• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Nyad

20 oktober, 2023 by Elis Holmström

Nyad
Betyg 3
Svensk biopremiä: 20 oktober 2023
Regi Jimmy Chin, Elizabeth Chai Vasarhelyi

Övergången från dokumentärfilm till spelfilm har visat sig vara snårig och inte särskilt naturlig för en rad oerhört kompetenta dokumentärfilmare. Regissören James Marsh skapade två av de minst intressanta dokumentärerna under 2010-talet, Man On Wire och Project Nim, men då det blev dags att debutera med spelfilm blev resultatet inte i närheten lika imponerade. The Theory Of Everything blev förvisso en kritikerfavorit och gav Eddie Redmayne Oscar för bästa manliga skådespelare. Men filmen var oväntat simpel och förlitade sig på en tårdrypande och aningen smaklös melodramatik. Detta är anmärkningsvärt då de bästa dokumentärfilmare låter innehållet tala för sig själv utan att tillföra stråkar och hackad gullök.

Samma problem drabbar Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi som nu gör sin debut som spelfilms-regissörer med Nyad. Både har – precis som Marsh, en rad gedigna dokumentärer bakom sig, framförallt den nervpirrande Free Solo. Men där den hutlöst svettiga bergsbestigningen utmanade alla normer om säkerhet och trygghet är Nyad raka motsatsen och tar det säkra före det osäkra vad gäller det mesta.

Inledningsvis är det dock mycket klart vad Nyad borde ha varit – ytterligare en dokumentär. Långdistanssimmaren Diana Nyads diverse bedrifter är sällan diskuterade i Sverige men är sannerligen värda all uppmärksamhet. De fysiska bedrifterna – bland annat att simma runt Manhattan, är så pass otroliga att en kraftfull djupdykning vore mer än välkommet. De dokumentära bilderna som inleder filmen får en att hungra efter ett renodlat dokumentärt projekt, något som Chin och Vasarhelyi hade kunnat leverera med – förmodat, strålande slutresultat. Men då den rena dramatiseringen inleds förtas mycket av det fantastiska som är Nyads bedrifter och allt blir istället ytterst ordinärt. Förmågan att engagera med en dokumentär kräver ett specifikt dramaturgiskt handlag, detsamma gäller för renodlade spelfilmer, och där har regissörsduon en del att lära. Alltför ofta känns det som att Chin och Vasarhelyi har stödhjul på och rullar fram med yttersta försiktighet, allting genomsyras av att framstå aningen förutsägbart och vardagligt.
Diana Nyad är en person med en rad brister och inte helt sympatiska karaktärsdrag, dessutom bär hon med sig en ohygglig historia där hon som barn blev sexuellt utnyttjad av sin simtränare. Allt detta är som upplagt för en mycket tredimensionell karaktärsstudie där envishet, egoism men också extraordinär beslutsamhet står i centrum. Men filmversionen av Nyad förblir endimensionell, det blir aldrig ett djupgående eller särskilt mångfacetterat porträtt. Flera av de mer problematiska sidorna sopas undan och de förskräckliga övergreppen behandlas oväntat slappt och inte med det kolsvarta allvar som hade varit befogat.

Något som också uteblir är den genuina fysiska påfrestningen som Nyad behövde genomlida under sina multipla försöka att simma från Kuba till Key West i Florida. Med tanke på hur Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi skildrade riskerna i Free Solo, där varje andetag var skillnaden mellan livet och döden, är det förvånande att den fysiska tortyr som Nyad utsatte sig för aldrig skildras på ett mer chockartat sätt, något de dokumentära bilderna lyckas förmedla. Brutaliteten från Danny Boyles 127 timmar överlevnadsdrama hade sannerligen varit välkommet och kunnat skapa en mer fysisk och plågsam upplevelse för publiken.

Samtidigt som allting utförs lågmält och med båda händerna på styret finns det mycket att gilla. Influenserna från de mest älskade av amerikanska sportfilmer, där dramatiken är bombastisk och motsatsen till lågmäld är uppenbara. Då triumferna och motståndet blir alltför tufft skulle det inte förvåna om Bill Contis klassiska Rocky-tema skulle börja spelas i högtalarna. Hur förutsägbart och enkelspårigt det än må vara finns det medryckande egenskaper som inte går att bortse från. Dessutom är Annette Bening och Jodie Foster i huvudrollerna starka i sina roller. Foster gör sitt mest intressanta och prestigelösa skådespel på årtionden. Istället för att gnissla med tänderna och stirra i blint raseri mot kameran får Foster spela en oerhört empatisk och varm person som är svår att inte respektera och finna stor sympati för.

Nyad må ha haft större potential som en renodlad dokumentär, men det går inte att undkomma att de strapatser och bragder som Diana Nyad genomfört är fascinerande att ta del av, även om det kommer paketerat såhär pass alldagligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Perserna Trojanskorna – ingen bra kväll

20 oktober, 2023 by Petter Stjernstedt

Foto: Sören Vilks

Perserna Trojanskorna
Översättning Jan Stolpe/Lars-Håkan Svensson (Perserna), Jan Stolpe/ Angeta Pjeijel (Trojanskorna)
Regi och scenografi Karl Dunér.
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torben Lendorph
Musik Johann Sebastian Back, Magnus Granberg
Ljud Björn Lönnroos
Peruk och mask Peter Westerberg, Nathalie Pujol
Premiär på Dramaten 19 oktober 2023

Jag ska inte ljuga. Det var ingen bra kväll. Jag vandrar mot Dramaten och premiären av ”Perserna Trojanskorna” med hösten nafsande i hälarna. Det är kallt och rått. Vi ska se en sorgesång, nej två sorgesånger, tragedier om krig, fallande imperier, barnamord, förslavade kvinnor och stridande män hårda som städ. Alltid dessa män som tar till stridsvärjan: ”Alla män har som en bisvärm följt sin ledare i strid”.

Föreställningen är en dubbelföreställning av de två pjäserna Perserna av Aischylos och Trojanskorna av Euripides på Dramatens Stora scen i regi av Karl Dunér. Medverkar gör: Anna Björk, Erik Ehn, Stina Ekblad, Jakob Eklund, Thomas Hanzon, Rasmus Luthander, Göran Martling, Marie Richardson, Tina Pour-Davoy, operasångaren John Erik Eleby och en barnkör med medlemmar ur Stockholms gosskör. Föreställningen innehåller nyskriven musik av Magnus Granberg och stycken av Bach.

Dramaten har sorg. Sverige har sorg. Världen har sorg. Det är tungt nu. Sorgen är en oundviklig del av människans korta tid på jorden. Man skulle kunna tänka att sorgekväden kan ge tröst och vara en väg till utlevande av plågsamma känslor. Men sorgen lättar inte av att se andra människor lida.

Och lids görs det genomgående under hela föreställningen. De grekiska-persiska krigen var en serie konflikter år 490-449 före vår tid. Den persiska kungen Xerxes invaderade Grekland med en enorm armé men förlorade oväntat mot de numerärt underlägsna grekerna i slaget vid Salamis, strax söder om Athen. Kriget fick en stor symbolisk betydelse för den nybildade grekiska demokratin och inledde den blomstringstid som idag betraktas som den klassiska epoken i grekisk historia. En av dem som deltog i kriget var Aischylos som förlorade sin bror i slaget vid Salamis. Åtta år senare skrev han tragedin Perserna som handlar om det persiska rikets nederlag och olycka. Även Trojanskorna tar sin utgångspunkt i krig och skildrar förlorarnas olycka och segrarnas brutalitet.

Några av kvällens teaterbesökare bär palestinasjalar. Min bänkgranne säger ”det är så sorgligt, människan har inte lärt sig ett uns av sin historia”.

I pausen hör jag några makar få skäll för att de somnat under föreställningen. En kvart in i andra akten har även min bänkgranne somnat.

Första akten är plågsam. Det bränner inte till och den klassiska monologen är lika träig som vi känner den. Men Dramaten har sin bästa uppställning på scen och i andra akten lyfter det. Det är ändå den svenska skådespelareliten som spelar ut på scen. Stina Ekblad lyser som en fyrbak i det kompakta mörkret.

Den vackert klingande gosskören är en omistlig del av föreställningen liksom John Erik Elebys djupa, fylliga operaröst. Men ändå, med bästa vilja kan man inte säga att föreställningen är en fullträff. Det saknas tajming och en sömlöshet.

Min tonårsdotter är med mig på teatern. Hon säger: ”Allt var kass. Om man levt före Jesu tid så hade man säkert tyckt det var nice. Men man har ju utvecklats en del sedan Trojas fall.” Vi går hem. Utanför Dramaten har det börjat snöhagla.

Text: Marja Koivisto

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Intervju med Ebbot Lundberg med anledning av kommande konsert med Göteborg Jazz Orchestra

19 oktober, 2023 by Mats Hallberg

bild Tommy Holl

Blev kontaktad av en man som driver en PR- och kommunikationsbyrå varifrån jag fått några givande uppdrag. Följande eftermiddag (19/10) sker halvtimmesintervjun med Ebbot på Draken. Den äger rum i samma lokal jag besökte på invigningen av Draken Live tidigare i höst. Då framträdde Jill Johnson och ett åtta personer starkt band, vilket en fulltalig publik hörbart uppskattade. Under tre datum kommer det istället synas arton musiker på scen plus gästartist.

Göteborg Jazz Orchestra vars ordinarie scen sedan starten för cirka fem år sedan varit Wauxhall, belägen i Contrast Public House i Linnéstaden – också arrangerats konserter på Stora Teatern, Valand, Brew House (inomhus och utomhus) – flyttar tre kvällar in på renoverade Draken, vägg i vägg med Stordalens nyss öppnade hotell. GJO lanseras med rätta som ett spänstigt storband i toppklass som ofta har teman med svenska jazzhjältar. Man har genomfört lyckade samarbeten med bland andra Tomas von Brömssen (flera projekt) och fått specialskrivna kompositioner från nestorn Georg Riedel.

Ebbot Lundberg – Mats Eklund bild: Tommy Holl

22/10 GJO med Amanda Ginsburg och Filip Ekestubbe

19/11 GJO med Ebbot Lundberg

10/12 Big Band Christmas (Arrangör: Draken Live / Krall Entertainment)

Någon is behövde inte alls brytas eftersom Ebbot redan var uppvärmd och på gott humör. Levererade flera sköna stories på mina frågor, yviga utvikningar vilka bara ibland är relevanta för detta nya samarbete. Blir varse att hans cv är omfattande och att han bottnar i sitt hantverk, hyser en tro på sin förmåga. Börjar ändå med att gratulera till succén för återuppståndna The Soundtracks Of Our Lives, vars reunion på WOW jag recenserade utan hans vetskap.. Adderade i samma kontext ett stort grattis till invalet i Swedish Music Hall of Fame härom året.

Självklara frågan ”hur upptäcktes storbandsformatet som en alternativ uttrycksform?” ger upphov till en utförlig utläggning. Till saken hör att jag hört Ebbot live med Håkan Broströms New Places Orchestra (recension har kunnat skådas på Broströms hemsida) och Brew House Big Band under ledning av Lasse Lindgren.

foto Mats Eklund

”Hände direkt efter att TSOUL upplösts. Största förtjänsten ska tillskrivas Johan Lindström (producent, bandledare musiker och arrangör som tillsammans med bland andra Dan Berglund och Martin Hederos ingår i Tonbruket). Han skrev storbandsarr för min medverkan hos Norrbotten Big Band, varigenom kontakten med Håkan Broström upprättades. Med hans New Places Orchestra har flera framgångsrika turnéer genomförts. Var j-t kul! Hade tidigare under åren i TSOUL provat på att spela med stråkar och Göteborgs symfoniker, vilket gav blodad tand. Känns som man surfar mentalt, som en slags stagediving. Har också varit vokalist i stora ensembler anförda av Goran Kajfes/ Per ”Ruskträsk” Johansson och gjorde ett gig i Uppsala med Nils Landgren och en tjej med fantastisk röst som tyvärr led av scenskräck. Jag älska testa formatet, får en vibe av Elvis i Honolulu.” Vad beträffar GJO med sin kometkarriär utgör de ett oskrivet blad för Ebbot som fått skiva att lyssna på. Han håller det för sannolikt att scen delats med några av orkesterns duktiga medlemmar.

foto Mats Eklund

Största skillnaden på att fronta rockband och gästa storband/ orkester består i att larmande gitarrer inte behöver överröstas. Alla åren spenderade i Union Carbide och TSOUL har gett Ebbot en avsevärd styrka, en enorm träning. Hans stämband fixar allt trots att inga sånglektioner tagits. Självlärde vokalisten som ibland uppvisar likheter med en crooner har däremot tagit lektioner i tramporgel av Staffan Nilsson, vilket skildras som en mustig anekdot. Kan bara erinra sig att han tvingats ställa in en enda gång. Och anmärkningsvärt nog används inte öronproppar.

För att återgå till frågan om skillnader innebär storbandskonceptet att avlösning uppstår med jämna mellanrum. ”Nu kommer trombonerna. Det är mysigt, som att slänga sig i bollhavet på IKEA. Intervjuaren tillägger att detta är ett bevis på genuin livslust, något vi suktar efter i denna dystra tid med hemska upplevelser. Eklund betonar hur fräscha arren skapade för Ebbot och stor ensemble är. Sångaren med stjärnstatus anser ”att det blir ett annat sväng. Nu händer det bara…”

foto Johnny Kääpä

Känns självklart att ställa frågan om förebilder och då specifikt inom genren. En mycket brokig blandning namn droppas. Tror Frank Sinatra kom först. Därefter hann jag anteckna influenser som Doors, Coltrane, Sonya Hedenbratt(!), Gullin, Chet Baker och Nina Simone. En spelning med Sun Ra på Bengans tidigt 90-tal lyfts fram. Universalsnillet Martin Hederos ( jazzkvintetten Hederosgruppen tilldelades tidigare i år hela tre priser) förde in element av yvig jazz i TSOUL. Får veta att till och med punkikoner som The Stooges på sin tid inspirerades av ett otyglat jazzspråk. Johnny Cash och möte med hans musiker och familj i USA ägnas en särskild avdelning. (Ebbot var med på mässan Hurt i Annedalskyrkan som finns utgiven på cd). ”Viktigt att hitta sitt eget uttryck i kombinationen av influenser. Detta fiskar jag upp, hämtar ur verktygslådan.”

Mats Eklund tar upp det eviga spörsmålet om solon i jazzlåtar. Ebbot är lite ambivalent, menar att de behöver utföras med omdöme. Nämner att det blev för mycket av den varan på ett gig där man inte hunnit repa ihop sig. Ämnet adderas med Robert Plants rådvillhet när Jimmy Page for iväg live på egen hand i Led Zeppelin. ”När lämpar det sig att dyka in, här står jag och väntar”.

foto Mats Eklund

Repertoaren 19 november kommer huvudsakligen att läggas av Ebbot. Han håller för närvarande på med sitt största projekt hittills som eventuellt kan bli en trippel. Därifrån hämtas troligen ett par alster jämte de arr för storband som Håkan Broström och inte minst Johan Lindström skrivit. En typisk journalistvinkel lanseras. Undrar vad publiken kan förvänta sig. Vad hoppas ni att samarbetet ska resultera i? De båda fyller i när de svarar. ”Vill bryta ner gränser och hitta ny publik, samarbetet passar för olika stilar. Vi har himla kul. ” GJO har motsvarande ambition för utbytet med Amanda Ginsburg och dennes kapellmästare Filip Ekestubbe i deras mer visaktiga formel.

Ebbot ombeds att utvärdera vad han gjort i ett för rockrävar annorlunda format. Han ser en vidare bild, säger att han testat allt med undantag för techno. Fast även denna orörda mylla är på väg att nosas på genom att han producerar trumslagaren Pontus Torstenssons nya projekt, som innehåller inslag av Prodigy och Ennio Morricone.

Arkiverad under: Intervju, Musik, Scen

Filmrecension: Vintersaga – en resa in i den svenska vintriga själen

19 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Vintersaga
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Carl Olsson

En helt känslomässig resa in i den svenska vintriga själen. En färd genom ett vintrigt Sverige med flera olika scener och miljöer med människor som har en sak gemensamt: vemod. Fast det är inte renodlat vemod, vemodet är kryddat och uppblandat med nostalgi och tragik.

På vinterdisig väg ser vi en lastbil ta sig fram i mörkret. Två unga kvinnor sitter i en bil och pratar om favoritparfym. Ett sällskap rojalistiska pensioner är på middag och sjunger Kungssången. Scenerna sätter igång känslor, tankar, minnen – de talar till flera delar av mig som betraktare. En stark och viktig del i filmen är filmmusiken som är skapad av Ted Ström tillsammans med sönerna Johan och Albin. De målar med musiken.

Filmen börjar med att vi ser en bil fara runt, runt, runt på en asfalterad plats framför en fabriksanläggning. Någon verkar leka med bilen. En scen som utstrålar vemod. Finns det inget mer meningsfullt att göra än att ägna en timme eller mer till att sladda runt med bilen i ensamhet?

En scen i början och i slutet av denna: En äldre person sig fram på en snötäckt väg på en sparkcykel. Vi ser den bara bakifrån och vet inte om det är en man eller kvinna. En bild av vemod men lika mycket nostalgi. Jag åkte spark när jag var liten. Men hur många använder spark idag? Jag ser aldrig någon spark där jag bor i Stockholm. Ett exempel på hur mästerligt mångbottnade filmens scener är och hur mycket begreppet vemod innehåller.

Filmen innehåller 24 inramade situationer ett kallt, fruset Vintersverige. En isande vind drar igenom Sverige. Människor samtalar eller är tysta men vad säger de egentligen? Är alla egentligen väldigt ensamma, är alla isolerade innerst inne? De flesta samtal vi hör och ser i Vintersaga är utmejslat tragiska exempel på oförmågan att verkligen nå varandra. De säger något men vill egentligen säga något annat.

En mycket tragisk scen är från ett parkeringshus där två unga människor sitter på ett kallt betonggolv och intar starka droger. Hundratals människor dör av överdoser i Sverige varje år. Denna scen gör ont att se. Och tyvärr tycks det inte vara något tema i människors medvetande idag. Det är ju många, många fler som dör av överdoser än i de kriminella gängens skjutningar. Gängskjutningarna är dock ett ämne som inte finns med.

Denna fantastiska meditativa film har ingen yttre handling, det är inget drama, inga huvudkaraktärer även om vissa personer dyker upp några gånger i filmen. Stämningen är handlingen. Bilderna, foton, miljöerna och musiken bildar en suggestiv helhet som talar till mig på flera nivåer.

Att Carl Olsson är inspirerad av Roy Andersson är uppenbart. Många bilder i filmer har precis samma stil med människor som står lite stelt och tafatt i gråbrun-murriga miljöer som i Roy Anderssons mästerliga filmer.

Vemod, nostalgi, tragedi – Vintersaga talar till både känslor och tankar och dröjer sig kvar inom mig länge, länge. Carl Olsson har definitivt tagit en plats bland de stora svenska filmskaparna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Carl Olsson, Filmkritik, Ted Ström, Vintersaga, Vintersverige

Filmrecension: The Miracle Club – en riktig feel-good-film med Maggie Smith

18 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

The Miracle Club
Betyg 3
Regi Thaddeus O’Sullivan
Manus Joshua D. Maurer, Timothy Prager och Jimmy Smallhorne, baserat på en berättelse av Jimmy Smallhorne
I rollerna Maggie Smith, Kathy Bates och Laura Linney
Svensk biopremiär 20 oktober 2023

En riktig feelgood-film med stjärntrion Maggie Smith, Kathy Bates och Laura Linney. Att se Maggie Smith i en film är alltid lika underbart. Vilken roll hon än tar sig an så gör hon det bästa av den.

Vi får följa några familjer och speciellt några kvinnor under sextiotalet på Irland. Lily (Maggie Smith), Eileen (Kathy Bates) och Dolly (Agnes O’Casey) är till största delen fast vid att passa upp sina tidskrävande män och vardagens alla sysslor i den lilla byn. Det är en by dit jämställdhet inte nått. Det är kvinnornas uppgifter att sköta barn, handla mat, laga mat. städa och ja över huvud taget finnas till och passa upp. Männen är handfallna när det gäller hemmets alla sysslor. En dag får de tre väninnorna chansen att resa utomlands, till Lourdes i Frankrike. Lourdes är en berömd pilgrimsort med heligt vatten som sägs kunna utföra mirakel på de som badar i det.

Resan kompliceras av att deras män inte alls ger dem något stöd. En man till och med försöker hindra sin fru att åka iväg. Ovanpå det dyker Chrissie (Laura Linney) upp i byn för sin mors begravning. Chrissie övergav byn fyrtio år tidigare och det finns många olösta konflikter och sårade känslor som dras upp till ytan när Chrissie kommer till byn. Dessutom har Chrissie mage att följa med till Lourdes. Som vi förstår är det svek och sårade relationer som far runt.

Det är en mänsklig berättelse som säkert många kan identifiera sig med. Även om männens handfallenhet när det gäller hemmets sysslor väl förändrats i vårt samhälle idag. Filmen är till rätt stor del förutsägbar. Mycket kan vi räkna ut hur det ska gå. Det gör dock ingenting. Skådespelarna är alla så bra och vi kan behöva en film med feel-good-känsla som ger hopp i en rätt dyster tid i världen.

Ett pressmeddelande berättar att Dublinbon Jimmy Smallhorne, författaren till boken som filmen bygger på, inspirerades av sin egen mamma och sin barndoms alla starka kvinnor. Regissören Thaddeus O’Sullivan har också ett personligt förhållande till innehållet då hans mamma brukade be till jungfru Maria för sin mans vacklande hälsa och reste till Lourdes när han blev bättre, som ett tack.

Regissören Thaddeus O´Sullivan berättar om sitt arbete med skådespelarna:
-Jag brukar släppa skådespelarna fria först, och sedan regissera dem. Jag var i synnerhet försiktig med Maggie Smith för att hon är en sådan legend, men hon sa bestämt till mig ”Bara tala om vad du vill ha!” .

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Lourdes, Maggie Smith

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 276
  • Sida 277
  • Sida 278
  • Sida 279
  • Sida 280
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in