Regi: Anmar Taha
Dramaturg: Josephine Grey
Scenografi/ kostym/ mask/ ljud/ ljus: Anmar Taha & Josephine Grey
Teknik (ljud o ljus): Ger Olde Monnikhof & Miranda Seiborg Wikström
Medverkande: Lena Dahlén, Maria Freire, Josephine Grey, Milda Sutkevi´ciute
Gästspel på Teater Trixter i Göteborg i maj 2023 (med stöd av Göteborgs Stad, Kulturrådet & VGR)
Trots att jag varit publikombud och sedermera recensent av scenkonst i i snart 20 år, kände jag inte till Iraqi Bodies som har deltagit i åtskilliga dans- och teaterfestivaler i och utanför Europa. I Sverige har de bjudits in till Dansens Hus i Stockholm, Inkonst i Malmö, Vara Konserthus, Pustervik och Atalante i Göteborg för att nämna några scener. Ovetskapen om deras existens gör det frestande att se dem som obskyrt utstickande undervegetation. Friguppen baserad i Göteborg var extremt enträgna med recensionsinbjudan, vilket fick till följd att när jag väl föll till föga (det vill säga hade både lust och tid) beskådas en av spelperiodens sista föreställningar. För att vara korrekt skedde detta 25 maj tillsammans med cirka tjugo personer. Föreställningen kvällen före hade blivit inställd.
Händer då och då att jag låter bli att skriva om föreställningar jag bevittnat med förväntad kritisk blick. Anledningen? Att jag inte finner det mödan värt att lägga tid och kraft på att förklara varför en viss uppsättning är undermålig. Knappt någon kommer vilja läsa, ingen länk kommer delas och inget ur texten citeras. Uppsättningar som inte blivit omskrivna av undertecknad och därmed sluppit sågas har spelats som gästspel ett par gånger hos Folkteatern, behandlade på GEST trans-problematik inom elitidrott och senast rörde det sig om fånig performance på Hotell Eggers baserad på handledda lajv-inslag. Eftersom nycklar till TERAS i princip saknas låg det nära till hands att också här strunta i att nedteckna någon form av intryck efter en tillställning som varade i cirka trekvart. Fann dock klivet ut i en obegripligt scenario pockande att redovisa, försöka analysera.
Enligt gruppens egen utsago utforskas i deras verk länken mellan rörelse och gest, mellan dans och fysisk teater. TERAS utgår från skillnaden i det sköna och det groteska. Dualiteten exponeras i ett antal tablåer vilka påstås fokusera på frågor kring sken och verklighet, jaget i jämförelse med andra person singular. Låter onekligen kryptiskt! I tillämpningen av idéerna uteblir som redan nämnts ett urskiljbart narrativ. Fältet lämnas fritt för publikens filosoferande .Flera faktorer samverkar till en suggestiv, möjligen oförlöst dimension. Att Iraqi Bodies medverkat medverkat på Mim-festival framstår som logiskt.
Att ridån dras åt sidan markerar igångsättandet och lika konsekvent avslutas verket genom att en ur ensemblen drar för ridån. Ska flikas in att vi inte sitter på sedvanliga platser, utan på tre rader alldeles intill entrén. I ett dimmigt töcken anar vi i fjärran en rund plattform och en varelses ryckiga rörelser. Efter ett tag utkristalliseras fler fågelliknande figurer, vilka maniskt upprepar samma rörelser till trance-liknande ambient sound. Framgår inte vem som gör vad. Somliga är aktiva så gott som konstant medan andra ( Iraqi Bodies konstnärliga ledare?) har perifera funktioner som inte belastar deras kroppar. Ska den upphöjda platsen symbolisera ett fågelbo eller ingång till en grotta beläget vid en bergsskreva? TERAS innehåller endast några få repliker i slutfasen, repliker om ords ofullkomlighet och historik som upprepas.
Finns absolut något eggande i vad dessa gränslösa varelser uttrycker. Identifierar ett spektra av känslor från djärv nyfikenhet till stunder av rädsla. Fick inledningsvis en förnimmelse av frustration. Läten och svajande yviga gester orsakade av fångenskap. I brist på konkretion ges fritt spelrum åt betraktarens fantasi. Kommer ändå sammantaget fram till att förundran är vad som genomsyrar ensemblens synkade, märkliga motorik . Energiska och allt annat än ergonomiska rörelseschemat borde vara rejält påfrestande för ryggar och backar. Noterar en rituell inramning, vilket förstärks av de som utför sysslor iförda svarta rockar och kåpor. Man tänker på hemligt ordenssällskap eller katolska ritualer. Något annat som har en förhöjande effekt på TERAS är laborerandet med rök, skuggor och följaktligen graden av ljusgenomsläpp. Trixters lokal tycks perfekt för kreativ ljusdesign.
Önskar man sig dramatiska bågar i form av åskådliga konflikter med upplösning, finns näppeligen något att hämta hos en avantgardistisk grupp, präglad av estetik från bland andra Artaud, Ionesco och Beckett. Vill man däremot svepas med av tillstånd bortom det handfast verbala rekommenderas Iraqi Bodies.