
vecka 40 2023
Lunchteatern Göteborgs Stadsteater
Att jag avlägger ett av mina sällsynta besök på populära Lunchteatern (nästan alltid fullsatt) första fredaen i oktober beror på uppkommen nyfikenhet. Närvarade på en av de två halvannan timmas program där Stadsteatern i Göteborg (inklusive Backa Teater och Stora Teatern) presenterade sin kommande säsong. Jazzpianisten Anders Persson ackompanjerade då i ett nummer ett duktigt duettpar sjungandes välbekant låt från ”den gamla goda tiden”. Efteråt råkar jag träffa Anders på Götaplatsen. Med honom som jag lyssnat på i cirka fyrtio år ventileras villkor och status inom svenskt musikliv. Visade sig att det är premiär för pianisten vad avser engagemang på Stadsteatern.
I Tänk vilket liv! med underrubriken Var det verkligen bättre förr? spinns fyndigt en väv kring frågeställningen, en mycket tänkvärd och underfundig fond i ord konstruerad av Patrick Rydman och Britta Lindgren. Dessa två personer repade också med sin eminente ackompanjatör in tretton låtar hämtade från 60- och 70-talet. Är jag rätt underrättad har föreställningen spelats på andra scener tidigare. När vikarie behövde utses för Rydman tog Alexander Lövmark galant över hans roll. 2018 intervjuade jag jazzsångaren, låtskrivaren och musikern Lövmark som exempelvis ingår i Stockholm Voices. Har sedan dess hört honom ganska ofta, recenserat både live och på skiva. Britta Lindgren däremot saknade jag närmare kunskap om. Hon ägnar sig huvudsakligen åt att undervisa, ansvarar för Göteborgs Lucia, aktiv som kör- och dramapedagog, medverkar i Amanda (recenserade här deras 40-års jubileum) och musikteaterensemblen Slabang.
Sitter i baren och ser publiken äta sin utsökta lunch. Marie Delleskog, konstnärlige ledaren sedan sju år tillbaka (parallellt också skådespelare,) hinner ge mig en introduktion innan det blir dags att presentera. , Berättar att hon får tio-femton mejl om dagen från de som vill uppträda, varför hon kan kosta på sig att vara kräsen. Hon känner sin publik, sina stammisar. Gör en avvägning mellan deras smak och det utbud hon själv vill prioritera. Oftast verkar det sammanfalla på ett förunderligt vis – målgruppen är överlag villig att också serveras vad de inte visste att de vill ha. Hennes skötebarn baseras på lokala akter plus några stjärnor utifrån. Produktionen som erbjuds veckovis bör vara doppad i teater, ett dramatiskt uttryck. Vad beträffar höstens utbud tipsas jag särskilt om En mästare från Prag (om tonsättaren Smetana) jämte den underhållande pianoshowen Tredje gången gillt med Magnus Mårtensson.

Den smarta dialogen vars stimulerande tankegångar inte kan nog hyllas, för oss in i duett i stämmor. Närmare bestämt De sista entusiasterna. I vissa duetter är utrymmet jämt fördelat medan någon i somliga alster är i förgrunden. Välkända tongångar och rariteter förekommer, låtar som legat på Svensktoppen eller ädelschlagers som tävlat i den tidens motsvarighet till mediefenomenet Mello. Anders Persson styr musikaliska skeendet med van, varlig hand. Ges utrymme till ett par lysande stick och enstaka inplanerat solo..
Ett antal av låtarna är översättningar eller i original icke-svenska melodier. . Burt Bacharach, H C Lumbye, Dorothy Fields, Lee Hazelwood och Gilbert Becaud tillhör vad som tolkas. Man har därtill inkluderat en listetta från 1973, nämligen Roberta Flacks ikoniska hit som draperades i svensk text av Bo Rehnberg åt lill Lindfors.. Fäster mig vid föredömliga blandningen av låtar med skilda temperament, i ett spann från suggestivt pulserande, lite kusligt framåtskridande rytm i Hård stad till den livsglädje som spreds av Östen Warnebring i Glöm ej bort det finns rosor.’
Såväl samspelet i trion som vokala prestationerna var på topp. Lövmark förtjänar att harangeras extra. Imponerande att på kort tid gjort sig hemmastadd med materialet och tillskansa sig ett tilltal gentemot en publik, avsevärt äldre än hans sedvanliga..
Avrundar mina helt igenom positiva intryck med en handfull höjdpunkter: Britta Lindgrens slutton i Sången han sjöng var min egen, Lövmarks accentuerande tonartshöjning i Hård stad, Kluriga up tempo – visan med Lill Lindfors och Anders Linder vars titel är identisk med rubriken på på programmet, Kvicka språkliga vändningarna och absurda humorn signerade Barbro Hörberg (musik A. Falk/ T. Adolphson), eggande rytmen i Bengt Arne Wallins sofistikerade schlager-bidrag från 1966, hur Alexander och Britta var för sig stegrade tempot i Povel Ramels Håll musiken igång, avrundande två sånger som varvade finstämd glädje av Hasse & Tage med Beppe Wolgers craybetonade humor och givetvis hantverket från Anders Persson, hans anslag och sättet att färga förstklassiga melodier.