• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: De Tre Musketörerna: D’Artagnan – en förvirrad gröt

27 april, 2023 by Elis Holmström

De Tre Musketörerna: D’Artagnan
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 april 2023
Regi Martin Bourboulon

Det är ett av de mest klassiska och älskade pojkäventyren i litteraturhistorien. Antalet adaptioner på både film och teaterscen är fler än antalet invånare i Tokyo. Det faktum att berättelsen återkommer visar hur författaren Alexander Dumas skapade ett grundformel som tål att berättas om och om igen, oavsett om det är som en anskrämlig skräpfilm signerad Paul W.S. Anderson eller som glammig musikal uppsatt på Stockholms Stadsteater.

Att nu få möjligheten att uppleva Dumas berättelse på modersmålet franska i en relativt påkostad produktion känns därmed både klassiskt och spännande. Men den odödliga berättelsen visar sig otillräcklig för att inspirera och lyfta denna nyversion regisserad av Martin Bourboulon. De Tre Musketörerna är en produktion som kräver stor teknisk kompetens, kostym, scenografi och foto måste vara både professionellt och påkostat. Att filmen kan stoltsera med att vara en av de dyrare franska produktionerna på länge inger förhoppningar om något både autentiskt och storslaget.

Tyvärr blir det alltmer uppenbart att inhemska europeiska storproduktioner – framförallt sådana som kan kategoriseras som historiska, sällan når längre än att likna vår svenska storproduktion Arn Tempelriddaren. De Tre Musketörerna känns som ett förlorat syskon till Peter Flinths film, med allt vad det innebär, med en träig huvudrollsinnehavare och en brist på erfarenhet och förmåga att hantera en budget som kan finansiera mer än ett frimärke.

De Tre Musketörerna tycks också lida av en allvarlig form av personlighetsklyvning. Från första början spretar filmen åt alla tänkbara håll, både vad gäller tonen och utseendet. Det finns en förhoppning om att skapa ett sorts Pirates of the Caribbean-liknande äventyr, med intensiva svärdsdueller, skurkaktiga men charmanta protagonister, och en oupphörlig aptit efter äventyr. Men aspirationen att skapa lättsam matiné går i total polemik med filmens estetik som är lika deprimerande som att läsa valfri tråd på internetforumet Flashback. Många gånger ser det ut som en skräckfilm med en dimma som ligger tät i mörka skogar som till och med hade gjort den gotiska mästaren Tim Burton avundsjuk. Scenografin kan ibland skina men alltför ofta påminner det om en teaterkuliss. Men mest framträdande är en tydlig osäkerhet och förvirring kring vilken sorts adaption man vill åstadkomma. Alexander Dumas var inte främmande för att inkludera förvirringshumor i sin berättelse. Men de gånger Bourboulon vill få publiken att dra på smilbanden blir de istället snarare högröda i ansiktet, den lilla komik som finns levereras nämligen med sammanbitna och gnisslande tänder.

Ensemblen som fått uppgiften att axla de klassiska rollerna är imponerande på pappret, med bland annat Vincent Cassel, Eva Green och Vickey Krieps. Men även här visar sig det konceptuella vara mer intressant än slutresultatet. Cassel spelar över och gestikulerar som en vilde och verkar tro att han uppträder på en barnteater. Vicky Krieps är chockerande stel och har lika mycket karisma och utstrålning som en dammig parkering. Men den största förbrytaren är Eva Green, här i rollen som den diaboliska och hänsynslösa Milady. Green har sedan genombrottet med Casino Royale år 2006 köpt en expressbiljett till det allra mest skräckinjagande av träskmarker där b-filmen är regerar. Denna gång bjuder Green på ett förkastligt och löjeväckande agerande som måste suddas bort med lång och dyr psykoterapi.

Utrustat med ett skådespel som inte kan kallas förstklassigt, samt ett utseende som inte heller kommer gå till filmhistorien, återstår inte mycket förutom berättelsen och – givetvis, det intensiva fäktandet, två ingredienser som borde vara lika odödliga som lingon och köttbullar. De gånger Dumas berättelse följs till punkt och pricka finns det ett automatiskt underhållningsvärde – detvore nästan en omöjlighet att misslyckas med, men givetvis måste Martin Bourboulon ta sig ut på styva linan genom att göra en rad helt obegripliga förändringar och justeringar vilket gör filmen helt stillastående. Viktiga segment – som resan till England, avhandlas med totalt nonchalans, istället får rent nonsens mer utrymme än exempelvis den klassiska romansen mellan D’Artagnan och Constance, som förövrigt är katastrofal då den väl framträder.

Men duellerandet då? Det måste väl ändå vara någotsånär funktionellt ? Det görs förvisso ett tappert försök att skapa en kontinuerlig stridssekvens utan ett enda klipp, men vad hjälper det när kameraåkningarna gör publiken åksjuk? Koreografin liknar dessutom någon oskyldig strid med pinnar på en lokal skolgård.

Det enda genuint positiva är beslutet att låta flertalet olika språk förekomma. Franska dominerar men även tyska och engelska förekommer då det är på sin plats, något som måste applåderas då detta är något som betydligt mer påkostade produktioner väljer att ignorera. Men det är sannerligen en klen tröst då resten av filmen är en förvirrad gröt. Att allting slutar med en motbjudande usel cliffhanger tydliggör att hela filmen skulle behöva skickas till giljotinen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Sjuksköterskan – en riktig nagelbitare

27 april, 2023 by Rosemari Södergren

Sjuksköterskan
Betyg 4
Premiär på Netflix 27 april 2023
Av Kasper Barfoed

En riktig nagelbitare: spännande och läskig, mycket för att den är så trovärdigt och realistisk. Det är nästan så jag blir lite rädd för att läggas in på sjukhus. Denna miniserie på fyra avsnitt bygger på verkliga händelser i Danmark. Eftersom det handlar om verkliga händelser och om brott är det en slags true crime men lite annorlunda eftersom det utspelas på ett sjukhus och en sjuksköterska är i fokus och är den person som börjar nysta i ett brott.

Serien skildrar både hur någon dödar patienter men det som gör den skrämmande är minst lika mycket fenomenet tystnadskulturen, att den som försöker larma om det som är fel blir bemött med misstro och blir utfrusen.

Pernille är en nyutbildad sjuksköterska som precis fått jobb på en akutavdelning på ett sjukhus på danska landsbygden. Hon flyttar dig med sin dotter eftersom hennes ex, dotterns pappa, bor där. Det blir bättre för dottern att kunna träffa sin pappa lite oftare.

Pernille är ung och ganska naiv, blåögd och har lätt för att beundra den mer erfarna personalen. Men mer och mer börjar hon misstänka att det är något som inte går rätt till. Det är för många dödsfall när en särskild kollega jobbar, en kollega som tycks trivas när det är drama.

Det är kusligt hur personalen sluter sig samman och blir arga, sura och uppretade på den som är visselblåsare. En bedrövligt vanlig reaktion. I Sverige har vi sett många liknande situationer. Tänk på Polismyndigheten: hur många inom polisen som verkar vara irriterade på att medier uppmärksammat kompisrekryteringar och liknande som bryter på etiska regler. Leden sluts för att tysta ner. Det förekommer inom sportens värld, inom företag, inom politiken och inom fackföreningsrörelsen. Det är ett starkt skäl att att denna serie kryper under huden.

Ett extra plus är förstås att skådespelarna är mycket duktiga.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie, Sjuksköterskan

Teaterkritik: Selma & Sophie – vackert, ärligt och unikt

27 april, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Per Bolkert

Selma & Sophie
Baserad på brevväxling mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan
Bearbetning och regi Hanna Nygårds
Ljus Gustave Lund
Medverkande Lotti Törnros och Bodil Malmberg
Premiär på Strindbergs Intima teater 15 april 2023
Föreställning som recenseras 26 april 2023

En vacker och ärlig kärleksberättelse om närhet och rädslor som bygger på brevväxling mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. Jag är alldeles tagen av denna makalösa, lysande föreställning. Att på en timme kunna berätta så mycket och beröra på djupet är exceptionellt, unikt, sällsynt.
Denna berättelse om två stora kvinnliga författares relation är engagerande, roligt, tankeväckande och hjärtevärmande.

Lotti Törnros som en förälskad Selma Lagerlöf äger scenen tillsammans med Bodil Malmberg som Sophie Elkan, en mer blyg fjäril. Vi får höra dem berätta om sin uppväxt och allt berättas som om de berättar för varandra.

Regissören har valt en mycket smart scenlösning. I början står de två rätt upp och ner och berättar om sig själv och kommer sakta närmare och närmare publiken och sedan blir det full fart när de blivit nära vänner och kärleken börjar spira och de reser runt i Europa. Det är så levande berättat. Det känns som att jag är med där på ett hörn.

Det två kvinnorna var väldigt olika varandra. Selma Lagerlöf tycks varit med trygg och säker på sin sexuella identitet att hon bara kände dragning till kvinnor medan Sophie Elkan varit gift med en man och fått ett barn i ett äktenskap som verkar varit lyckligt, men som fick ett sorgligt slut då mannen och den lilla dottern dog i en svår sjukdom.

Deras olika utgångspunkter och den tid de levde då homosexualitet inte ens var tillåtet påverkade deras relation, vilket visas under föreställningen. Selma kunde bli väldigt svartsjuk då Sophie kunde intressera sig för någon man. Det är rätt sällsynt med skildringar så svenska scener av livet för kvinnor som är homosexuella. Homosexuella män och deras utmaningar har gestaltats betydligt oftare, till exempel i de många timmar långa uppsättningarna av Arv och i Angels of America. På något sätt verkar det som att männen lyckats lägga beslag på hur gayvärlden ska skildras. Kvinnor har inte alltid samma erfarenheter eller utmaningar.

Från teaterns hemsida står det om föreställningen:
Selma Lagerlöf och Sophie Elkan träffas för första gången i januari 1894. Det blir starten på en intensiv kärlekshistoria som skulle vara livet ut. I deras brev framträder en komplex relation fylld av åtrå, besvikelser, svartsjuka och omkullkastande kärlek. Varken enkel eller självklar.


De båda önskade att deras historia en dag skulle få berättas, att det skulle komma en tid när deras brev lyftes fram och gavs en självklar plats i den svenska historien. Selma skriver till Sophie att det skulle dröja minst hundra år innan den tiden var kommen. Kanske är den tiden nu?

Det är mycket väl sammanfattad. I bearbetning av regissören Hanna Nygårds har Selma och Sophies kärlekshistoria fått liv på nytt och kan berättas och inspirera. Föreställningen ges inte så många gånger till så jag säger: Skynda att boka din plats. Att kunna berätta så mycket på endast en timme är unikt och helt enkelt en sjusärdeles underbar föreställning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: kärlekshistoria, Selma Lagerlöf, Strindbergs Intima Teater, Teaterkritik

Ágota Kristófs Den stora skrivboken har premiär på Dramaten i regi av Sofia Adrian Jupither

27 april, 2023 by Redaktionen

David Fukamachi Regnfors och Marcus Vögeli. Foto: Sören Vilks.

I en dramatisering av Jon Fosse sätts Ágota Kristófs hyllade roman Den stora skrivboken upp på Lilla scenen på Dramaten. Premiär den 17 maj 2023. För regi står Sofia Adrian Jupither och huvudpersonerna spelas av David Fukamachi Regnsfors och Marcus Vögeli. – Tack vare Jon Fosses poetiska dramatisering blir Ágota Kristófs egensinniga berättelse möjlig att sätta upp på scen. Det är ett konstverk i sig, säger Sofia Adrian Jupither.

Ett pressmeddelande berättar:

Handlingen utspelar sig på landet dit de två pojkarna skickats för att undkomma kriget och svälten i storstaden. Deras nya tillvaro hos mormor blir hård, elak, skitig och våldsam. Pojkarna tvingas anpassa sig och övar tillsammans på allt de behöver kunna för att överleva.

Den stora skrivboken är en brutal och poetisk berättelse om exil, överlevnad och om att bli vuxen, baserad på Ágota Kristófs hyllade roman med samma titel. Den gavs ut 1986 och kom i en uppmärksammad nyöversättning 2019. Ágota Kristóf föddes i Ungern, men flydde till Schweiz 1956. Sina böcker skrev hon på franska, ett språk hon aldrig själv upplevde att hon behärskade.

För regi står Sofia Adrian Jupither som på Dramaten senast satte upp Shakespeares Hamlet och Lars Noréns Solitaire. I höst regisserar hon Tolvskillingsoperan med premiär i december.

Medverkar gör: Rakel Benér Gajdusek, David Book, Thérèse Brunnander, Magnus Ehrner, Nina Fex, David Fukamachi Regnfors, Otto Harge, Rita Hjelm, Ellen Jelinek, Omid Khansari, Pablo Leiva Wenger, Marcus Vögeli.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten

Filmrecension: Bullets – Bästa ungdomsfilmen på länge där varje scen känns äkta

27 april, 2023 by Birgitta Komaki

Bullets
Betyg 4
Svensk premiär 28 april 2023
Regi Peter Pontikis

En superaktuell film om en samhällsutveckling som gått åt fel håll.

Den tolv-årige Abdel blir indragen i gängbildning. Han som borde vara killen att klara sig bättre än många andra. Klok, säker på sig själv , lugn och trygg. Han gillar djur, ja till och med grisar, och han vill bli veterinär. När kompisarna retas eller försöker dra ner honom säger han ifrån eller bryr sig inte. Men samtidigt finns där känslan att man ska hjälpa sina kompisar. När bästa kompisen får problem hjälper Abdel honom. Det leder till att han själv blir indragen i ett av gängen som bestämmer i orten. Äldre killar som försörjer sig på droger och kriminalitet styr och man kan inte komma undan.
Att läraren försöker hjälpa och att mamman vill väl är inte tillräckligt skydd.
Och en 12-åring har inget att sätta emot ett vuxet gäng.

Det är ett samhälle i samhället och majoritetssamhället har inga styrmedel.
Filmen speglar med kuslig aktualitet samhällets oförmåga att verka i förortens parallellsamhälle. När samhället sviker , när blåljusen vänder för stenkastande ungdomar , vem kan då styra? Gängen blir ett lätt alternativ för unga som kommer in på fel väg, som inte känner sig välkomna i samhället.

Abdel är hjärtknipande charmig och spelas av Tomas Samir Läraren Ali görs av Kardo Razzazi med stort patos. Rapparen Anansi (Khalil Ghazal) har en annan av huvudrollerna. Filmen är inspelad i Järvaområdet och de flesta medverkande kommer därifrån. Filmen tog hem flera pris på årets BUFF Filmfestival och Tomas Samir fick skådespelarpriset.

En gripande realistisk film som visar hur lätt någon kan fastna i kriminalitet. Hur svårt det kan vara att komma ur det. Hur kamrattryck eller dumhet kan leda fel och sedan följas av hot och tvång. En film som alla borde se och begrunda. Någon lösning har filmen inte men kanske den kan öka förståelsen och intresset för barn och ungdomar i utanförskapsområden. Filmen visar att det är individer bakom alla svarta rubriker om gängskjutningar och våldsdåd. Bullets är en film som är både spännande och tankeväckande. Bästa ungdomsfilmen på länge där varje scen känns äkta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 318
  • Sida 319
  • Sida 320
  • Sida 321
  • Sida 322
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in