Förvandlingsleken
Av Inger Edelfeldt, Kia Berglund
Regi Kia Berglund
Scenografi, kostym Youlian Tabakov
Musik Rikard Borggård
Ljus Emil Olsson
Medverkande Andrea Edwards, Anneli Martini
Urpremiär Teater Giljotin 7 oktober 2023
Detta välskrivna kammardrama av Edelfeldt och Berglund skildrar en mor och dotter som levt ödesmättat och tajt hänvisade till varandra. Här finns inga pappor. Det är snålt med andra släktingar och om somrarna skickades dottern ofta på kollo för att ge mamman vuxentid. Som tillfälliga ljusa bloss om ett annat bättre liv sprakar mammans kärlekshistorier upp mot himlen och släcks. Ingen glans når dottern eller den lilla familjens egentliga verklighet.
Regin är avskalad och precis. På scenen finns endast en stol, en flaska, en bakre ridå med en liten brits. Dottern inleder med att älta oförätter inför sig själv men plötsligt blandar sig modern i, och kommer levande fram ur skuggorna. I första scenen till sista är dotter svartklädd. Hon är rufsig och sminket är ofta slarvigt o smetigt. Modern är död, och dåtiden spelas upp som minnen.
Klasstillhörighet och kulturella ideal anas tidigt i och med att mamman förmanar dottern att tro att livet ligger tillgängligt ”som en Chateaubriand”. Dialogen dem emellan byggs upp av talande krockar men också känsliga trevare för att trots allt nå varandra. I små plattformar – som i omfamningar, och som på picknick-filten en solig dag i dotterns barndom – finns ändå då och då en varm gemenskap.
En stor behållning – vilket premiärpublikens igenkännande skratt också vittnar om – är just textens tonsäkerhet i detaljer kring kulturella medelklassideal och miljöer. Tidsandan där modern passerar hemlig kvinnokunskap lite väl gränslöst till 13-åriga dottern, ger igenkännande skratt. Med små resurser kämpar mamman att upprätthålla en fasad intakt. Pinsamheter hörs om ”stilmöbler som måste bevaras” och satsningar på ”röstfrigörelsekurser” och drömresor till Frankrike. Hon verkar bo i en bostadsrätt men hyr samtidigt ut sin hyresrätt till en lämplig och betalande mer lyckad ”gay-person”. Egna dottern – som senare avslöjas vara bostadslös – kommer inte i fråga. Den klassmässiga skammen lurar i farstun. Modern drömde om att sjunga inför publik och är välutbildad, till och med speciallärare. Men i verkligheten arbetar hon hemma med dagbarn, som istället används som publik och lärs applådera.
Dottern agerar sanningssägare, och modern förnekar och förringar. Men känslomässiga utfall från mamman vrider också på perspektivet. Dottern har en gång i sena tonåren ”en storhetstid” – oklart hurdan – som uppfattas vara egentligen framdriven ur moderns drömmar. Efter misslyckanden senare har hon svårt att komma till rätta med livet. Faktiskt har hon till och med nyligen tänkt på att ta sitt eget liv.
En gång då en förvandlingslek nämns tydligt är när dottern säger att hon försökt förvandla sig till en älskad dotter, men inte tycker att hon lyckats. Kanske anspelar det på en moders narcissistiska krav om yttre framgång, som dottern haft att förhålla sig till. En annan förvandlingslek som nämns är då modern låtsas vara en svart gås – något som lilla dottern säger sig ha uppfattat som skrämmande. Mamman lekte gås-leken för att avvärja och få dotterns missnöje att rinna av henne. Lekandet blir ett sätt att skapa luft i deras instängda påtvingande samvaro.
Skådespelet är jämt och balanserar väl det bitvis tunga manuset kring ensambarn och ensamma föräldrar. Både Edwards och Martini blir levande och trovärdiga. Extra skönt är att känna det allvar och den autentiska vilja som ligger bakom manusarbetet och regin. Det här är en teaterpjäs som skulle fungera väl som grund för samtal.