De fem djävlarna
Betyg 4
Visas under Göteborg Film Festival 2023, ordinarie svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Léa Mysius
Efter långfilmsdebuten Ava är nu Léa Mysius tillbaka med sin andra långfilm, som skrevs i samarbete med Paul Guilhaume som även filmade de båda projekten. De jobbar tätt ihop, nästan som de vore gifta och även utanför arbetstid pratade och levde in i varandras tankevärldar som i symbios och lägger ut allting som ett välsvarvat 3D-pussel. De är helt enkelt en match made in heaven. Eller Hell kanske jag bör säga, med tanke på filmens tunga grepp och estetik.
Filmen inleds nämligen med en brand och några som gråter. Vi får se Joanne (spelad av Adéle Exarchopoulos, kanske mest känd från Cannes-prisade Blå är den varmaste färgen) blicka bakåt mot någonting okänt – ett mysterium uppstår där publiken genast kastas in i ett begär av att få veta vad hon ser. Eller försöker se, letar efter. Det är ett lika effektivt som spännande grepp. Och precis som skräckfilm ofta skrivs med en etablerande fara utan att direkt förklara eller porträttera den vidare klarsynt återkommer vi senare till scenen så allt vävs ihop på ett mycket snyggt sätt.
Trots det handlar detta inte om en traditionell skräckfilm. Istället är det något så unikt som ett familjedrama, en väldigt komplicerad kärlekstriangel kombinerat med dessa thriller/skräckinslag. Men den är också väldigt flytande och inte överförklarande eller baserad på billiga jumpscares som mer traditionella och kommersiella filmer lätt blir. Det kanske är mer lämpligt att kategorisera den som arthouse horror eller mer nutida ”Elevated horror” som började populariseras med filmer som It Follows och The Vvitch.
Filmhistorien är fylld med läskiga barn. Från Omen (1976) till norska mästerverket De oskyldiga (2021) och många filmer däremellan frångås bilden av barn som oskyldiga och enkom fina änglar utan vilja att skada någon – eller något. Även här är ett barn i fokus, men utan att vara konventionellt ond eller med minsta dåliga uppsåt – tvärtom är huvudpersonens dotter Julia (spelad av Swala Emati som nu långfilmsdebuterar efter att ha medverkat i en kortfilm 2018) rätt oskyldig och naivt nyfiken som de flesta barn är. Vad som särskiljer henne däremot är hennes luktsinne. Hon kan urskilja de mest unika dofterna som de flesta inte ens skulle tänka på.
Men det är inte hennes luktsinne som skrämmer eller upprör. Istället är det en mystisk förmåga att böja tid och rum med hjälp av lukter för att dyka upp i det förgångna och se utan att bli sedd. Hur hennes mor var, vad hon upplevde, var med om. Men så blir hon sedd, av en person som känner sig alltmer paranoid och galen av synerna av detta barn. Dåtid och nutid flyter således ihop i vackra poetiskt flytande bilder som binder samman alltsammans på ett väldigt finurligt vis.
Lika finurligt är några scener som kan upplevas som väldigt hotfulla och allvarsamma, men som ständigt levs ut på helt andra sätt än vad som förväntas utav dem. Vilket både är pulshöjande och lurigt på ett enkom positivt sätt. Att ständigt bli överraskad och överrumplad är så förfriskande. Liksom känslan av att mötas av gåtor som blir besvarade men aldrig överförklarade. Precis som med filmens öppningsscen.