• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Vipeholm. Tiden före framtiden – en mörk berättelse om en grym tid

9 september, 2023 by Redaktionen

Foto: Sören Vilks

Vipeholm. Tiden före framtiden
Av Lucas Svensson.
Regi Carl Johan Karlson.
Senografi och kostym Johanna Mårtensson.
Komposition och ljud Kent Olofsson.
Medverkande Sofia Papadimitriou Ledarp, Ann-Sofie Rase, Kajsa Reingardt, Karin Li Körsbärsdal, Lennart Jähkel, Sven Ahlström, Anders Johannisson med flera.
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm 2 september 2023

En starkt berörande föreställning om verkliga händelser i Sverige från 1940-talet, en berättelse om maktlöshet och om bristen på empati hos de mäktiga. Jag blir så ledsen över hur människor blivit behandlade. Vipeholmsanstalten var en anstalt dit människor som fick diagnosen ”obildbara sinnesslöa” skickades. Föreställningen utspelas under åren 1940-1950 och är en mörk, grym skildring men också med humor. Pjäsen är en fri fantasi men starkt inspirerad av vittnesmål och dokumentära skildringar.

Handlingen börjar 1940 där vi får följa tioåriga Erik som skickas från sin familj utanför Luleå och blir intagen på den så kallade sinnesslöanstalten utanför Lund. Erik kommer aldrig tillbaka. I pjäsen får vi följa intagna, anhöriga och läkare inne på anstalten. Vi får uppleva och känna med den ensamhet och förtvivlan som gör att Erik vandrar naken genom korridoren med en kungakrona på huvudet, vi får känna med vårdaren Olle som bara står ur med sitt jobb för att han super, nyanställda Anna som inte vågar förändra och självaste övervakaren över allt, sjukhuschefen Hugo Fröderberg.

Elva skådespelare växlar i rollerna, de byter bara plagg för att växla från patient till personal. Gråa plagg är patienter, svagt ljusblå och blänkande är vårdare. Det här fungerar enastående bra. Duktiga skådespelare som är trovärdiga i varje roll. En fantastiskt skicklig ensemble.

Det är ett tragiskt förflutet i Sverige som ändå inte var så länge sedan. Föreställningen berättar med skärpa och lockar fram medkänsla. Anstalten är idag nedlagd men fenomenet att dela in människor i maktlösa och mäktiga och att människor kan vara rättslösa mot större auktoriteter som myndigheter har inte suddats bort från vare sig vår värld eller Sverige. Fast vi ofta är blinda för det som är nära oss. Samma förtryck av människor finns än idag, fast förklädd på annat sätt. Tänk bara på hur maktlösa vi är mot de globala företagen som Google och Facebook. Utvecklingen av teknik är inte direkt öppen för människor som ser dåligt, hör sämre eller har darriga fingrar.

Vipeholmsanstalten är kanske mest bekant för de fruktansvärda kariesexperiment de utförde då patienter matades med sötsaker för att läkare skulle forska på hur hål i tänder utvecklades. Filmen Sockerexperimentet som hade premiär i januari 2023 berättar om detta experiment. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Sockerexperimentet.

Om Vipeholmsanstalten
Vipeholm var en så kallad sinnesslöanstalt utanför Lund och det enda stället i Sverige som 1935-1962 tog emot dem som då kallades ”svårskötta”, ”obildbara” och ”sinnesslöa”. Här låstes tusentals människor in och gömdes undan från övriga samhället. Det utfördes flera försök och experiment på de intagna som noggrant protokollfördes. Bland annat det så kallade kariesexperimentet då de intagna utsattes för olika dieter och tvångsmatades med en särskilt framtagen kola för att undersöka hur det påverkade tänderna och den allmänna hälsan.

Om regissören
Regissören Carl Johan Karlson gjorde succé med Arv på Dramaten 2023 och utsågs samma år till konstnärlig ledare för Unga Dramaten. Han är utbildad vid Stockholms dramatiska högskola (2013) och har även gjort uppsättningar på Riksteatern, Uppsala stadsteater och Stockholms stadsteater.

Om dramatikern
Dramatikern Lucas Svensson har skrivit över 50 pjäser som översatts till flera språk och spelats i Tyskland, USA, Danmark, Ryssland och Serbien. Sympati för Djävulen (2005) och Maria Callas – Obesvarat liv (2010) som sattes upp på Stockholms stadsteater skrev han direkt för Rikard Wolff. 2003-2010 var han husdramatiker på Dramaten. Nu är han aktuell med dramatiseringen av Irakisk Kristus på Teater Galeasen och med Vegetarianen på Dramaten.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik, Vipeholm

Teaterkritik: Alltid vara vi – Jag älskar den

9 september, 2023 by Marja Koivisto

Foto: Andreas Ackerup

Alltid vara vi
Musikteater baserad på musik av artisterna Veronica Maggio och Oskar Linnros
Av Lisa Östberg och Alexander Mørk-Eidem
Regi Alexander Mørk-Eidem
Musik Veronica Maggio och Oskar Linnros
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Ljud Emil Eklund
Mask Maria Reis
Musikaliskt ansvarig Mathias Venge
Nypremiär Kulturhuset stadsteatern Stockholm 8 september 2023

Ja, ja, ja! Jag älskar den! Nypremiären av musikteatern ”Alltid vara vi” gör mig inte besviken. Jag är golvad. Och inte bara jag, hela teatersalongen reser sig i jubel efter slutscenen. Det här är en föreställning som gör oss genuint lyckliga och euforiska.

Låt dig inte luras av den banala historian om ett rockband som tillfälligt återförenas efter ett dramatiskt uppbrott, för här ryms starka känslor och komplexa relationsdramer. Kärleken som inte tar slut fast det är slut. Vänners svek. Egots härjningar mot bättre vetande. De brutala överkörningarna för att bärga scoopen. Känslan av att alltid var den älskades nummer två.
Vi befinner oss i en dyr inspelningsstudio med hela kalaset, kontrollrum, trumbås, kablage och ett tajt tiomannabandet med elgitarrer, syntar, sax och blås. Föreställningen är en förtrollande multimusikteater. Den är allt på en gång – en fet livekonsert, ett teaterstycke, en musikvideo som sömlöst följer dramatiken på scen i svartvita projiceringar på jätteskärm över hela skådespelet.

Det är en föreställning som reser sig rakt ur 2000-talets mylla. Musiken, människorna, dialogen, de visuella uttrycken, videoprojektionerna som för oss så nära skådespelarnas ansikten och känslouttryck. Det är här och nu. Det är verkligt, det är luftigt, det är fräscht.
Alexander Mörk-Eidem skapar för sin publik utan oroliga sneglingar till vad som varit och vad som borde vara. Vi ska få känna, vi ska få njuta, vi ska hamna i teaterns högre sfär. Han trollar med våra sinnen.

Musikteatern bygger på Veronica Maggios och Oscar Linnros album ”Satan i gatan” och ”Vilja bli”. Musik som väl få har på spellistan idag, men låtarna återuppstår med nytt liv i ”Alltid vara vi”. Det är som att ta mjöl och jäst och blanda och yes, det blir en tårta.
Hela ensemblen är suverän där även birollerna lyfter föreställningen. Louise Peterhoff i huvudrollen som bandmedlemmen som lämnade och blev fixstjärna är förtrollande sinnlig i röst- och kroppspråk. Oscar Töringe briljerar som egostinn försteälskare. Hampus Hallberg är älskvärd och skicklig i rollen som det musikaliska geniet som aldrig får stå i centrum, varken i bandet eller i den älskades hjärta. Lina Anderberg, gör en trovärdig och säregen tolkning av den försmådda flickvännen som balanserar på självkänslans slaka lina mellan att svälja sveken från den otrogna pojkvännen till att resa sig och bejaka styrkan vid trumpinnarna bakom trumsetet.

Den pricksäkra humorn hos Daniel Bingert. Gerhard Hoberstorfers karismatiska demonproducent. Peter Gardiners komiska persona som megakändis som så självklart alltid flyter ovanpå.
Till sist en stor eloge till all teknisk personal som får alla delar i detta tekniskt komplicerade multiverk att flyta sömlöst. Utan er skulle det inte gå.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Kulturhuset stadsteatern, Musikteater, Oskar Linnros, Veronica Maggio

Filmrecension: The Nun II – plågsam och uttråkande

7 september, 2023 by Elis Holmström

The Nun II
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 8 september
Regi: Michael Chaves

Ingen kunde tro att regissören James Wan skulle skapa ett – av få, fungerande och framgångsrika filmuniversum i och med The Conjuring. Men med tre filmer – och en fjärde på ingång, samt ett par spin-offs, har serien klamrat sig fast och attraherar en trogen skara fans.

Men då en av de mer minnesvärda antagonisterna från huvudserien – åtminstone visuellt, blev utvald att bära upp en egen film blev det uppenbart att substansen för exkursioner hade varit bäst att undvika. The Nun var en hopplöst tråkig och blek film som saknade det stabila skådespelet och samspelet mellan Patrick Wilson och Vera Farmiga. Istället fick vi en Demián Bichir – som såg ut som ett åskmoln och Vera Farmigas yngre syster Taissa, båda två måttligt intressanta.

När det nu blivit dags för en uppföljare har flera involverade från del ett insett det lönlösa och övergett skeppet. Endast Farmiga och Jonas Bloquet återstår – oturligt nog för dem själva. Och det är bara att gratulera alla dem som INTE behöver associera sig med The Nun II, för väldigt snart visar sig den sanna skräcken inte vara blodet eller den titulära skräcknunnan utan den fasansfulla oskickligheten som utspelar sig framför publikens ögon. Det mår vara hänt att The Nun II inte siktar särskilt högt, det hela är tänkt att vara lättuggad skräck, men det ursäktar inte att filmen är skapad med samma omsorg som då ett hus skall jämnas med marken.

Regissören Michael Chaves är inte heller någon nykomling. Med både The Conjuring: The Devil Made Me Do It och The Curse Of La Llorona i bagaget borde Chaves vara både bekväm och kunnig gällande universumet. Absurt nog ter sig uppföljaren som ett vilset barn första dagen i skolan, utan någon som helst aning vad som skall göras. Detta leder till att filmen snabbt träder in i den mest plågsamma och uttråkande repetition som skådats. Det känns som om Chaves har regisserat tre minuter och sedan varvat dessa i två outhärdliga timmar. Förloppet inleds med förkastligt skådespel – som med största sannolikhet kommer tvinga alla de inblandade att ingå i vittnesskydds-program för att förskona sig från skammen, sedan de mest horribla försök till skräck. Här dyker den titulära nunnan upp bakom valfri karaktär för att sedan göra en tjurrusning mot kameran. Denna beskrivning är indikativ för etthundra procent av hela filmupplevelsen. Tanken att anstränga sig för att skapa variation eller spänning existerar inte, inte ens om publiken hade fått en karta, som tydligt markerade varje skeende, hade det kunnat vara mer förutsägbart. Flera filmer har tenderat att vara repetitiva men sällan har de – utan någon som helst självinsikt, varit övertygade om att publiken inte skall se igenom bluffen. The Nun II kör istället på som om allt som presenteras är häpnadsväckande innovativt, snart blir denna totala hybris närmast förolämpande. Ingen inblandad verkar ha tagit i beaktning att det är tänkande människor som tvingas se på åbäket, inte paprikor och bananer, även om jag misstänker att flera arma biobesökare kommer befinna sig på samma mentala nivå som valfri produkt på grönsakshyllan efter tortyren som är The Nun II.

Att ens kritisera berättelsen från något djupgående analytiskt perspektiv vore onödigt, även om vi inte hade att göra med en travesti. Skräckfilmer har inga problem med att låta det övernaturliga ta överhanden och att kritisera dem för bristande logik är därmed lika menlöst som att ifrågasätta sockerhalten i godis. Men även här lyckas Michael Chaves spränga alla gränser… Vad det usla anbelangar det vill säga. Berättartekniken och berättelsens struktur är bortom alla beskrivningar. Flera gånger stagnerar filmen och ägnar sig åt trivialt nonsens som inte har någon annan effekt än att söva publiken. Karaktärer som introduceras är lika mänskliga som vitvaror från Elgiganten, de fyller en knappt funktion och kastas sedan bort som använda servetter. Det redan nämnda – vedervärdiga, skådespelet bör inte studeras överhuvudtaget, endast de scener då aktörerna tvingas skrika för full hals har något sorts autenticitet, det kan ha att göra med att detta är ett förklätt rop på hjälp för att så snabbt som möjligt komma ifrån inspelningen.

The Nun II är skandalöst usel och går överhuvudtaget inte att titta på. Som om inte det vore nog verkar den utgå från att varenda besökande är befriad från ’’sällsynta saker’’ som medvetande och ett fungerande korttidsminne. Inte ens tusen Ave Maria kan rädda detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Drömmen om Djenné – bjuder in till tankar och känslor om livet och världen

7 september, 2023 by Rosemari Södergren

Drömmen om Djenné
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 september 2023
Regi Elisabet Gustafsson

Ett intressant möte mellan två kvinnor i medelåldern, två kusiner som båda går sin egen väg i livet. Filmregissören Elisabet Gustafsson söker upp sin syssling Sophie som bor i Mali, i ökenstaden Djenné där hon byggt och driver ett hotell uppbyggt av lera.

Elisabet Gustafsson började tvivla på sina livsval när hon fyllde i en undersökning hos en myndighet och såg den byråkratiska beskrivningen av henne: ”medelålders kvinna med låg inkomst”. Hon berättar i filmen att hon började fundera på vad hon gjort av sitt liv och varför. Då bestämde hon sig att kontakta sin kusin Sophie och besöka henne.

Sophie, som är svensk, levde som ung ett liv i Europas modevärld som många tyckte var glamoröst. Hon var modell och designer. Men i 50-årsåldern känner hon att hon kommer in i en återvändsgränd och ger sig av. Hon bestämmer sig för att lämna allt och hamnar i ökenstaden Djenné i Mali.

Att se miljöer från livet i Mali är mycket intressant. Det är en av filmens stora plus. Det är en miljö som inte skildras särskilt ofta.

Filmens distributör skriver om filmen:
Elisabet, som själv drabbats av tvivel i sina livsval, är nyfiken på vad som driver Sophie. I de båda kvinnornas samtal växer en samhörighet fram. Kanske är det inga stora skillnader mellan en filmregissör från Småland och en hotellägare i Mali?

En samhörighet växer fram mellan kvinnorna, men jag tycker inte riktigt det är något möte mellan de två kvinnorna som skildras. Fokuset är till nittio procent på Sophie. Vi kommer inte nära Elisabet egentligen. Dessutom när de två sitter och samtalar är det inte riktigt översvämmande med verkligheten. Det finns alltid minst en person till närvarande: någon sköter kameran som spelar in och kanske finns det dessutom en ljudtekniker.

Jag upplever ändå filmen som en ärlig skildring. Sophie visar mycket av sig själv. Hon är utan tvekan en fascinerande kvinna som jag gärna skulle träffa. Hon verkar vara en fascinerande kvinna, både stark och jordnära. Fast för mig var det jobbigt att se när det köpte en söt get som inhandlades för att bli dödad och uppäten på en stor middag. Inte kul.

Filmen utmanar också vår västerländska etik. I Mali får en man vara gift med fyra fruar. Sophie var gift med en man som hade en fru till. Det går inte riktigt ihop med att vara en självständig kvinna, å andra sidan finns det många sätt att leva på. Drömmen om Djenné är en film som bjuder in till tankar och känslor om livet och världen och gör mig nyfiken på Sophie. Den får mig som tittare att hålla ögonen öppna för det finns säkert många andra fascinerande kvinnor som vågat leva sin liv på andra sätt än alla andra. Det är filmat så att det känns som att jag är med där i Mali.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mali

Vegetarianen av Han Kang har premiär på Dramaten 23 september

6 september, 2023 by Redaktionen

Vegetarianen är ett våldsamt och suggestivt drama om en ung kvinnas förvandling baserad på den sydkoreanska författaren Han Kangs roman. När nu film- och teaterregissören Beata Gårdeler sätter upp Vegetarianen som pjäs blir det en visuell föreställning med bilder som projiceras på glas i samspel med skådespelarnas aktioner. Premiär den 23 september på Lilla scenen.
Ett pressmeddelande berättar:

Vegetarianen handlar om en ung kvinna som plötsligt, efter en dröm, slutar äta kött. Valet att inte äta kött visar sig bara vara början på hennes existentiella sökande, som driver henne bort från det liv hon en gång levde. Det är en uppgörelse med konventioner, kropp, intellekt, sexualitet och frihet.

–Berättelsen är extremt stark och jag kan verkligen identifiera mig med huvudpersonen och hennes urmotstånd mot konventioner, mot samhället i stort. Det är spännande att tänka att det kanske är hon som har rätt. Kan det vara rätt att vilja dö, att uppgå i något större?, säger Beata Gårdeler.

Vegetarianen är baserad på den sydkoreanska författaren och poeten Han Kangs roman med samma titel. Romanen gavs ut 2007 och fick stort internationellt genomslag när den publicerades på engelska och belönades 2016 med Man Booker-priset. På svenska kom boken ut 2017.

För regi står film- och teaterregissören Beata Gårdeler som debuterade som teaterregissör 2020 med pjäsen Nationen på Backa Teater i Göteborg. Filmen Flocken (2015), i regi av Beata belönades bland annat med tre Guldbaggar och en kristallbjörn på Berlins filmfestival.

Bakom det konstnärliga arbetet med pjäsens filmade delar står den Guldbaggebelönade filmfotografen Fredrik Wenzel som arbetat med flera av Ruben Östlunds filmer, bland andra Triangle of sadness och Turist.

Av: Han Kang Dramatisering: Lucas Svensson Regi: Beata Gårdeler Scenografi och kostym: Anna Heymowska. Video: Fredrik Wenzel. Medverkar gör: Karin Franz Körlof, Andreas Rothlin Svensson, Otto Hargne, Rebecka Hemse, Lotta Tejle, Mats Blomgren och Erik Svedberg-Zelman.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Vegetarianen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 290
  • Sida 291
  • Sida 292
  • Sida 293
  • Sida 294
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in