskaparna After Shave fyller 40 år och filmen berättar hur det började hemma hos bröderna Claes och Anders Eriksson och vi får följa hur de mötte övriga delen i gruppen i samband med att flera av dem började plugga på Chalmers i Göteborg. Plugga och plugga, det blev väl inte så många poäng tagna av dem då de hade fullt upp med att skapa sketcher, sjunga och uppträda. Vilket många av oss är tacksamma över. Den glädje, underhållning och humor som denna grupp spritt vibrerar genom hela filmen. Chalmers studentspex och cortege varje valborg tycks vara en plantskola för artister.

Tv-serien Macken innebar deras riktigt stora nationella genombrott. Det är starkt att se publiken sjunga med i sångerna när tv-serien blivit en scen-föreställning. Titellåten för Macken liksom sången om husvagnssemester och sången om konfirmanden som vill ha en synt har blivit kultförklarade klassiker som jag tror att oavsett vilken musikstil man gillar ändå inte kan låta bli att sjunga med i.

Dokumentären handlar om gruppen men det är också en metafor för alla artister. Vi får en nära inblick i relationerna mellan artister och publik och kritiker. Claes Eriksson, som skrivit en stor del av gruppens material är mest i fokus och intervjuas men de övriga är också med och intervjuas.

Claes Eriksson är inte särskilt imponerad av kritiker. När gruppen i början av dess karriär hade haft succé med en föreställning i Göteborg bokade de en teater i Stockholm för att sätta upp föreställningen där. De blev totalt nedgjorda i en Stockholmstidning där recensenten skrev att gruppens medlemmar varken kunde dansa eller sjunga eller vara underhållande. Något år senare gav gruppen en ny föreställning i Stockholm och då blev de otroligt hyllade. Jag är väldigt förvånad över hur en kritiker kunde såga en föreställning och dess medverkande så grovt.

Claes Eriksson tycks vara rätt skeptisk till kritiker. Jag tror kritiker behövs av flera skäl men jag kan inte förstå hur en kritiker kan såga artister totalt. Bakom varje föreställning ligger mycket arbete, många förberedelser och varje artist är en människa med känslor och förhoppningar och som anstränger sig. Att vara kritisk är en sak men att såga jäms med fotknölarna fyller ingen större funktion. Det krävs inte någon större kunskap att recensera på det sättet: att bara fördöma eller bara höja till skyarna utan att förklara. Mer än så förväntar jag mig av en kritiker.

Denna dokumentär sätter igång både minnen och tankar – och det är precis det bra film ska göra. Filmens skapare har lyckats komma nära både Claes och Anders Eriksson och de övriga, intervjuerna känns väldigt ärligt och äkta.

För den som älskar Galenskaparna After Shave är filmen förstås en film som måste ses, men jag tycker den är så bra och så inspirerade och tankeväckande att jag rekommenderar alla att se den. Och vem älskar inte denna galenskap? Behöver vi inte alla den emellanåt? Vi behöver skratt och vi behöver underhållning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Galenskaparna After Shave

Filmrecension: Den blinda mannen som inte ville se Titanic – bland det starkaste jag sett på länge

24 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Den blinda mannen som inte ville se Titanic
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Teemu Nikki
Medverkande Petri Poikolainen, Marjaana Maijala, Samuli Jaskio, Hannamaija Nikander, Matti Onnismaa, Rami Rusinen m fl

En unik berättelse om kärlek, liv och död och mänskligheten på gott och ont. En av de starkaste filmer jag sett på länge. Vinnare av publikpriset på Filmfestivalen i Venedig 2022. Mycket välförtjänt.

Filmen skildrar Jaakko, en ganska ung man som är blind och rullstolsbunden då han drabbats av MS. Han lever väldigt isolerad i sin lägenhet där han har en assistent som kommer en liten stund en gång om dagen och hjälper honom. Utanför kan han höra grannarna skvallra om honom och spekulera om varför han blivit så hjälplös, han hör du hur diskuterar: Har han druckit för mycket alkohol? Hur orkar han alls leva?

Han är överbeskyddad av sina föräldrar. Han är vuxen men då han är så funktionshindrad kan föräldrarna inte släppa greppet om honom och de ringer flera gånger om dagen och vill ta ut honom på utflykter och annat. Det måste vara mycket svårt både för föräldrar och deras vuxna barn när barnet blir så funktionshindrad och behöver så mycket hjälp.

Via en online chatt har Jaakko fått kontakt med Sirpa, en kvinna som också har en svår sjukdom. De lever både mycket nära döden.

Jaakko är en rolig karaktär. Han har sina bestämda åsikter och har många dvd-filer som han sett på den tiden då han kunde se. Men det finns en film han har och som han vägrar att se: Titanic. Han är stolt över att den fortfarande är kvar i en oöppnad förpackning.

​Jaakko spelas av Petri Poikolainen som av många kritiker sägs här göra sitt livs roll. En morgon får han ett mail om att han vunnit 600 euro på Keno och strax därefter berättar Sirpa att hon fått sorgligt besked på sitt blodprov. Hon måste få cytostatika och är jätteledsen. Jaakko beslutar sig då att åka och hälsa på henne. Det är bara tre timmars färd mellan dem. Två taxiresor och en tågresa. Problemet är att hans assisten inte kan följa med honom på så kort varsel så han ger sig iväg utan någon hjälp. Vad kan gå fel? Han måste få hjälp till taxin, från taxin till tåget, hjälp av tåget till nästa taxi. Hur det går ska jag inte avslöja.

Filmen är konsekvent filmad nära honom och vi upplever det mesta ur hans perspektiv. Han kan inte se alls och vi får se omgivning och andra personer suddigt. Hur ofta får vi överhuvudtaget se filmer filmade ur blindas eller synskadades perspektiv?

De första tio minuterna av filmen var mest en presentation och då trodde jag att filmen var en dokumentär. Men oj vad jag bedrog mig. Det är ett drama som är bland de starkaste jag sett på länge och skakar om och får oss att både känna och tänka kring livet, döden, de existentiella frågorna och vad det är att vara människa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Blind man, Film från Finland, Filmkritik, Filmrecension, MS, Publikpriset

Filmrecension: Fire of love – vackra naturbilder räcker inte

24 augusti, 2022 by Birgitta Komaki

Fire of love
Betyg 1
Svensk premiär 26 augusti 2022
Regi Sara Dosa

Paret Katia och Maurice Krafft är vulkanologer. Deras passion är forskning om vulkaner
och de reser runt i världen till nya vulkanutbrott. Alltid med målet att fota och komma så nära som möjligt. Balanserande på kanten till brinnande vulkanutbrott eller nära glödande lavaströmmar leker de med döden. Förenade i kärlek till sin passion och till varandra har de valt ett liv utan barn och ständigt sökande nya utmaningar. Ibland iklädda skyddsdräkter av plåt för de regnande stenarna från utbrotten.

Förutom ett stort antal filmade vulkanutbrott från jordens olika hörn och med filmer av paret vid kraterkanter eller i intervjuer så har filmen inte mycket innehåll.

Visst är naturbilderna vackra men det räcker inte för att hålla intresset vid liv.
Att deras passion är gemensam blir man snabbt varse och att de har olika syn
på sitt intresse. Men någon fördjupning om deras arbete sker inte och inte heller får vi veta om deras insatser bidrog till vetenskapen om vulkaner. Att de dog redan år 1991 i Japan gör också att filmen känns inaktuell idag.

Ett mänskligt liv är som en blinkning jämfört med ett vulkanutbrott. Man hade gärna velat veta mer om den blinkningen och vad som är drivkraften när två människor hela tiden utmanar döden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 389
  • Sida 390
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Sida 393
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in