• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Red Speedo levererar slapstick med säljande övertygelse

30 september, 2022 by Lotta Altner

Jonathan Silén, Philip Oros, Björn Lönner i Red Speedo.
Foto: Ola Gäverth

Red Speedo
Av Lucas Hnath
Regi Stefan Marling
Översättning Bengt Ohlsson
Scenografi Paul Garbers
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Rekvisitör Ditte Edin
Regiassistent Ellinor Olinder
Konstnärlig ledare Elisabeth Klason
Teaterchef Björn Lönner
Premiär 28 september 2022 på Playhouse Teater i Stockholm
Föreställning som recenseras: 29 september 2022
På scen: Ray (Philip Oros), Peter (Jonathan Silén), Lydia (Martina Hemmingsson och Tränaren (Björn Lönner).

Hela föreställningen utspelar sig vid en simbassängs kant där Ray, simmaren tillbringar sin största tid med träning och tävling. Hans tränare övervakar och tillrättavisar, samtidigt som Rays bror tittar förbi med jämna mellanrum som Rays advokat och företrädare. Rays ”intressen” behöver övervakas från både tränarens och broderns perspektiv på skilda vis. Alla vill de få och tycker de förtjänar en del av Rays framgångar och vill ha sin del av kakan. Ray själv tycker också att han förtjänar framgång. Simmarens före detta flickvän Lydia besöker honom också, efter att han krampaktigt försöker finna nya lösningar, vid bassängen för att reda ut varför deras relation gick i kras. Ray upplever en tomhet, rädsla inför framtiden och någonstans utmed vägen har han förlorat en del av sitt eget människovärde bortom resultaten som simmare.

Manuset baserar sig på ett dilemma, det vill säga skillnaden mellan etik och moral, när det gäller att använda eller inte missbruka olagliga preparat, dopning i samband med tävlanden. Vad är det vi intalar oss själva när vi tillåter eller förväntas ta ut svängarna för vår egen fördel? Hur gör vi när vi ljuger för oss själva när det ger oss fördelar eller tar för oss av på andras bekostnad? Ray är satt i en ordentlig knippa där han gärna vill prestera och där hans s.k. testosteron nivå bedöms som orättvist lågt och där lite hjälpmedel skulle kunna bli ”positiv särbehandling” (rättvist således).

Uppsättningen går i ett enormt högt tempo från allra första stund. Det är munhugg, debatter och upp till bevis till både höger, vänster, fram och tillbaka. Det är aktion på hög nivå. Replikerna är inte bara snabba i hela föreställningen utan manusets inledning och avslutning är mycket korta och climaxet/handlingens huvudsyften, mycket långt. Det kräver därmed av publiken att ständigt vara öppen för hårda verbala slag och ordväxlingar, fullt fokus framåt. Ingen diskussion är någonsin över, får alltid en ny vändning tillbaka i volley. En känsla av en hård tennismatch i mitt inre gör sig gällande. Ibland missar jag tyvärr några bollar och orkar inte ta emot en ny vändning, när den kommer tillbaka. Att skådespelarna orkar hålla energin upp så länge ska de ha en stor eloge för. Ibland föll dock Rays rollgestalt något i sin inlevelse och det kändes som tomma plattityder, ord utan mening. Kanske hade innehållet inte riktigt satt sig eller så brast energin just ikväll.

I slutscenen bjuds vi på en brutal urladdning av de frustrationer som byggt upp, av så skilda åsikter, drömmar och förhoppningar av samtliga parter. Jag känner och ser våldet dem emellan men det är också enda gången som scenen känns i minsta laget. Allt får kroppsligen inte riktigt plats som man hade velat få se när aggressionerna blir handfasta. Jag längtar också efter en tydligare lösning på situationerna som inte manuset innehåller. Man lämnas självklart med nyttiga frågor att fundera vidare på. Kanske är det till och med bra med öppna tolkningar/förklaringar och det enbart är jag som längtar efter ett tydlig lösning på åtminstone ett problem denna dag. Kraftiga meningsskiljaktigheter och energiska försök till en enhetliga beslut skulle må bra av få landa om än i vetskapen, att vi kan vara överens om att vi inte är överens.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Idealisk hyllning i intimt format – ”Ovan regnbågen” med Isabella Lundgren

30 september, 2022 by Mats Hallberg

foton Leif Wivatt

29/9 2022

Kungsbacka Teater

Ovan Regnbågen – Judy Garland 100 år

Redan i 7-års åldern kom Isabella Lundgren i kontakt med Judy Garland (1922-1969) genom att hennes pappa skaffade en VHS med Trollkarlen från Oz. Sedan kom ikoniska sångerskan och skådespelerskan att bli värmländskans idol. Och med tanke på hennes lidelsefulla artisteri, finns näppeligen någon annan som bättre kan tolka älskade underhållaren och dennes komplicerade tillvaro. Samma dag Judy Garland skulle fyllt seklet jämt stod Lundgren på scen i Stockholms Konserthus med Carl Bagge trio och Kungliga Filharmonikerna (dessutom gästade Stockholm Voices och Bo Sundström).

Inför en publik som borde varit betydligt större besöker djupt respekterade jazzsångerskan Kungsbacka tillsammans med den trio hon nog gjort tresiffrigt antal gig med och flera skivor. Jag har i recensioner lovordat flera av konserterna. Carl Bagge trio består av honom själv vid flygeln, Niklas Fernqvist på kontrabas och bakom trummorna Daniel Fredriksson. Tre excellenta musiker jag hört i skilda sammanhang, varav somliga blivit omskrivna av undertecknad.

Ovan regnbågen är en mycket välplanerad konsert med upplysande nedslag i hyllningsobjektets problematiska liv. Den pågick i drygt 75 minuter i en modern teater där man sitter bekvämt. Ska understrykas att ljus- och ljudansvariga berömdes. Ljudet är ypperligt, i topp vad gäller scener i Västsverige. Således goda förutsättningar vilka givetvis resulterar i minnesvärd upplevelse.

Fredriksson – Fernqvist – Lundgren – Bagge

Rock- a- Bye Your Baby (Swanee) inleder. Lundgrens emfatiska engagemang märks omgående. Pianotrion spelar efter noter, lite stramt stringent i första låtarna. De vet exakt vad som ska uttryckas och hur. I filmmelodin You Make Me Love You ingår ett piggt basfeature. Isabella Lundgren ger oss emellan låtarna hållpunkter om Garland, fragment att relatera till inklusive leverans av centrala citat. Sysslan utförs noggrant och med omsorgsfullt vald rytm.

Sången pendlar från att vara smekande len till genomträngande på ett drabbande vis. Lundgren bemästrar perfekt en egen, delvis spetsig stil omöjlig att kopiera. När stämbanden öppnas på vid gavel blir hon en oemotståndlig kraft, precis som Judy Garland.

I I´m Nobody´s Baby glänser pianist Carl Bagge på bluesig botten. En bit in i tribut-konserten registreras att han föga förvånande utgör musikens medelpunkt. Tyngdpunkten förskjuts något i senare delen när formidabla rytmsektionen lägger beslag på mer utrymme. The Trolley Song som är soundtrack från Meet Me In St. Louis (1944) lanseras som en av gulligaste och mest sentimentala kompositioner som gjorts för vita duken. Visar sig vara just en glad och rivig låt där pianotrion får svängrum, vilket artar sig till en rytmisk uppvisning från samtliga.

En av Garlands på repertoaren populäraste melodier hämtades från en Broadway-revy. Oförlikneliga Lundgren har knappast låtit lika mycket musikalstjärna som i Zing! Went The Strings Of My Heart. I stick jazzar trion loss elegant påtagligt inspirerade. Uppsluppna andan närmast en motpol till de inledande strikta tongångarna. I Had´nt Abyone´Till You framförs med perfekt tajming på duo med Carl Bagge. Gripande tolkning! Lundgren berättar att hon konstnärligt ser Judy Garland som en vägvisare, för artister som vill vara uppriktiga och så närvarande det bara går.

Från en film i slutet av en alltför kort karriär hämtas ett statement med titeln I Don´t Care. Blir åka av med Daniel Fredriksson i förarsätet och en suverän stämma i förgrunden. I den tindrande, elastiska megahit Garland förknippas med – Over The Rainbow sjungen av vad som beskrivits som en genomskinlig sextonåring – noteras det enastående samförstånd Lundgren utarbetat med Bagge, varefter batterist och kontrabasist försynt kompletterar. Ljuvligt tas denna signaturmelodi an, även om Freddie Wadlings version framkallar mer gåshud.

Extranumret blev något oväntat I Can´t Get You Anything But Love, vars mest kända interpreter förmodligen är Lena Horne, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. På nätet finns sjungandes live i mogen ålder, avskalat dröjande. Jazzbetonade kvartetten på Kungsbacka Teater bestämde sig för markant annorlunda sound. Denna form av födelsedagshälsning till pianisten Filip Ekestubbe framförs med attraktivt schwung.

Ytterst givande att få ta del av helt nytt utbud från en fulländad artist och den pianotrio som med osviklig auktoritet ackompanjerar, det vill säga utsökta Carl Bagge trio. Deras elegant avspända beteende och samtrimmade musicerande lyfter perfekt fram Judy Garlands storhet.

Foton: Leif Wivatt

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Filmrecension: See How They Run – Charmig “whodunit” i Agatha Christies anda

29 september, 2022 by Jonatan Södergren

See How They Run
Betyg 3
Svensk biopremiär biopremiär 30 september 2022
Regi Tom George
I rollerna Sam Rockwell, Saoirse Ronan, Adrien Brody, David Oyelowo, Ruth Wilson, Reece Shearsmith, Sian Clifford, Harris Dickinson, Charlie Cooper

See How They Run är en meta-“whodunit” som behandlar genren den verkar inom. Den går upp på bio knappt en månad efter att Lucy Worsleys biografi om den lika hemlighetsfulla som svårfångade deckarförfattaren publicerades. Har hela världen blivit Agatha Christie-tokig?

Filmen utspelar sig tidigt 50-tal. Miljön är Londons teaterscen, West End. Estetiken påminner om fjolårets Last Night in Soho blandat med Wes Anderson. Agatha Christies pjäs The Mousetrap gör succé och ska snart spelas in som film. En osympatisk jänkare (Adrien Brody) ska agera regissör. Men i samband med en fest backstage för att fira det hundrade framförandet av pjäsen blir han mördad i kostymförrådet. Alla är misstänka och har sin egna motiv för att vilja ha ihjäl Hollywood-regissören.

Sam Rockwell och Saiorse Ronan spelar de två Scotland Yard-poliserna som ska lösa fallet. En stor del av behållningen i filmen är just deras personkemi. Brittisk statushierarki bidrar med ytterligare ett komiskt inslag när de kallar varandra för kommisarie, inspektör, konstapel, etc., till absurdum. I slutändan blir det kanske för mycket pastisch, mer komedi än mysterium, men alltjämt en charmig whodunit.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Smile – rudimentär som en ost- och skinksmörgås

29 september, 2022 by Elis Holmström

Smile
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 september 2022
Reg: Parker Finn

Inledningsvis är det svårt att inte vara imponerad av regissören Parker Finns vision. Smile är lika rudimentär som en ost- och skinksmörgås. Med grynigt foto och spartansk scenografi är det lätt att se Finns inspirationskällor. Stanley Kubricks The Shining och William Friedkins Exorcisten är visuella stöttepelare. Dessa influenser gör sig ständigt påminda genom filmen.

Smile andas retro, trots en nutida miljö känns det som att ha åkt tillbaka till 70-talet. En tid då skräckfilmer var lika smutsiga och råa som en amerikansk valrörelse. Musiken av Cristobal Tapia de Veer är som en demonisk tinnitus som får tittaren att skruva på sig av obehag. Kameravinklarna är lika klaustrofobiska som en överfull tunnelbanevagn i rusningstid.

Den inledande stämningen och atmosfären är många gånger oemotståndligt skrämmande. Det råbarkade och ogästvänliga utseendet skapar en känsla som får de mest vardagliga av miljöer att kännas som stinkande och bloddrypande fängelsehålor. Esset i rockärmen, vad ren och skär skräck beträffar, visar sig vara Caitlin Stasey. Trots ett mediokert skådespel visar sig Stasey besitta det mest diaboliska och obehagliga leende som setts på länge. Detta isande flin överträffar både Jared Letos och Joaquin Phoenix tolkningar av Joker. Bara tanken att behöva återse denna fasansfulla grimas är avsevärt mer skrämmande än valfritt modernt skräckmonster.

Finn bygger också upp en tryckande spänning som orsakar yrsel och huvudvärk. Inledningen är en ren njutning vad skräck anbelangar. Det är så pass medryckande att flera uppenbara brister kan ursäktas. Skådespelet är mediokert och den erbarmliga dialogen är mer chockerande än det blodiga våldet.

Beklagligt nog visar sig den inledande briljansen inte bestå. Att filmen bygger på en av Finns kortfilmer blir uppenbart. Desto längre filmen löper desto tydligare blir bristen på någon som helst slutdestination. Då Finn lämnar sin ursprungliga premiss och tvingas expandera kapsejsar hela projektet. När filmen går in i sin andra halva är energin och glöden som bortblåst.

Terrorn och ovissheten ersätts av sövande repetition där det genuina obehaget förvandlas till menlös ”hoppa-till-skräck”. Speltiden på två timmar känns väldigt snart som två livstider. Det blir inte bättre av att Finn försöker konvertera filmen till ett psykologiskt spel, ett inslag som framstår som ett desperat och menlöst villospår, placerat för att fylla ut speltiden. Att Finn långfilmsdebuterar är också plågsamt evident. Där introduktionen är välarbetad, mysteriös och otäck är resten av filmen ett rent hopkok. Flera gånger verkar Finn endast leka med resurserna. Det blir en rad märkliga och krystade kameraåkningar, hopplöst pretentiös klippning och mängder av utdragen exposition som tydliggör berättelsen magra form.

Allt det här har kunnat vara förlåtet om avslutningen hade varit det minsta uppfinningsrik. Men slutklämmen hör till det mest menlösa och oinspirerade som setts i skräckgenren. Här smälls genrens sämsta klyschor ihop. Det blir en enda lång kalkonfestival som är så pass dålig att man måste fråga sig om det skett ett regissörsbyte?

Den solida intrigen och dess minutiösa arbete är därmed bortblåst. När allting är över tvingas publiken att lämna salongen med en otäck eftersmak, inte ett sadistiskt leende.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

BANG – monolog efter texter av Barbro Alving på Malmö Stadsteater

28 september, 2022 by Redaktionen

Monologen ”Bang – efter texter av Barbro Alving” får premiär på Stadt Hamburg 7 oktober. Foto: Johan Sundell

BANG – monolog efter texter av Barbro Alving har premiär på Malmö Stadsteater 7 oktober 2022, berättar ett pressmeddelande:

I monologen Bang, skriven av Magnus Lindman efter texter av Barbro Alving lånar skådespelaren Susanne Karlsson ut sig till rollen som Barbro Alving, alias Bang, känd journalist och krigskorrespondent med hela världen som arbetsfält.

Redan som 27-åring rapporterade Bang för Dagens Nyheter från både Berlinolympiaden och spanska inbördeskriget, och blev övertygad pacifist. Under större delen av 1900-talet var hon med kaxig jargong och kvicka kåserier både banbrytande och folkkär. Hon blev ”Käringen mot strömmen” med hela svenska folket och ingen kunde som hon med både ironi och allvar beskriva det lilla i ett större sammanhang. Men hur berättar man om en människa? Går det att gestalta ett liv som har levts? För regin står Martin Rosengardten som vill berätta om hur viktig Bang fortfarande är för oss idag, samtidigt som han ifrågasätter om vi i en teaterföreställning kan göra anspråk på en människa:

– Min önskan är att publiken ska få uppleva en nära studie av ett skådespelararbete, samtidigt som man ska bli nyfiken på den här fantastiska personen Barbro Alving. Hon är en röst som vi verkligen skulle behövt idag med tanke på världsläget. Hon saknas och därför vill vi påminna om henne, säger regissören Martin Rosengardten.

Premiär på Stadt Hamburg fredag 7 oktober.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 380
  • Sida 381
  • Sida 382
  • Sida 383
  • Sida 384
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in