• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på Teater Trixter

30 januari, 2023 by Mats Hallberg

foto Mio Sperling

Manus: Jon Fosse

Regi: Cecilia Milocco

Scenografi, ljusdesign: Carina Backman

Komposition, ljuddesign: Lisen Rylander Löve

Tekniskt ansvarig: Ger Olde Monnikhof

På scen: Kristin Falksten och Daniel Adolfsson

Premiär: 28/1 2023

Spelas till och med 12/3 hos Teater Trixter Andréegatan 13 (vid Danmarksterminalen) i Göteborg

Av Jon Fosse har jag nog endast sett Vinter på Folkteatern. Därtill läst om hans person i Knausgårds gigantiska dagboksprojekt och tagit del av någon intervju. I övrigt är han nästan en vit fläck. Antagligen sämsta tänkbara början på en recension att blotta så graverande okunskap. Särskilt skämmigt med tanke på att ansedde norrmannen jag nästan är jämnårig med, betraktas av vissa som värdig Nobelpriset i litteratur. Fosses verksförteckning är enorm, inskränker man sig till pjäser och bearbetningar kommer man ändå upp i drygt femtio dramatiska verk. Han ses som en minimalistisk postmodernist vars hemvist på samma gång är universell och lokalt förankrad i norska Vesterlandet, vilket blir påtagligt i Jag är vinden. Pågår som enaktare i cirka 70 minuter.

När Stockholms Stadsteater satte upp pjäsen 2013 gjordes rollerna av två män, två mycket namnkunniga skådespelare. Eftersom figurerna förblir namnlösa och att förhållandet dem emellan inte klarläggs, tillåter sig regissör Cecilia Milocco att ändra könsfördelningen. I en lika märkvärdig som fascinerande produktion tar istället en man och en kvinna, scenen i anspråk under gemensamma ansträngningar. Vad jag kan erinra mig första gången i min åsyn Trixters publika utrymmen förvandlas till en gemensam enhet. Ridå saknas, istället existerar ett spektakulärt djup ovanligt för en frigrupp med begränsade resurser. Om avsikten är att samtliga replikskiften ska uppfattas, borde Daniel Aldolfsson och Kristin Falksten utrustats med myggor, åtminstone i de inledande scenerna då duon befinner sig längst bort. Frustration uppstår när repliker studsar dem emellan, utan att tillräckligt mycket uppfattas.

foto Johan Karlsson

I närtid har jag lidit mig igenom två uppsättningar på Folkteatern en spårvagnshållplats bort. Släppte omgående taget om dessa meningslöst vaga, torra och osammanhängande pjäser. Underlät lätt utmattad att i skrift formulera mina invändningar. Vilken skillnad på när Jon Fosse väljer att vara diffus, inga nycklar men ger åskådaren antydningar om förlopp. För här finns en poetisk laddning parat med dramatisk nerv som gör att det diffusa draget inte alls kantrar. Man sugs in i ett märkligt tillstånd, långt ifrån entydiga besked. Ett par dygn efteråt framstår uppsättningen i ett förtrollat skimmer.

I händerna på Milocco förkroppsligas manuset av Daniel Adolfsson som den handlingskraftige, den som konstant uppehåller sig kring sin anklagelse: ”Varför gjorde du det?”, en återkommande konfrontation utifrån att ta onödiga risker. Den som gåtfullt styr handlingen (Kristin Falksten) flyttar hellre fokus än redovisar sina skäl. Olika personligheter stångas mot varandra till havs, försöker ändå tillsammans lösa uppkomna faror. Vidare verkar mannen vara förtjust i att inte bara älta, utan också att påtala för henne, ”du tycker att livet inte är så tokigt ändå”.

Regiarbetet tar fasta på förhöjning av vardagen och rollfigurernas utsatthet. Förmår begåvat att bibehålla greppet. Otroligt rutinerade Carina Backman skapar skuggor och laborerar med ljuskällor, sveper in dramat i ett gåtfullt dunkel, ett förlopp i dimma och halvmörker som mystifierande ramar in. Blir oerhört förtätat och njutbart att tillägna sig dessa skiftningar. I princip enda normalbelysning används i den till att börja med realistiska öppningsscenen, på avstånd i kök och intilliggande rum. Bakom genomskinliga vikväggar träder kroppar fram som kreativt uttrycksfulla skuggfigurer.

Också öronen stimuleras. Saxofonisten och elektronikkompositören Lisen Rylander Löve (hört live ett antal gånger) står för ljuddesign och komposition. Ett par gånger låter hon toner från tenorsaxen effektfullt och mjukt bryta igenom. I övrigt betonas vindens susande och rytande, höga vågor och skriande fåglar.

foto Johan Karlsson

Teknisk ansvarige Ger Olde Monnikhof har förmodligen utformat den sinnrika konstruktion som hänger från ramp i taket. Arrangemanget med vajrar och kättingar med krok påminner om redskap stuvare jobbar med. På denna hopkombinerade anordning utför Daniel Adolfsson akrobatiska balansakter, vilka bland annat skildrar manövrar på båt i besvärlig sjögång. Sannerligen en bedrift! Scenografin är sparsmakad. Mest anmärkningsvärd är vad som kan vara en inplastad bordsskiva, vilken bland annat föreställer en rank liten båt.

Daniel Adolfsson har medverkat i teve-serier och i otaliga uppsättningar runt om i Norden. Såg honom agera invärtes skadad terrier i Norén-uppgörelse hos Tofta Teater i somras. Han matar gärna på med repliker jämte att exponera sårbarhet Praktiserar här, förhållandevis nedtonad, ett specifikt tonfall som gör honom lika lätt att identifiera som Sven Wollter eller Rolf Lassgård. I Jag är vinden måste extra stilpoäng delas ut för hans viga och naturliga rörelseschema. Motspelaren Kristin Falksten var 2020 Artist In Residence på Trixter. Har vidare haft uppdrag hos frigrupper och på Folkteatern. I fjol kunde hon ses vibrera på samma scen i Blue Air. Anmärkningsvärt nog fäller också hon repliker på ett utmärkande vis. Skådespelaren känns igen genom sin bevekande och trovärdiga röst. Och koreografin synkad med motspelare utförs galant.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: The Fabelmans – perfekt film

29 januari, 2023 by Birgitta Komaki

The Fabelmans
Betyg 4
Svensk premiär 3 februari 2023
Regi Steven Spielberg

Steven Spielberg – filmregissör, producent och manusförfattare- en av världens mest kända filmskapare. Med 28 filmer bakom sig varav flertalet är kassasuccéer som har nått en hel värld är Spielberg outstanding i filmbranschen.

Nu har han skapat en film med sin egen barndom och utveckling som grund. Om en uppväxt i 1900-talets USA. En berättelse om en påhittad Sammy Fabelman (Gabriel LaBelle)och hans familj med sitt vardagsliv men också sina hemligheter. Berättelsen om hur en ung man börjar filma och blir mer och mer uppslukad av sitt intresse. Hur han dirigerar vänner att delta i äventyrliga scener framför sin kamera. Hur det som börjar som en hobby så småningom blir en enastående karriär och livsuppgift i filmens värld. En pojkes utveckling från barn till man.

Filmen är drömmarnas plats. I en familj där barnen får ta stor plats, där samtalen och påhitten är viktigare än porslinet växer Sammy och hans syskon upp. Man äter på papper och plast. När Sammy får en kamera börjar han skapa filmer ivrigt påhejad av mamma Mitz ( Michelle Williams). Om du slutar göra film kommer du att krossa din mors hjärta.

Han beskriver sin judiska familjs rötter och ger ett kärleksfullt porträtt av sin mor. Skildringen visar ett varmt familjeliv med en mycket speciell mor och en tillåtande atmosfär i diskussioner och barnuppfostran. En familj där konsten och kreativiteten får ta plats. Men också hemligheter finns i familjen.

Livet är inte alltid lätt i barndom och ungdom. Sammy får kämpa för sin tillvaro efter flytten till Kalifornien. När en pojke utvecklas förstår han mer av livet och hur filmen kan visa verkligheten.

I en suverän skara av skådespelare är Michelle Williams den klart lysande stjärnan.
Runt porträttet av henne cirkulerar Paul Dano som pappa Burt, Seth Rogen är vännen Benny och Judd Hirsch den excentriska morbrodern. Gabriel LaBelle är charmig i huvudrollen som storebror med tre retsamma småsystrar och som allvarlig kärlekstörstande student.

Slutet på filmen är ett suveränt bevis på filmens kraft. En insikt som kommer till Sammy och publiken samtidigt. Genom filmduken kan vi upptäcka sanningar som vi inte ser i verkliga livet. Ett perfekt slut på en roande och intressant film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: De fem djävlarna – förfriskande finurlig

29 januari, 2023 by Linou Gertz

De fem djävlarna
Betyg 4
Visas under Göteborg Film Festival 2023, ordinarie svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Léa Mysius

Efter långfilmsdebuten Ava är nu Léa Mysius tillbaka med sin andra långfilm, som skrevs i samarbete med Paul Guilhaume som även filmade de båda projekten. De jobbar tätt ihop, nästan som de vore gifta och även utanför arbetstid pratade och levde in i varandras tankevärldar som i symbios och lägger ut allting som ett välsvarvat 3D-pussel. De är helt enkelt en match made in heaven. Eller Hell kanske jag bör säga, med tanke på filmens tunga grepp och estetik.

Filmen inleds nämligen med en brand och några som gråter. Vi får se Joanne (spelad av Adéle Exarchopoulos, kanske mest känd från Cannes-prisade Blå är den varmaste färgen) blicka bakåt mot någonting okänt – ett mysterium uppstår där publiken genast kastas in i ett begär av att få veta vad hon ser. Eller försöker se, letar efter. Det är ett lika effektivt som spännande grepp. Och precis som skräckfilm ofta skrivs med en etablerande fara utan att direkt förklara eller porträttera den vidare klarsynt återkommer vi senare till scenen så allt vävs ihop på ett mycket snyggt sätt.

Trots det handlar detta inte om en traditionell skräckfilm. Istället är det något så unikt som ett familjedrama, en väldigt komplicerad kärlekstriangel kombinerat med dessa thriller/skräckinslag. Men den är också väldigt flytande och inte överförklarande eller baserad på billiga jumpscares som mer traditionella och kommersiella filmer lätt blir. Det kanske är mer lämpligt att kategorisera den som arthouse horror eller mer nutida ”Elevated horror” som började populariseras med filmer som It Follows och The Vvitch.

Filmhistorien är fylld med läskiga barn. Från Omen (1976) till norska mästerverket De oskyldiga (2021) och många filmer däremellan frångås bilden av barn som oskyldiga och enkom fina änglar utan vilja att skada någon – eller något. Även här är ett barn i fokus, men utan att vara konventionellt ond eller med minsta dåliga uppsåt – tvärtom är huvudpersonens dotter Julia (spelad av Swala Emati som nu långfilmsdebuterar efter att ha medverkat i en kortfilm 2018) rätt oskyldig och naivt nyfiken som de flesta barn är. Vad som särskiljer henne däremot är hennes luktsinne. Hon kan urskilja de mest unika dofterna som de flesta inte ens skulle tänka på.

Men det är inte hennes luktsinne som skrämmer eller upprör. Istället är det en mystisk förmåga att böja tid och rum med hjälp av lukter för att dyka upp i det förgångna och se utan att bli sedd. Hur hennes mor var, vad hon upplevde, var med om. Men så blir hon sedd, av en person som känner sig alltmer paranoid och galen av synerna av detta barn. Dåtid och nutid flyter således ihop i vackra poetiskt flytande bilder som binder samman alltsammans på ett väldigt finurligt vis.

Lika finurligt är några scener som kan upplevas som väldigt hotfulla och allvarsamma, men som ständigt levs ut på helt andra sätt än vad som förväntas utav dem. Vilket både är pulshöjande och lurigt på ett enkom positivt sätt. Att ständigt bli överraskad och överrumplad är så förfriskande. Liksom känslan av att mötas av gåtor som blir besvarade men aldrig överförklarade. Precis som med filmens öppningsscen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

28 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Exodus
Betyg 5
Svensk biopremiär 3 mars 2023, öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2023
Regi Abbe Hassan

En lysande film, unik och djupt berörande. Vilken mästardebut. Exodus är Abbe Hassans regidebut.

Exodus är ett storartat drama om två människor på flykt som sticker ut med en unik berättelse. En container med flyktingar har precis tömts på en turkisk hamn och de flyende människorna ska transporteras vidare i lastbilar och bussar. Då kommer polis och alla försöker springa åt olika håll. Tolvåriga Amal är på flykt från kriget i Syrien och tvingas lägga sitt liv i människosmugglaren Sams händer.

En medelålders man och en tolvårig flicka väcker förstås omgivningens misstankar. Men trots att Sam är både cynisk och vill tjäna pengar är han det tryggaste alternativet för Amal för att kunna ta sig till Europa och hitta sina systrar och sina föräldrar.

Samspelet mellan de två, Amal och Sam, är fenomenalt fint gestaltat. Vilka skådespelare och vilken skicklig regi. Amal spelas av Jwan Alqatami. En stjärna. Hon är så färsk som filmskådespelare att det knappt finns någon information om henne i filmdatabaser. Henne lär vi få se i andra filmer eller tv-serier. Hon är så naturlig framför kameran och kan visa så många olika nivåer av känslor. Ashraf Barhom, som spelar Sam, är skådespelare som är född i Israel och har medverkat bland annat i The Kingdom (2007), Coriolanus (2011) och Clash of the Titans (2010).

Ganska ofrivilligt blir Sam den som kan rädda Amal från alla farligheter som finns längs vägen och Amal blir en slags nyckel för Sam att hitta den lekfullhet och fantasi som han gömt djupt inom sig.

Det är en vacker, fängslande film som är fri från de schabloner som många filmer om flyktingöden ofta är uppbyggda med. Här har vi redan en av årets blivande filmer som kommer att ta hem priser och guldbaggar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Exodus, Filmkritik, Filmrecension, Göteborgs filmfestival

Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

28 januari, 2023 by Pernilla Wiechel

Foto: Aksel Örn Ekblom

Mefisto Remixed
Av Kia Berglund och Tobias Hjelm
Med Tobias Hjelm
Musik Rikard Borggård
Ljus Emil Olsson
Premiär på Teater Giljotin 27 januari 2023

Det är före, efter eller mellan föreställningarna. Publiken möts av en dimma som verkar skapad av alltför många rökta cigaretter. Han står där på den knallröda mattan som blir som en cat-walk. Mattan, ett bord och några bråten är det enda som markerar scenrummet. Ensam står han i stålkastarens hårda ljus. Minsta rörelse syns. Iklädd bara ett slags svart brottarlinne syns hela hans kroppshydda, smidigheten, en skådespelares instrument. Det vita sminket, liksom en clowns, framhäver hans minspel. Hastigt tar han sig en sväng om i en långhårig peruk… och vips blir han kvinna. Han rör sig smidigt, ler varmt och bjuder på slängkyssar. Men raskt åker peruken av och i gesten reses handen istället till den välkända hälsningen, Heil…Tidigt slås – i den serien av rörelser – pjäsens tema an genialiskt.

Det är inte första gången Teater Giljotin gör Mefisto Remixed, (av politiska skäl), får jag veta. Pjäsen är kopplad och inspirerad av Klaus Manns pjäs Mefisto från 1936. Ordet remixed antyder dess aktuella omtolkning. Skådespelaren och dramatikern Klaus Mann, själv homosexuell, flydde Tyskland när nazisterna tog över. Mefisto handlade om hans vän och teaterkollega Hendrik Höfgen som för att fortstätta vara skådespelare och teaterdirektör blev medlöpare till nazisterna. Han sålde sin själ mot framgång i livet, liksom även den gamla myten om Faust förtäljer.

Det är skådespelarens verklighet med samvete, drivkrafter och omvärld vi får ta del av i Mefisto Remixed. Tobias Hjelm gestaltar en vuxen nutidsmans förtvivlan, hänvisad av ekonomiska skäl till att googla på begreppet ”god vandel” som angivits i kraven för kulturbidraget. Vi ser honom – desperat och perfekt – nöta in rollen som barnens Karlsson på taket – liksom en marionett – jagad av brist på mer givande alternativ till brödfödan. Rickard Borggårds musik – som då och då väldigt finstämt förstärker den enda skådespelarens tal – blir en allvarston med sitt ödesmättade, svävande vemod. Hjelms närvaro balanserar med precision de 50 minuterna av allvar blandat med inslag av bitande humor och ironi. När de färgglada Marianne-karamellerna flyger i luften mot oss – kallade ”publikkontakt” – skakas jag om. I tid och rum är han bara autentisk, arbetet tycks sammanfalla med hans person – och jag som åhörare drabbas på flera plan.

– Köp dig en bil! …(ropar han ut i ett försök att trolla bort sitt samvete …)
– Vem bryr sig? Det är ingen som bryr sig …. (om teaterdöden i Stockholms innerstad …)

Mina associationer går till den galna, skrämmande dvärgen som planlöst dansar mot röda draperier på det svartvita golvet i Twin Peaks. Är det alternativen som återstår, att ge efter och bli en smågalen docka? Det känns som Teater Giljotins under kvällen legitimerar sin existens och levererar botmedel och sällskap i en tyvärr alltför bekant omvärld.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 347
  • Sida 348
  • Sida 349
  • Sida 350
  • Sida 351
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in