Scen: Hörsalen, Kulturhuset Stadsteatern
Arrangör: Stockholm Jazz Festival 2022
Orgel: Rhoda Scott
Tenorsaxofon: Sophie Alour
Altsaxofon: Lisa Cat-Berro
Trummor: Julie Saury
Hon uppges vara Count Basies favorit, den amerikanska soul- och jazzorganisten nu 84-åriga Rhoda Scott. Hon kallas också ”barfota-ladyn”, där hon bor i Frankrike, eftersom hon spelar just barfota på sin Hammondorgels pedaler. Hon är född 1938 i Dorothy, New Jersey, och hennes pappa var metodistpastor. Redan vid åtta års ålder kompade hon till gospel i kyrkorna, och blev så självlärd. Därefter tog hon en akademisk examen i New York, och i juli 1967 flyttade hon till Frankrike för att studera kontrapunkt, harmonik och komposition. Sedan blev hon kvar där. Tonsättaren och dirigenten Nadia Boulanger, blev hennes lärare, som också undervisat Aaron Copeland, Pierre Henry, Phillip Glass, och Quincy Jones. Scotts första album Hey! Hey! Hey! kom 1962. Senaste albument Movin’ Blues släpptes 2020, däremellan har hon gjort drygt trettio studio- och livealbum. Kritiker beskriver henne som ”en fullfjädrad musikalisk eklektiker och instrumentell ekvilibrist”. Allt från jazzens real book till den västerländska konstmusiken och gospeln spelar hon, säkert och med humor, uppger Stadsteatern i sin inbjudan.
Rhoda Scott är bra på att småprata, och har glimten i ögat. Ända sedan 2004 har kvartetten spelat ihop, berättar hon från scenen. Men ännu längre tillbaks i tiden gjorde hon (ensam?) en turné mellan Sveriges folkparker, vilket för tankarna till att hennes svängiga musik ju är väldigt lämplig att dansa till. Under kvällen får vi höra en fritt sammanfogad blandning av blues, jazz och funk. Men även tjusiga rena jazz-ballader framförs på saxofon. Hörsalens publik får nöja sig med att hålla takten från sittande läge och flera spontana wow-utrop hörs. Redan från start känner man de fyra kvinnornas samspelta tajta sound, och under allt emellanåt anas en medryckande glädje, såsom också godspel har. Det är enbart Scott i kvartetten som är 84 år, övriga betydligt yngre, men de framstår också som toppmusiker. Vant och träffsäkert spelar tenor- och altsaxofonisten unisont valda partier och överlag är allt mycket snygg arrangerat, väl avvägt, med jämt fördelade solon. En lyhörd, men också kraftfull och dynamisk trummis som härstammar från Paris, kompar. Scotts eget väldigt fria, drivna spel på orgeln sprider stor värme, och mestadels är det hon som äger scenen. I minnet var det tredje låten redan som hon improviserade loss så det stod härliga till. Det går inte att säga annat än att man blir mäktigt imponerad av hur hon hanterar sitt instrument. Kvällen ger flera spontana applåder, och vi får höra låtar som var och en av musikerna i kvartetten har skrivit. Här sticker trummisens (Julie Saury) låt ut med driv och överraskande komposition. Saxofonisternas båda verk är vackra, njutbara, mer som ballader. Det blir både extranummer och dirigerad allsång på slutet (Julie Saury sjunger före). Kanske är ni lite ”timida” här i Sverige, säger Scott, och vi uppmanas sjunga kraftfullare. Allt hålls samman av trevligt mellanprat av Scott själv.