Vortex
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Regi Gaspar Noé
En gripande berättelse om att åldras och den obönhörliga tidens spår. En film om livets oundvikliga väg till ålderdom, svaghet och ibland hjälplöshet. Vi får följa ett äldre par, Lui och Elle., som båda börjat bli skruttiga. Mannen, Lui (spelas av kultregissören Dario Argento) har en oroväckande kände hosta med hans fru Elle (spelas så trovärdigt och äkta av Françoise Lebrun) är dement i hög grad.
De bor i en trång lägenhet i Paris, lägenheten belamrad med böcker, tavlor, affischer – som allt vittnar om ett aktivt och fascinerande liv. Men ingen undgår tiden. Vi blir alla äldre såvida vi inte dör som unga.
Det äldre paret Lui och Elle har båda börjat bli skruttiga. Lui, spelad av kultregissören Dario Argento, hostar oroväckande, men Elle (franska proffset Françoise Lebrun) har börjat bli rejält dement. Skildringen känns som om vi får titta in i ett stycke verklighet. Det är berättar så realistiskt. Frun, Elle, är pensionerad psykolog och psykiatriker och inser emellanåt hur hennes hjärna faller ihop, vilket gör henne djupt deprimerad. Maken flyr in i ett skrivprojekt om sambandet mellan drömmar och film och han kan på så sätt undvika att se verkligheten. Sonen dyker upp med sin son och måste bli förälder åt sina föräldrar.
Det är en berättelse som många kan känna igen sig i, men samtidigt får den mig att få ont i magen när jag ser hur hjälplösa de är, hur okunniga de är om hur demens och andra sjukdomar påverkar en människa. Jag känner kvinnan desperation där hon går runt, runt i lägenheten och inte känner igen sig och emellanåt inte heller känner igen sin man eller son eller barnbarn.
Filmmässigt mycket speciell där handling, regissören är ofta experimentell i formen. I Vortex rullar berättelsen fram i en split screen, ett sätt att visuellt visa klyftan mellan huvudpersonerna. Men att vara proffsigt experimentell i filmberättandet räcker inte för de högsta betygen. En av filmens styrkor är hur den kryper under huden och berör och är svår att skaka av sig. Men den är lite för lång, för övertydlig. Den är nästan två och en halv timme lång, vilket på ett sätt stryker under filmens budskap och ger en känsla av hur långsamt dagarna känns för huvudkaraktärerna men samtidigt gör filmens längd att den slutar att överraska, den är övertydlig och lite seg. Samtidigt går den inte att skaka av sig.