• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

1 juni, 2023 by Elis Holmström

The Boogeyman
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Rob Savage

Stephen King må vara en av de mest kända och – av vissa, mest hyllade amerikanska författarna i modern tid. Men filmatiseringarna av Kings böcker har haft ett omfång som sträckt sig från stinkande kalkonträsk till genuina filmklassiker som Nyckeln Till Frihet och Stand By Me. The Boogeyman har på förhand sett ut att placera sig på den mindre smickrande sidan av detta spektra. Trailern och marknadsföringen har ingett föga förhoppningar om att något stordåd väntar.

Så sent som förra veckan fick Kulturbloggen delta på den digitala presskonferensen för filmen, ett event som var lika inspirerat som en middag bestående av pulvermos och Bullens pilsnerkorv. Förutom regissören Rob Savage och skådespelaren David Dastmalchian verkade övriga inblandade inte det minsta intresserade, varken av filmen eller konferensen.

Men ett par punkter som återkom under konversationen – framförda av Savage, var förhoppningen att göra filmen till något mer än ytlig ’’hoppa-till-skräck’’. En film som återkom, vad gällde inspirationskällor, var Robert Redford-dramat Ordinary People, en film om just ordinära människor som prövas efter ett familjetrauma. Det lät i stunden som utstuderad och själslös marknadsföring, ihopsytt av cyniska publicister. Men det visar sig att Savage är en regissör som faktiskt kan backa upp sina påståenden. Faktum är att The Boogeyman är avsevärt mer intressant som ett mörkt relationsdrama än som en renodlad skräckfilm.

Även om det inte finns någon tvekan om att skräck och obehag är en del av filmens DNA åsidosätts detta initialt för att istället presentera familjen Harper och deras djupt problematiska familjedynamik. Där trauma och stökiga relationer i andra skräckfilmer endast är en tunn fernissa, menad att ge den mest minimala dramatiska substans, finns det ett genuint engagemang och intresse från Savages sida vad gäller detta inslag. Trots att skådespelarna – minus Vivien Lyra Blair, verkade måttligt intresserade av projektet vid presskonferensen, är det vi får se på film något annat. Chris Messina är inte överdrivet inspirerande men fullt duglig. Det är istället Blair och Sophie Thatcher som glänser och levererar två robusta rolltolkningar. Savage har också en finstämd och genuin personregi som gör denna trasiga och dysfunktionella familj trovärdig. Det här är sannerligen en positiv överraskning. Hur besynnerligt det än må låta känns är som att Savage inte är det särskilt intresserad av att skrämma publiken, att dessa inslag endast är ett ont måste. Dock blir denna aversion mot renodlad skräck förståelig då den väl framträder. Savage må ha fantastisk potential vad gäller att presentera sympatiska och lättillgängliga karaktärer, men som skräckregissör finns det en del att förbättra. Valet att försöka skapa en smakfull form av skräck, som inte grundar sig i våld, blod eller stympade kroppsdelar, är sannerligen beundransvärt. Förhoppningen är att skapa en långsam och laddad sorts terror som gör det omöjligt att andas.

Ambition måste applåderas på ett konceptuellt plan, alltför många skräckfilmer väljer idag de mest ointressanta av genvägar, där diverse monster studsar fram bakom hörn och får publiken att spilla popcorn över hela biosalongen då de hoppar till. Men den typ av skräck som eftersträvas här kräver erfarenhet och fingertoppskänsla, något Savage – ännu, inte besitter. Flera av scenerna som vill etablera ett elegant och hårresande skräckvälde blir tafatta och långt ifrån så laddade som behövligt. Mest effektiv är filmen då den gör sin minimala budget till en tillgång. Flera gånger skapas spänning och obehag då antagonisten döljs för publiken, till stor del som ett resultat av att budgeten inte tillåtit mer. Istället får publikens fantasi fylla i vad som får karaktärerna på film att blir kritvita i ansiktet. Att publiken skulle tvingas till en sådan form av reflektion var också en punkt som Savage var noga med att framhäva som väsentligt under presskonferensen, ett mål som uppnåtts även om det framstår aningen tursamt som en följd av en oerhört kort inspelningsperiod och knappa resurser.

Dock verkar denna filosofi endast ha varit närvarande under en kort period. Givetvis tvingas The Boogeyman sterilisera sig själv genom att gradvis anta en mer traditionell skräckfilms-skepnad. De tappra försöken till krypande psykologisk skräck är snart bortblåsta och ersätts med en rad trötta sekvenser där karaktärer skriker för full hals i mörka rum. Själva avslöjandet av den titulära Boogeyman blir inte heller så skräckinjagande som Savage utlovat. Något som blir ett antiklimax med tanke på löftet att antagonistens utseende skulle orsaka en och annan mardröm. Hela avslutningen känns överlag som ett separat projekt – omsorgen, värmen och omtanken är som bortblåsta och ersatta av en monsun av klyschor. Att det funnits väldigt lite att arbeta med blir också tydligt då mytologin bakom monstret utforskas. Kings berättelse är endast en kort novell som kan läsas på rekordtid. Inte har situationen blivit bättre av att King – enligt producenten Dan Cohen, initialt skötte all kommunikation genom sin manager Rand Holston, något som – med största sannolikhet, inte hjälpt till att fördjupa bakgrund och ursprung, vilket Kings monster vanligtvis alltid ackompanjeras av.

Om filmen endast är acceptabel är potentialen och framtiden för Rob Savage något helt annat. För som ren skräckfilm är The Boogeyman endast duglig, medan entusiasmen och den talangfulla personregin måste kategoriseras som oväntat stark.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Boogeyman, Filmkritik, Filmrecension, Stephen King

Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

1 juni, 2023 by Elis Holmström

Spider-Man: Across The Spider-Verse
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Joaquim Dos Santos, Kemp Powers, Justin K. Thompson

Vilken smäll! Men inte ens så explosiva ord är tillräckligt för att beskriva det rus som uppstår då Across The Spider-Verse upplevs. Detta visar sig vara en närmast fulländad uppföljare som tydliggör att filmer om män, kvinnor – även djur, i färgglada trikåer kan vara det bästa som kan ses på en biograf. Och detta kommer från en tittare som inte var fullt lika lyrisk som andra kritiker vad den första filmen anbelangar. Introduktionen till Miles Morales för de stora massorna var förvisso ett hjärtligt, elegant och skickligt projekt, som mer än väl förtjänade applåder och hyllningsrop, men den sista växeln saknades för att – för egen räkning, kategorisera det som en felfri triumf.

När det nu – efter ett par förseningar, blivit dags att återse Miles och hans udda men älskvärda sällskap, av spindelmän- och kvinnor har precis allting spetsats och slipats till perfektion. I en rafflande öppning dras tittarna tillbaka till en era då Marvels berättelser endast kunde ses på lördagsmorgnar i animerad form. Trots medioker animation och än mer erbarmlig lokalisering, med bland annat Niclas Wahlgren i rollen som Peter Parker, var mytologin, berättelserna och spänningen obeskrivlig. Samma barnsliga förtjusning attackerar biopubliken i denna fantastiska introduktion som ger ett smakprov på allt underbart som komma skall. Den säregna animations-stilen känns denna gång mer självklar. Det är ingen följsam och sandpapprad Snövit och De Sju Dvärgarna utan en energisk, rå och ledig presentation som känns ungdomlig och oerhört befriande. Där den första filmen kändes lite trevande och osäker mellan varven, både i sin berättelse och i sitt utseende, är dessa tvivel som bortblåsta här. Across The Spider-Verse är en många gånger svindlade stilig film som blandar stilar och dränker varenda ruta i fantastiska färger och än mer egensinnig design.

Den självsäkerhet som visas upp är nästintill bländade. Här finns inte ett tvivel i världen, trots att bångstyriga koncept presenteras i rasade fart existerar inte minsta tvekan om att publiken kommer falla platt. Och till slut äter vi ur regissörerna Joaquim Dos Santos, Kemp Powers och Justin K. Thompsons händer. Men denna självsäkerhet slår aldrig över till att framstå arrogant eller självgod, det finns en enorm ödmjukhet och värme som ständigt är villig att ta publiken i hand och leda dem igenom galenskapen. Berättelsen må vara lika absurd som Lewis Carrolls saga om Alice I Underlandet, men resorna mellan de olika dimensionerna är endast ett verktyg för att expandera filmens emotionella kärna. Tematiken från den förra filmen – att vem som helst kan vara Spider-Man, må vara simpelt men i en tid då det förs ett krig mot jämlikhet och tolerans blir detta mer än ett ihåligt patos. Denna tematik nu än mer central och kopplas ihop till det mest klassiska av Marvel-teman, bandet till dem vi älskar och vad vi är beredda att göra för att skydda dem. Sättet dessa uttjatade koncept presenteras på får även de mest härdade och förbittrade av oss att häpna. Det är överlag fascinerade att Across The Spider-Verse många gånger väljer att dra i handbromsen och fokusera på vardagen. Den oerhört intima och finstämda relationen mellan Miles och dennes familj är en ren njutning att bevittna, pappa och mamma Morales kan redan nu titulera sig som två av filmvärldens mest gemytliga och varma figurer.

Oavsett vad som pågår finns det en vilja att ständigt röra sig framåt. Det är som att regissörstrion har så mycket spring i benen att de inte kan hålla sig från att utföra små jämfota-hopp mellan varven, detta genom snabb humor eller valfri stilfull referens till de mest inbitna kalenderbitare. Men detta framstår aldrig rastlöst eller hysteriskt, snarare sprudlande och otroligt berusande vad gäller att bli genuint glad av den uppenbara skaparglädjen. Energinivån är genomgående så pass hög att det eviga tjatet om ny kärnkraft känns överflödigt om Across The Spider-Verse hade kunde konverteras till en fungerande energikälla. Actionscenerna är iscensatta med en fenomenal uppfinningsrikedom som lyckas vara imponerande vad gäller storlek och lättsamma då humorn alltid står nära tillhands.

Filmens speltid har varit omdiskuterad innan premiären och flera kritiska röster har höjts kring det faktum att en animerad film kan vara hela två och en halv timme. Men det finns inte en minut eller sekund som inte känns essentiell, och då slutet väl börjar närma sig är det omöjligt att inte skrika efter mer. Lägg sedan till att skådespelarensemblen som lånar ut sin röster är fullkomligt superb. Shameik Moore och Hailee Steinfeld är lika lysande som förut i rollerna som Miles och Gwen Stacy, men nytillskott som Oscar Isaac är minsta lika superba och får produktionen att kännas otäckt gedigen.

Hyllningarna kan egentligen fortsätta ett bra tag till men det känns onödigt …
Across The Spider-Verse är mer energigivande än en hel årsförbrukning av energidryck, mer underhållande än en heldag på Gröna Lund och årets hittills bästa film. Det är en helt fantastisk uppföljare som spelar alla sin kort rätt. För alla som har det minsta intresse av Marvel är det en ren fest. Det enda ”misstaget” är en outhärdlig cliffhanger som kommer få oss alla att räkna ned dagarna tills uppföljaren anländer nästa år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Spider-Man, Spider-Man: Across The Spider-Verse

Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

31 maj, 2023 by Mats Hallberg

Pressfoto: Nicol Lanubile

Regi: Anmar Taha

Dramaturg: Josephine Grey

Scenografi/ kostym/ mask/ ljud/ ljus: Anmar Taha & Josephine Grey

Teknik (ljud o ljus): Ger Olde Monnikhof & Miranda Seiborg Wikström

Medverkande: Lena Dahlén, Maria Freire, Josephine Grey, Milda Sutkevi´ciute

Gästspel på Teater Trixter i Göteborg i maj 2023 (med stöd av Göteborgs Stad, Kulturrådet & VGR)

Trots att jag varit publikombud och sedermera recensent av scenkonst i i snart 20 år, kände jag inte till Iraqi Bodies som har deltagit i åtskilliga dans- och teaterfestivaler i och utanför Europa. I Sverige har de bjudits in till Dansens Hus i Stockholm, Inkonst i Malmö, Vara Konserthus, Pustervik och Atalante i Göteborg för att nämna några scener. Ovetskapen om deras existens gör det frestande att se dem som obskyrt utstickande undervegetation. Friguppen baserad i Göteborg var extremt enträgna med recensionsinbjudan, vilket fick till följd att när jag väl föll till föga (det vill säga hade både lust och tid) beskådas en av spelperiodens sista föreställningar. För att vara korrekt skedde detta 25 maj tillsammans med cirka tjugo personer. Föreställningen kvällen före hade blivit inställd.

Händer då och då att jag låter bli att skriva om föreställningar jag bevittnat med förväntad kritisk blick. Anledningen? Att jag inte finner det mödan värt att lägga tid och kraft på att förklara varför en viss uppsättning är undermålig. Knappt någon kommer vilja läsa, ingen länk kommer delas och inget ur texten citeras. Uppsättningar som inte blivit omskrivna av undertecknad och därmed sluppit sågas har spelats som gästspel ett par gånger hos Folkteatern, behandlade på GEST trans-problematik inom elitidrott och senast rörde det sig om fånig performance på Hotell Eggers baserad på handledda lajv-inslag. Eftersom nycklar till TERAS i princip saknas låg det nära till hands att också här strunta i att nedteckna någon form av intryck efter en tillställning som varade i cirka trekvart. Fann dock klivet ut i en obegripligt scenario pockande att redovisa, försöka analysera.

Enligt gruppens egen utsago utforskas i deras verk länken mellan rörelse och gest, mellan dans och fysisk teater. TERAS utgår från skillnaden i det sköna och det groteska. Dualiteten exponeras i ett antal tablåer vilka påstås fokusera på frågor kring sken och verklighet, jaget i jämförelse med andra person singular. Låter onekligen kryptiskt! I tillämpningen av idéerna uteblir som redan nämnts ett urskiljbart narrativ. Fältet lämnas fritt för publikens filosoferande .Flera faktorer samverkar till en suggestiv, möjligen oförlöst dimension. Att Iraqi Bodies medverkat medverkat på Mim-festival framstår som logiskt.

Pressfoto: Nicol Lanubile

Att ridån dras åt sidan markerar igångsättandet och lika konsekvent avslutas verket genom att en ur ensemblen drar för ridån. Ska flikas in att vi inte sitter på sedvanliga platser, utan på tre rader alldeles intill entrén. I ett dimmigt töcken anar vi i fjärran en rund plattform och en varelses ryckiga rörelser. Efter ett tag utkristalliseras fler fågelliknande figurer, vilka maniskt upprepar samma rörelser till trance-liknande ambient sound. Framgår inte vem som gör vad. Somliga är aktiva så gott som konstant medan andra ( Iraqi Bodies konstnärliga ledare?) har perifera funktioner som inte belastar deras kroppar. Ska den upphöjda platsen symbolisera ett fågelbo eller ingång till en grotta beläget vid en bergsskreva? TERAS innehåller endast några få repliker i slutfasen, repliker om ords ofullkomlighet och historik som upprepas.

Finns absolut något eggande i vad dessa gränslösa varelser uttrycker. Identifierar ett spektra av känslor från djärv nyfikenhet till stunder av rädsla. Fick inledningsvis en förnimmelse av frustration. Läten och svajande yviga gester orsakade av fångenskap. I brist på konkretion ges fritt spelrum åt betraktarens fantasi. Kommer ändå sammantaget fram till att förundran är vad som genomsyrar ensemblens synkade, märkliga motorik . Energiska och allt annat än ergonomiska rörelseschemat borde vara rejält påfrestande för ryggar och backar. Noterar en rituell inramning, vilket förstärks av de som utför sysslor iförda svarta rockar och kåpor. Man tänker på hemligt ordenssällskap eller katolska ritualer. Något annat som har en förhöjande effekt på TERAS är laborerandet med rök, skuggor och följaktligen graden av ljusgenomsläpp. Trixters lokal tycks perfekt för kreativ ljusdesign.

Önskar man sig dramatiska bågar i form av åskådliga konflikter med upplösning, finns näppeligen något att hämta hos en avantgardistisk grupp, präglad av estetik från bland andra Artaud, Ionesco och Beckett. Vill man däremot svepas med av tillstånd bortom det handfast verbala rekommenderas Iraqi Bodies.

Arkiverad under: Dans

Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

30 maj, 2023 by Rosemari Södergren

De åtta bergen
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Felix van Groeningen, Charlotte Vandermeersch
Skådespelare Alessandro Borghi, Luca Marinelli, Filippo Timi, Elena Lietti

En överväldigande vacker film om livet, om vänskap och om att finna eller inte finna sin väg i livet. Berättelsen följer de två pojkarna Bruno och Pietro som möts i en liten italiensk bergsby som är på väg att bli avfolkad. Fotot är mäktigt med bilder över bergslandskapet och vatten som porlar i små bäckar och gräs som vajar i vinden. Det är så fantastiskt filmat så jag känner vinden och dofterna från gräs och träd. En film som talar till alla sinnen med bild och fantastisk musik.

Filmen bygger på romanen De åtta bergen. På gott och ont har de två regissörerna lyckats förmedla känslan av att vara inne i en bok. Berättelsen får ta sin tid, filmen är cirka två och en halv timme och är mer som en essä än en film som har en tydligt slut. Det är en film som är så långt ifrån en actionfilm som det går att tänka sig.

De två pojkarna är i tolv års-åldern då de träffas. Bruno bor i bergsbyn med sin farbror då hans pappa gett sig av till en större stad för att jobba. Det är svårt att försörja sig i bergsbyn. Pietros familj har det bra och tryggt ekonomiskt ställt då Pietros pappa är chef för en stor fabrik med tusentals anställda. Pietro och hans föräldrar bor i staden men har hyrt ett hus i bergsbyn denna sommar då de två pojkarna blir vänner. Vi får följa dem under flera år och när de kommer upp i övre tonåren går de åt olika håll. Pietros föräldrar vill hjälpa Bruno att få studera istället för att Bruno ska vara tvungen att jobba med sin farbrors mejeri i fäboden. Pietro blir arg, mycket arg, på sina föräldrar. Han menar att de kommer att förstöra livet för Bruno om han flyttar till staden. För Pietro är bergsbyn en fri plats, en plats där det går att andas och där barn kan springa omkring.

Pojkarna glider isär under den tiden och träffas inte igen förrän tio år senare. Det visar sig att de fortfaranden har en djup vänskap. Filmen handlar dock om mycket mer än deras vänskap. De har båda brutit med sina pappor. Skälen till att de brutit med sina pappor är däremot väldigt olika. När Pietros pappa dör börjar han ett sökande efter att förstå sin pappa och sakta men säkert börjar han uppskatta den pappa han hade.

Denna underbara berättelse handlar om så mycket, om att växa upp, om att hitta var man vill leva. Den tar upp frågor som inte lämnar mig efteråt, tankar som far runt kring hur olika vi människor är. Bruno väljer att leva på berget medan Pietro ger sig ut i världen och letar upp andra berg också.

Det är oerhört befriande med en film där två män kan ha en djup vänskap utan att det behöver vara en sexuell relation. Det finns faktiskt män som är vänner utan att de är homosexuella. Det är självklart bra att vi lever i en tid där de är accepterat att skildra kärlek mellan två män eller två kvinnor, men det är inte svaret på alla djupa vänskaps-relationer. Jag tycker det är skönt med en film som visar att människor kan ha samhörighet utan sex. För övrigt slipper vi sexscener helt i denna film. Både Bruno och Pietro möter som vuxna var sin kvinna och regissörerna väljer att skildra dessa relationer utan att vi behöver se deras sexliv. Det är faktiskt väldigt skönt, för ibland verkar filmskapare tro att det måste vara sex med jämt. Livet är mycket mer än sex.

De åtta bergen är Paolo Cognettis första roman, för vilken han belönades med Italiens mest prestigefyllda litteraturpris Premio Strega och franska Prix Médicis étranger. Filmatiseringen har lyckats att förmedla en litterär känsla men samtidigt lagt till musik och foto som totalt slukar mig. Det känns som att jag är med där på ett hörn. Det är livets existentiella frågor som vi alla brottats eller brottas med som bubblar fram i en film som vågar ta tid på sig, som vågar vila i bilderna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: De åtta bergen, Filmkrktik

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan

30 maj, 2023 by Redaktionen

Johan Ulvesson som kompositören Sjostakovitj i Tidens larm

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan i Tidens larm som har premiär 29 september 2023. Ett pressmeddelande berättar:

Armlängds avstånd eller musik i partiets tjänst? Tidens Larm är en skrämmande aktuell historia om utmaningen att överleva och verka som konstnär i ett totalitärt samhälle som varvas med Sjostakovitj fantastiska musik. Föreställningen bygger på Julian Barnes roman med samma namn och skådespelaren Johan Ulveson gör rollen som tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj, hitmakaren i diktaturens skugga.

För första gången står den folkkäre skådespelaren och komikern Johan Ulveson på Folkoperans scen, tillsammans med operasångerskan Lovisa Huledal, pianisten Dmitry Tyapkin och Folkoperans orkester. Joakim Stens dramatisering av Tidens larm är specialskriven för Johan Ulvessons unika förmåga att blanda mörkaste allvar med komik och alla lager däremellan.

Sovjettidens mest uppburne kompositör har hamnat i kylan efter att ha skrivit en opera som Stalin uppfattar som antisovjetisk. Från att ena dagen vara uppburen och hyllad av Partiet till att nästa dag vara en persona non grata som fruktar för sitt och sina närmastes liv. Tidens larm är ett ömsint och oförsonligt porträtt av en människa som i kampen mellan överlevnad och den konstnärliga friheten tvingas leva i en surrealistisk limbo.

”I en tid där diktaturer höjer tonläget och där tankar om kulturen som nationens tjänare blir allt vanligare även i demokratier, är historien åter högaktuell.” Tobias Theorell, regissör.

Musik: Dmitrij Sjostakovitj, Igor Stravinskij, Tichon Chrennikov med flera
Text: Joakim Sten, efter en roman av Julian Barnes
Regi: Tobias Theorell

Ensemble:
Sjostakovitj: Johan Ulveson
Sångsolist: Lovisa Huledal
Pianosolist: Dmitry Tyapkin
Folkoperans orkester

Arkiverad under: Opera, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 309
  • Sida 310
  • Sida 311
  • Sida 312
  • Sida 313
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in