7/10 2023
Stora Teatern i Göteborg
Arrangör: Frihamnen Event
Författaren Klas Östergren har varit en personlig favorit sedan tonåren, vilket yttrat sig i att jag läst ett tjugotal titlar. Har slukat de allra flesta i tämligen kronologisk ordning. Är således endast cirka tre romaner som undgått mig. Samlade Noveller står signerade på bokhylla jämte ett tiotal av hans verk plus hans förord till en samling prosa av Pär Rådström. Såg förstås fram emot filmatiseringen av Gentlemen inklusive den förlängda teveserie-versionen, som tyvärr resulterade i viss besvikelse.
I samband med medverkan hos Författarcentrum Väst och deras uppläsningsscen har jag träffat honom på tu man hand ett par gånger, vilket också skett på Göteborgs Stadsteater (Östergrens översättning användes i Hedda Gabler). Hörde honom också live när han tog emot Sixten Heymanspris utdelat av Göteborgs Universitet, dessutom för omkring femton år sedan i seminarium hos ABF med bland andra Nina Björk och Agneta Klingspor, om hur politik kan ingå som stoff i fiktion. Den avhoppade Svenska Akademien-ledamoten tackade JA till intervju, varvid mejl utväxlades och telefonsamtal ringdes. Tyvärr fick vi inte till det praktiskt och risken är överhängande att tillfället glidit mig ur händerna.
2007 kom intervjuboken Östergren om Östergren skriven i samarbete med den sju år yngre översättaren, redaktören och förläggaren Stephen Farran-Lee, som jag lånade på bibliotek. Nyutgåvan från 2016 fanns till försäljning på Stora Teatern. Under två väldigt noggrant skisserade timmar företar firma Östergren & Farran-Lee sitt snitslade samtal, där lyckligtvis huvudpersonen ges mest utrymme.
För produktive 68-åringen från Lilla Essingen betydde ursprungligen (rock)musik mer än skönlitteratur, något anstiftarna av arrangemanget tagit fasta på. Ett av flera enskilda initierade bevis härpå är essän om David Bowie i antologin Elektriska drömmar som står i bokhylla och Östergren hävdar att växte upp i ett kyffe drabbad av Beatlemania, yngst av fyra syskon. Upplysande muntra anekdoter och belysande svar på uppskattningsvis 10-15 minuter övergår följaktligen i antingen indiepop på svenska framförd av Mattias Alkberg plus ytterligare elgitarrist, eller drömskt svävande sound från två gitarrer. Alberg, också poet, var tidigare förgrundsfigur Bear Quartet, ett indieband med hög status på 90-talet som jag sett live. Namnet har de tagit från Gentlemen och i slutet på sammankomsten på Stora Teatern droppas författarens namn i en låt. Kul meta-perspektiv!
Ungefär 200 personer tyckte det var värt att inhandla en förhållandevis dyr biljett helgen efter urladdningen på Svenska Mässan. Ska framhållas att mikrofoner fungerar tillfredsställande. Klas och Stephens talade tillräckligt tydligt och animerat, pauserade med omdöme. Det var enkelt att följa med trots att man struntat i visuella hjälpmedel och dramaturgiska knep.. Intervjuaren ser till att man ligger rätt i schemat, håller en alldeles lagom diskret profil.
Till skillnad från en vanlig intervjusituation (sådan jag organiserat otaliga gånger) utan samma nivå av förberedelser märks att männen inte överraskas, varken av frågor och inspel eller av fängslande redovisningar till svar. Strukturerade formens utfall känns ändå naturlig. ”Soarén” börjar med beskrivning av uppväxtmiljön och slutar med (tror jag) högläsning av T.S Eliot – nobelpristagare, poet med lyskraft, kritiker och förläggare. Däremellan avhandlas författarskapets tematik någorlunda kronologiskt i belysande nedslag, vilka sammanlänkas av centrallyriskt avskalad indierock. Gillade stämningarna förmedlade genom duons sound. Men för att vara uppriktig var Alkbergs sång ojämn, stundtals svajig, när hängiven satsning företogs.
Samtalet förutsatte att publiken hade viss orientering i en sympatisk solitärs skrifter (har ju inte enbart skrivit skönlitterärt). Antecknade i halvmörker formuleringar värda att föra vidare. Livlig fantasi som välsignelse eller förbannelse togs upp inledningsvis. Den svindlande berättartekniken i tredelade, delvis motstridiga eposet Gentlemen – Gangsters – Renegater berörs givetvis. (Den tekniken och romanernas trådar förtjänar egentligen ett heldagssymposium.) Lusten att leka med meta-perspektiv hinner inte granskas på djupet, däremot ventileras på ett kittlande vis. Vi får reda på komplicerade relationen till pappan som dyker upp i en oförglömlig (gestaltad av Krister Henriksson som undertecknad intervjuad) variant i Veranda för en tenor.
Henry Morgan kallas anakronistisk obsolet knäppskalle och hans poetiske lillebror Leo för underbarn. Apropå att den till Österlen utvandrade stockholmaren ofta har ett ärende, dryftas hur läsare och kritiker tillägnar sig en medveten stil, huruvida de bryr sig om underliggande budskap från någon som ofta avtäcker smutsiga affärer, hyckleri och roffarmentalitet.. Att fakta kan stötta fiktion poängteras, en tes Östergren framgångsrikt odlat. Förvisso medges att somliga romaner blivit överlastade, då författaren ohejdad haft roligt åt sina verklighetsbaserade skrönor. Farran-Lee skjuter i sammanhanget in Kerstin Ekmans devis om romanen som kunskapsbärare. Huvudpersonen lägger till att ”det är ett mirakel när läsare blir medskapare”.
Om Twist heter det från den sammanfattande läsaren på scen att den plöjer två huvudfåror.. Dels landet som sådant där berättelsen utspelas. Dels hur omvärlden sipprar in som förklarar ett skeende. Man uppehåller sig också vid familjens sommarstuga i skärgården, en miljö som betydde mycket för en receptiv författare. Subtilt vidrörs konfliktlinjerna i den lika fantastiska som mastiga Renegater, som enligt upphovsmannen kretsar kring JAS-debaclet i Sydafrika, besattheten av något så perifert som snömåleri samt det omtalade gängbråket i Gamla Stan. Förmodar att det framgått att denna begivenhet genomsyrades av en munter ton utan att för den skull skygga för klarspråk.