• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Samtal med slagsida engagerar föga – Helen och Agnes på Göteborgs Stadsteater

24 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Johanna Svalbacke

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi/ kostym- och ljusdesign: Marcus Carlsson

Ljuddesign: Marcus Carlsson och Ludvig Sjöstrand

Kompositör: Anna Ljungberg (praktikant)

Dramaturg: Sisela Lindblom

I rollerna: Hannah Alem Davidsson och Anna Bjelkerud

Urpremiär 19/10 2022 på Göteborgs Stadsteater, Lilla scen

Spelas till och med 11/11

Marcus Carlsson som haft mycket att bestyra inför premiären regisserar för tredje gången ett manus av samma anmärkningsvärt unga dramatiker. Johanna Svalbacke verkar ha en fäbless för att skildra mystiska förlopp och komplexa beteenden. Av hennes cv är det Shirins vargar och Att tveka (regi Eric Åkerlind) på Göteborgs Dramatiska teater som jag recenserat. Vad beträffar regissören med vad det tycks dragning till Svalbackes konstnärliga universum, rönte han framgångar hos frigrupper med Faces respektive Isadora & kärleken (uppsättningar också lovordade av mig).

Det nya samarbetet mellan kvinnliga dramatikern och multitaskaren Carlsson (sysslar också med film) är en såpass kort enaktare att uppsättningen tyvärr känns futtig. Det laddade dramat på femtio minuter handlar som titeln antyder, om två kvinnors relation, två kvinnor ur olika generationer vars relations uppkomst aldrig framgår. Troligen på initiativ av den unga, bitvis anklagande motparten (Hannah Alem Davidsson) möts de på nytt, förvisso knappast på jämlika villkor. Den som likt en terapeut lyssnar för att efterhand flika in hur hon uppfattat relaterade situationer är en av ensemblens oldtimers, nämligen Anna Bjelkerud.

foto Ola Kjelbye

Kal scenografi bäddas in av gulaktigt sken Av outgrundligt skäl inramas scenen vertikalt av tre hängande moduler som ser ut att vara av trä. Minns jag rätt sitter Helen -gestaltad av Bjelkerud – på en stol hela föreställningen medan frustrerade Agnes går omkring med till synes massvis av oro, manifesterad av massvis av överskottsenergi. Bortsett från ett kortare vredesutbrott och att rösten höjs i en sekvens, lyckas konfrontativa Agnes lägga band på sig. Blir något av en vändning när den mer livserfarna Helen inte bara tar emot utan svarar och kommer med motargument. Men den omaka dialogen framstår emellanåt som tämligen pretentiös med onaturligt talspråk.

Personernas tillstånd, känslan av gungfly, understryks av den specialkomponerade musiken. Som bäst när anklagande Agnes tappar fattningen och blir rasande en kort stund. Inriktningen på att få fram berusande nerv infrias, fast dess inverkan känns ändå otillräcklig. Jämfört med i K på Folkteatern har stråkmusiken ytterst marginell inverkan.

Finns överhuvudtaget något i den abstrakta konstruktionen som hindrar betraktaren från att ta till sig dramat, omsätta det till tankar på egna gjorda val i livet och betydelsefulla möten. Sannolikt anser sig Agnes sviken när hon menar på att det är för påfrestande att själv agera problemlösare. En styrka med denna ensidiga uppgörelse är gradvisa glidningen. Den uppstår finkänsligt när den som skulle kunna ha varit kontrahent, trevande ger sin version. Ursäktar sig, men också implicit fordrar att bli lyssnad på. Att den konfronterande parten återkommer till sina fantasier blir som hackande motor i pjäsen.

foto Ola Kjelbye

Hannah Alem Davidsson (tillhör fasta ensemblen sedan fem år tillbaka) har en tacksam roll, utslungar tydligt vässade repliker. Att hon inte blir mer upphetsad än att artikulationen bibehålls förtjänar beröm. Samtidigt är publiken så van vid att det ska hetta till när sanningar sägs, att man nästan känner sig snuvad på en omskakande upplevelse. Anna Bjelkerud tar sin rutin i anspråk för att skickligt förflytta fokus. Hon hänvisas till att gestalta inom mer finstilt register, utan den cyniska ironi hon annars gjort till sitt adelsmärke. Som sagt goda skådespelarinsatser! MEN beklagligtvis framstår uppsättningen som både futtig och abstrakt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: En sekund av lycka – en kärleksförklaring till film

22 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

En sekund av lycka
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 oktober 2022
Regi Zhang Yimou

En kärleksförklaring till film men också en stark skildring av vad ett samhälle som Kina gör med människor. Filmen bygger på en roman av Geling Yan och utspelas under kulturrevolutionen i Kina, en period då många greps och sattes i arbetsläger (=fängelse) för att de inte tänkte tillräckligt kommunistiskt.

Zhang Jiusheng har rymt från ett arbetsläger (fängelse) för att se sin dotter i en film. Eller rättare sagt: dottern är med i ett mycket kort nyhetsinslag som visas för filmen. I det kommunistiska Kina fanns ingen reklamfilm, förstås. Istället visades nyhetsinslag kring människor som varit duktiga enligt den kommunistiska ledningen av nationen.

Zhang Jiusheng har rymt för att försöka komma in på en filmvisning. När han tagit sig över en ökenliknande område hittar han ett samhälle där filmen ska visas. Då har håller utkik i mörkret ser han en ung person stjäla en rulle till filmen. Han ger sig av efter filmtjuven för att ta tillbaka filmen så den kan visas.

Det blir en delvis komisk men också berörande kamp mellan den unga filmtjuven och Zhang Jiusheng. Vi får lära känna dem och se hur utsatta människor kan vara. Mannen som sköter filmkameran i samhället kallas av alla för Mr Film. Också han har ett livsöde och sina skäl till varför han agerar som han gör. Dessa tre karaktärer blir symboler för olika sätt människor fråntas sin värdighet i en diktatur.

Filmen bygger på en roman av Geling Yan. Det är ett drama, emellanåt komisk, men hela tiden berörande, med otroligt vackra och talande bilder över ökenlandskap i Kina och små trånga gator i fattiga kvaret, som i sig berättar lika mycket som handling och dialog. En stark film om filmens magi.

Bakgrundsfakta om regissören:
Sedan debuten med Guldbjörnvinnaren Det röda fältet 1988 har Zhang Yimou levererat ett stort antal hyllade filmer som Ju Dou: Förbjuden kärlek, Den röda lyktan, Berättelsen om Qiu Ju, ”Att leva”, Vikarien, Vägen hem, Hero, Flying Daggers, Hemkomsten, The Great Wall, Flowers of War och många fler.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Musikrecension: Rhoda Scott Lady Quartet – riktigt svängig blues/jazz/funk – Stockholm Jazz Festival, Kulturhuset, 21 okt

22 oktober, 2022 by Pernilla Wiechel

Scen: Hörsalen, Kulturhuset Stadsteatern

Arrangör: Stockholm Jazz Festival 2022

Orgel: Rhoda Scott 
Tenorsaxofon: Sophie Alour
Altsaxofon: Lisa Cat-Berro 
Trummor: Julie Saury

Hon uppges vara Count Basies favorit, den amerikanska soul- och jazzorganisten nu 84-åriga Rhoda Scott. Hon kallas också ”barfota-ladyn”, där hon bor i Frankrike, eftersom hon spelar just barfota på sin Hammondorgels pedaler. Hon är född 1938 i Dorothy, New Jersey, och hennes pappa var metodistpastor. Redan vid åtta års ålder kompade hon till gospel i kyrkorna, och blev så självlärd. Därefter tog hon en akademisk examen i New York, och i juli 1967 flyttade hon till Frankrike för att studera kontrapunkt, harmonik och komposition. Sedan blev hon kvar där. Tonsättaren och dirigenten Nadia Boulanger, blev hennes lärare, som också undervisat Aaron Copeland, Pierre Henry, Phillip Glass, och Quincy Jones. Scotts första album Hey! Hey! Hey! kom 1962. Senaste albument Movin’ Blues släpptes 2020, däremellan har hon gjort drygt trettio studio- och livealbum. Kritiker beskriver henne som ”en fullfjädrad musikalisk eklektiker och instrumentell ekvilibrist”. Allt från jazzens real book till den västerländska konstmusiken och gospeln spelar hon, säkert och med humor, uppger Stadsteatern i sin inbjudan. 

Rhoda Scott är bra på att småprata, och har glimten i ögat. Ända sedan 2004 har kvartetten spelat ihop, berättar hon från scenen. Men ännu längre tillbaks i tiden gjorde hon (ensam?) en turné mellan Sveriges folkparker, vilket för tankarna till att hennes svängiga musik ju är väldigt lämplig att dansa till. Under kvällen får vi höra en fritt sammanfogad blandning av blues, jazz och funk. Men även tjusiga rena jazz-ballader framförs på saxofon. Hörsalens publik får nöja sig med att hålla takten från sittande läge och flera spontana wow-utrop hörs. Redan från start känner man de fyra kvinnornas samspelta tajta sound, och under allt emellanåt anas en medryckande glädje, såsom också godspel har. Det är enbart Scott i kvartetten som är 84 år, övriga betydligt yngre, men de framstår också som toppmusiker. Vant och träffsäkert spelar tenor- och altsaxofonisten unisont valda partier och överlag är allt mycket snygg arrangerat, väl avvägt, med jämt fördelade solon. En lyhörd, men också kraftfull och dynamisk trummis som härstammar från Paris, kompar. Scotts eget väldigt fria, drivna spel på orgeln sprider stor värme, och mestadels är det hon som äger scenen. I minnet var det tredje låten redan som hon improviserade loss så det stod härliga till. Det går inte att säga annat än att man blir mäktigt imponerad av hur hon hanterar sitt instrument. Kvällen ger flera spontana applåder, och vi får höra låtar som var och en av musikerna i kvartetten har skrivit. Här sticker trummisens (Julie Saury) låt ut med driv och överraskande komposition. Saxofonisternas båda verk är vackra, njutbara, mer som ballader. Det blir både extranummer och dirigerad allsång på slutet (Julie Saury sjunger före). Kanske är ni lite ”timida” här i Sverige, säger Scott, och vi uppmanas sjunga kraftfullare. Allt hålls samman av trevligt mellanprat av Scott själv.

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Black Adam – menlös berättelse, blek regi

20 oktober, 2022 by Elis Holmström

Black Adam
Betyg 1
Svensk biopremiär: 21 oktober 2022
Regi Jaume Collet-Serra

I dagsläget är det svårt att veta vad som är den största cirkusen: Warner Brothers, under – det hittills, inkompetenta ledarskapet av Discovery, eller de hopplösa försöken att få rätsida på sitt DC-filmuniversum.

Idag befinner sig Warner Brothers i upplösningstillstånd. Filmer och TV-serier har lagts ned på löpande band och varslen har gått som en lie över ett övervuxet fält.
En av årets mest uppseendeväckande nyheter rörde DCEU-adaptionen av Batgirl. Filmen befann sig i postproduktion då chockbeskedet kom att projektet skulle läggas ned och aldrig se dagens ljus. Orsaken påstods vara bristande kvalitet.

Om det fanns någon sorts logik, sans eller anständighet borde dessa metoder innebära ett mer selektivt och noggrant utbud där endast det bästa släpps fram. Black Adam har, trots flera förseningar, lyfts fram som en potentiell ’’game changer’’ för Warner och DC, i alla fall om vi skall tro bolagscheferna och huvudrollsinnehavaren Dwayne Johnson.

Trots denna hype-maskin var det nog ingen som trodde att Black Adam skulle skriva om filmhistorien. Regissören Jaume Collet-Serras CV är inte något att skryta med. Dock bjöd han på strålande underhållning i förra årets oväntat trevliga Jungle Cruise. En film som omfamnade matinéfilmens kärna och levererade gemytlig action och romantik.

Precis den sortens underhållande bagatell hade varit välkommen ännu en gång. Framförallt i ett filmuniversum som gnisslar tänder och vägrar visa någon humor eller självmedvetenhet.

Men inte ens de allra lägsta av förväntningar uppfylls. Hela Black Adam känns som en dammig relik från en svunnen tid då spektakel utan substans var tillräckligt för att motivera ett biobesök. Precis som den legendariskt katastrofala Suicide Squad av David Ayer, är hela Black Adam ett chockerande uselt hopkok där ingen av komponenterna fyller någon funktion. Enligt uppgifter ska filmen ha behövt censureras för att få en lägre åldersgräns, en irrelevant detalj som avslöjar det fundamentala felet med hela projektet.

Det är uppenbart att det inte finns en vision utan ett tusen visioner gällande vilken sorts film Black Adam bör vara. En lättsam actionfilm med komiska inslag, en mörk hämndhistoria eller ett magstarkt blodbad i bästa The Boys anda? Denna obestämdhet får hela filmen att likna ett monstruöst lapptäcke som sytts ihop i total desperation.

Ännu en gång har DC fyllt filmen med ett överflöd av karaktärer som inte får en syl i vädret. Essentiella nyckelpersoner från serietidningarna blir här till loja och grovhuggna karikatyrer som endast figurerar i hopp om att kunna användas igen i framtiden. Pierce Brosnan är den enda ljusglimten i en samling av hopplöst ointressanta individer.

För oavsett vad som presenteras landar det med en duns. Visuellt är det plastigt, oinspirerat och åldrat. Zack Snyders förvridna och tröttsamma estetik ligger som en slöja över allting. Detta leder till en presentation som liknar en sunkig musikvideo från tidigt 00-tal, med fasansfulla färgfilter och överdriven ljussättning.

På senare tid har det talats om att visuella effekter blivit allt sämre, ett resultat av överbelastade effektstudios. Detta kan dock vara vara ursäktat om övriga beståndsdelar intresserar. Men inte ens när Black Adam lägger ut en bombmatta av explosioner och superkrafter lyckas man med något annat än att bota sömnlöshet. Med urusel koreografi och en kamera som vägrar stå stilla är actionscenerna i det närmaste omöjliga att följa. Ovanpå det applicerats slowmotion som gör tittaren sjösjuk. Allt detta ramas in av chockartat undermåliga specialeffekter som får mig att längta tillbaka till Ray Harryahusen uråldriga stop-motion.

Berättande är än sämre. Det är en soppa av oändlig expositioner, tillbakablickar och sidospår som i bästa fall är irrelevanta, i värsta fall frustrerande usla. Filmens lövtunna patos bygger dessutom på en vändning som avslöjats redan i trailers inför premiären. Den övergripande dramatiken är därmed överspelad och helt utan överraskningar. Likt en misslyckad ståuppkomiker väljer Collet-Serra att överösa publiken med alla möjliga skämt i hopp om att något skall funka. Alla humoristiska inslag är överspända, stela och plågsamt ansträngda. Inte blir det bättre av att de sämsta skämten återkommer genom två oändligt långa timmar.

Black Adam är i det närmaste chockartad vad gäller bristen på kompetens, artistiskt som affärsmässigt. Med urusla produktionsvärden, en menlös berättelse och blek regi är det skrattretande att Warner Brothers satt all sin tillit till en film som knappt varit godtagbar att skicka direkt till DVD för tjugo år sedan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

En midsommarnattsdröm inleder invigningsvåren på Malmö Stadsteater

20 oktober, 2022 by Redaktionen

Shakespeares En midsommarnattsdröm inleder teatervåren i Malmö Stadsteaters ombyggda teaterhus på Kalendegatan i Malmö. Foto: Johan Sundell

En midsommarnattsdröm inleder invigningsvåren på Malmö Stadsteater, berättar ett pressmeddelande:

I vår öppnar Malmö Stadsteater sitt helt ombyggda teaterhus på Kalendegatan i centrala Malmö. Det anrika Hipphuset genomgår en förvandling och snart öppnas dörrarna den nya mötesplatsen.

Invigningsföreställningen på Malmö Stadsteaters stora scen Hippodromen den 24 februari blir En midsommarnattsdröm – William Shakespeares magiska komedi, där de djuriska drifterna är som starkast och natten som mörkast. Under våren kommer också publiksuccén Monicas vals tillbaka, och på Studion högst upp i huset blir det urpremiär för Otherness – ett helt nyskrivet lokalt stycke dokumentärteater. Malmö Stadsteater ska öppna upp mot Malmö, det nya Malmö såväl som mot det gamla. Hipphuset ska vara en mötesplats för alla. Idag släpps biljetterna till alla vårens föreställningar!

EN MIDSOMMARNATTSDRÖM
Av William Shakespeare
Premiär på Hippodromen 24 februari 2023
I En midsommarnattsdröm välkomnar vi dig in en mardrömslik värld där ingenting är riktigt som du tror… Vad händer där de djuriska drifterna är som starkast och natten som mörkast? Kanske kommer du aldrig igen återvända som den person du var? Fylld med humor, underligheter, kärlek, spänning och teatervärldens absolut vackraste språk, kliver du in i Hippodromens nya teaterrum – helt i Shakespeariansk anda. I vår värld kan, och kommer, allt att hända. Vad är dröm och vad är verklighet? Är du redo?

Allt tar sin början i civilisationens Athen där ett kungapar planerar sitt bröllop, men egentligen älskar de inte alls varandra och bara bråkar. Vid hovet finns också fyra kärleksberusade ungdomar som är förälskade i ”fel” personer. De flyr från den förtryckande vuxenvärlden in i skogen där magin och mörkret snart tar överhanden. I skogens värld styr älvorna och andra väsen som trollar runt med ungdomarnas känslor. Dessutom dyker ett gäng hantverkare upp och repeterar en pjäs som de ska framföra på det kungliga bröllopet i Athen. Det uppstår förväxlingar mellan alla och ingenting är som förut.

Översättning: Göran O. Eriksson
Regi: Sara Cronberg
Scenografi och kostym: Lizzie Clachan
Ljus: Torben Lendorph
Komposition/Ljuddesign: Toni Dobrzanski
Koreografi: Ossi Niskala
Mask: Elisabeth Karlsson
Dramaturg: Amanda Fromell
I rollerna: Johannes Wanselow, Linn Mildehav, Erik Borgeke, Karin Lithman, Erik Olsson, Cecilia Lindqvist, Kerstin Andersson, Erik Svedberg-Zelman, Alexander Jubell, Klara Hodell Risberg, Sanna Persson Halapi, Michael Segerström, Wilhelm Johansson (praktikant Teaterhögskolan i Luleå) och Statister från Malmö Latinskola.

En midsommarnattsdröm inviger Malmö Stadsteater – igen!
När Malmö Stadsteater invigde sitt nya hus vid Fersens väg 1944 var det med Shakespeares En midsommarnattsdröm. Före 1944 var pjäsen relativt sällan spelad i Sverige och invigningsföreställningen verkar ha varit inflytelserik. Nu blev det allt vanligare att sätta upp pjäsen på svenska teatrar. 1969 satte Jan Lewin åter upp den på Malmö Stadsteater. Då var det första gången i Sverige som Puck spelades av en man. Därefter dröjde det till 1979 då Göran O Eriksson satte upp pjäsen med elever på Statens Scenskola i Malmö. 2014 iscensatte den tyska regissören Anna Bergmann En midsommarnattsdröm på Hipp som vampyrpjäs.

OTHERNESS
Av Magdi Saleh
Urpremiär på Studion 3 mars 2023
Känner du dig annorlunda? På vilket sätt? Vad tänker du på när du hör ordet annorlunda? Är det negativt, positivt eller kanske befriande?

I en väv av röster får du möta människor som genom sina livshistorier berättar om sin annanhet. Att vara eller känna sig annorlunda till utseendet eller i beteendet än det som är igenkännbart, förväntat eller allmänt accepterat. I berättelser om att vara högljudd eller sitta i rullstol, vara fixerad vid siffror eller vara livrädd för smuts, kommer du att känna igen dig. För någon gång har vi nog alla känt oss annorlunda. Det blir en lekfull och visuell föreställning som tar avstamp i dokumentära berättelser om viljan att bara vara normal och passa in.

Regissören Magdi Saleh reste runt i Skåne och intervjuade cirka 40 personer om hur det känns att vara annorlunda. Intervjuerna har kokats ner till ett nyskrivet stycke dokumentärteater och en allmänmänsklig berättelse om annorlundahet.

Regi: Magdi Saleh
Scenografi och kostym: Erika Sjödin
Ljus: Emanuel Arvanitis
Ljud och komposition: Kristina Issa
Mask: Siv Nyholm
Dramaturg: Sofia Westerlund och Amanda Fromell
I rollerna:  Sandra Mahmoud Lindqvist, Nancy Ofori, Josef Törner, Amanda Quartey

MONICAS VALS
– Fragment och fantasier inspirerade av Monica Zetterlunds liv och musik
Av Klas Abrahamsson
Premiär på Hippodromen 24 mars 2023

Publik- och kritikersuccén Monicas vals är äntligen tillbaka! Nu i den jazzklubbsmiljö som var tänkt från början – med en cafésättning av bord på golvet i salongen.

Alla älskar ju Monica Zetterlund! Hennes speciella röst svävar som ett lekande, solrikt soundtrack i vårtkollektiva minne. Men älskade Monica också Monica?
I en kalejdoskopisk dröm dansar Monicas vals genom en svensk superstjärnas liv från den söta, späda starten till det oglamorösa bittra slutet – med alkoholen och de rastlösa ambitionerna som en tung släpande reskamrat.

Med den danska jazzorkestern Benjamin Koppel Quartet, kommer Hippodromen pulsera av låtar signerade Monica Zetterlund.

Förlag: Colombine Teaterförlag
Manus: Klas Abrahamsson
Regi: Heinrich Christensen
Scenografi och kostym: Lisbeth Burian
Ljus: Ulrik Gad
Ljud: Jonathan Flygare
Kapellmästare och arrangemang: Benjamin Koppel
Koreografi: Lidia Wos
Mask: Åsa Trulsson
Dramaturg: Henrietta Hultén
I rollerna: Mari Götesdotter, Hans-Peter Edh, Viktor Nyström Sköld, Fredrik Gunnarson, André Gatu, Malin Karlsson, Frida Bergh.
Musiker: Benjamin Koppel (saxofon), Søren Møller (klaviatur), Peter Nilsson (slagverk), Johnny Åman (bas).

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 373
  • Sida 374
  • Sida 375
  • Sida 376
  • Sida 377
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in