Crimes Of The Future
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Regi David Cronenberg
En gång i tiden kunde David Cronenberg chockera med magstarka scener som dränkte biopubliken i kroppsvätskor, men också med oväntat medryckande berättelser. Hans obehagliga och minnesvärda version av Flugan är kanske det bästa exemplet på denna besynnerliga kombination.
Men under hela 2000-talet har Cronenberg slirat runt i en drös av förvirrade och mållösa projekt. Endast den – oväntat, enkelspåriga A History Of Violence har stuckit ut som energisk i en hop av ointressanta filmer. Trots att det gått hela åtta år sedan Cronenbergs senaste film verkar det inte har lett till någon nyvunnen skaparglädje eller ens måttligt intresse.
Denna gång hoppas Cronenberg på två saker. Dels att han fortfarande kan chockera som få, göra biopubliken knäsvag och illamående och dels att skapa paralleller till dagens dödliga exhibitionism och hysterika konsumtionsberoende.
Den första ambitionen rämnar dock som ett korthus i en svensk vinterstorm. Trots flera blodiga scener, där Cronenberg pressar in kameran i öppna sår och gör åkningar kring blodiga organ, är chockvärdet obefintligt. Inte ens då filmen – forcerat, försöker introducera lite ’’hederlig’’ sadomasochism blir det något utslag på chocktermometern. Inte ens i sina mest motbjudande stunder kan Crimes Of The Future tävla med de tamaste scenerna från bloddrypande TV-serier som Game Of Thrones eller The Boys.
Vad gäller de sociala allegorierna är dessa – inledningsvis, bättre. Cronenbergs uppenbara avsky inför dagens mediekultur och mänsklighetens brist på empati, återkommer i filmens introduktion. Om det funnits en vilja, framförallt en påtaglig inspiration, hade dessa vassa gliringar kunnat rädda projektet. Men samhällskritiken blir enbart en tunn fernissa som snabbt känns pliktskyldig. Jag kan uppskatta artistiska chockangrepp på moderna företeelser, men det måste göras mer inlevelsefullt än såhär. Det är som att Cronenberg har en fin deg som han vägrar låta jäsa. Istället kastar han in den ugnen och serverar en hopsjunken och osmaklig limpa som definierar idén om slöseri med tid och resurser.
Den visuella framställningen av ett samhälle i förfall kan – paradoxalt nog, vara både intressant och uppfinningsrik, men även här tar sig Cronenberg an utmaningen med en gäspning. Att mycket av filmen har spelats in i ett lager gör sig ständigt påmint med mördande fula kulisser som får IKEAs hämtningshyllor att framstå som arkitektoniska mästerverk. Förutom snygg rekvisita, som kunde ritats av Alien-designern H.R Giger, finns det inte något av visuellt värde.
Allt det här förvärras då Cronenberg valt att inkludera kolsvart humor, som rör sig mellan cynisk satir och det rent bisarra. För att understryka sin allegori, vad gäller ett känslolöst och kallt samhälle‚ har han tagit det ödesdigra beslutet att regissera samtliga aktörer som om de inte hade muskler i ansiktet – eller några mänskliga känslor. Att framställa apati på film är sannerligen inte lätt, men att låta Viggo Mortensen och Léa Seydoux stirra in i betongväggar, med ögon som är lika livfulla som stenkulor, är under all kritik. Inte blir det bättre av att den eminent usla Kristen Stewart medverkar. Det tveksamma skådespeleriet i kombination med Cronenbergs trötta hållning får alla försök till skruvad komik att framstå lika lyckade som en blodig biff på en vegan-middag.
Ambitionerna att ifrågasätta samhället är det enda som skänker projektet någon substans. Men inte ens detta kan Cronenberg bevara. Istället för att bestämt göra en renodlad samhällssatir irrar han bort sig i ett hopplöst och fåfängt försök att göra filmen till en mörk thriller. Berättelsen är så pass ointressant och förvirrad att det inte går att skapa någon spänning eller mystik. Hela avslutningen blir en fasansfullt rörig och tråkig betongkloss som kulminerar i ett slut som lämnar tittaren mållös, av helt fel anledningar.
Crimes of The Future är en trött och förvirrad sörja. Utan försöker till samhällskritik hade detta behövt åka till soptippens avdelning för miljöfarligt avfall.