• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Världspremiär på Folkoperan den 19 april: Riddar Blåskägg & Judith – sju dörrar och stadier till det undermedvetna

23 februari, 2023 by Redaktionen

Riddar Blåskägg & Judith. Opera av Béla Bartók och Malin Bång. Världspremiär på Folkoperan 19 april 2023.

Världspremiär på Folkoperan den 19 april: Riddar Blåskägg & Judith – sju dörrar och stadier till det undermedvetna, berättar ett pressmeddelande:

I den nya operan Riddar Blåskägg & Judith spelas Bartóks klassiska kortopera Riddar Blåskäggs borg i dialog med det nyskrivna beställningsverket Judith , av den svenska kompositören Malin Bång. Den prisade författaren Mara Lee har i sitt första operalibretto levererat en laddad text som ger ytterligare dimensioner till Balácz libretto och Perraults klassiska saga. I rollerna ser vi bland andra skådespelerskan Stina Ekblad och sopranerna Julia Sporsén och Alexandra Büchel som skapar sina personas av den mångfacetterade karaktären Judith. Likt en operornas Twin Peaks gör de två verken en resa i det undermedvetna och ger varsitt perspektiv av den grymma historien.

I Bartóks kortopera Riddar Blåskägg ber den unga Judith sin nyblivne make, Riddar Blåskägg, att öppna sju låsta dörrar så att ljuset kan flöda in i den mörka borgen. Blåskägg vägrar och ber henne att älska honom trots att han inte vill visa det som döljer sig bakom dörrarna. I tron att hon med sin kärlek skall göra honom hel, insisterar Judith på att få låsa upp dörrarna. En efter en öppnas de och avslöjar här varsin bit och hemlighet av Blåskäggs värld. Till sist har hon öppnat en dörr för mycket.

I det nyskrivna verket Judith, som inleder och avslutar helaftonen, reser vi vidare i det undermedvetna men nu är det Judiths rädslor och begär vi vandrar bland. Judith vill ställa frågor om mörkret inom var och en av oss. Ett mörker som inte försvinner fastän vi öppnat alla dörrar.

Unga nutida kvinnor möter klassisk saga och tidig nittonhundratalsopera
Librettot till Judith är skrivet av den prisbelönade författaren Mara Lee som gör sitt första operalibretto. Hon har givit ett flertal uppmärksammade diktsamlingar och romaner som Salome, Future Perfect, Kärleken och hatet och Främlingsfigurer.

Musiken är skriven av Malin Bång, en av vår tids mest spännande och nyskapande tonsättare. Med ett expressivt, utåtriktat och energifyllt tonspråk fångar hon lyssnaren med sin detaljrikedom och framåtdrivande energi. Bångs musik blir en egensinnig och färgrik samtida partner till Bartóks expressionistiska opera. Judith blir hennes första opera där musikerna förutom sina klassiska instrument kommer att spela på föremål som kam, korrugerat papper, lerkrukor, bambuborste med mera.

Riddar Blåskägg & Judith inleds med en prolog med den folkkära skådespelerskan Stina Ekblad som finns med som berättare genom hela verket.
I Bartóks Riddar Blåskägg ser vi Julia Sporsén som Judith. Julia är välkänd för Folkoperanpubliken för sina fantastiska tolkningar av titelrollen i Norma, Isolde i Tristan och Isolde, Violetta i La Traviata med flera. Rollen som Riddar Blåskägg görs av Johan Schinkler som senast sågs här i rollen som Oroveso i Norma, Filip i Don Carlos och Kung Marke i Tristan och Isolde.
I det nya verket Judith är det koloratursopranen Alexandra Büchel som axlar titelrollen som kommer att kräva att hon utforskar hela och nya delar av sitt röstregister. Rollerna som Mörkret 1 och 2 görs av Helgi Reynisson och Emilia Utter.

För regin står den belgiska regissören Wouter Van Looy vars CV rymmer många intressanta och genreöverskridande produktioner som involverar kompositörer, musiker, sångare, författare och konstnärer. Hans uppsättningar rör sig oftast i gränslandet mellan opera, musikteater och konst.

Premiär 19 april 2023.
Musik: Béla Bartók och Malin Bång. Libretto: Béla Balacz och Mara Lee. Dirigent: Marit Strindlund och Sergej Bolkhovets. Orkesterarrangemang (Riddar Blåskägg): Siebe Thijs. Översättning (Riddar Blåskägg): Miklos Kundler. Regi: Wouter van Louy. Scenografi: Marie Szernovich. Videodesign: Raimo Benedetti. Ljusdesign: Susanna Hedin. Mask & peruk: Therésia Frisk. Dramaturg: Tuvalisa Rangström.

Ensemble:
Berättaren: Stina Ekblad
Riddar Blåskägg: Judith: Julia Sporsén. Riddar Blåskägg: Johan Schinkler
Judith: Judith: Alexandra Büchel, Mörkret 1 och 2: Helgi Reynisson och Emilia Utter.
Folkoperans orkester.

En internationell samproduktion med Muziektheater Transparant, Belgien och Theatro Municipal de São Paolo, Brasilien.

Arkiverad under: Opera, Scen

Teaterkritik: Mlimas berättelse – stark och berörande med enastående skådespelare

23 februari, 2023 by Rosemari Södergren

William Wahlstedt, Timothy Waliggo Kakeeto, Måns Clausen i Mlimas Berättelse.
Foto: Ola Gäverth

Mlimas berättelse
Av Lynn Nottage
Regi & scenografi Dennis Sandin
Översättning Bengt Ohlsson
Rekvisita Ditte Edin
Kostymdesign Maria Felldin Almgren
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Musik & ljuddesign Mikael Svanevik
Maskdesign:Catharina Lundin
Producent Louise Helgesson
På scen Inès Cherif, Måns Clausen, Timothy Waliggo Kakeeto och William Wahlstedt
Sverigepremiär 22 februari 2023 på Playhouse teater i Stockholm

En trängande och strålande föreställning om girigheten som plågar världen. Om de rikas statusjakt och brist på ansvar för helheten på jorden, om den själviskhet som gör att de struntar i lagen då de anser sig stå över den. Stark och berörande och alldeles förtrollande med helt enastående skådespelare med dansaren Timothy Waliggo Kakeeto i rollen Mlima. Timothy Waliggo Kakeeto är helt makalöst duktig och talar med hela kroppen och med sina rörelser.

Inès Cherif, Måns Clausen i Mlimas Berättelse.
Foto: Ola Gäverth

Föreställningen kretsar kring frågan om vad det är som gör att rika människor världen över fortsätter att köpa elfenben utan att tänka på konsekvenserna. I Sverige skulle vi kunna ställa frågan: Varför vill någon fånga ål när de är väl medvetna om att ålen är utrotningshotad. Svaren är många till denna hjärtlöshet och oförmåga till medkänsla med djur och att stenrika människor kan anse sig stå över lagen medan de utnyttjar fattiga människor till att utföra de smutsiga jobben med jakten. De fattiga får göra det jobb som riskerar mest.

Timothy Waliggo Kakeeto gestaltar en magnifik elegant, en av de sista riktigt stora elefanterna i Kenya. En tjuvjägare som fått i uppdrag av områdets polischef att skjuta elefanter för att få ihop åtta elfenben skjuter Mlima för att få de unika, extra stora betarna. En ljusskygg handel tar sig början där de fattiga utnyttjas medan korrumperade personer högre upp i hierarkin på olika sätt skor sig, mutar och säljer. Betarna färdas långt över haven till köpare.

Föreställningen övriga tre skådespelare, Inès Cherif, Måns Clausen och William Wahlstedt pendlar mellan olika roller, vilket det gör mycket smidigt. Det känns som om de har spelat denna föreställningen många gånger tidigare, så väl sitter samspelet. Skickligt och bra regi förstås, av Dennis Sandin.

Måns Clausen, Timothy Waliggo Kakeeto, William Wahlstedt i Mlimas Berättelse.
Foto: Ola Gäverth

Föreställningen är en stark helhet. Koreografin och ljussättningen stryker under berättelsen. Emellanåt är det lite komiskt, vi skrattar åt de giriga egoistiska personernas begär efter status samtidigt som det sitter en stor ledsen knöl i magen över hur människor beter sig. Humorn tar aldrig över så att det förstår allvaret.

Teatern skriver om föreställningen:
För sina magnifika betars skull dödas en legendarisk elefant och en ljusskygg handel tar sin början. Vad driver människorna som är involverade – en desperat kamp för att mätta sin familj eller begäret efter den ultimata statussymbolen till lyxvåningen? Pjäsen tar oss med på en omtumlande resa genom girighet, utsatthet, begär och fåfänga. En berättelse om människans ansvar, maktlöshet och möjligheter i en värld som flätats samman till ett system vi inte ser konsekvenserna av.

Precis. Detta budskap om maktlösheten och möjligheterna och hur de alla rikaste världen över alltid klarar sig undan är väl skildrad. Gå och se, uppmanar jag. Det finns ett stort engagemang för djurens rätt både i Sverige och runt om i världen. Denna föreställning bör ses av så många som möjligt – och den är alldeles perfekt att gå på med tonåringar. En bra föreställning att sprida engagemang för teater.

Dramat är skriver av Lynn Nottage som är tvåfaldig Pulitzervinnare.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Elfenben, Playhouse Teater, Teaterkritik., Utrotningshotade djur

Filmrecension: Andra akten – ytligt och plastigt

23 februari, 2023 by Linou Gertz

Andra akten
Betyg 2
Biopremiär 24 Februari 2023
Regi Mårten Klingberg

Vanligtvis i konst, media, reklam och ja kultur i allmänhet som syns utåt i samhället är ungdomen den eviga källan till inspiration och avbildning. Kanske för att det förknippas med det rena, obefläckade, medan äldre förknippas med döden och en obehaglig påminnelse om att allt en gång ska ta slut – något många inte vill tänka på i onödan. Eller ens ta i med tång. Men någonting håller på att hända där också. Det är inte längre enbart unga med i stort sett nystartade liv med alla möjligheter framför sig utan nu börjar även äldre ta plats i såväl reality serier som film. Andra akten är senaste tillskottet där livet inte tar slut vid pensionen utan snarare är mer utav en nystart.

I huvudrollerna har vi två giganter inom svensk film; Rolf Lassgård som med en lång karriär bakom sig kanske ändå blivit mest känd för sin insats i ”En man som heter Ove” som nyligen Hollywoodifierades med Tom Hanks i spetsen i ”A Man Called Otto”, och hans motspelare Lena Olin som själv har haft en karriär i USA där höjdpunkten kanske var ”The Unbearable Lightness of Being” som gav henne såväl en Oscarsnominering som en Golden Globe. Men nu spelar de alltså mot varandra på hemmaplan och de är båda två varsina urkrafter som kolliderar till och från. Tyvärr görs inte mycket med det, något som kan klandras såväl regi som klippning utan mycket elektricitet utan det känns oftast som de är egna öar som verkar för sig själva och aldrig riktigt drabbar varandra utan endast i ett par scener finns någon som helst spänning mellan dem.

Dialogen känns inte heller speciellt inspirerad. Målet har väl varit vardaglig och ledig men svajar mestadels till det direkt fåniga. Men å andra sidan är väl målgruppen för den här filmen kanske livsbejakande äldre som kanske inte söker något större djup eller tyngd, och för dem kommer filmen antagligen fungera mycket bättre. Så ett till i betyg för dem antar jag. Kanske kan de också uppskatta den ofokuserade genreblandningen romantisk komedi och drama, som mest känns som ett billigt sätt att jaga tårar på genom att kopiera Norska mästerverket ”The Worst Person in the World” där det lättsamma avbryts av plötsligt mörker i och med ett cancerbesked. Sämre inspiration finns väl förstås att vända sig till, men här känns det mycket plastigare och opersonligt då relationen personerna i denna filmen är mycket ytligare och mindre uppbyggd och fungerar därför inte på samma plan eller tyngd. Precis som resten av filmens problematik alltså.

Lena, som spelar fysioterapeuten Eva, är också väldigt lite sin egen person. Hon bor granne med sin före detta man som strulade med grannkvinnan – som han nu alltså flyttat ihop med – och när hon inte tampas med sitt vårdyrke eller krångliga (men obefintliga) kärleksliv tar hon hand om sin son som flyttat ut men fortfarande behöver hjälp med att handla och tvätta kläder. Vilket känns som en gammal och unken bild av en son som aldrig växer upp och blir självständig. Enbart när han träffar en flickvän (som till Evas oförståelse är vegan, hennes problematik känns väldigt 2005) nekar han hennes hjälp. Det är som att han ersätter sin moder snarare än engagerar sig i ett romantiskt förhållande och bara byter ut sin hemhjälp. Desto finare avrundning får då Eva som genom hela filmen pratat om att resa, men fått förhinder av allehanda män och livspussel, och äntligen tar tag i det och blir fri. Inte genom någon annan, utan för sin egen skull. Det är aldrig försent att ändra vanor och ta sig ur sina egna bojor. Det är aldrig försent att börja leva.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bisarr och belysande blick på fanatism – Quasimodo På Folkteatern

22 februari, 2023 by Mats Hallberg

foto Mats Bäcker

Manus och regi: Jens Ohlin

Scenograf och ljusdesigner: Susanna Hedin

Kostymdesigner: Matilda Hyttsten

Mask- och perukdesigner: Suz Åberg

I rollerna: Kim Lantz, Jonas Sjöqvist, Lena B Nilsson, Sanna Hultman, Malin Morgan, Nina Haber och Shada Sulhav

Urpremiär: 18/2 2023

Spelas till och med 22/4 på Folkteatern i Göteborg

Dramatikern, regissören och skådespelaren Jens Ohlins karriär kantas av framgångar, inte minst senaste åren. Tillsammans med Hannes Meidal har han belönats med flera tunga priser. Fast han engagerats flitigt av Dramaten och andra teatrar i vår huvudstad, återkommer han nu till Folkteatern för tredje gången sedan 2016 (Marie Antoinette och Misantroperna recenserade i Kulturbloggen). 70-talisten Ohlin betraktas som en av landets mest intressanta dramatiker, utgår gärna från en historisk kontext från vilken mer eller mindre explicit paralleller dras till nutid. Vidare verkar estetiken bottna i en fäbless för det bisarra i kombination med lusten att ägna sig åt upprepningar, vilka blir till sekvenser av omtagningar i manus.

Victor Hugos roman om den döve och olycklige ringaren i Notre – Dame utspelas sent 1400-tal. Ohlin har behållit epoken i sin tragikomiska redogörelse. Det är medeltid i ett gotiskt insvept Paris vars invånare plågas av utbredd fattigdom, grasserande bränder och till råga på allt böldpest(?). Flera av gestalterna drabbas. Inte minst Malin Morgans Åne påvisar okontrollerbar klåda. En prästfamilj med tre döttrar i giftasålder skildras. De ombesörjer vårdnaden av ringaren, egentligen ett barn fast fångad i uråldrig kropp. Under rådande bedrövliga förhållanden ter det sig naturligt att ta profetian hos Quasimodos tvilling för en sanning. Armageddon är nära förestående. Förutsägs till och med datum för jordens undergång. Vilken strategi kommer då prästen och hans familj anamma? Hur kan evigt liv tillförsäkras? Och när underkastelse inför en allsmäktig Gud inte hjälpt, varför inte istället bejaka sina drifter? Där har ni förutsättningarna. Som en röd tråd löper fastställande av dödssynder, vilket adderar en sorts lakonisk svart humor.

Inte oväntat görs några avvikelser från medeltidens fasor. Utan konkurrens mest drastiskt i den vägen förekomsten av en aning vulgära hits med Britney Spears. Efter paus bildar ensemblen till och med kör varvid medryckande dänga framförs. Å ena sidan en galet roande anomali. Å andra sidan texter om skuld, skam och stolthet vilka med fördel kan appliceras på intrigen. Och ovan nämnda skådespelare blir den som ibland kliver ut ur skeendet och kommenterar. Poängterar att bibeln är en sagobok, en ångestdämpare.

foto Mats Bäcker

Betraktad som scenisk mörk saga om tro, tvivel och tillfredsställelse är Quasimodo en helgjuten uppsättning. Att Jens Ohlin likt Ruben Östlund blivit omhuldad av kritikerkåren är förståeligt. Finns hos honom en självständig estetik som är visuellt nyskapande. Vidare drar han nytta av erfarenheterna från skådespelarbanan, vilket troligen medför insiktsfulla instruktioner. Ensemblen imponerar!

Ska inte anlägga moteld, men vill ändå delvis lansera viss skepsis. Implicit konfronteras vi med försåtlig wokeism. Den hyllade dramatikern tycks påstå att de som slagit larm om en rådande exceptionella missförhållanden, både på hemmaplan och globalt, inte står för sans och förnuft i sin samhällsanalys. I mina ögon en högst tvivelaktig bagatellisering av den situation som ingående studeras i till exempel Det lilla landet som kunde )Vulkan 2018) som jag precis läst. Ohlins tes om att apokalyptiska tankegångar överdrivits och använts alltför frikostigt, stämmer i och för sig in på Greta-rörelsen, Extinction Rebellion och sekter som Jehovas Vittnen.

foto Mats Bäcker f

Teamet runt regissören har verkligen lyckats få fram avsedd stämning. Den kusligt ödsliga scenografin med gigantiska cirkeln etsar sig fast på näthinnan liksom kupolen i fonden. Lika konsekvent har man framgångsrikt jobbat med skuggor och ekipering i matchande färger. Kostymering och mask på Kim Lantz i karismatisk huvudroll är en fullträff. Vidare är hans tvilling på axeln en fantastisk kreation som till och med kan leverera avgörande repliker. Av den musik som illustrerar handlingen förutom klatschig pop ( i minst ett fall svenskproducerad), har mäktigt omslutande crescendo-takterna i i Carmina Burana definitivt störst påverkan.

Rollfigurernas olika inställning till kristna läran och synen på en straffande Gud får mig att tänka på James Joyce. Närmare bestämt hans självbiografiska roman Porträtt av konstnären som ung. Gav den till mamma (varit lärare i bland annat svenska) för att hon skulle få inblick denne ikons författarskap. Hennes reaktion efter läsningen handlade om alter egots besatthet av vad Gud skulle ansett om hans tankar och gärningar.

foto Mats Bäcker

De tre systrarna där en är höggravid och förlöper hemmet och en annan propsar på att inte vara bunden av spädbarnet i barnvagn, revolterar hälsosamt i olika utsträckning mot det kristna oket. Hustrun (Sanna Hultman) som desperat förmanar. genom att påpeka att Kristi kärlek inte är mjäkig utan kärv, kämpar för att allt inte ska rämna. Men i tron att undergången randas avslöjar prästen och hans mamma (Lena B Nilsson) vilka böjelser de har. Båda tar finurligt vara på möjligheten att agera botfärdiga syndare. Andra akten är som en enda tagning om att utsättas för stora frestelser, vilja beträda förbjudet område.

För cirka fem år sedan glänste Martin Redhe Nord som Quasimodo på GöteborgsOperan. Kim Lantz (intervjuades om karriären här 2015 av undertecknad) behöver inte sjunga för att göra motsvarande avtryck. Diktionen i repliker utförda med stackatoartad telegramstil går rätt in. Belägenheten och klarsynen han representerar ger välgörande relief, får mig att tillgripa det klyschiga yttrycket att veteranen Lantz äger scenen. Att ensemblen förefaller inkörd och blivit sammansvetsad finns det förklaringar till. En handfull av dem medverkade i det lika intensiva som lyckade Don Quijote- projektet under pandemin. Och flera av skådespelarna har jobbat med Ohlin tidigare.

foto Mats Bäcker

Lena B Nilsson har haft otur på sistone. Har castats till att harva runt i ett par obegripliga uppsättningar, vilket hon inte ska lastas för. Göteborgs mest rutinerade aktris (har gett namn åt en spårvagn ) är tillbaka med som alltid osviklig intonation, i en mumsigt rolig roll vars trovärdighet kan diskuteras. Men i de lugnaste vatten etc. Jonas Sjöqvist har sedan länge Folkteatern som sin hemmascen. Denna gång briljerar han som ömklig varelse ur stånd att hålla fasaden uppe. Vill i sammanhanget hävda att ensemblen i Quasimodo generellt ligger steget före vad beträffar hörbarhet på repliker, jämfört med hur det kan låta på Stadsteatern.

Nina Haber träder fram med bitsk tyngd i ett antal stickrepliker. Shada Sulhav får gott om utrymme att agera oppositionell med språkliga tics, vilka varje gång anmärks på. Nervigt sturska beslutsamheten biter sig fast. Noterar exemplarisk rytm i dialoger och i föreställningen som helhet.

Efter ett svagt gästspel av Lumor och ett par rätt misslyckade stora satsningar på senare tid, känns det befriande med en gedigen uppsättning, om än smart inom en begränsande ram Sammanfattningsvis överväger nog trots allt de positiva intrycken, tack vare konsekventa och välgjorda iscensättningen och prestationerna från skådespelarna. Hoppas dock att omsusade, duktige dramatikern nästa gång vågar utmana djupt rotade föreställningar hos sig själv och publiken och särskåda vad som hänt runt omkring oss.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: No Bears – ett mästerverk, skrämmande tydlig

21 februari, 2023 by Rosemari Södergren

No Bears
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 februari 2023
Regi Jafar Panahi

Ett mästerverk av den iranska modige regissören Jafar Panahi. En film som bör visar världen runt.

No Bears berättar två parallella kärlekshistorier. I båda historierna plågas kärleksparen av dolda, men oundvikliga hinder, vidskepelsens kraft och maktens mekanismer. Att vidskepelsen och makthavarna i Iran går hand i hand är förfärande tydligt. Det är starkt, det är imponerande av mästerregissören Jafar Panahi att än en gång skapa en enastående och berörande film trots den förföljelse han utsätts för av makten i Iran.

Trots år av husarrest, yrkesförbud och nu ett fängelsestraff lyckas den iranska mästerregissören Jafar Panahi att slå världen med häpnad med sin briljanta filmkonst.

Jag är skakad och starkt berörd av denna både varma, roliga och ändå skarpa, ärliga film. Jafar Panahi satt återigen fängslad i Iran på order av landets förtryckande makthavare när jag såg filmen men de senaste dagarna kom det lyckliga beskedet att han släppts. Jafar Panahi är en av dessa på alla beundransvärda iranska filmskapare som orkar och vågar fortsätta skapa film trots den gigantiska censuren i teokratins Iran.

Jafar Panahi har själv en ledande roll i denna film. Han leder en inspelning i ett grannland och för att kunna vara hyggligt nära har han bosatt sig en tid i en by i Iran nära gränsen. Han har ju förbud att lämna Iran. Han handleder sina medhjälpare online. På så sätt kan han följa inspelningen och ge regi och anvisningar.

Berättelsen de filmar handlar om ett par som vill ge sig av till ett annat land för att skapa sig en bättre framtid men det är svårt att skaffa pass. Parets vedermödor skildras. Samtidigt bubblar det i byn där Jafar Panahi bor. En ung mans släktingar uppvaktar honom och kräver att han ska ge dem ett av sina foton. Bilden där ska nämligen kunna avslöja att en ung kvinna som blir uppvaktad av en ung man. Men denna unga har blivit bortlovad då hon föddes till sin kusin som nu är mäkta svartsjuk och vill ha bilden för att kunna få bort den uppvaktande mannen.

Det är två starka berättelser om den ofrihet som råder i länder som Iran när urgamla värderingar från tusen år tillbaka tillsammans med vidskepelse får styra. Den är så skickligt berättat och är en skarp tydlig metafor för människors dumhet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Iran, Jafar Panahi, Teokrati, Vidskepelse

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 338
  • Sida 339
  • Sida 340
  • Sida 341
  • Sida 342
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in