• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: In the Land of Saints and Sinners – överraskande, spännande och rolig irländsk Vilda Västern

11 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

In the Land of Saints and Sinners
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Robert Lorenz
Medverkande Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney m.fl.

En både överraskande, spännande och rolig actionfilm från Irland. En vilda västern från Irland med en lång rad av de mest internationellt kända skådespelarna som Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney.

Händelserna utspelas 1974 – en tid då en våldsam konflikt mellan protestanter och katoliker eller mellan de som ville att Nordirland skulle vara en del av Irland och de som vill att Nordirland skulle vara en del av Storbritannien. Det var sprängdåd och många som blev ihjälskjutna. I filmens inledning får vi se några unga IRA-medlemmar utlösa en bomb utanför en pub i Belfast. En pub där några av deras fiender håller till. Till dessa IRA-medlemmars förskräckelse kommer några barn förbi puben sekunderna före explosionen och tre barn dör under attacken. IRA-medlemmarna (egentligen vill jag kalla dem IRA-terrorister för det är svårt att definiera dem som något annat egentligen eftersom många civila drabbades av deras dåd) flyr till Irland och gömmer sig i en avlägsen irländsk by.

Liam Neeson spelar huvudpersonen, Finbar, en lönnmördare som bestämmer sig för att gå i pension och försöka bli en god samhällsmedborgare som uppskattas av befolkningen i den lilla irländska byn. Finbar inbillar väl sig att byborna inte begriper vad han sysslar med. När han slog igenom gjorde han några filmroller jag var imponerad av men sedan Liam Neeson inte medverkat i filmer som imponerat på mig. Men i den här rollen är han bra, riktigt bra.

Men då han sagt upp sig som lönnmördare och börjar anstränga sig för att vara snäll mot människor upptäcker han att en ung man regelbundet misshandlar en liten flicka. Det är inte så lätt att hålla sitt löfte att inte döda mer när han möter sådant. Det visar sig vara mer komplicerat än han tänkt sig att sluta ta till våld.

Det blir en riktig rörig situation då den unge vidriga mannen tillhör IRA. Att attackera IRA är farligt.

Att filmen fungerar så bra beror på flera saker. Först och främst är det en lång rad duktiga skådespelare utöver Liam Neeson, som Kerry Condon (The Banshees of Inisherin), Ciarán Hinds (Belfast, Tinker Tailor Soldier Spy) och Jack Gleeson (Game Of Thrones). De är ju samtliga erfarna och duktiga skådespelare. Ciarán Hinds har jag nog aldrig sett göra någon dålig insats.

Filmen har fantastiska vyer över den irländska bygden, förstås. Jag gillar hur ljud och musik samverkade med bilder och dramaturgin i filmen. Det är en underhållande berättelse med ett par oväntade vändningar.

Det är samtidigt en film som på sitt sätt är aktuell. Konflikten på Nordirland har lagt sig men världen plågas av flera vidriga konflikter idag, som Rysslands attack mot Ukraina och Hamas attacker mot Israel. Vi är långt ifrån en fredlig värld idag och som denna films berättelse visar för våld alltid med sig mera våld.

Filmens regissör, Robert Lorenz, är rutinerad och vet hur man formar en stark film. Som producent har han vunnit Sscar två gånger, för American Sniper och Letters from Iwo Jima.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Irland, Liam Neeson, Nordirland

Skrämmande aktuellt förlopp i nyskrivet avantgardistiskt verk – Mytomania på GöteborgsOperan

11 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foton Lennart Sjöberg

Opera i två akter av Paula Malmborg Ward

Libretto: Kerstin Perski

Regi och koreografi: Clara Svärd

Scenografi och kostymdesign: Marika FeinsilberL

Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen

Dirigent: Anders Hanson

GöteborgsOperans kör och orkester

Medverkande: Joachim Bäckström, Kerstin Avemo, Ann-Kristin Jones, Åke Zetterström och Matilda Paulsson

Urpremiär 8/10 2023 på Stora scen Göteborgsoperan

Spelas till och med 9/11

Om något låter för bra för att vara sant är det oftast det, en truism jag som alltför godtrogen bittert fått erfara. Mytomania visar på hur mycket lidande och kostnader manipulerande, maktberusade psykopater orsaker. Den grandiose Francis är en plastikkirurg i ropet i Europa, påstår att hans banbrytande metod kan återställa ansikten, att han forskat fram ett material som kan ersätta mänsklig vävnad. ”Vem ska göra världen bättre om inte jag”, hävdar den skenbart omnipotente läkaren. En man med sådan duperande karisma att sakliga invändningar från visselblåsare väger lätt.

Med fallet kring den nyligen dömde Paolo Macchiarini – och de famösa turerna på Karolinska kring om utfallen av inopererade plaststrupar – som uppenbar referens, kan publiken vara förvissad om thrillerartade utgången. Ska förvisso poängteras att det lite öppna slutet kommer väldigt abrupt. Passar att här redovisa att jag läst bok av Harriet Wallberg den avskedade rektorn på Karolinska. Syndabocken gav sin redogörelse den talande titeln När lögnen blir till sanning. Denne motsvarighet till den tidigare uppburne italienske kirurgen på Karolinska, fullbordar sin mytomani genom att bedra sin fru med deras parterapeut, vars förälskelse sätts på prov när Francis hittar på att han barn. Finns mycket info om problematiken och uppsättningen, både på hemsidan och givetvis i fylligt program.

Intrigen i opera är sällan lika angelägen som i detta verk skapat av kvinnor. Engagerar i lika hög grad som till exempel La Boheme, Carmen eller för den delen kusligt drabbande Herr Arnes Penningar på samma scen. Centrala begrepp för regissören har varit manipulation, kontrollförlust och glidande på fakta. Nyheter inom läkarvetenskapen måste ju ovillkorligen grunda sig i evidensbaserad forskning, som håller för att publiceras i avsett organ. Återigen går tankarna ofelbart till vad som hände på Karolinska. Att bubblan till slut brast berodde ju inte någon intern revision, utan på storartat journalistiskt gräv.

Scenen badar i ljus och scenografin inramas av enfärgade, skjutbara vikväggar originellt nog i pastellfärger vilka också präglar klädernas utseende. Scenens rullband utnyttjas maximalt, effektfullt grepp. Dekoren är tämligen sparsmakad. Vid några tillfällen förekommer två olika perukförsedda kvartetter på scen, trakterandes mindre vanliga instrument. En soffa har en symbolisk funktion, liksom interiören från laboratorieassistentens arbetsplats. Han som upptäcker bluffen, varpå han hjälpsökande, på typiskt orealistisk maner, kommer i kontakt med Nelly. Den oetiska terapeut som förförts av berättelsens allt-ljus-på-mig figur. Bestörta bildar de en handlingsbenägen allians. Men hur påverkar man beslutsfattare, anhöriga och opinionen om den låtit sig övertygas av en manipulatör?

Musiken är otvivelaktigt den mest väsentliga byggstenen i musikteater. Den prisbelönte tonsättaren Paula af Malmborg Ward lyssnar mycket på sina söners jazz och grooviga musik, har skrivit musik till Adventskalender i SVT, och spelar klaviatur i Stella som främst spelar soul och standards. Allsidiga intaget av musik är inte speciellt märkbart här. Vanan av att komponera körverk finns istället med på ett hörn. Musiken är konsekvent och kongenial eftersom den bekräftar och förhöjer intrigens dramatiska nerv.

Tonspråket är krävande, troligen både för lyssnare och utövarna, den strålande lyhörda orkestern. Högst tveksamt om jag skulle haft samma utbyte av premiärens utsändning i P2. Experimentellt inriktade soundet är intimt sammankopplat med händelserna på scen. Associerar ibland till Schönberg och hans ”gäng”. Sjok med slagverksfeature vilka utmynnar i mullrande crescendon påminner om äventyr med Kroumata. Ingen aning om filmmusikgeniet Bernard Herrmann (sett dokumentär om hans gärning på GFF) utgjort bottenplatta i komponerandet. Men i aggressioner, obehagskänslor, farofyllda moment och uppblossande konflikter lämpar sig dålig-stämning-dissonanser från Herrmann synnerligen väl (känd från exempelvis samarbeten med Hitchcock, Orson Welles, Brian De Palma och soundtracket till Taxi Driver).

Hög tid att formulera sig om aktörerna. Den 46-hövdade kören delar upp sig, gör avtryck i omgångar för att i somliga scener bli så där mäktigt förenade som man kan förmoda att de är ensamma om i landet. Några av dem uttrycker belysande visselblåsares dilemma. Matilda Paulsson tar hand om en viktig biroll som den döda modern, vars påverkan stärker Haralds destruktiva läggning. Ann-Kristin Jones har rollen som den bedragna hustrun som i det längsta vägrar att byta sida. Briljerar i duett med Kerstin Avemo i öppningen av andra akten och hon sjunger ut sin upprördhet vid ett par tillfällen. Men den prisade och av många operahus flitigt anlitade Jones har tilldelats en tämligen undanskymd position.

Som så ofta i nutida opera sjöngs stundtals repliker som egentligen inte är särskilt sångbara. En allmänt accepterad förkonstling man får tugga i sig. Med det sagt förtjänar barytonen Åke Zetterström – tillhört solistensemblen sedan invigningen och erhållit betydande priser/ stipendier – stort beröm för sin förhållandevis naturliga framtoning. Meriterade tenoren Joachim Bäckström gestaltar dramats diaboliska nav. Den farliga filur som håller upp fasaden till varje pris. Visserligen en övertygande insats vokalt och dramaturgiskt, men med ett par dagars distans träder Zetterström fram än mer. Regissören skulle kunnat krama ur än mer av denna personlighetstyp, en energitjuv som ställer till mycket elände. I mina öron exponerar mezzosopranen Kerstin Avemo den mest extrema röstteknik möjlig att frambringa. Som Camilla Lundberg påpekar i SVT bländar Avemo med många höga c. Det klingar inte vackert, utan liknar mer en fysiskt häpnadsväckande bedrift, där man undrar hur nära stämbanden är att spricka.

foton Lennart Sjöberg

Var förmodligen första gången sedan Animalen som jag upplevde nyskriven opera. Och till och med ett uruppförande, på en söndag under närmare tre timmar inklusive paus. Den som är en smula kulturellt modig ska absolut utsätta sig för Mytomania.

Arkiverad under: Opera, Scen

Stringent samtal med espri omsluts av svävande indiemusik – Östergren om Östergren på Stora Teatern

9 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foton Jan Hidgård

7/10 2023

Stora Teatern i Göteborg

Arrangör: Frihamnen Event

Författaren Klas Östergren har varit en personlig favorit sedan tonåren, vilket yttrat sig i att jag läst ett tjugotal titlar. Har slukat de allra flesta i tämligen kronologisk ordning. Är således endast cirka tre romaner som undgått mig. Samlade Noveller står signerade på bokhylla jämte ett tiotal av hans verk plus hans förord till en samling prosa av Pär Rådström. Såg förstås fram emot filmatiseringen av Gentlemen inklusive den förlängda teveserie-versionen, som tyvärr resulterade i viss besvikelse.

I samband med medverkan hos Författarcentrum Väst och deras uppläsningsscen har jag träffat honom på tu man hand ett par gånger, vilket också skett på Göteborgs Stadsteater (Östergrens översättning användes i Hedda Gabler). Hörde honom också live när han tog emot Sixten Heymanspris utdelat av Göteborgs Universitet, dessutom för omkring femton år sedan i seminarium hos ABF med bland andra Nina Björk och Agneta Klingspor, om hur politik kan ingå som stoff i fiktion. Den avhoppade Svenska Akademien-ledamoten tackade JA till intervju, varvid mejl utväxlades och telefonsamtal ringdes. Tyvärr fick vi inte till det praktiskt och risken är överhängande att tillfället glidit mig ur händerna.

2007 kom intervjuboken Östergren om Östergren skriven i samarbete med den sju år yngre översättaren, redaktören och förläggaren Stephen Farran-Lee, som jag lånade på bibliotek. Nyutgåvan från 2016 fanns till försäljning på Stora Teatern. Under två väldigt noggrant skisserade timmar företar firma Östergren & Farran-Lee sitt snitslade samtal, där lyckligtvis huvudpersonen ges mest utrymme.

För produktive 68-åringen från Lilla Essingen betydde ursprungligen (rock)musik mer än skönlitteratur, något anstiftarna av arrangemanget tagit fasta på. Ett av flera enskilda initierade bevis härpå är essän om David Bowie i antologin Elektriska drömmar som står i bokhylla och Östergren hävdar att växte upp i ett kyffe drabbad av Beatlemania, yngst av fyra syskon. Upplysande muntra anekdoter och belysande svar på uppskattningsvis 10-15 minuter övergår följaktligen i antingen indiepop på svenska framförd av Mattias Alkberg plus ytterligare elgitarrist, eller drömskt svävande sound från två gitarrer. Alberg, också poet, var tidigare förgrundsfigur Bear Quartet, ett indieband med hög status på 90-talet som jag sett live. Namnet har de tagit från Gentlemen och i slutet på sammankomsten på Stora Teatern droppas författarens namn i en låt. Kul meta-perspektiv!

Ungefär 200 personer tyckte det var värt att inhandla en förhållandevis dyr biljett helgen efter urladdningen på Svenska Mässan. Ska framhållas att mikrofoner fungerar tillfredsställande. Klas och Stephens talade tillräckligt tydligt och animerat, pauserade med omdöme. Det var enkelt att följa med trots att man struntat i visuella hjälpmedel och dramaturgiska knep.. Intervjuaren ser till att man ligger rätt i schemat, håller en alldeles lagom diskret profil.

foto Jan Hidgård

Till skillnad från en vanlig intervjusituation (sådan jag organiserat otaliga gånger) utan samma nivå av förberedelser märks att männen inte överraskas, varken av frågor och inspel eller av fängslande redovisningar till svar. Strukturerade formens utfall känns ändå naturlig. ”Soarén” börjar med beskrivning av uppväxtmiljön och slutar med (tror jag) högläsning av T.S Eliot – nobelpristagare, poet med lyskraft, kritiker och förläggare. Däremellan avhandlas författarskapets tematik någorlunda kronologiskt i belysande nedslag, vilka sammanlänkas av centrallyriskt avskalad indierock. Gillade stämningarna förmedlade genom duons sound. Men för att vara uppriktig var Alkbergs sång ojämn, stundtals svajig, när hängiven satsning företogs.

Samtalet förutsatte att publiken hade viss orientering i en sympatisk solitärs skrifter (har ju inte enbart skrivit skönlitterärt). Antecknade i halvmörker formuleringar värda att föra vidare. Livlig fantasi som välsignelse eller förbannelse togs upp inledningsvis. Den svindlande berättartekniken i tredelade, delvis motstridiga eposet Gentlemen – Gangsters – Renegater berörs givetvis. (Den tekniken och romanernas trådar förtjänar egentligen ett heldagssymposium.) Lusten att leka med meta-perspektiv hinner inte granskas på djupet, däremot ventileras på ett kittlande vis. Vi får reda på komplicerade relationen till pappan som dyker upp i en oförglömlig (gestaltad av Krister Henriksson som undertecknad intervjuad) variant i Veranda för en tenor.

foton Jan Hidgård

Henry Morgan kallas anakronistisk obsolet knäppskalle och hans poetiske lillebror Leo för underbarn. Apropå att den till Österlen utvandrade stockholmaren ofta har ett ärende, dryftas hur läsare och kritiker tillägnar sig en medveten stil, huruvida de bryr sig om underliggande budskap från någon som ofta avtäcker smutsiga affärer, hyckleri och roffarmentalitet.. Att fakta kan stötta fiktion poängteras, en tes Östergren framgångsrikt odlat. Förvisso medges att somliga romaner blivit överlastade, då författaren ohejdad haft roligt åt sina verklighetsbaserade skrönor. Farran-Lee skjuter i sammanhanget in Kerstin Ekmans devis om romanen som kunskapsbärare. Huvudpersonen lägger till att ”det är ett mirakel när läsare blir medskapare”.

Om Twist heter det från den sammanfattande läsaren på scen att den plöjer två huvudfåror.. Dels landet som sådant där berättelsen utspelas. Dels hur omvärlden sipprar in som förklarar ett skeende. Man uppehåller sig också vid familjens sommarstuga i skärgården, en miljö som betydde mycket för en receptiv författare. Subtilt vidrörs konfliktlinjerna i den lika fantastiska som mastiga Renegater, som enligt upphovsmannen kretsar kring JAS-debaclet i Sydafrika, besattheten av något så perifert som snömåleri samt det omtalade gängbråket i Gamla Stan. Förmodar att det framgått att denna begivenhet genomsyrades av en munter ton utan att för den skull skygga för klarspråk.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Scen

Nyskriven smart dialog ramar in ypperlig sångkonst på svenska – ”Tänk vilket liv” på Lunchteatern

9 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foto från Alexander Lövmarks facebbok-sida

vecka 40 2023

Lunchteatern Göteborgs Stadsteater

Att jag avlägger ett av mina sällsynta besök på populära Lunchteatern (nästan alltid fullsatt) första fredaen i oktober beror på uppkommen nyfikenhet. Närvarade på en av de två halvannan timmas program där Stadsteatern i Göteborg (inklusive Backa Teater och Stora Teatern) presenterade sin kommande säsong. Jazzpianisten Anders Persson ackompanjerade då i ett nummer ett duktigt duettpar sjungandes välbekant låt från ”den gamla goda tiden”. Efteråt råkar jag träffa Anders på Götaplatsen. Med honom som jag lyssnat på i cirka fyrtio år ventileras villkor och status inom svenskt musikliv. Visade sig att det är premiär för pianisten vad avser engagemang på Stadsteatern.

I Tänk vilket liv! med underrubriken Var det verkligen bättre förr? spinns fyndigt en väv kring frågeställningen, en mycket tänkvärd och underfundig fond i ord konstruerad av Patrick Rydman och Britta Lindgren. Dessa två personer repade också med sin eminente ackompanjatör in tretton låtar hämtade från 60- och 70-talet. Är jag rätt underrättad har föreställningen spelats på andra scener tidigare. När vikarie behövde utses för Rydman tog Alexander Lövmark galant över hans roll. 2018 intervjuade jag jazzsångaren, låtskrivaren och musikern Lövmark som exempelvis ingår i Stockholm Voices. Har sedan dess hört honom ganska ofta, recenserat både live och på skiva. Britta Lindgren däremot saknade jag närmare kunskap om. Hon ägnar sig huvudsakligen åt att undervisa, ansvarar för Göteborgs Lucia, aktiv som kör- och dramapedagog, medverkar i Amanda (recenserade här deras 40-års jubileum) och musikteaterensemblen Slabang.

Sitter i baren och ser publiken äta sin utsökta lunch. Marie Delleskog, konstnärlige ledaren sedan sju år tillbaka (parallellt också skådespelare,) hinner ge mig en introduktion innan det blir dags att presentera. , Berättar att hon får tio-femton mejl om dagen från de som vill uppträda, varför hon kan kosta på sig att vara kräsen. Hon känner sin publik, sina stammisar. Gör en avvägning mellan deras smak och det utbud hon själv vill prioritera. Oftast verkar det sammanfalla på ett förunderligt vis – målgruppen är överlag villig att också serveras vad de inte visste att de vill ha. Hennes skötebarn baseras på lokala akter plus några stjärnor utifrån. Produktionen som erbjuds veckovis bör vara doppad i teater, ett dramatiskt uttryck. Vad beträffar höstens utbud tipsas jag särskilt om En mästare från Prag (om tonsättaren Smetana) jämte den underhållande pianoshowen Tredje gången gillt med Magnus Mårtensson.

pressfoto från tidigare tillfälle

Den smarta dialogen vars stimulerande tankegångar inte kan nog hyllas, för oss in i duett i stämmor. Närmare bestämt De sista entusiasterna. I vissa duetter är utrymmet jämt fördelat medan någon i somliga alster är i förgrunden. Välkända tongångar och rariteter förekommer, låtar som legat på Svensktoppen eller ädelschlagers som tävlat i den tidens motsvarighet till mediefenomenet Mello. Anders Persson styr musikaliska skeendet med van, varlig hand. Ges utrymme till ett par lysande stick och enstaka inplanerat solo..

Ett antal av låtarna är översättningar eller i original icke-svenska melodier. . Burt Bacharach, H C Lumbye, Dorothy Fields, Lee Hazelwood och Gilbert Becaud tillhör vad som tolkas. Man har därtill inkluderat en listetta från 1973, nämligen Roberta Flacks ikoniska hit som draperades i svensk text av Bo Rehnberg åt lill Lindfors.. Fäster mig vid föredömliga blandningen av låtar med skilda temperament, i ett spann från suggestivt pulserande, lite kusligt framåtskridande rytm i Hård stad till den livsglädje som spreds av Östen Warnebring i Glöm ej bort det finns rosor.’

Såväl samspelet i trion som vokala prestationerna var på topp. Lövmark förtjänar att harangeras extra. Imponerande att på kort tid gjort sig hemmastadd med materialet och tillskansa sig ett tilltal gentemot en publik, avsevärt äldre än hans sedvanliga..

Avrundar mina helt igenom positiva intryck med en handfull höjdpunkter: Britta Lindgrens slutton i Sången han sjöng var min egen, Lövmarks accentuerande tonartshöjning i Hård stad, Kluriga up tempo – visan med Lill Lindfors och Anders Linder vars titel är identisk med rubriken på på programmet, Kvicka språkliga vändningarna och absurda humorn signerade Barbro Hörberg (musik A. Falk/ T. Adolphson), eggande rytmen i Bengt Arne Wallins sofistikerade schlager-bidrag från 1966, hur Alexander och Britta var för sig stegrade tempot i Povel Ramels Håll musiken igång, avrundande två sånger som varvade finstämd glädje av Hasse & Tage med Beppe Wolgers craybetonade humor och givetvis hantverket från Anders Persson, hans anslag och sättet att färga förstklassiga melodier.

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Förvandlingsleken – välskrivet, levande och trovärdigt

9 oktober, 2023 by Pernilla Wiechel

Förvandlingsleken
Av Inger Edelfeldt, Kia Berglund
Regi Kia Berglund
Scenografi, kostym Youlian Tabakov
Musik Rikard Borggård
Ljus Emil Olsson
Medverkande Andrea Edwards, Anneli Martini
Urpremiär Teater Giljotin 7 oktober 2023

Detta välskrivna kammardrama av Edelfeldt och Berglund skildrar en mor och dotter som levt ödesmättat och tajt hänvisade till varandra. Här finns inga pappor. Det är snålt med andra släktingar och om somrarna skickades dottern ofta på kollo för att ge mamman vuxentid. Som tillfälliga ljusa bloss om ett annat bättre liv sprakar mammans kärlekshistorier upp mot himlen och släcks. Ingen glans når dottern eller den lilla familjens egentliga verklighet.

Regin är avskalad och precis. På scenen finns endast en stol, en flaska, en bakre ridå med en liten brits. Dottern inleder med att älta oförätter inför sig själv men plötsligt blandar sig modern i, och kommer levande fram ur skuggorna. I första scenen till sista är dotter svartklädd. Hon är rufsig och sminket är ofta slarvigt o smetigt. Modern är död, och dåtiden spelas upp som minnen.

Klasstillhörighet och kulturella ideal anas tidigt i och med att mamman förmanar dottern att tro att livet ligger tillgängligt ”som en Chateaubriand”. Dialogen dem emellan byggs upp av talande krockar men också känsliga trevare för att trots allt nå varandra. I små plattformar – som i omfamningar, och som på picknick-filten en solig dag i dotterns barndom – finns ändå då och då en varm gemenskap.

En stor behållning – vilket premiärpublikens igenkännande skratt också vittnar om – är just textens tonsäkerhet i detaljer kring kulturella medelklassideal och miljöer. Tidsandan där modern passerar hemlig kvinnokunskap lite väl gränslöst till 13-åriga dottern, ger igenkännande skratt. Med små resurser kämpar mamman att upprätthålla en fasad intakt. Pinsamheter hörs om ”stilmöbler som måste bevaras” och satsningar på ”röstfrigörelsekurser” och drömresor till Frankrike. Hon verkar bo i en bostadsrätt men hyr samtidigt ut sin hyresrätt till en lämplig och betalande mer lyckad ”gay-person”. Egna dottern – som senare avslöjas vara bostadslös – kommer inte i fråga. Den klassmässiga skammen lurar i farstun. Modern drömde om att sjunga inför publik och är välutbildad, till och med speciallärare. Men i verkligheten arbetar hon hemma med dagbarn, som istället används som publik och lärs applådera.

Dottern agerar sanningssägare, och modern förnekar och förringar. Men känslomässiga utfall från mamman vrider också på perspektivet. Dottern har en gång i sena tonåren ”en storhetstid” – oklart hurdan – som uppfattas vara egentligen framdriven ur moderns drömmar. Efter misslyckanden senare har hon svårt att komma till rätta med livet. Faktiskt har hon till och med nyligen tänkt på att ta sitt eget liv.

En gång då en förvandlingslek nämns tydligt är när dottern säger att hon försökt förvandla sig till en älskad dotter, men inte tycker att hon lyckats. Kanske anspelar det på en moders narcissistiska krav om yttre framgång, som dottern haft att förhålla sig till. En annan förvandlingslek som nämns är då modern låtsas vara en svart gås – något som lilla dottern säger sig ha uppfattat som skrämmande. Mamman lekte gås-leken för att avvärja och få dotterns missnöje att rinna av henne. Lekandet blir ett sätt att skapa luft i deras instängda påtvingande samvaro.

Skådespelet är jämt och balanserar väl det bitvis tunga manuset kring ensambarn och ensamma föräldrar. Både Edwards och Martini blir levande och trovärdiga. Extra skönt är att känna det allvar och den autentiska vilja som ligger bakom manusarbetet och regin. Det här är en teaterpjäs som skulle fungera väl som grund för samtal.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 280
  • Sida 281
  • Sida 282
  • Sida 283
  • Sida 284
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in