• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Vortex

11 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Vortex
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Regi Gaspar Noé

En gripande berättelse om att åldras och den obönhörliga tidens spår. En film om livets oundvikliga väg till ålderdom, svaghet och ibland hjälplöshet. Vi får följa ett äldre par, Lui och Elle., som båda börjat bli skruttiga. Mannen, Lui (spelas av kultregissören Dario Argento) har en oroväckande kände hosta med hans fru Elle (spelas så trovärdigt och äkta av Françoise Lebrun) är dement i hög grad.

De bor i en trång lägenhet i Paris, lägenheten belamrad med böcker, tavlor, affischer – som allt vittnar om ett aktivt och fascinerande liv. Men ingen undgår tiden. Vi blir alla äldre såvida vi inte dör som unga.

Det äldre paret Lui och Elle har båda börjat bli skruttiga. Lui, spelad av kultregissören Dario Argento, hostar oroväckande, men Elle (franska proffset Françoise Lebrun) har börjat bli rejält dement. Skildringen känns som om vi får titta in i ett stycke verklighet. Det är berättar så realistiskt. Frun, Elle, är pensionerad psykolog och psykiatriker och inser emellanåt hur hennes hjärna faller ihop, vilket gör henne djupt deprimerad. Maken flyr in i ett skrivprojekt om sambandet mellan drömmar och film och han kan på så sätt undvika att se verkligheten. Sonen dyker upp med sin son och måste bli förälder åt sina föräldrar.

Det är en berättelse som många kan känna igen sig i, men samtidigt får den mig att få ont i magen när jag ser hur hjälplösa de är, hur okunniga de är om hur demens och andra sjukdomar påverkar en människa. Jag känner kvinnan desperation där hon går runt, runt i lägenheten och inte känner igen sig och emellanåt inte heller känner igen sin man eller son eller barnbarn.

Filmmässigt mycket speciell där handling, regissören är ofta experimentell i formen. I Vortex rullar berättelsen fram i en split screen, ett sätt att visuellt visa klyftan mellan huvudpersonerna. Men att vara proffsigt experimentell i filmberättandet räcker inte för de högsta betygen. En av filmens styrkor är hur den kryper under huden och berör och är svår att skaka av sig. Men den är lite för lång, för övertydlig. Den är nästan två och en halv timme lång, vilket på ett sätt stryker under filmens budskap och ger en känsla av hur långsamt dagarna känns för huvudkaraktärerna men samtidigt gör filmens längd att den slutar att överraska, den är övertydlig och lite seg. Samtidigt går den inte att skaka av sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Förvirrat och framhärdande försvar tar åhörare i besittning – K på Folkteatern

11 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Efter en bok av Katarina Frostensson

Ide: Ylva Olaison och Kristian Hallberg (dramatiker)

Dramaturg: Magnus Lindman

Regissör, scenografi och ljusdesign: Tobias Hagström Ståhl

Kostym- och maskdesign: Jenny Ljungberg

Kompositör: Lovisa Samuelsson

Medverkande: Ylva Olaison (K) och Lovisa Samuelsson

Urpremiär 8/10 2022 på Folkteatern i Göteborg, Lilla scen

Spelas till och med 24/11

Har man läst Klubben och Renegater eller reportagen i DN baserade på både anonyma vittnesmål och namngivna källor, är det oundvikligt att man frågar sig varför denna uppsättning kom till stånd. Fann den på förhand såpass osmaklig att jag var tveksam till om jag ville se K. Från sin uppburna ställning blev fallet hårt för Katarina Frostenson genom domen mot hennes man, den så kallade Kulturprofilen, plus uppgifter om läckta Nobelpristagare. I Klubben avslöjas parets maktmissbruk, jämte makens över decennier manipulativa och i många fall brottsliga beteende. Ekonomiska oegentligheterna som framkommer, delvis finansierade av Svenska Akademien ska inte negligeras i sammanhanget. Är ärevördiga sammanslutningens skamfilade anseende redan återupprättat, är i och för sig en fråga bortom denna tonsatta monolog.

I monologen på halvannan timme, inklusive ett par sånger, förnekas alla anklagelser ihärdigt. Underrubriken lyder: Skriver jag sjunker jag inte. Även efter att ha varit med om iscensättningen av hennes allt annat än klarsynta kommentarer, förblir Frostenson en gåta helt i avsaknad av självinsikt. Verklighetens realiteter ter sig futtiga i hennes ögon.

Solipsism gör prisade poeten, dramatikern och översättaren oförmögen att bry sig om andra, om de inte vistats på parnassen. Denna psykologiska defekt tar teamet och idégivare Olaison framgångsrikt fasta på, när exempelvis begreppen skuld och skam dryftas ur ett filosofiskt perspektiv. Att maken med sitt osunda inflytande i svensk kulturelit inte varit sanningsenlig om sina meriter, bekommer inte K det minsta. Istället viftas fakta bort som förtal. En trotsig hållning som speglas suveränt i uppsättningen, när avståndstagandet till ständige sekreteraren jämte ”skämmiga Sverige” indignerat markeras.

foto Lina Ikse

Mig veterligen premiär på Lilla scen för publik utplacerade på svarta plaststolar på golvet. några med runda bord intill. Scenografin ska föreställa badrummet i den lilla lägenhet i Paris tillhörande Svenska Akademien, vilken beryktade paret generöst kunnat disponera. Och det är om flykten dit K handlar om. Dessutom om Frostenssons syn på vad som skrivits i media och om rättegången, i vars förhör somliga svar ges kryptiskt genom att dikt(er) framförs av poeten. Då används mikrofonstativet placerat alldeles framför första raden. Att badkar och vattnets symbolik är centralt i handlingen både här och i Vildanden (spelas samtidigt på Göteborgs Stadsteater) är knappast någon slump, eftersom Tobias Hagström-Ståhl är scenograf/ regissör för bägge uppsättningar.

På sidorna om badkaret syns bilder och fragmentarisk svartvit film, öde landskap sett från tågfönster. I en hög ligger representanter för den goda litteraturen utspridda. I K citeras Celan, Strindberg, Dagerman och saknaden efter fränden Birgitta Trotzig uttrycks med emfas. En bok av H.C Andersen verkar stå för trygghet när invanda tillvaron rämnar, liksom ett par referenser till filmscener (maria Callas mm). I scenens riktning i ena hörnet finns ytterligare en upphöjning. Där huserar multiinstrumentalisten Lovisa Samuelsson.

foto Lina Ikse

Förvånade att Lovisa Samuelssons musik var konstant närvarande under monologen. Dess franska prägel fungerade som medskaparare, hade rollen av förmedlare av stämningar. Överraskande ljudkällan påverkade hörbarheten. I och med att skådespelare och regissör inte garanterade tillräcklig artikulation, borde Ylva Olaison utrustats med mygga. Kan skjuta in att musiken inte bara var nyskriven. Somliga kompositioner hade hämtats från egna hyllade skivor, varav jag kuriöst nog recenserat senaste betitlad STAD/ DIS.

Inte nog med denna musikaliska påfyllning till utläggningarna från K. Som ett inofficiellt förspel när baren i salongen var öppen, hördes Samuelssons stilsäkra röst i åtskilliga chansons (några gjorda med pianoackompanjemang av medarbetare på Folkteatern). Samuelsson trakterade piano, keyboard, akustisk gitarr, cello och i finalen dragspel. Enstaka gånger förstärktes livemusiken med förinspelat sound. Sångerna multiinstrumentalisten (hördes med Ane Brun på WOW) sjöng med ackuratess ,själv eller i duettform med Olaison, låg kompositören bakom. Fick veta att texten till bakkarssången och finalen delvis kom från Frostenson respektive Brel.

Onekligen en bedrift av Ylva Olaison att behålla greppet om publiken, särskilt mot bakgrund av att yttre dramatik saknas. Är istället musiken som kombinerar vemod med dramatik. Förnuftigt nog bryts det mer eller mindre upprörda orerandet av flera gånger av finstämda vokala inslag. Olaison svala, rena stämma imponerar. Den röda tråden i K, den förorättade tonen, behärskas med fullkomlig auktoritet. Jaget kostar på sig att slunga ut frågor till ”auditoriet”. Skickligt mejslas också humörsvängningar och paranoid läggning fram för en gynnad individ, en gestalt vars tillvaro slagits i spillror. Monologens kanske mest centrala och magstarka tes framställs ruggigt övertygande. Nämligen påståendet om att inte passa i grupp, efter att i flera decennier åtnjutit förmåner och förtroende som en av de aderton.

Med högburet huvud tyr K sig krampaktigt till litteraturens eviga värden. Trots åldersskillnad på drygt trettio år noteras frilansande skådespelerskan för frapperande likhet utseendemässigt, Kvinnorna på scen hade klätts kongenialt. För aktören skedde skifte från trenchcoat till rustning och ett par illröda högklackade skor var också inskrivna i manus.

Förvisso en fascinerande föreställning som väcker visst obehag. Men faktum kvarstår. Förstår inte vitsen med partsinlagan. Vad vill man förmedla? Varför tillmäta dessa tankar och utfall sådan tyngd? Har nog sett uppemot ett tiotal produktioner som någon av de tre huvudkreatörerna (Olaison, Hagström-Ståhl och Kristian Hallberg) varit involverade i, med behållning i princip varje gång. K utstrålar visserligen stark aktualitet ( lite pikant att en prominent ledamot i SA som tog ställning plus författare som skrivit om domen bevistade premiären) Dock, K framstår som det minst meningsfulla verk jag sett med någon ur trion som avsändare..

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Två aktuella filmer bygger på romaner av Nobelpristagaren Annie Ernaux

6 oktober, 2022 by Redaktionen

Annie Ernaux är årets Nobelpristagare i litteratur, 2022. Hon är den första franska kvinnan som får denna oerhört prestigefyllda utmärkelse.

Det finns två aktuella filmer baserade på hennes verk.

Den prisbelönta Omständigheter vann Guldlejoner för Bästa i Venedig Filmfestival 2021.

Ett pressmeddelande berättar om Omständigheter:
Audrey Diwans andra långfilm är en filmatisering av den franska författaren och Nobelpristagaren Annie Ernauxs självbiografiska roman L’Événement. Filmen, som på svenska fått titeln OMSTÄNDIGHETER, skildrar Frankrike 1963 och en ung kvinnlig students desperata kamp mot klockan, då hon försöker genomföra en abort trots att det är olagligt. Hon drömmer om att kunna fortsätta sina universitetsstudier och på så sätt ta sig ur sin hopplösa tillvaro. OMSTÄNDIGHETER är ett starkt och gripande drama, nästan en thriller, om en tid och en miljö som begränsade och fördömde kvinnlig sexualitet. OMSTÄNDIGHETER är en helt osminkad, ärlig och rak film som sätter sig i kroppen och inte släpper taget.

OMSTÄNDIGHETER och Audrey Diwan, förärades i september 2021 ett av världens mest prestigefyllda priser: Guldlejonet vid Venedigs Filmfestival. ”Jag gjorde filmen med ilska och lust, med min magkänsla, med mitt huvud och med mitt hjärta. Jag ville att filmen skulle vara en upplevelse där vi får dela en ung kvinnas resa. Jag är mycket rörd över att stå här på scenen,” sa Audrey Diwan i sitt tacktal under prisceremonin. Filmen tilldelades förutom Guldlejonet även internationella kritikerpriset Fripesci Prize, UAAR Brian Award och Arca Cinema Giovani Award for Best Movie. Huvudrollen spelas med stark närvaro av 22-åriga fransk-rumänska skådespelerskan Anamaria Vartolomei. Filmens ämne är rykande aktuellt då flera länder runt om i världen nu stramar åt möjligheterna för kvinnor att genomföra lagliga och säkra aborter.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Omständigheter.

Passionen är en annan aktuell film som bygger på roman av Annie Ernaux:
Erotiskt laddade möten mellan en kvinnlig akademiker och en ung gift diplomat utvecklar sig till en förtärande och gränslös passion.

Med tatuerade balletthunken Sergei Polunin (porträtterad i dokumentären Dancer) och Laetitia Dosch,(Jeune Femme) i huvudrollerna blir detta heta romantiska drama en sexuellt frispråkig och mycket fysisk filmupplevelse med den kvinnliga passionen i fokus. Danielle Arbid, med titlar som Parisienne och Un homme perdu på meritlistan, är inte främmande för att skildra kvinnlig sexualitet på film. Passionen är baserad på bästsäljande romanen Sinnenas Tid (Passion Simple) av Annie Ernaux, som också är filmaktuell med Omständigheter (L’èvénement). Med blinkningar till Catherine Breillats Romance och Hiroshima Mon Amour (av Alain Resnais och Marguerite Duras) går Passionen in i förtjänstfull dialog med den filmiska framställningen av kvinnlig åtrå.

Arkiverad under: Film, Litteratur och konst, Scen, Toppnytt

Tankar om Gubbvarning Live 2.0 med Lennie Norman – retsam, rolig, vass och proffsig men lite ytlig ibland

6 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Lennie Norman
Foto: Peter Knutson

Tankar om Gubbvarning Live 2.0 med Lennie Norman
Turnéstart på Intiman i Stockholm, 5 oktober 2022

En proffsig humorshow, in i minsta detalj med en vass artist. Ofta skrattade jag gott och emellanåt tänkte jag att ”där har Lennie missuppfattat det totalt”. Det är precis så som en stand-up-föreställning ska fungera, tycker jag. Igenkännande och inspirerande till att prata mer. Retsam och rolig.

Under valrörelsen var det kanske en och annan politiker som pratade om vad de ville göra för pensionärer. Men annars är det sällan något görs med tanke på människor med livserfarenhet, årsrika människor som också är ett bra uttryck. Lennie Norman bjuder på en humorshow på en och en halvtimme som ger en stund av underhållning och ger saker att fundera på och diskutera med vänner och bekanta. Men för att vara ärlig: ibland, i vissa ämnen är han lättviktig och tycks inte ha särskilt djup kunskap.

Jag tänker till exempel på hans skämt om religoner. Där har inte någon djup kunskap. För att inte tala om skämtet om att Churchill drack alkohol hela dagarna och rökte som en borstbindare medan Hitler var vegetarian och nykterist. Det är gammalt och välkänt och säger egentligen ingenting. Att alkoholism kan ge många tragedier är ett faktum, så särskilt roligt är det inte med hyllningar till alkoholister. Tankarna på att Churchill skulle ha varit en god person finns det mycket kritik mot. Engelsmännen var inte särskilt snälla när de tog slavar och hur de behandlade Indien. Fast å andra sidan är väl själva formatet på en humorshow byggd på stand-up inte gjord för fördjupade tankar.

Lennie Normans humorshow ”Gubbvarning Live 2.0” är på turné runt om i landet och premiärshowen var på Intiman i Stockholm. Turnén är på väg runtom i landet till 21 orter med final i Skövde på Kulturhuset hösten 2022. Lennie skärskådar tiden vi lever i och tar tempen på samtiden, både pandemin och politiker och relationer till familj finns med. Ibland håller jag med och ibland inte. Han är inte rädd för att ta ut svängarna, vilket en stand-up-komiker måste kunna göra.

Har du läst böckerna i hans serie Gubbarning så känner du igen en del. Så allt är inte nytt. Men trots det är jag imponerad. Han är proffsig. Lennie Norman står där rakt upp och ned på scenen med jeans och kavaj och pratar tydligt och helt avspänt, som om det vore helt improviserat. Vilket det givetvis inte är. Det är bara ett proffs som kan förmedla den känslan av naturlighet. Han är scenvan och naturlig på scen, i princip uppväxt på och runt scenen. Som son till en av de svenska stora musikerna, Charlie Norman, har Lennie en hel del roligt att berätta om kändisar från förr. Lennie Norman ingick som basist i sin pappas trio och spelade redan på 1960-talet i olika popband.

Titeln på showen gav mig förhands-aningar om att det skulle vara fokus på hur det är att åldras i dagens Sverige, kanske med osmaklig drift av gamla människor. Mina aningar var inte rätt ute, det gubbiga är med men på ett positivt sätt som bygger på igenkännande, att den som är årsrik känner till ord, saker och situationer som var kända för fyrtio-femtio år sedan. Helt enkelt en stand-up-komiker som talar till oss som hunnit leva några år.

Lennie Norman om showen:
– Nu är det dags att förlänga livet med ett gott skratt! Man brukar säga att man kan vila sig i form och nu är jag utvilad i en farlig form och med första ronden Gubbvarning i bagaget blev det 111 föreställningar! Nu kommer jag tillbaka med helt nytt material och genuin lust i nya ”Gubbvarning Live 2,0”, säger Lennie Norman.

Bakgrund om Lennie Norman:
Norman har senare främst varit verksam som ståuppkomiker och syntes som sådan runt 1990 i TV-programmet Stina med Sven.[2] Åren 1996–2000 var han bisittare i Kanal 5-programmet Måndagsklubben. Senare har han samarbetat med Claes Malmberg som var en kollega i Måndagsklubben,[3] bland annat i revyer på Gunnebo slottsteater.
Föreställningen bygger vidare på böckerna och tidigare humorshowen ”Gubbvarning live” som spelats för fullsatta hus.

Arkiverad under: Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Humorshow, Intiman, Lennie Norman, Stand-up

Filmrecension: Crimes Of The Future – en trött och förvirrad sörja

6 oktober, 2022 by Elis Holmström

Crimes Of The Future
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Regi David Cronenberg

En gång i tiden kunde David Cronenberg chockera med magstarka scener som dränkte biopubliken i kroppsvätskor, men också med oväntat medryckande berättelser. Hans obehagliga och minnesvärda version av Flugan är kanske det bästa exemplet på denna besynnerliga kombination.

Men under hela 2000-talet har Cronenberg slirat runt i en drös av förvirrade och mållösa projekt. Endast den – oväntat, enkelspåriga A History Of Violence har stuckit ut som energisk i en hop av ointressanta filmer. Trots att det gått hela åtta år sedan Cronenbergs senaste film verkar det inte har lett till någon nyvunnen skaparglädje eller ens måttligt intresse.

Denna gång hoppas Cronenberg på två saker. Dels att han fortfarande kan chockera som få, göra biopubliken knäsvag och illamående och dels att skapa paralleller till dagens dödliga exhibitionism och hysterika konsumtionsberoende.

Den första ambitionen rämnar dock som ett korthus i en svensk vinterstorm. Trots flera blodiga scener, där Cronenberg pressar in kameran i öppna sår och gör åkningar kring blodiga organ, är chockvärdet obefintligt. Inte ens då filmen – forcerat, försöker introducera lite ’’hederlig’’ sadomasochism blir det något utslag på chocktermometern. Inte ens i sina mest motbjudande stunder kan Crimes Of The Future tävla med de tamaste scenerna från bloddrypande TV-serier som Game Of Thrones eller The Boys.

Vad gäller de sociala allegorierna är dessa – inledningsvis, bättre. Cronenbergs uppenbara avsky inför dagens mediekultur och mänsklighetens brist på empati, återkommer i filmens introduktion. Om det funnits en vilja, framförallt en påtaglig inspiration, hade dessa vassa gliringar kunnat rädda projektet. Men samhällskritiken blir enbart en tunn fernissa som snabbt känns pliktskyldig. Jag kan uppskatta artistiska chockangrepp på moderna företeelser, men det måste göras mer inlevelsefullt än såhär. Det är som att Cronenberg har en fin deg som han vägrar låta jäsa. Istället kastar han in den ugnen och serverar en hopsjunken och osmaklig limpa som definierar idén om slöseri med tid och resurser.

Den visuella framställningen av ett samhälle i förfall kan – paradoxalt nog, vara både intressant och uppfinningsrik, men även här tar sig Cronenberg an utmaningen med en gäspning. Att mycket av filmen har spelats in i ett lager gör sig ständigt påmint med mördande fula kulisser som får IKEAs hämtningshyllor att framstå som arkitektoniska mästerverk. Förutom snygg rekvisita, som kunde ritats av Alien-designern H.R Giger, finns det inte något av visuellt värde.

Allt det här förvärras då Cronenberg valt att inkludera kolsvart humor, som rör sig mellan cynisk satir och det rent bisarra. För att understryka sin allegori, vad gäller ett känslolöst och kallt samhälle‚ har han tagit det ödesdigra beslutet att regissera samtliga aktörer som om de inte hade muskler i ansiktet – eller några mänskliga känslor. Att framställa apati på film är sannerligen inte lätt, men att låta Viggo Mortensen och Léa Seydoux stirra in i betongväggar, med ögon som är lika livfulla som stenkulor, är under all kritik. Inte blir det bättre av att den eminent usla Kristen Stewart medverkar. Det tveksamma skådespeleriet i kombination med Cronenbergs trötta hållning får alla försök till skruvad komik att framstå lika lyckade som en blodig biff på en vegan-middag.

Ambitionerna att ifrågasätta samhället är det enda som skänker projektet någon substans. Men inte ens detta kan Cronenberg bevara. Istället för att bestämt göra en renodlad samhällssatir irrar han bort sig i ett hopplöst och fåfängt försök att göra filmen till en mörk thriller. Berättelsen är så pass ointressant och förvirrad att det inte går att skapa någon spänning eller mystik. Hela avslutningen blir en fasansfullt rörig och tråkig betongkloss som kulminerar i ett slut som lämnar tittaren mållös, av helt fel anledningar.

Crimes of The Future är en trött och förvirrad sörja. Utan försöker till samhällskritik hade detta behövt åka till soptippens avdelning för miljöfarligt avfall.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 377
  • Sida 378
  • Sida 379
  • Sida 380
  • Sida 381
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in